Meriter

1. Petrus Elise Gavelius, adlad Cederschiöld, f. 3 sept. 1625 i Gävle, d 29 juni 1697 i Jönköping. Föräldrar: justitieborgmästaren i Gävle Elias Pedersson Gavelius och Katarina Nilsdotter. Inskrevs vid Uppsala universitet 20 juni 1635 men studerade likväl vid trivialskolan i Gävle 1635—40 och fortsatte först därefter studierna vid universitetet; disp. 17 nov. 1649 (Titulus. juris de obligationibus ex consensu; pres. D. Sidenius) och ånyo-1653 pro supremo juris utriusque gradu (Momenta summa prudentiæ juris; pres. D. Sidenius); reste för att göra sig »capable till publik tjänst» vid början av 1650-talet i Danmark, Tyskland, Holland,. England och Frankrike och besökte därunder de förnämsta universiteten i dessa länder. E. o. juris professor i Uppsala 7 juli 1655;: erhöll titeln ordinarie juris professor 14 febr. 1663; ålades av kanslern att övertaga Daniel Sidenius' undervisning i svensk rätt 16 apr. 1663; utnämnd till assessor i Göta hovrätt 28 febr. 1665 (vokation 1 mars) men tillträdde aldrig denna befattning; generalinspektör över ordningarna och sekreterare i kansliet 14 apr. 1665 (instruktion 27 juli s. å.); erhöll 17 mars 1670, sedan han ingått adligt gifte, rätt att under adliga privilegier behålla de gods, han med hustrun kunde erhålla; ånyo utnämnd till assessor i Göta. hovrätt 1 nov. 1675; adlad 6 sept. 1687 och överflyttad till classem nobilium i hovrätten.

Gift 1) i början av år 1670 med Elisabet Nilsdotter, d 1685,. vilken förut varit gift med generalguvernementskamreraren Johan Forsman, adlad Örnecrantz, och med assessorn och riddarhussekreteraren Matts Knutsson, adlad Törnecrantz; 2) 1692 med Kristina Jernsköld, d 1719, dotter till översten Vilhelm Keldunck, adlad Jernsköld.

Biografi

I Uppsala läste G. till en början teologi men övergick snart till den filosofiska fakulteten. Inom denna gjorde han så goda framsteg, att lagerkransen enligt traditionen skulle hava erbjudits honom redan vid nitton års ålder, »en utmärkelse», säger en äldre minnestecknare, »lika ovanlig som den blygsamhet, i överensstämmelse med vilken han undanbad sig denna hedersbetygelse» (Biogr. lex.). G. hade då redan beslutat sig för att övergå till den juridiska banan. Där fullföljde han sina studier ända till de lärdomsprov, som gjorde honom berättigad till doktoratet, men erhöll aldrig en dylik värdighet, då fakulteten under denna tid ej anordnade någon promotion. Efter att ha fullbordat sin utbildning genom vidsträckta utländska resor, tillträdde han år 1655 en nyinrättad e. o. professur i folkrätt, som gav honom ett årligt arvode av 500 dir smt. En av tidens främsta diplomater, Mattias Biörenklou, hade yrkat på att ämnet skulle få en egen representant, hade rekommenderat G. till platsen (vilken han dock tänkte sig som ordinarie) och hade slutligen även angivit, hur studiet borde läggas. Det var nämligen i enlighet med Biörenklous förslag, som G:s' fullmakt ålade honom bl. a. att pro-ponera jus publicum universale ungefär »efter den metod och sätt, som Hugo Grotius samma jus haver... utfört». G:s' ämne förblev därefter folkrätt till år 1663, då han övergick till svensk rätt, och de avhandlingar, som utgåvos under hans presidium, bära vittnesbörd om att han ställde sig föreskrifterna att undervisa efter Grotius till efterrättelse.

De akademiska myndigheterna fingo snart ångra, att de knutit denne visserligen begåvade men anspråksfulle, trätlystne och självrådige man vid universitetet. Då professorernas löner till följd av den dåliga finansställningen under senare hälften av 1650-talet ej kunde till fullo utbetalas, vägrade G. att under tiden uppehålla tjänsten. Under långa tider nedlade han sålunda undervisningen och förklarade, att han ej tänkte infinna sig till föreläsningarna, förrän konsistoriet tillförsäkrade honom hans fulla arvode. Mest känd har G. blivit genom sin skandalösa kontrovers med Johannes Schefferus, vilken t. o. m. gjorts till ämne för en akademisk disputation (av E. M. Fant 1798). Tvisten, som målande skildrats av Klas Annerstedt i hans universitetshistoria, började, då Schefferus 1656 ventilerade första delen av sin avhandling »Exercitationes publicæ in Ti tum Livium», varvid G. uppträdde såsom extra opponent. Schefferus hade otvivelaktigt uttryckt sig en smula oförsiktigt, åtminstone så att vissa av hans uttalanden kunde av illviljan förvridas. Så förklarades Romuli liv vara ett dygdeexempel, och den himmelska värdighet, som denne efter döden förvärvade, sades vara den största belöning, en dödlig kunde önska sig. Härav begagnade sig G. Bland annat lär han hava beskyllt Schefferus för att vara en ungdomens förförare och gentemot honom åberopat Karl X Gustavs konungaförsäkran, vilken hotade den, som gjorde sig skyldig till blasfemi, med avsättning och livets förlust. Schefferus svarade bl. a. med alt i sina föreläsningar hösten 1658 på ett hånfullt sätt kritisera latiniteten i G: s' skrifter, och G. fällde i en disputation förklenande omdömen om sin kollega (1659). Slutligen förlorade Schefferus tålamodet och instämde G. inför konsistoriet. Där begynte 30 nov. 1659 en process mellan de båda antagonisterna, som sträckte sig genom session efter session och i vilken G. »utvecklade en oförskämdhet och advokatorisk fintlighet, som även i denna trätolystna tid slår läsaren med häpnad». Bl. a. fordrade han att få skriva på latin, »ty denna contentio är litteraria och kan på latin bättre exprimeras», vartill Schefferus spydigt genmälde, att nog hade han i sina dagar läst latin, men G: s latin kunde han verkligen ej begripa. G., som efter vad protokollet förmäler, hela tiden uppfört sig; »vanvördigt och bullersamt», gav slutligen efter men tog rundlig betänketid, då svaret »skulle hava händer och fötter med sig». Sedan svaromålet äntligen 14 dec. 1659 blivit ingivet, resolverade konsistoriet samma dag, att det i Schefferus' disputation ej funnits något för honom graverande. G., som vägrat att närvara vid utslagets avkunnande och dessförinnan avlägsnat sig från konsistoriet, blev utom sig av raseri över utgången. Enligt vad dåvarande rektor, juris professor D. Sidenius berättat, hade G. vid underrättelsen om domens innehåll börjat springa omkring på golvet i Sidenius' rum, ropande: »Är den disputation approberad! Är den approberad, så vill jag icke giva en halvöre för Uppsala akademi», varpå han störtat ut genom dörren. G. gav dock därmed ingalunda sin sak förlorad och fann hos prokanslern, den gamle ärkebiskopen Johannes Lenæus, ett visst stöd, som förmådde konsistoriet att överlämna saken till K. M:ts prövning. Sedan målet å högre ort ytterligare tilltrasslats genom förvridna eller ensidiga framställningar av sakförhållandet, beslöt kanslern, som samtidigt var medlem av regeringen, att besöka Uppsala och därunder bl. a. avgöra kontroversen mellan G. och Schefferus. Efter att hava tagit del av hithörande handlingar, frikände kanslern 15 jan. 1661, liksom förut konsistoriet, Schefferus' avhandling för de beskyllningar, som G. riktat mot densamma, men uttalade tillika en önskan om förlikning. G. föll därvid till föga. och fick göra avbön för Schefferus och konsistoriet samt avgiva löfte att ej vidare inlåta sig i saken. Därpå riktade kanslern till honom en högtidlig förmaning att taga sig till vara för framtiden; komme han igen, finge han med kanslern att göra, och då skulle han få erfara sanningen av det gamla bibelordet: »Perditio tua ex te Israel». Denna hotelse hade dock ej större verkan på den hetsige och envise G., än att han, innan tre år förlupit, sökte återuppväcka det gamla grälet. Följden blev, att han ånyo instämdes till konsistoriet. Han vägrade då till en början att infinna sig därstädes, då han med skäl eller icke ansåg sig denna gång hava kanslern på sin sida. Konsistoriets vädjan till kanslern medförde också endast en skrivelse från denne, vari han meddelade, att han givit G. behörig admonition och tillika önskade, att saken därmed bilades. Konsistoriet beslöt emellertid trots kanslerns skrivelse att fortsätta utredningen av saken, helst Schefferus begärt full satisfaktion. G., som därefter infann sig i konsistoriet, uppträdde till en början rakryggad, men då han såg, att saken hotade att taga en för honom allvarlig vändning, skyndade han till Stockholm för att bedja kanslern ställa saken till rätta. Vid återkomsten svängde han sig dock på ett sätt, som enligt protokollet gjorde konsistoriet »nästan redlöst», och vägrade ånyo att underskriva den förelagda avbönen. Hotelsen att draga saken inför landshövdingen tyckes slutligen hava gjort bättre verkan, ty strax därefter (5 okt. 1664) avgav G. den äskade avbönen.

Med hänsyn till G: s' uppträdande är det mindre underligt, att de akademiska myndigheterna sågo honom med oblida ögon. Redan 17 jan. 1662 skrev universitetets dåvarande rektor till kanslern, att ehuru G. var en »vacker lärd», var han därjämte en orolig man, som det vore bäst att förflytta till annan ort. G. själv stack heller ej under stol med att han önskade lämna universitetet, allra helst om han bleve förbigången till den lediga ordinarie professuren i juridik. Då emellertid denna professur 27 juni 1662 tillföll hans medtävlare Daniel Lipstorpius, gjorde G. dock ej allvar av sin hotelse. Detta kan möjligen förklaras av den omständigheten, att G. 1663 såsom upprättelse erhöll titeln ordinarie professor. Någon löneförhöjning medförde dock icke denna hedersbevisning. Sedan G. följande år trots sitt offentliga löfte ånyo uppträtt mot Schefferus, började tydligen även kanslern, som hela tiden varit hans gynnare, att alltmer inse olämpligheten av att G. kvarstannade vid universitetet. Sannolikt var det genom hans bemedling, som G. 28 febr. 1665 erhöll fullmakt såsom assessor i Göta hovrätt. Då G. emellertid visade sig föga angelägen om att mottaga denna tjänst, fick han kort därefter ett nytt erbjudande att uppehålla det nyinrättade generalinspektorsämbetet, och denna gång ansåg han sig böra med tacksamhet acceptera erbjudandet. Såsom generalinspektör hade G. inseendet över efterlevnaden av alla förordningar, som angingo religionen, justitien och politien. Under honom skulle lyda alla fiskaler såväl i kollegierna som i städerna. Ämbetet såsom sådant lydde direkt under rikskanslern och kanslikollegium. En av G: s' första åtgärder såsom generalinspektör blev att söka utarbeta ett sammandrag av alla till ämbetet hörande förordningar, vilka enligt regeringens önskan skulle i lämpligt skick publiceras. Sedan G. påbörjat detta arbete, uppstod hos honom tvivelsmål om vilken metod som borde följas och vilka författningar som borde intagas i lagsamlingen, varför han hos rikskanslern anhöll om närmare instruktioner. Generalinspektorsämbetet indrogs emellertid redan 1668, och G. hann dessförinnan ej avsluta sitt arbete. De tvenne följande åren synes han hava tjänstgjort enbart såsom sekreterare i kansliet. I samband med sitt giftermål 1670 lämnade han även denna befattning. Sedan han en längre tid varit utan anställning, lyckades han 1675 ånyo erhålla fullmakt såsom assessor i Göta hovrätt, där en plats blivit ledig efter assessorn Olof Gammal Ehrencrona. Att emellertid G. ej trivdes med denna syssla, vilken dock medförde en årlig lön av 700 dir smt, synes bl. a. därav, att han 1686 efter Erik Palmskiölds död sökte bliva sekreterare i riksarkivet. Härvid anförde han såsom skäl, att han därigenom skulle bliva i tillfälle att fullborda sin tidigare påbörjade lagsamling. Sedan G. gått miste om denna tjänst, adlades han 1687 under namnet Cederschiöld och förflyttades samtidigt inom hovrätten till classem nobilium med anledning av assessorn Paul Rudbecks frånfälle. Tio år därefter avled C. och begrovs i Jönköpings stadskyrka 27 febr. 1698. Hans stoft överfördes sedermera till Jernsköldska familjegraven i Grevbäcks kyrka. — C. skrev sig till Lidboholm i Sjösås socken (Kronobergs län), Munkeberg i Gredbäcks socken (Skaraborgs län) och Torlaks i Nykyrko socken (Finland). Åtminstone de tvenne förstnämnda egendomarna hade han erhållit genom sina giften.

Trots sin obestridliga begåvning har C. ej gjort någon insats av varaktig betydelse. Hans skrifter bära ett starkt intryck av den halvhet, som karakteriserade mannen. Han lyckades aldrig samla sina krafter till fullbordandet av något helt och fullödigt arbete i vetenskapens tjänst. Sannolikt var det medvetandet härom, som framkallade den blandning av missnöje och nervositet, vilken var utmärkande för honom och måhända i sin mån förklarar det obalanserade i hans uppträdande. Egendomligt nog visade han stor oförmåga att uttrycka sig skriftligen på svenska, vilket hans talrika inlagor till kanslern nogsamt utvisa. Klas Annerstedt förmodar, att C. också är upphovsman till det »i språkligt avseende vidunderliga» betänkande i skolfrågan, som juridiska fakulteten avgav till K. M:t 1664. — J. A. Posses uppgift, att C. skulle hava varit medlem av 1643 års lagkommission, är felaktig och beror uppenbarligen på en förväxling med hans farbroder, borgmästaren i Stockholm Peder Gavelius. — C:s brev till Magnus Gabriel De la Gardie förvaras i riksarkivet. Enligt en uppgift i riddarhusgenealogien skulle därstädes även förvaras hans i handskrift efterlämnade förordningssammandrag (»Kungl. stadgars, recessers och besluts innehåll»), men detta arbete är i varje fall ej för närvarande identifierat. Däremot finnes bland hans brev till De la Gardie en plan till verket, upptagande de titlar, under vilka han ämnade redogöra för förordningarna.

Författare

J. E. Almquist.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Titulus juris, de obligationibus ex consensu. Upps. 1649. 4:o 16 bl. (Diss., prass. Dan. N. Sidenius, resp. Petr. El. Gavelius.) — De momentis summis prudentias juris. Sthm 1653. 4: o 10 bl. (Diss. Upps., pra5s. Dan. N. Sidenius, resp. Petr. El. Gavelius.) •— Ad tractatum Hugonis Grotii, De jure belli ac pacis, primumque ad prolegomena, puta juris illius communis inter populos atque potestates, breve declaratum. Upps. 1658. Fol. 8 bl. (Diss., prass. Petr. El. Gavelius, resp. Nic. Hyltenius.) — Disputatio juris publici gentium, De legationum jure, ex cap. 18. Lib. 2. H. Grotij de Jur. bel. ac pacis, quid in illo praecipui sit ut controversum perstringens. Upps. 1659. 4: o 6 bl. (Diss., praas. Petr. El. Gavelius, resp. Henr. Jac. Arosinus.)

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr. samt biographica, RA. — C. Annerstedt, Upsala universitets historia, 2: 1 (1908), s. 42 o. följ., och 2:2 (1909), särsk. s. 201 o. följ., samt Bihang, 2 (1909), s. 41 o. följ.; G. Elgenstierna, Den introducerade sv. adelns ättartavlor, 1 (1925); E. M. Fant, De controversia inter Petrum Elias Gavelium et Johannem Schefferum- (1798); E. Naumann, Justitiekanslersämbetet (Hist. studier, tillägn. L. Stavenow, 1924); T. A. Posse, Bidrag till sv. lagstiftningens historia (1850).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Petrus Elie Cederschiöld, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14723, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. E. Almquist.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14723
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Petrus Elie Cederschiöld, urn:sbl:14723, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. E. Almquist.), hämtad 2024-04-19.