Meriter

3. Bengt Falck, son av F. 1 och bror till F. 2, f. troligen vid 1550-talets mitt eller slut, avrättad 20 mars 1600 i Linköping. Var 1573 småsven vid hovet (räntekammarboken s. å. jämte kvittensregister); anger i nov. 1574, att han tidigare tjänstgjort i Finland (ingående diarium, RA); var 1574–75 ryttare under Upplandsfanan (arkliräkning 1574:41, KrA; räntekammarboken 1590, KA), 1579 under Knut Jönssons fana (räntekammarb. 1590), likaså 1582 (Biogr., RA) och 1585 (räntekammarb. s. å.); var hösten 1589 jämte sin bror Erik F. d. y. (F. 2) i Estland; var i militär tjänst hos Johan III 1590, då han på sommaren och hösten tjänstgjorde i Finland, samt 1591; erhöll i mars 1591 förläning i Finland; anges 3 nov. s. å. som konung Johans hovtjänare; uppges ha följt Sigismund på hans resa juli–aug. 1594 (Pärnänen); tjänstgjorde under klubbekriget 1596–97 vid Hovfanan i Finland och deltog i två tåg till Österbotten; var 3 nov. 1597 i Finland på flykt undan hertig Karl; flydde 29 sept. 1599 till Nyslott; erbjöds 4 okt. s. å. av hertigen lejdebrev; fängslad, rannsakad i Linköping 19 mars 1600 och samma dag dömd till döden.

Biografi

Det i litteraturen ibland förekommande uttrycket om »krigsmannen» (uttrycket är Geijers, upprepat av E. Hildebrand; ibland kallas B. F., ganska oegentligt, »finska krigsmannen») Bengt F., som dömts och avrättats i Linköpings blodbad 1600, har givit en väl obestämd föreställning om honom. Redan en samtida flygskrift nämner honom som biskopsson (Palme, 1936, s. 293), och i »Hertigh Carls slaktarebenck» kallas han adelsman (jfr därom släktart. ovan s. 117). Att han var son till biskop Erik F. d. ä. i Linköping samt bror till hovjunkaren Erik d. y. och den 1589 dräpte Johan F. är ovan visat (släktart., s. 117). Redan 1573 var Bengt F. vid hovet som småsven, således då en helt ung man. Han tjänstgjorde 1574–75 vid Upplandsfanan och från slutet av samma årtionde samt vid 1580-talets mitt vid Knut Jönssons fana.

I brodern Erik F:s historia uppdyka hans bröder – och som sådana känner man endast Bengt och Johan – redan vid Eriks återkomst från Rom troligen 1580, då de tydligen alla tre voro unga. Eftersom det var tal om, att alla tre bröderna skulle till påvliga seminariet i Braunsberg (ovan s. 123 f.), ha de väl samtliga varit katoliker. Rörande Erik d. y. är detta ju säkert, men även Bengt F. uppges i A. J. Messenii »Commentaria» (Söderberg) ha varit katolik, vilket också bäst förklarar hans öden. Till Braunsberg kommo bröderna dock ej (ovan s. 124), och B. F:s bana blev den militära, men han namnes även senare i hovtjänst, varom mera nedan. Om B. F:s tidigare år vet man föga. Redan hösten 1574 talar han om en tidigare tjänstgöring i Finland, och Knut Jönssons fana, vid vilken han gjorde tjänst 1579 och ännu 1585, var också finländsk. Enligt ett tingsvittnesmål i Borgå 1582, utfärdat 28 maj s. å. av ståthållaren i Viborg Svante Eriksson (Stålarm), hade F., då nyligen kommen från Narva, uppträtt på ett synnerligen våldsamt sätt i en finsk by, där han (ryttare under Knut Jönssons fana) och hans trupp utan anledning skjutit ihjäl två bönder och sårat den tredje (Biogr., RA). Den 20 okt. 1587 – således i månaden efter det Kalmarmöte, då Kalmare stadgar beseglades – for F. med brev från Kalmar till Finland och erhöll fem daler i tärepenningar härför.

I registraturet är B. F. i varje fall skönjbar hösten 1589, då han med brodern Erik var i Estland, vilket nämnes i k. brev (1 sept. s. å.), som omtalar, att de sökt konung Johans stöd för att få tag i och få bestraffad den person, som dräpt deras bror Johan (närmare ovan s. 117). Det har nämnts, att bröderna måhända voro i Johan III.s följe i Reval vid mötet med Sigismund, så mycket mer som ej blott Erik från s. å. var hovjunkare, utan också Bengt F. något senare namnes av konungen bland »våre trogne hovtjänare» (3 nov. 1591). I förhållandet till den av Johan III misstrodda högadeln intog Bengt F. tydligen samma position som brodern Erik och användes av konungen direkt mot de misstänkta. Sålunda fick B. F. 19 aug. 1590 i uppdrag – tydligen sedan utan att lyckas – att fängsla greve Axel Leijonhufvud, Christer Classon (Horn) och Hans von Oldenburg och föra dem fångna till K. M:t. Bättre gick det för F. med den i onåd fallne Sten Banér. I brev från Åbo slott till drottning Gunilla 4 sept. 1590 klagade i varje fall denne över, att drabanthövitsmannen Jon Olofsson och Bengt F. i spetsen för en hop drabanter och knektar överfallit honom och behandlat honom med hån, spott och förtret (Sommarström). Enligt ett annat Baners brev (5 aug. s. å.) skulle F. därtill ha begivit sig till Sverige för att anklaga Banér, och denne menade, att F. väl kunde umbäras och att hans lögner ej borde bli trodda. Om Banér skulle hängas i ett träd (eller avrättas), unnade han ett annat åt F.; Sommarström påpekar det makabra häri, då båda senare fingo gå till stupstocken i Linköping 1600. Att konungen var nöjd med F. framgår av, att denne (mars 1591) förlänades med kronohemmanet Upalingo i Reso sn, nordväst om Åbo. Sommaren s. å. (7 aug. 1591) fick F., jämte en annan person, ny k. fullmakt att »akte på de herrer, som uti onåde äre». Det är i nov. s. å., som F. av konungen omtalas bland »våre trogne hovtjänare» i ett brev med uppdrag att skynda på de skutor till Narva, som skickats med fetalier.

Såsom ovan visats (s. 127), torde Erik F. d. y. ha hemkommit med Sigismund 1593. Pärnänen uppger, dock utan källbelägg, att bland de herrar, som säkert åtföljde konungen tillbaka till Polen, då denne i juli 1594 lämnade Sverige (han ankom i aug. till Danzig), var också Bengt F. Detta behöver dock ej betyda, att han följde med längre än till Danzig. I varje fall tjänstgjorde F. i Finland under klubbekriget 1596–97 vid Adelsfanan (Sommarström) samt var med på två tåg till Österbotten. Det senare upptogs längre fram under rättegången 1600 mot honom som anklagelse, enär han i protokollet (om dess källvärde se Palme, 1938) anges ha varit »en stor våldsverkare» och bl. a. ihjälslagit mycken boskap. Då det vidare heter, att han »rymt sitt fängelse i Finland», bör detta ha varit före 3 nov. 1597, då han är på flykt undan hertig Karl (Anthoni). F. var vid månadsskiftet okt.–nov. 1598 i Åbo (Åbo slottsräkenskaper), där talrika flyktingar från Stockholm då passerade. Tydligen har han deltagit i slaget vid S:t Mårtens hösten 1599. Från 29 sept.–13 okt. har han uppehållit sig på Nyslott men avfördes sannolikt efter Jesper Mattssons (Cruus) ankomst sistnämnda dag till Sverige (Nyslotts slottsräkenskaper). Hertigen hade erbjudit lejd till många, bland dem F. 4 okt. s. å., men det heter i anklagelsen i protokollet 1600, att F. »föraktat» hertigens lejdebrev och »icke ville komma». Fängslad förhördes han i Linköping den 19 mars 1600, två dagar efter riksråden. Då det redan av protokollet framgår, att han uppträtt sturskt (vid ett tillfälle svarade F. »kort nej») och i vissa fall skarpt försvarat sig (»han hade varit en tjänare och måste viggen dit klubban driver»), torde detta styrka den skildring, som A. J. Messenius, okänt efter vilken källa, i sina »Commentaria» givit av Bengt F:s sista stunder. Samma dag rannsakningen hölls dömdes denne från liv och gods, och det heter hos Messenius (Söderberg, s. 138), att han »rättades uti övermod och ovett, ty då predikanten förmante honom, att han ville dö som en kristen man, svarade han dårligen och sade: Nej, ingalunda, utan jag vill dö som en krigsman». Han hade, fortsätter Messenius, »givit sig uti sin livstid ifrån den evangeliska församling och var med utvärtes bekännelse bliven en katolik, föraktandes likväl med sitt leverne så väl en religion som en annan». Eftermälet är dystert, även om det givetvis är tendentiöst. Något intryck av fint bildad kulturmänniska, som brodern Erik F. var, får man emellertid ingenstädes av Bengt F., som snarare synes ha varit en rå och hård våldsman.

Författare

Bengt Hildebrand.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., diarier, Biographica, RA; Räntekammarböcker, S. Åkermarcks extrakt av donationsbrev, som ej förekomma i riksregistraturet 1527 —1612, A., fol. 531 v., 532 r., KA; Arkliräkning 1574, KrA. – Protokoll vid rannsakningen på riksdagen i Linköping år 1600 öfver åtskilliga för otrohet anklagade . . . (Handl. rör. Skandinaviens hist. 19, 1834; jfr Palme, 1938). – E. Anthoni, (Till avvecklingen av] konflikten mellan hertig Carl och Finland, [1–2] (1935,37); A. Hallenberg, Riksdagen i Linköping år 1600 (1908); Hertigh Carls slaktarebenck (nytryck 1915 i De 100 böckerna, 2), s. 34; S. U. Palme, Messenierna om Linköpings riksdag (Hist. tidskr., 56, 1936); dens., Rättegångsprotokollet från Lin-köpingsräfsten år 1600 (ibid., 58, 1938); J. A. Pärnänen, Le premier séjour de Sigismond Vasa en Suede 1593–1594 d'aprés la correspondance diplomatique du nonce apostolique Germanico Malaspina (Annales academiae scientiarum Fennica;, ser. B, t. 28:3, 1933), s. 162; H. Sommarström, Finland under striderna mellan Sigismund och hertig Karl, 1 (1935), s. 23 f. (och där anf. källor); V. Söderberg, Historieskrifvåren Arnold Johan Messenius (1902). – Meddel. av prof. E. Anthoni (finska arkivnotiser), doc. B. Broomé och fil. mag. Birgitta Lager.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Bengt Falck, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15015, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15015
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Bengt Falck, urn:sbl:15015, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-26.