Meriter

Carl Alfred Cornelius, f. 10 febr. 1828 i Södra Vi socken, d 9 febr. 1893 i Linköping. Föräldrar: kommissionslantmätaren Johan Henrik Cornelius och Sara Elisabet Dahlberg. Elev vid Vimmerby trivialskola 1837—41 och vid Linköpings gymnasium 1841—45; student i Uppsala 30 sept. 1845; disp. 12 juni 1849 (Om reductionen af krono- och adeliga gods under K. Carl X Gustafs och K. Carl XI. regering, D. 4; pres. V. E. Svedelius); fil. kand. 13 juni 1849; disp. 28 maj 1851 (P. Ovidii Nasonis Amorum elegise duas suethice redditse; pres. K. E. Zedritz); fil. magister 16 juni 1851; teol. kand. 16 dec. 1852. Docent i kyrkohistoria vid Uppsala universitet 27 dec. 1853; avlade disputations- och undervisningsprov i Härnösand 5 och 7 juni 1855; prästvigd i Linköping 26 aug. 1855; teol. lektor vid h. elementarläroverket i Härnösand 23 jan. 1856 (tillträdde 1 maj 1857, erhöll fullmakt 1 dec. 1858); tf. professor i exegetik senare delen av vt. 1856 samt läsåret 1856—57; avlade pastoralexamen i Linköping 6 sept. 1856; kyrkoherde i Häggdångers prebendepastorat 24 mars 1858 (tillträdde 1 apr. 1858, erhöll fullmakt 2 febr. 1859); teol. lektor i Linköping och kyrkoherde i Landeryds prebendepastorat 6 maj 1859, men tillträdde ej denna befattning; teol. adjunkt vid Uppsala universitet samt kyrkoherde i Hagby och Ramsta prebendepastorat 10 apr. 1860 (tillträdde 5 juni 1860); tf. kalseniansk professor vid Uppsala universitet ht. 1860—ht. 1861; kalseniansk professor i teol. prenotioner och kyrkohistoria därstädes 7 febr. 1862; tillträdde professuren jämte Danmarks prebendepastorat 1 apr. 1862; uppförd å tredje förslagsrummet till biskop i Härnösand 30 juli 1864; ledamot av kyrkomötena 1868, 1878, 1883 och 1888; ledamot av styrelsen för Uppsala sparbank 1869—86 (ordförande 1882—86); uppförd å tredje förslagsrummet till biskop i Karlstad 1 febr. 1871; ledamot av kommittén angående statuter för universiteten, i Uppsala och Lund 13 mars—12 okt. 1874; Uppsala universitets rektor 1874—75; fullmäktig för Uppsala ärkestifts delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa vid bolagsstämmorna 1875 och 1880; Östgöta nations inspektor vt. 1876—vt. 1886; ledamot av Uppsala universitets drätselnämnd 1 juni 1876—31 maj 1886 (v. ordförande 1 juni 1883—31 maj 1886); kallad 3 juni 1883 att provpredika i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm, men mottog ej kallelsen; biskop i Linköping 12 dec. 1884 (inträdde i ämbetsutövning 11 febr. 1885, tillträdde lönen 1 maj 1887). Teol. doktor vid jubelfesten i Lund (innehade första hedersrummet och besvarade doktorsfrågan) 28 maj 1868; LNO 1868; KNO1kl 1887; KmstkNO 1891; erhöll K. priset (Karl XIV Johans pris) av Svenska akademien 1891.

Gift 8 juli 1857 med Johanna Maria von Engeström, f. 4 okt. 1835, d 3 dec. 1896, dotter till kammarjunkaren Jonas Fredrik Mattias von Engeström.

Biografi

C. blev 1845 vid sjutton års ålder student i Uppsala. Ehuru han under de första åren måste vara borta från universitetet för att sköta en informatorsplats, avlade han dock, tack vare flit och målmedvetenhet, snabbt sina akademiska examina. Vid tjugufyra års ålder var han både filosofie magister och teologie kandidat. År 1853 blev han, tjugufem år gammal, docent i kyrkohistoria. Därmed börjar hans akademiska karriär, som dock avbröts, då han 1857 tillträdde en lektorsbefattning i Härnösand. Efter tre år återvände han emellertid (1860) till Uppsala universitet som teologie adjunkt för att inom kort som kalseniansk professor övertaga undervisningen i teologiska prenotioner och kyrkohistoria.

C:s' verksamhet som universitetsman blev långvarig. I denna egenskap utförde han sin egentliga livsgärning. Även som professor var han en det ihärdiga arbetets och flitens man. På sina föreläsningar nedlade han stor omsorg. Minnestalaren vid prästmötet i Linköping 1895 (von Engeström) vitsordar, att de voro utmärkta för stor reda, klarhet och bestämdhet, men tillfogar, att de kunde, givit mera rum åt det väckande, värmande och intressegivande. De avsågo framför allt att meddela åhörarna en klar och fast kunskap. Större betydelse än som föreläsare har C. haft som författare, särskilt av läro- och handböcker. Han har en synnerligen rik produktion. Att han kunnat prestera så mycket sammanhänger med att hans föreläsningar voro så noggrant utarbetade, att de lätt kunde befordras till trycket.

C:s' författarskap berör professurens båda områden, teologiska prenotioner och kyrkohistoria. Endast i mindre grad ägnas det dock åt de teologiska discipliner, som räknas till »prenotionerna». Hit äro att hänföra tvenne av hans arbeten: »Öfversigt af religionens historia» (1861) och »Theologiska praenotioner» (1873). Bägge ha använts som handböcker vid universitetsstudierna, den senare var i Uppsala i bruk ännu inemot sekelskiftet.

Sitt huvudsakliga författarskap har C. förlagt till kyrkohistorien. Hit hör redan hans »Lärobok i kyrkohistorien för elementarläroverken» (1860), en frukt av hans lektorstjänstgöring. Denna lärobok, liten men blott alltför rik på fakta, var länge brukad vid våra läroverk. Ännu så sent som 1903 utkom en ny upplaga, den femtonde. Som handböcker för universitetsstudierna utgav C. »Handbok i svenska kyrkans historia» (1867) och »Handbok i kyrkohistorien» (1872), båda utkomna i tre upplagor. Ända in i innevarande sekel ha dessa böcker lästs vid de grundläggande kyrkohistoriska studierna vid våra universitet. Sedan C. lämnat professuren, följde mera omfattande arbeten över såväl svensk som allmän kyrkohistoria, vilka arbeten dock kunna betraktas såsom sammanhörande med hans akademiska verksamhet, alldenstund till grund för dem lågo universitetsföreläsningar. Band på band lämnade nu under några år tryckpressen. Åren 1886—87 utkom i två delar »Svenska kyrkans historia efter reformationen», åren 1889—91 i åtta delar »Kristna kyrkans historia», vars åttonde del emellertid utgjordes av det redan 1879 publicerade arbetet »Det nittonde århundradets kyrkohistoria». Av annan typ än de nu nämnda arbetena äro tvenne kyrkohistoriska verk, vilka i högre grad vittna om primärstudier: »Den tyska medeltidsmystikens förnämsta läropunkter» (1859) och »Några bidrag till Upsala theologiska fakultets historia» (1874—75).

Det är icke svårt att finna anmärkningar mot C:s' kyrkohistoriska författarskap. Någon självständig forskare var han icke. Han byggde i sina arbeten i regeln icke på några arkivstudier eller primärundersökningar utan nöjde sig med att gå till andras verk. Och därvid är beroendet påfallande stort. Ofta möter man rena utdrag ur de arbeten, som han begagnat, utan att källan på något sätt antydes. Hans böcker lida brist på ledande idéer och samlande synpunkter. Allt för stort utrymme offras åt lärostrider o. d., medan den verkliga religiösa och sedliga utvecklingen mindre kommer till sin rätt. Den svenska kyrkohistorien är icke tillräckligt insatt i de stora världshistoriska sammanhangen. Framställningen är abstrakt och saknar konkretion. Även massanhopningen av stoff gör, att C:s' skrifter, för att tala med K. A. von Engeström, ingalunda framstå som »skänker åt makligheten». — Men allt dylikt får ej hindra, att erkännande gives C. för i det hela noggrannhet i uppgifterna, såvitt detta var möjligt utan primärforskning, ävensom för enkelhet i uttryckssättet och klarhet och redbarhet i framställningen. Likaså måste man medgiva, att C. trots sin strängt ortodoxa ståndpunkt personligen eftersträvat en viss objektivitet i sina omdömen, även om dessa för en modernare historisk uppfattning ej sällan förefalla egendomliga och mindre väl motiverade. Framför allt får man icke glömma, att C. givit framställningar av såväl den allmänna som den svenska kyrkohistorien, vilka på sin tid fyllt ett behov och som legat till grund för många teologgenerationers kyrkohistoriska bildning. Nämnas bör även, att C:s' böcker vunnit spridning till svensktalande i Finland och Amerika.

Man kan icke lämna C:s' professorstid utan att erinra om hans rent personliga förhållande till studenterna. Som mångårig inspektor för Östgöta nation vann han i hög grad sina unga landsmäns tillgivenhet. Icke minst berodde detta på hans medkänsla med de behövande och den stora hjälpsamhet, han utövade, en välvilja som för övrigt icke var inskränkt till landsmännens krets.

Efter att tvenne gånger ha stått på biskopsförslag blev C. i dec. 1884 utnämnd till biskop i fädernestiftet. Han inträdde i utövningen av sitt nya ämbete i början av följande år men kvarbodde och föreläste i Uppsala t. o. m. våren 1886. Det finns ingen anledning att betvivla hans ord i herdabrevet, att han endast med tvekan och bekymmer lämnade Uppsala och det akademiska lärarkall, som han under en lång verksamhet lärt sig älska, och att han med oro motsåg de krav, som skulle ställas på honom som efterföljare till en sådan man som E. G. Bring., Han frågade sig, om han vid sin framskridna ålder skulle hinna förvärva nödig duglighet. Därtill kom, att han kände sig främmande för de egendomliga svårigheter i kyrkligt avseende, som Linköpingsstiftet vid denna tid erbjöd. Han hade på ett decennium icke besökt sin gamla hembygd. Just under denna senare tid av Brings episkopat hade radikalare åskådningar vunnit insteg bland väckelsens folk, vilket lett till en sprängning av Östergötlands Ansgarieförening i slutet på 1870-talet. Ett icke ringa antal präster hörde till den lågkyrkliga riktningen, bland dem C:s' domprost K. V. Charleville, senare hans efterträdare i ämbetet. I herdabrevet säger C. sig vara medveten om att en del bland prästerna ansågo honom vara väl gammalmodig. Han fortsätter med en intressant karakteristik av sin ståndpunkt. »Är meningen den», säger han, »att jag sätter värde på gammal god kyrklig ordning och framför allt skattar vår gamla luterska bekännelse såsom det dyrbaraste arv, vi fått av våra fäder, så är Eder uppfattning riktig och jag tillstår gärna, att jag icke med vett och vilja ämnar vara med om någon modernisering på bekännelsens område.»

Vid 1888 års prästmöte i Linköping, det enda som hölls under hans episkopat, ansåg C. sig kunna konstatera, att det separatistiska nitet försvagats. En viss avspänning hade inträtt, vilket emellertid icke betydde, att de separatistiska elementen i stort sett visade någon benägenhet att vända åter till kyrkan. Att på något sätt avgörande ingripa i stiftets religiösa utveckling förmådde C. icke. Dels blev hans biskopstid allt för kortvarig, dels kan han icke betecknas som en religiös ledare.

Som stiftschef ivrade C. för ordning och reda. Detta uteslöt emellertid icke, att hans ledning var i hög grad patriarkalisk utan alltför stor bundenhet vid formerna. Som en fader kände han sig för sina präster.

C. deltog i kyrkomötena 1868, 1878, 1883 och 1888. Mest har han därvid intresserat sig för frågor rörande prästbildningen. Sålunda verkade han för den teologisk-filosofiska examens införande, varmed han avsåg, att de teologie studerandena skulle få en humanistisk underbyggnad. Å andra sidan arbetade han för pastoralexamens borttagande. Han ville därmed framtvinga grundligare teologiska studier vid universiteten, i det då befordran skulle bli beroende av de akademiska studierna och icke av en senare examen efter prästvigningen. — Vid sin död 1893 efterlämnade C. minnet av en redbar, rätlinjig och i allo bottenärlig man. Han var i sitt uppträdande enkel och flärdlös, vilket icke hindrade, att han som biskop, då så krävdes, visste att väl uppehålla den värdighet, hans höga ställning kunde påfordra. Hans medkänsla och hjälpsamhet mot behövande är förut framhävd, likaså hans stora flit och arbetsamhet.

Författare

G, Walli.

Arkivuppgifter

Hos C:s' son borgmästaren Johan Cornelius i Falun finnas följande manuskript av fadern: omkring 180 predikningar, hållna i de prebenden, som C. innehade som professor och biskop; ett stort antal installations- och andra kasualtal från biskopstiden; »Korta bibelbetraktelser för årets alla dagar», omfattande tiden 1 jan.—20 febr., skrivna under C:s' sista levnadsveckor.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: De perfectibilitate christianismi diss. theol. Upps. 1853. P. 1—4. Upps. 1853. .4: o 36 s. (P. 1 pras. L. A. Anjou, resp, C, p, 2—4 praes. C, resp. S. T. Göranson, J. G. Hamnqvist & C. J. L. Lönnberg.) — De initio et progressu monachatus aphorismi. Upps. 1855. 24 s. (Konsist-avh., Härnösand.) — Den tyska medeltidsmystikens förnämsta läropunkter. Upps. 1859. 72 s. (Akad. avh.) — Lärobok i kyrkohistorien för elementarläroverken. Upps. 1860. 112 s. 13: e uppl. Upps. 1893. 120 s. 14: e uppl. med titel: Lärobok i kyrkohistorien för de allmänna läroverken. Öfversedd och utg. af Herman Lundström. Upps. 1899. VIII, 126 s. 15: e uppl. Upps. (tr. Gävle) 1903. VII, 126 s. — Öfversigt af religionens historia. Föreläsningar, hållna i Upsala vårterminen 1861. 155 s. Upps. 1861. 3:e uppl. Upps. 1873. 157 s. — Munkväsendets uppkomst och första utbredande i kyrkan. Inträdes-föreläsning (Theol. tidskr., Arg. 2, 1862, s. 139—151). — Om prest-bristen och dess afhjelpande. Några ord. Upps. 1862. 26 s. [Jämte] Bihang. Tablå öfver erke-stiftets församlingar. Upps. 1862. (37) s. — Om pietismcn. Kyrkohist. uppsats (Theol. tidskr., Arg. 4, 1864, s. 137—184; undert. C. A. C.), — Några ord om prestbildningen i Sverige (ibid., s. 257—268; undert. C. A. C). — Om befordringssättet vid s. k. konsistoriela prestlägenheter (Prot. och handl. rör. prestmötet i Upsala år 1865, Upps. 1865, 4: o, s. 182—190; även i Theol. tidskr., Årg. 5, 1865, s. 143—154). — Om det christna prest-embetet och de christnas prestadöme (Theol. tidskr., Årg. 6, 1866, s. 85—108; undert. C. A. C). — Om pingstundret (ibid., s. 109—117; undert. C. A. C.). — Fanns någon verklig egendomsgemenskap uti den äldsta christna fursamlingen? (ibid., s. 141—150; undert. C. A. C). — Handbok i svenska kyrkans historia. Upps. 1867. (4), 331 s. 3:e uppl. Upps. 1892. VIII, 418 s. — Tvist mellan engelska teologer angående ifrågasatt närmare förbindelse mellan den anglikanska och de skandinaviska kyrkorna (Theol. tidskr., Årg. 9, 1869, s. 28—35). — Pius IX och Vatikankonciliet. 1—2 (ibid., Årg. 10, 1870, s. 69 —81; Årg. 11, 1871, s. 223—237). — Handbok i kyrkohistorien. Upps. 1872. VIII, 356 s. 3:e uppl. Upps. 1890. VIII, 381 s. [Även i finsk övers. Borgå 1895 och 1900.] —• Några ord angående den kyrkliga ställningen i Östersjöprovinserna (Theol. tidskr., Årg. 12, 1872, s. 106—110). — Några ord om Finlands nya kyrkolag (ibid., s. 174—179). — Theologiska prsenotioner. Upps. 1872. IV, 269 s. — Några bidrag till Upsala theologiska fakultets historia. 1—3. Upps. 1874—75. 22 s.; 18 s.; 64 s. (Akad. inbjudningsskrifter; även i UUÅ 1874, 1875.) —• Är prestbristen öfvervunnen? (Theol. tidskr., Arg. 18, 1878, s. 133—137; undert. C. A. C). [Häremot ett inlägg av -e-e-, ibid., s. 206—207, med svar av C, ibid., s. 207—209.] — Ytterligare några ord angående prestbristen (ibid., s. 343—352). — Det nittonde århundradets kyrkohistoria. Upps. 1879. (4), 184 s. [Ny uppl., Sthm 1891, ingår såsom D. 8 i Kristna kyrkans historia; se nedan.] — Förslag till revision af den svenska psalmboken, af Konungen gillad och stadfästad år 1819. Ett försök. Upps. 1879. 260 s. 2: a öfvers. o. omarb. uppl. Upps. 1882. XVI, 193 s. — Svenska kyrkans historia efter reformationen. 1—2. Upps. 1886—87. VIII, 308 s.; VIII, 334 s. ¦— Embetsberättelse [rör. Linköpings stift] (Handl. rör. prestmötet i Linköping d. 14, 15 och 16 aug. 1888, Linköping 1888, Afd. 1, s. 11—32). — Kristna kyrkans historia. D. 1—-8. Sthm 1889—91. 1. Kyrkans historia under de tre första seklerna. 1889. (6), 305 s. 2. Kyrkans historia från Konstantin den stores tid till slutet av sjette seklet. 1889. (6), 30Q s. 3—4. Kyrkans historia under medeltiden. 1890. (5), 213 s.; (6), 344 s. 5. Reformationstide-hvarfvet. 1890. (5), 255 s. 6. Det 17: e århundradets kyrkohistoria. 1891. (5), 226 s. 7. Det 18: e århundradets kyrkohistoria. 1891. (5), 175, XXIII s. 8. Det 19: e århundradets historia. [Ny uppl.] 1891. IV, 204 s.

Översatt: P. Ovidii Nasonis Amorum elegiae duas suethice redditee. Upps. 1851. 4: o 8 s. (Diss., praes. C. E. Zedritz, resp. C.) —¦ W. F, Besser, S:t Petri bref i bibliska andaktstunder förklarade för församlingen. Härnösand 1858. (3), VI, (1), 506 s. (Bibliska andaktsstunder, Bd 6.) — Berättelser ur Eusebii kyrkohistoria. Öfvers. från grekiskan med anmärkningar och förklaringar. Upps. 1883. VI, 340 s.

Handskrifter: se texten.

Källor och litteratur

Källor: Personliga meddelanden av borgmästare J. Cornelius, Falun; eckl.-dep. handl. 7 febr. 1862, 13 sept. 1864, 25 apr. 1871 och 12 dec. 1884 samt Uppsala universitetskanslers handl. 10 apr. 1860 (meritförteckn.), RA. — Nekrologer i Svenska dagbladet, Vårt land och Östgöta correspondenten; C. A. von Engeström, Minnestal öfver framl. biskop C. A. Cornelius (Handl. rör. prestmötet i Linköping 1895); H. Lundström, Anmärkningar och tillägg till C. A. Cornelius' Handbok i sv. kyrkans historia och samme förf: s Sv. kyrkans historia efter reformationen (Kyrkohist. årskr., 1901); L. Nyström, Upsala ärkestifts herdaminne, 4 (1893); J. A. Westerlund & J. A. Setterdahl, Linköpings stifts herdaminne, 1 (1915); G. Westling, Den religiösa ställningen i Linköpings stift under 1800-talet (Kyrkohist. årskr., 1913).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Alfred Cornelius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14956, Svenskt biografiskt lexikon (art av G, Walli.), hämtad 2024-11-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14956
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Alfred Cornelius, urn:sbl:14956, Svenskt biografiskt lexikon (art av G, Walli.), hämtad 2024-11-09.