Meriter

Fahlman, Johanna Lovisa (Louise), f. Jensen, f. 30 juni 1856 på Svartvik i Njurunda sn (V. norrl.), d. 18 okt. 1918 i Stockholm (Osc). Föräldrar: skeppsbyggmästaren Severin Georg Jensen och Juliane Hansen. Sångstudier vid musikkonservatoriet i Stockholm; scenstudier för Bertha Tammelin; debut som skådespelerska på Nya teatern 2 maj 1878; engagemang vid Stora teatern i Göteborg 1879–81, ånyo vid Nya teatern i Stockholm 1881–87, vid Dramatiska teatern 1887–1901, därefter vid A. Ranfts teatrar. Litt. et art. 1896. G. 10 april 1875 i Stockholm (Hedv. El.) m. banktjänstemannen Frans Georg Eugene Fahlman, f. 23 aug. 1849 i Erstavik, Huddinge sn (Sth.), d. 16 dec. 1876 i Stockholm (Hedv. El.).

Biografi

Louise Jensen föddes nära Sundsvall av danska föräldrar men var från sexårsåldern bosatt i Stockholm. Hon gifte sig 1875 med en banktjänsteman, som emellertid snart dog. Ännu ej mer än 20 år gammal stod hon som änka med en nyfödd son. Vid femton–sextonårsåldern hade Louise, som hade en mycket vacker altröst, ett par terminer studerat sång vid musikkonservatoriet i Stockholm, och nu tog hon tallektioner för Bertha Tammelin. Louise F:s scendebut ägde rum i maj 1878 hos fru Louise Stjernström på Nya teatern som Mary Morris i skådespelet »Äventyrarliv», en bearbetning av Ernst Lundquist efter Bret Hartes roman »Two men of Sandy Bar». Redan den 25 maj s. å. framträdde hon i en ny roll, Marie Letellier i Augiers »Familjen Fourchambault». På debuterna följde ett års anställning vid nyssnämnda scen och två spelar vid Stora teatern i Göteborg, först under Rignér-Gustafssons, därefter Emil Hillbergs regim. Efter gästspel hos Knut Tivander på Djurgårdsteatern augusti 1881 som hertig de Marly i Offenbachs postuma operett »Vackra tvätterskan» tillhörde F. 1881–87 åter Nya teatern, nu under L. Josephsons och V. Holmquists direktion. Under denna period, som blev av stor betydelse för utvecklingen av fru F:s konstnärskap, medföljde hon en av William Engelbrecht ledd norrlandsturné sommaren 1884. Hon spelade där med stor framgång bl. a. Sidonie i A. Daudets »Fromont junior och Risler senior». Som Messalina i Adolf Wilbrandts »Arria och Messalina» uppträdde F. 30 mars 1887 för sista gången på Nya teatern. Vid en av sällskapet »Concordia res parvæ crescunt» 8 april s. å. arrangerad dramatisk-musikalisk soaré på nyssnämnda scen medverkade F. som Grevinnan i »En fantasi» och Fru Born i »Den store främlingen». Därefter följde några lyckade gästuppträdanden, som grevinnan Leonora i Jolins »Barnhusbarnen» och Cyprienne i Sardous »Låtom oss skiljas!», hos Axel Rosin och Richard Wagner på Södra teatern samt en sommarturné, sammansatt av skådespelare från Nya teatern, vid vilken hon spelade Lovely i Ferriers och Bocages lustspel »Doktorinnan» och Lucie i Valabregues komedi »Äktenskaplig lycka». Den 8 augusti s. å. påbörjade F. ett nytt gästspel hos Rosin och Wagner, denna gång på Djurgårdsteatern. Gästspelet, som pågick månaden, ut, omfattade endast en roll, Clotilde d'Evry i Sardous »Familjen Benoiton». Hösten 1887 övergick hon till Dramatiska teatern, där hon kvarstannade tills hon tog engagemang hos Albert Ranft. Hon framträdde hos denne först på Djurgårdsteatern som Suzanne i Hennequins lustspel »Sendraget», därefter huvudsakligen på Svenska teatern.

Redan från början av sin konstnärliga bana frapperade Louise F. genom styrkan och mångsidigheten av sin begåvning. Hon var sällsynt vacker, hade charmant figur och var i besittning av en utomordentlig diktion. Bland de roller, där hon först visade sig stå i främsta planet, var Grevinnan av Gray i Ernst von der Reckes lyriska drama »Bertrand de Bom» och Karin Månsdotter i Börjessons »Erik den fjortonde». I Göteborg framträdde hon bl. a. som Regina von Emmeritz i Topelius' likabenämnda skådespel, Rosaura i Calderons »Livet en dröm», Margareta av Valois i Dumas d. ä:s skådespel »Drottning Margot» eller »Hugenotterna», de båda Shakespearerollerna Hermione i »En vintersaga» och Beatrice i »Mycket väsen för ingenting» samt Boccaccio i Suppés operett, där hon sjöng titelrollen och charmerade med sin ovanligt vackra och stilfulla apparition.

I och med återgången till debutscenen, Nya teatern, hösten 1881 kom hon att allt mera inrikta sig på större och krävande uppgifter som t. ex. Kristina i Strindbergs »Mäster Olof», vid uruppförandet av versupplagan 30 december detta år, Prinsessan av Eboli i Schillers »Don Carlos», Isabella i Shakespeares »Lika för lika» och Ingeborg i Ibsens »Kungsämnena». Som scenkonstnär slog hon fullständigt igenom febr. 1887 med sin Messalina i »Arria och Messalina». Den ryktbara romerska kejsarinnan återgavs av fru F. med kraft och flammande passion, som dock ej ett enda ögonblick lämnade ur sikte den konstnärliga måttan.

Louise F. var både tragedienne och comedienne. Hennes parisiska profil, något á la Grévin, och hennes sprudlande humör gjorde henne synnerligen lämpad för den franska komedien. Hennes främsla artistiska insatser inom de eleganta salongsdramernas område voro Camille i Sardous »Fjärilsfebern», Celeste i Barriéres »Lilla slarvan» och markisinnan Dinati i »Furst Zilah». Fru F. lyckades dock alltid bäst, när hon skulle framställa kvinnotyper, som låta sitt hjärta tala. Därför var hon i den genren så ypperlig i Sardous »Lilla svärmor», där hon spelade titelrollen, Fru Boirel, på den tid hon tillhörde nationalscenen. Det hjärtegoda, tanklösa ögonblicksbarn, som denna kvinna var, kunde aldrig ha framställts på ett lyckligare sätt. Härtill bidrog också ett utseende, strålande av skönhet och levnadsglad friskhet. Av samma orsak blev även Magda i Sudermanns skådespel »Hemmet» en av F:s bästa skapelser. Hennes Magda var en varmhjärtad kvinna med en konstnärsnaturs impulsiva glättighet, beklämning och smärta, och den djupt rotade kärleken till den gamle fadern blev också ett av de starkast betonade dragen.

Under åren vid Dramatiska teatern var det i högst väsensskilda uppgifter, som F. gav prov på sin mångsidiga talang. I synnerhet böra nämnas Odette i Sardous likabenämnda skådespel, en scenskapelse som torde höra till de förnämsta inom detta område på svensk scen, Ibsenrollerna Fru Inger till Östråt och Lona Hessel i »Samhällets pelare», drottning Gertrud i »Hamlet», Grevinnan Orsina i Lessings »Emilia Galotti», Lady Milford i »Kabal och kärlek», Basilea i Coppées »För kronan», titelrollen i Ohnets »Grevinnan Sarah», Suzanne d'Ange i Dumas fils' »Falska juveler», Grevinnan Zicka i Sardous »Dora», Grevinnan Elena i Giacosas »På nåd och onåd», Clotilde i »Råttan», en av hennes största favoritroller, engelskan Eva Blount i Sardous »Rabages» samt Claire de Beaulieu i Ohnets »Herr Derblays giftermål», spelad på Operan den 11 maj 1897 på en av F. föranstaltad soaré, »med benäget biträde av artister från Kungliga Dramatiska teatern och Hr Georg Törnqvist». I okt. 1895 erhöll hon tjänstledighet för att under några månader medfölja Wilhelm Rydbergs turné med Gustaf af Geijerstams skådespel »Sascha», där hon framgångsrikt spelade Furstinnan Bojanoff.

Vid Albert Ranfts olika scener framställde fru F. mest kloka, fina damer med hjärtat på rätta stället och stundom med en viss grad av frispråkighet. Dessa voro alla utstrålningar av hennes eget väsen, som var sammansatt av klokhet, finhet, värme och temperament, allt i kvinnlig dignitet. Exempelvis kunna nämnas Fru Hjelm i Frans Hedbergs dramatisering av Emelie Flygare-Carléns »Ett köpmanshus i skärgården», den förträffligt karakteriserade Fru Krans i Tor Hedbergs »Ett hems drama», Fru Gudula Meyer-Amschel i Carl Rösslers »De fem frankfurtarna», där hon med känslans och teknikens finess gav en framställning av den gamla judiska damens personlighet, den gladlynta skådespelerskan Adelaide Hagel-Ulfstjerna i »Johan Ulfstjerna» samt Regina Alberini i E. A. Buttis »Lucifer», en av dessa mödrar, åt vilka F. förstod att skänka det levande livets egna färger.

På senare år nådde skådespelerskan lika högt i en annan genre; hon kunde konsten att inom en trång ram ge en karaktär full av belysande smådrag, som gav relief åt framställningen. Hon gjorde en skarpt profilerad figur av den världskloka, stenrika, en aning överdrivet eleganta kopplerskan Mrs. Warren i Shaws »obehagliga» stycke »Mrs. Warrens yrke» och var en myndig, temperaments!ull, dramatisk majorska i »Gösta Berlings saga». Särskilt i julmiddagsscenen och slutakten fick hon sin talangs djupaste och starkaste toner att klinga.

Louise F. tillhörde den kategori av scenkonstnärer, som alltid ha resonans hos sitt auditorium. Alldeles särskilt utmärkte hon sig genom sin mönstergilla diktion, understödd av en sällsynt vacker och kultiverad talstämma, klockren och varm, vilket gjorde henne till en av yngre scenkonstnärer livligt anlitad pedagog. Fru. F. hade med stor energi arbetat sig fram till den ställning hon kom att inta. Hon var vänfast, flärdlös och utrustad med en sund humor. L. F. avled i sitt hem i Stockholm dagen efter det hon deltagit i Svenska teaterns repetition på Wiers-Jensens skådespel »Två världar».

Författare

Arne Lindenbaum.

Källor och litteratur

Källor: Hedvig Eleonora förs:s i Stockholm vigselbok 1875 och dödbok 1876, Oscars förs:s dödbok 1918, SSA. – C. Afzelius, Släkten Westman (1919), s. 127 f.; D. Fallström, Louise Fahlman (Idun 30 maj 1890); C. G. Laurin Ros och ris från Stockholms teatrar, (1), 1903–13 (1913) och, 2, 1914–18 (1918); A. Selling, Teaterfolk (1912); J. Svanberg, Kungl. teatrarne under ett hälft sekel, 1860–1910, 1–2 (1917–18); dagspressen, förfis egna anteckningar och samlingar.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johanna Lovisa (Louise) Fahlman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14981, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arne Lindenbaum.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14981
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johanna Lovisa (Louise) Fahlman, urn:sbl:14981, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arne Lindenbaum.), hämtad 2024-04-18.