Meriter

1. Christier Månsson, f. 24 dec. 1595 på »ett omflutet land Holm benämnt i Danmark», d 22 jah. 1659. Föräldrar: kyrkoherden på Holm Mogens Christenssen och Edel Klemetsdotter. Sattes i skola i Ringkjøbing 1600 och åtnjöt undervisning därstädes 2 1/4 år; kom efter faderns död till landsdomaren på Själland Anders Dresselberg 1605 och sattes av honom ånyo i skola »till att lära skriva och räkna»; tjänte tillika landsdomaren »för en pojke»; anställd hos landshövdingen i Halmstad Måns Pax 1614 och hos Henrik Gyllenstierna på Korsholm i Skåne 2 3/4 år från. 1616; vistades efter iråkad »stor och långlig skälvosjuka» hos sin moder 1619 —20; kom till Sverige 1620 och fick där anställning hos riksdrotset Magnus Brahe; fogde på Axholm i Västmanland hos Magnus Brahe och Jakob De la Gardie 1622—1636; tillika borgare i Västerås 1627; arrenderade från 1636 Kronohammaren i Ramnäs samt räntorna av socknarna Ramnäs, Berg och Sura samt anlade även sedermera egna stångjärnshammare i Ramnäs.

Gift 6 nov. 1625 med Karin Eriksdotter.

Biografi

Tidigt faderlös, genomlevde C. en strävsam ungdom; en ohälsa, som han måste dragas med på äldre dagar, härledde han själv av »stor köld och frost, som han uti sina unga år, tå han för en pojke tjänte, utstått hade». Sin lycka gjorde han, då han, uppsökte en äldre broder, som vistades i Sverige. Anställd hos Magnus Brahe, förvärvade han hastigt dennes förtroende. Inom kort gjorde den på Visingsborg residerande greven C. till fogde över sitt västmanländska gods Axholm, som han, innan han tillträtt grevskapet, ämnat till sitt huvudresidens och därför slottslikt bebyggt. Så högt skall C. också ha stått i Magnus Brahes gunst, att han nödgats med ed och handslag lova greven att stanna i tjänsten, så länge denne levde. Det var därför också endast naturligt, att han med egendomen övergick i magens och arvingens greve Jakob De la Gardies tjänst.

Ganska snart började C. vid sidan av sin fogdetjänst driva affärer för egen räkning. Redan 1627 hade denna hans verksamhet nått en sådan omfattning, att han ansåg sig böra söka burskap i Västerås. Om hans borgerliga hantering berättar likpredikan endast, i stereotypa vändningar, att han »handlat ärligen och rättrådeligen med var man, så att man tror, att ingen skall hava något över honom sig att beklaga». Man tager näppeligen fel, om man utgår ifrån, att C:s enskilda affärsverksamhet bestått i mellanhandel mellan de västmanländska bruken och stapelstäderna. Av handlingarna i en 1652 avdömd växeltvist, som påträffas i Svea hovrätts Liber causarum (n:o 102 pars 3), synes framgå, att han 1634 haft affärer både i Stockholm och Göteborg; det heter också, att han drev »handel och hantering med månge åtskilliga och av store sorter». Under sådana förhållanden är det naturligt, att C. med tiden kom att övergå till att vid sidan av sin handelsrörelse idka bergsbruk för egen räkning. Den insats, han därvid gjorde, gör det berättigat att räkna honom som det bekanta Ramnäsbrukets egentliga skapare.

Redan tidigt togs Kolbäcksåns vattenkraft i anspråk för järnhanteringen. Den första hammaren vid Semla skall ha byggts 1601, Fagersta och Västanfors omtalas som »urgamla», vid Färmansbo byggdes en hammare omkr. 1590, vid Ramnäs en år 1590. Surahammar kallas »urgammalt». En ny anläggningsperiod infaller under bruksrörelsens stora uppsvingstid under 1600-talets förra hälft. Då tillkommo — jämte nya verk vid de äldre bruken — Virsbo (1620), Seglingsberg (1642), Köpmanshammaren gentemot Kronohammaren — som det sedan heter — vid Ramnäs (1625), Bäckhammar (1620) och Trångfors (1628). Till samma skede hör även Hallstahammars kopparhammare (1638). Den initiativkraft, som skarpt framträder i dessa talrika nyanläggningar, sammanhänger direkt med den nya näringspolitiken, som vädjade till den enskilda företagsamheten och det enskilda kapitalet för bruksrörelsens utveckling. Ett led i denna politik var strävandet att till enskilda företagare överlämna de hammarverk, som tidigare byggts och drivits av staten.

Till denna kategori kan man räkna den nyssnämnda Ramnäshammaren, vilken uppbyggts under den tid, Katarina Stenbock som livgeding innehade Strömsholms län, och nu hörde till Maria Eleonoras livgeding. Ännu 1634/35 sköttes Ramnäs jämte det närbelägna Surahammar enligt bevarade räkenskaper av livgedingsförvaltningen. Utbytet var emellertid säkerligen ej det bästa, och dessutom hade Ramnäshammaren råkat i förfall; det talas senare, väl med någon överdrift, till och med om dess »ödesmål». Under sådana förhållanden är det icke överraskande, att Maria Eleonora föredrog att utarrendera Ramnäshammaren till C. (20 okt. 1636). För att underlätta brukets drivande fick C. tillika övertaga räntorna av Ramnäs, Sura och Bergs socknar, givetvis för att förbyta dem i sådana persedlar och tjänster, som bruket behövde. För hammaren och en sågkvarn skulle han betala 120 rdr specie, för socknarna 750 dir 6 öre 18 f penningar gott vitt mynt.

C. byggde genast om den förfallna hammaren och uppförde i dess grannskap två egna hammare, Gårdshammaren (1638) och Västra hammaren (1642). Hans driftighet vann snart erkännande på högsta ort. Den 18 juli 1643 godkände förmyndarregeringen hans hammarbyggande för egen räkning och lät honom skatteköpa hemmanet Söderby med torpet Lydersboda till bruksdriftens befrämjande. Några dagar senare, 27 juli, bekräftades även arrendet av Kronohammaren. Sedan drottning Kristina därpå i nov. 1645 konfirmerat förmyndarnas båda brev, efterskänkte hon 22 maj 1649 arrendet för Kronohammaren. I gengäld åtog sig C. att i vanlig ordning utgöra en hammarskatt, som strax därpå (18 juni) av bergskollegiet fastställdes till 4 skeppund stångjärn om året. Vidare fick C. 1649 bergfrälsefrihet på ett par gårdar samt en bekräftelse på arrendet av Ramnäs, Sura och Berg, som redan 4 aug. 1652 förnyades av Maria Eleonora. Det för C. värdefullaste i 1649 års uppgörelse var otvivelaktigt en klausul, som berättigade honom, hans hustru och arvingar att odrivna behålla Kronohammaren, så länge hammarskatten utgjordes. Först sedan besittningsrätten på detta sätt ordnats, kunde det stora verk, som C. skapat — och som efter hans död skulle ytterligare arronderas genom förvärv av Köpmanshammaren (jfr ovan, släktöversikten) — anses betryggat för framtiden. — Bland de rättigheter, som C. i sitt ursprungliga kontrakt betingat sig, var även att direkt utskeppa sitt järn, om han föredrog detta framför att sälja det i Stockholm. Det visade sig emellertid omöjligt att upprätthålla denna mot stapelstadsrättigheterna alltför stridande förmån, och C. måste bekväma sig till att som andra sälja till Stockholms borgare, enligt sedvanlig klagan »stundom för ringa nock».

I den likpredikan, som hölls över C. vid hans begravning i Ramnäs kyrka, tillägger officianten, biskop Olof Laurelius, i övliga ordalag den döde alla borgerliga dygder: flit och framgång i arbetet, kyrksamhet, frikostighet mot kyrkor och skolor, en lojalitet mot överheten, som skall ha fått ett personligt drag av tacksamheten över att han, utlänningen, i säkerhet och trygghet fått söka sin goda näring i sitt nya fosterland, vänlighet och aktningsfullhet i umgänget med jämlikar, givmildhet mot de fattiga. Flera vittnesbörd intyga, att brukspatronshemmet på Ramnäs åtnjöt stort anseende. C:s förmögenhet torde ha varit ansenlig. Särskilt berömmes den omsorg,, han och hans hustru ägnade åt sina barns uppfostran. Det var, hette det, ett gängse talesätt, att man av dessa föräldrar skulle lära konsten att uppfostra barn till fäderneslandets prydnad. Mycket angelägen synes C. ha varit om barnens studier. I sitt testamente — som finnes tryckt i den ovan anförda stamtavlan — förordnade han, att de ännu omyndiga barnen skulle av oskiftat bo »försörjas med en dugelig lärefader och all annan nödtorftig fordenskap, like som jag dem uti min livstid försörjt haver». Han säger sig ock ha erbjudit alla barn, »som manfolk äre», att studera, om de hade lust därtill. En utpräglad studiehåg och studiebegåvning synes ha funnits inom syskonkretsen. Av sex bröder, som nådde mogen ålder och vunno en aktad ställning i samhället, studerade fem i Uppsala, och fyra av dessa gjorde långa och dyrbara utrikes resor.

Författare

B. BOËTHIUS.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Bergskoll. kopiebok n:o 3, brev och suppliker 1649 (fol. 24) och privilegieregister, RA. — O. Grau, Beskrifning öfwer Wästmanland (1754); O. Laurelius, Een christeligh lijkpredikan öfwer then ähreborne, achtade och högtährade mannen Christiern Månsson... (1659); Svenska slott och herresäten vid 1900-talets början. Västmanland (1910); M. B. Swederus, Bidrag till kännedomen om Sveriges bergshandtering 1612—1654 (1911). — Se i övrigt, ang. Ramnäsverkets rättsliga förhållanden under och efter C: s tid: C:s arvingars inlaga genom Erik Christiersson till Hedvig Eleonora (odat.), Livgedingsarkivet, RA.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Christier Månsson (Christiernin), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14831, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14831
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Christier Månsson (Christiernin), urn:sbl:14831, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-24.