Meriter

Georg Johann Conradi, f. 27 febr. 1679 i Riga, d 7 sept. 1747 i Rendsburg. Föräldrar: borgaren och hantverkaren Daniel Konrad Conradi och Elisabet Münster. Erhöll undervisning i Kovno från 1687 och i Riga från 1690; student i Halle 4 aug. 1697 och i Leipzig vintern 1701; baccalarius artium och fil. magister i Leipzig 26 jan. 1702. Fältpredikant vid generalguvernören över Bremen och Verden greve Nils Gyllenstiernas regemente 1703; vistades med regementet i Hamburg 1708—09 och valdes till pastor vid domkyrkan därstädes men erhöll icke städfästelse på valet; andre pastor vid tyska församlingen i Stockholm 20 jan. 1710 (tillträdde 28 juli 1710); tog säte i Stockholms konsistorium 5 apr. 1711; ledamot av flyktingskommissionen 14 apr. 1714—23 dec. 1720; hovpredikant hos Fredrik I; hovpredikant vid danska hovet 1721 (tillträdde 24 juni); erhöll avsked ur svensk tjänst och pass till Danmark 21 febr. 1721; tog avsked av konsistoriet 3 maj 1721; inspektor över de K. danska pagerna och kadetterna; generalsuperintendent över Slesvig och Holstein 30 aug. 1728; överkonsistorialråd; prost över amten Gottorp och Rendsburg samt de slesvigska domkapitelsgodsen; kyrkodirektör i Rendsburg. Teol. doktor.

Gift 8 okt. 1713 med Maria Eleonora König, f. 7 jan. 1695 i Stockholm, d apr. 1778 i Altona, dotter till handlanden i Stockholm, sedermera svenske kommissarien i Hamburg Henrik König.

Biografi

Det lär från början ha varit meningen, att C. skulle ägna sig åt handelsyrket. Han sändes därför 1687 till Kovno för att där praktiskt lära sig polska. I denna stad tillbragte han tre års tid dels i ett kamaldulenser-, dels i ett jesuiterkloster och inhämtade under denna tid icke blott polska språket utan även latinets elementer. Efter hans återkomst till Riga 1690 läto föräldrarna honom fortsätta sina studier vid därvarande skolor. Emellertid dog hans fader 1695 och lämnade änka och sex barn i så knappa villkor, att det såg mörkt ut för C:s vidare studier. Då reste han 1697 till släktingar på mödemet i Stade i det då svenska hertigdömet Bremen. Dessa lämnade honom hjälp, så att han kunde begiva sig till det nyanlagda universitetet i Halle. Här studerade han dels klassiska språk och filosofi, dels teologi. Bland sina lärare räknade han även A. H. Francke. I Halle, där C. denna gång stannade i två år, mottog han starka och för livet bestämmande intryck i religiöst avseende. Trots svårigheter av yttre och inre art har han städse bevarat sin pietistiska ståndpunkt.

I slutet av år 1699 mottog C. av ekonomiska skäl en kondition i Quedlinburg. Här blev han bekant med den kände mystikern och kyrkohistoriske författaren Gottfrid Arnold och översatte för dennes räkning några mystiska auktorer till tyska. På Arnolds rekommendation erhöll C. av furstabbedissan ett understöd, som gjorde det möjligt för honom att år 1700 återvända till Halle. Härifrån begav han sig 1701 till Leipzig, där han 1702 blev magister.

Planen att söka sin lycka som universitetslärare uppgav C., då svenske generalguvernören i Bremen greve Nils Gyllenstierna 1703 kallade honom till fältpredikant vid sitt regemente. I denna tjänst kvarstod han i sju år. De två sista åren var C. med regementet placerad i Hamburg. Han predikade härunder i domkyrkan och blev en mycket uppburen och gärna hörd predikant. Den popularitet, han sålunda vann, har, enligt vad han själv längre fram beklagande framhållit, icke varit till gagn för hans kristendomsliv.

I jan. 1710 valdes C. enhälligt till kyrkoherde (pastor secundus) vid tyska församlingen i Stockholm och tillträdde befattningen på sommaren samma år. Här upptändes hans gamla nitälskan på nytt. Han blev snart känd som predikant och själasörjare och vann ett gott anseende. Särskilt från pietistiskt håll möttes han givetvis av förtroende. Även vid hovet blev han uppskattad. Enligt Westén skall han flera gånger av änkedrottning Hedvig Eleonora ha erbjudits att bli hennes hovpredikant men vägrat. Av Fredrik I skall han ha kallats till hovpredikant för att hos honom förrätta gudstjänsten på tyska; endast en kort tid skall han dock ha kommit att inneha denna syssla. Trots de yttre framgångarna blev stockholmstiden för C. icke utan svåra prövningar. Han led tidvis av tungsinne och sömnlöshet. Därtill kom, att hans pietism ådrog honom ovilja från hans ortodoxa ämbetsbröder.

Under det årtionde, då C. hade sin verksamhet i Stockholm, gjorde pietismen där väsentliga framsteg. Sedan Stockholms konsistorium 1702—03 haft anledning att ingripa med anledning av pietistiska konventiklar, hade det varit tyst, tills den pietistiska rörelsen 1712, sålunda ett par år efter C:s ditkomst, ånyo började väcka uppmärksamhet. Efter undersökningar i konsistoriet och rådet tillsatte rådet i apr. en kommission under ordförandeskap av ärkebiskop H. Spegel för vidare rannsakning i ärendet. På denna kommissions hemställan utfärdade regeringen 1 dec. 1713 sin bekanta »Åtvarning angående varjehanda villfarelser och svärmerier», vari gavs ett bestämt och klart förbud mot konventiklar. Under denna upprörda tid riktades blickarna även på C. Den 11 nov. 1713 omtalade i konsistoriet dess preses, Samuel Törling, att han av professor P. P. Pesarovius hört berättas, att C. i sina predikningar icke följde formam sanorum verborum utan brukade ovanliga och anstöteliga ordasätt, som stödja på syncretismum, samt att han icke brukade det vanliga bönesättet utan formerade sin bön ex tempore. Med anledning härav beslöt konsistoriet att hänvända sig till C: s kollega pastor primarius vid tyska kyrkan T. Lütkeman. Denne kunde vid ett senare sammanträde meddela konsistoriets medlemmar, att han å konsistoriets vägnar varnat C. Han redogjorde därvid äveh för vad han haft att förebrå denne. Denna redogörelse är av intresse. C. hade enligt Lütkeman för mycken kommunikation med pietister och kalvinister. Han brukade från predikstolen svåra ord mot systematici och talade emot formalister. Han förnekade, att en oomvänd och köttslig" människa kunde lära Guds ord rätt. Äntligen predikade han om pharisseismo orthodoxorum. Lütkeman hade allvarligt varnat honom och hotat med strängare åtgärder från konsistoriet, om C. icke tog sig till vara. Konsistoriet beslöt till yttermera visso, att preses skulle ytterligare varna C. — Ungefär ett år senare, 15 dec. 1714, har Törling åter något att berätta i konsistoriet om C. Denne säges ha företagit sig att i veckopredikningarna förklara Johan Arndts »Sanna kristendom». Törling hade därför tillskrivit honom, att han skulle upphöra därmed och i stället förklara en gammal- eller nytestamentlig bok. På samma gång hade han tillhållit honom att, vad sön- och helgdagarnas texter vidkommer, rätta sig efter svenska psalmboken.

I en svår situation kom C, då i början av år 1718 äntligen den långvariga processen mot den som pietist förkättrade professor Johan Folcker avgjordes av justitierevisionen. Domen innebar, att Folcker skulle vara tjänst och ämbete förlustig, och Stockholms konsistorium fick i uppdrag att skilja honom från prästämbetet. När man då i konsistoriet fordrade, att även C. skulle underskriva konsistoriets resolution om Folckers skiljande från ämbetet, avgav han ett diktamen till protokollet, vari han sade sig ej vilja klandra justitierevisionens beslut, men som detta vore ett samvetsmål och han icke hade sig saken bekant, kunde han icke assistera vid exekutionen. Om han måste skriva under, gjorde han det fördenskull som en blott »zuschauer».

Under sista tiden av sin Sverigevistelse erhöll C. 1719 ett ömtåligt uppdrag, i det han utsågs att bereda baron von Görtz till döden. Denne syntes ha fattat förtroende för C. och nämnde honom till verkställare av sitt testamente.

Då general Poul Lövenörn 1720 som dansk fredsunderhandlare kom till Stockholm, lärde han där känna och värdera C. Lövenörn föranledde, att denne, som hösten 1720 i egenskap av testamentsexekutör efter Görtz reste till Hannover och därvid tog vägen genom Danmark, både på nedresan och hemresan anmodades att predika för danske konungen Fredrik IV, som därefter kallade honom till tysk hovpredikant. C. mottog kallelsen. Den 21 febr. 1721 erhöll han avsked ur svensk tjänst, men först 3 maj valedicerade han i Stockholms konsistorium. Därefter lämnade han Sverige för att begiva sig till sitt nya fosterland.

Som hovpredikant hos Fredrik IV fick C. en vansklig ställning på grund av de skarpa partimotsättningar, som vid denna tid voro rådande vid danska hovet. Med iver, oegennytta och uppriktighet skötte han sitt svåra kall. Dock förledde hans livliga natur honom understundom till alltför stor frihet i hans förhållande till hovets medlemmar.

Den 30 aug. 1728 utnämndes C. till generalsuperintendent över Slesvig-Holstein. Han stannade emellertid i Köpenhamn över vintern. Vid den stora branden förlorade han större delen av sina ägodelar. I maj 1729 ankom han till Rendsburg och verkade sedan i sin nya befattning i aderton år. I denna ställning arbetade han med iver för reformer i pietistisk anda. På synoden i Rendsburg 1730 kom han med en rad viktiga reformförslag. De gällde 1) en revision av kyrkoordinantsen, 2) en revision av handboken, 3) en auktoriserad samling av alla kyrkliga konstitutioner, 4) avfattandet av en psalmbok, som skulle innehålla alla auktoriserade psalmer och 5) förbud mot privat nattvardsgång. Synoden anslöt sig till dessa krav och insände förslag härom i och för kunglig sanktion. Någon dylik erhölls emellertid icke. I samma anda som denna första synod ledde C. de båda synoderna i Rendsburg 1734 och 1737. Synoden 1737 blev den sista, ty C. fick kunglig befallning att hädanefter icke sammankalla någon synod utan kunglig auktorisation. I sina ämbetsåligganden som generalsuperintendent var C. nitisk och verksam och visiterade flitigt i sina församlingar. Några år efter C: s död utkom den nya psalmbok, som han 1730 yrkat på och i vars utarbetande han haft stor andel.

I sitt förhållande till den pietistiska rörelsen har C. även som kyrkochef förblivit sin ungdoms ideal trogen. Till skillnad från de flesta hallensema har han emellertid visat herrnhutama stor sympati och alltmer närmat sig dem. Dessa kallade honom till och med år 1744 att bliva deras biskop. Han avböjde med hänvisning dels till sitt ämbete, dels till sin svaga hälsa.

C. var särskilt under sina sista år sjuklig och hade dessutom sedan gammalt täta anfall av tungsinne. Hans sista ord på dödsbädden voro: »På korset är min krona.»

Författare

G. Walli.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Diss. phys. de mente humana. Leipz. 1702. 4: o 24 s. (Diss., prass. C, resp. .Chr. J. Thryllitius.) — Ett bihang af några böner, som kunna upwäcka sinnet til botfärdiga tanckar, fåfengelighetens föracht, och längtan efter Guds kärlek och thet ewiga. Sthm 1732. 44 s. (Sammantr. med S. Liscovius, Bitter tåre- och söt tröst-källa, Sthm 1732; ingår även i de 174L 1752, och 1768 tryckta upplagorna av 'tröst-källan'). — Ang. C:s andel i författarskapet till 'Wohlgemeinte und herzliche Ansprache an sämmtliche Lehrer der beiden Herzogthumer Schleswig und Holstein', Rendsburg 1737, samt 'Gesangbuch... zum allgemeinen Gebrauche in den Kirchen und Gemeinden des Herzogthums Schleswigs, des Herzogthums Holstein königlichen Antheils ... gewidmet', Altona 1752, se Allg. deutsche Biographie, 4, 1876 (art. G. J. Conradi) och 32, 1891 (art. J. H. Schrader) samt Dansk biogr. Lexikon, 4, 1890, och 15, 1901 (samma artiklar).

Källor och litteratur

Källor: Meddelanden från univ.-biblioteken i Halle och Leipzig. — Biographica, RA; Tyska församlingens i Stockholm protokollsbok 1706—1742 samt Kirchenrechnungen 1710 och 1720—1721, tyska församlingens arkiv; A. Hildebrand, Clerus Holmiensis, och dens., Ur Stockholms konsistoriums protokoll, 7—9 (bägge i hdskr.), KB. — Allg. deutsche Biographie, 4 (1876); Dansk biogr. Lexikon, 4 (1890); A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 29 (1843); L. Helveg, Den danske Kirkes Historie efter Reformationen, 2. udg., 2 (1883); H. N. A. Jensen & A. L. Michelsen, Schleswig-holsteinische Kirchengeschichte, 4 (1879); A. Källström, Bidrag till den sv. pietismens historia, 1 (1894); H. Levin, Religionstvång och religionsfrihet i Sverige 1686—1782 (1896); J. A. Lindgren, Bidrag till den sv. pietismens historia, 1 (1879); J. A. A. Liideke, Diss. hist. de ecclesia teutonica et templo S: ta? Gertrudis (1791); E. Pontoppidan, Annales ecclesia? Danica?, 4 (1753); H. Ratjen, Verzeichniss der Handschriften der Kieler Univ.-bibliothek, welche die Geschichte der Herzogtümer Schleswig u. Holstein betreffen, 2 (1847), s. 65, 153, 356—357, 3 (1866), s. 469; J. F. von Recke & K. E. Napiersky, Allg, Schriftsteller- u. Gelehrten-Lexikon der Provinzen Livland, Esthland u. Kurland, 1 (1827) & Nachtrag, 1 (1859); A. Westén, Sv. Kongl. hof-clereciets historia, 3 (1814).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Georg Johann Conradi, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14949, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Walli.), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14949
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Georg Johann Conradi, urn:sbl:14949, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Walli.), hämtad 2024-04-23.