Meriter

5. Gabriel Falkenberg, från 1693 greve F. af Sandemar, bror till F. 4, f. 2 april 1643 (huvudbaner), d. 30 maj 1714 i Stockholm (jordfäst 3 juni i Ridd.; begr. i Odensvi). Student vid Uppsala univ. juni 1655; kammarherre mars 1667; landshövding i Södermanlands län 24 sept. (ej 28 aug.) 1678; led. av riddarhusdirektionen 3 nov. 1680 (ordf. 1710); led. av kammarkommissionen 7 dec. 1680 till dess upplösning 17 okt. 1693; friherre 24 dec. 1687; kungl. råd samt president i Åbo hovrätt och greve 7 juni 1693; tf. president i Svea hovrätt under förmyndarregeringen 15 april–30 nov. 1697; rikskammarråd, tjänstgörande vid kammarrevisions- och kommers- ärendenas handläggning 22 maj s. å. (tillträdde i varje fall för kommersärendena 21 aug. s. å.)–17 dec. s. å.; president i Svea hovrätt 9 dec. 1703; kansler för Åbo akademi 12 april 1704. – Bevistade riksdagarna 1660 B, 1672, 1675, 1678, 1680, 1682–83 (bankoutskottet 1683), 1686 och 1689 (sekr. utskottet). – Ogift.

Biografi

F. växte upp på fädernegodset Börstorp i Hassle socken i Västergötland tillsammans med en stor syskonskara. Vid faderns död 1654 var F. endast omkr. 10 år, och han sändes kort därefter tillsammans med sina yngre bröder till Uppsala. Där inackorderades gossarna hos sina morbröders f. d. informator, den kände professorn i grekiska samt i svensk och romersk rätt Henrik Ausius, och 1655 inskrevs F. vid universitetet. Beträffande F:s och hans bröders uppsalavistelse är man ovanligt väl underrättad, emedan den räkenskapsbok, som fördes över de unga herrarnas utgifter under 1657, är bevarad (Böttiger). För att sörja för de unga ädlingarnas lekamliga och andliga välfärd inackorderades tillsammans med dem två preceptorer, en fransk språklärare och två drängar. Därtill medfördes för F.s del en svarvstol samt till gemensam förnöjelse steglitsor och lutor, vilka senare bl. a. kommo till användning vid båtfärder på ån. Därtill medfördes hästar, som begagnades såväl till åkning som ritt. Bröderna tyckas över huvud taget ha fört ett glatt liv. Man besökte distingsmarknaden, såg gäster hos sig o.s.v., och ferierna tillbringades stundom på Börstorp, stundom på något av de stora uppländska bruken, såsom Österby, Forsmark och Leufsta eller i Tillinge prästgård. Vad själva studierna beträffar ter sig listan över under året inköpta böcker och undervisningsmateriel icke överväldigande. För F:s del har endast inköpts en lärobok i logik samt för gemensamt bruk Calovii förklaringar till Luthers katekes. Man bör kanske dock inte draga alltför stora slutsatser härav, ty troligast är väl, att F. under denna tid lagt grunden till den gedigna bildning, som omvittnats så många gånger under hans senare levnad (Grauers, s. 136).

F. bevistade 1660 års riksdag och ledde vid Karl X Gustavs begravning en häst, »hörig till Bohusläns fana». Enligt uppgift i F:s friherrebrev företog han efter avslutade studier i Uppsala en peregrination i främmande land. Beträffande denna epok i F:s liv känner man föga. Man vet sålunda icke, när han farit utrikes. Rörande resrouten vet man endast, alt han tillsammans med sin bror Carl (jfr nedan s. 227 f.) uppehållit sig i Holland en tid 1662.

År 1667 var F. tillbaka i Sverige och utnämndes då till kammarherre. Fr. o. m. 1672 skymtar han ofta i adelsprotokollen men tycks icke ha spelat någon nämnvärd politisk roll under 1670-talet. Emellertid erhöll F. 26 okt. 1677 försäkring om att få efterträda friherre Erik Sparre som landshövding i Södermanlands län. Sedan Sparre avlidit, erhöll F. hösten följande år fullmakt på det utlovade ämbetet.

Från 1680 var F. medlem av riddarhusdirektionen. Han insattes i ständernas bankoutskott 1683 samt 1689 i sekreta utskottet. Under denna period tycks F. dock ännu icke ha ryckt fram bland förgrundsgestalterna i svensk politik, men hans insatser belönades med upphöjelse i friherrligt stånd 1687 och i grevligt 1693, då han inträdde i rådet.

F. blev sedan medlem av den utomordentliga kommission som under kanslipresidenten, greve Bengt Oxenstiernas ordförandeskap tillsattes i Stockholm 1694 för att döma Patkul och andra upproriska adelsmän i Livland. Inom denna domstol uppträdde som livländarnas bittraste fiende k. rådet Lars Wallenstedt, och F. slöt upp vid dennes sida. F. har sålunda betecknats som en av de hårdaste inom kommissionen (Isberg), ett karaktärsdrag, som kom till synes även vid ett senare tillfälle. När man under de första åren av 1700-talet i rådet diskuterade behandlingen av de ryska fångarna i Sverige, var F. sålunda till att börja med anhängare av en hård fångpolitik. Visserligen ändrade han härvidlag ståndpunkt efter 1709, men det skedde icke på grund av någon blidare inställning till ifrågavarande ryssar utan motiverades med, att de svenska fångarna i Moskva annars kunde få umgälla de ryskas behandling i Sverige.

F:s egentliga politiska gärning har utförligast skildrats av Grauers. Inom rådet anslöt sig F. under början av Karl XII:s regering till den uppgående stjärnan Piper. Detta i förening med hans gedigna personliga egenskaper och djupa bildning skaffade honom snart ett betydande inflytande inom rådskretsen (Grauers, s. 136). Snart stod han även Fabian Wrede nära, och han tycks senare tämligen konsekvent ha anslutit sig till den senares ståndpunkt i inrikespolitiska frågor. Inom utrikespolitiken uppträdde F. vacklande. Det var främst inom rättskipningen, som man böjde sig för F. som den store experten, medan Wrede tog ledningen på det ekonomiska området. Att F. betraktades som en av landets största auktoriteter inom rättsväsendet markeras också av hans karriär. År 1693 blev han sålunda president i Åbo hovrätt, och under Karl XII:s korta förmyndarregering var han tf. president i Svea hovrätt och rikskammarråd. År 1703 utnämndes han sedan till ordinarie president i Svea hovrätt.

När rådet under senare delen av Karl XII:s regering alltmer militariserades, kvarstodo F. och Wrede som den civila förvaltningens veteraner. De nedlade ett intensivt arbete, och F. hörde till de rådsherrar, som efter nederlaget vid Poltava hade den tyngsta regeringsbördan. Snart uppstod en stark spänning inom rådet mellan dessa båda civilister och den mer militärt betonade fraktionen. Visserligen ställde sig Wrede och F. icke helt avvisande till de militära kraven, men de gjorde ett besvärande, passivt motstånd genom att under hänvisning till den betänkliga ekonomiska ställningen ständigt streta emot, då det gällde att skaffa medel till krigets fullföljande. De avvisade ständigt nya uppslag, exempelvis om statslotterier, kreditsedlar, statsobligationer m. m., och anlitade i stället troget en högst betänklig utväg, nämligen innehållande av tjänstemännens löner. Under peståret 1710–11 voro Wrede och F. de rådsherrar, som trognast stodo kvar på sin plats och vårdade regerings-ärendena.

Särskilt skärptes motsättningen mellan de båda partierna, när rådet vid flera tillfällen skulle ange riktlinjerna för krigföringen. Wrede och F. påyrkade en strängt defensiv krigföring och ansågo, att försvaret borde bita sig fast vid en inre linje under mer eller mindre tillfälligt uppgivande av gränsprovinserna. De fasthöllo vid denna ståndpunkt, även sedan danskarna drivits ut ur landet efter den svenska segern vid Hälsingborg 1710. Härvid kommo Wrede och F. i direkt konflikt med Karl XII. Denne ansåg nämligen, att man nu, när det egentliga Sverige icke längre var direkt hotat, borde flytta försvarets tyngdpunkt till Pommern, varifrån en ny offensiv skulle företagas. De båda rådsherrarnas motstånd bidrog till, att försvaret av östersjöprovinserna försummades på ett ödesdigert sätt. Rigas fall 1710 var ett resultat av, att de motsatte sig avsändandet av en undsättningsexpedition, och de försökte sabotera den av Karl XII beordrade trupptransporten till Pommern 1711

Konungens reaktion uteblev icke. I aug. 1711 anlände till rådet underrättelse om, att Wrede entledigats från presidentskapen i Statskontoret och Kammarkollegium. Därmed undanröjdes de svåraste hindren för konungens planer. F. led nämligen vid denna tid sedan flera år tillbaka av en vacklande hälsa och kunde icke tänkas ensam fortsätta något motstånd mot Karl XII:s politik. Heidenstam har i "Karolinerna", I (1897, s. 295–298) i berättelsen "Vid rådsbordet" givit en bild av den sjuke F:s motstånd, som författaren dock där låter övervinnas, så att F. går med på nya gärder.

Den sista större utmärkelse, som kom F. till del, var hans val till Åbo akademis kansler 1704. I denna sin egenskap inlade F. stora förtjänster, speciellt åstadkom han ordning i bibliotekets skötsel och gav direktiv för bokinköpen. Dessvärre hunno aldrig dessa åtgärder bära några betydande frukter, emedan hela biblioteket 1713 måste nedpackas i lådor och sändas till Stockholm för att räddas undan den annalkande fienden.

F. hade genom arv och köp förvärvat stora godskomplex, varav de förnämsta samlats kring de båda stora godsen Sandemar i Österhaninge socken på Södertörn och Odensviholm i Odensvi socken i Kalmar län. Odensviholm gjorde han 1699 till fideikommiss, vilken fideikommissrätt emellertid sedan av hans brors sonson överflyttades på Lagmansö i Södermanland. Som friherre skrev sig F. till Odensviholm. På Sandemar lät han uppföra nuvarande corps de logis, och när han upphöjdes i grevligt stånd, fick den ätt, som han sedan själv slöt, namnet Falkenberg af Sandemar. Dessa gods jämte spridda gårdar i olika landskap utgjorde mycket stora arealer, och 1713 ansågs han tillhöra landets rikaste män. Inom rådet överträffades han i detta fall vid den tiden endast av Wrede.

F:s roll i historien har icke varit den store ledarens. Härför saknade han måhända tillräckligt temperament. Han tycks som ämbetsman ha haft något av pedant över sig, och han karakteriseras av C. G. Tessin, vilken vid 17 års ålder började auskultera i Svea hovrätt, som »en nogräknad ordningsman». Men F. har genom en gedigen personlighet och en grundlig bildning samt stor erfarenhet, speciellt inom rättskipningen, kommit att spela en icke obetydlig roll. Icke minst blev detta fallet, genom att han i sin anslutning till Wredes politiska program gav ytterligare tyngd åt dennes framträdande. – F. avled 1714 och är begravd i Odensvi kyrka.

Författare

Ingegerd Hildebrand.

Arkivuppgifter

Brev från F. finnas till P. Elvius i Vetenskapsakademiens bibliotek samt i Lunds universitetsbibl. till A. Lillie (2 st., 1679, 1689) och till Marie Sophie Oxenstierna, f. De la Gardie (3 st., 1691–93), jämte några strödda brev i Riksarkivet. I Uppsala univ.-bibliotek finnas 22 brev från F. till Bengt Rosenhane samt ett flertal strödda brev.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., rådsprot., diarier, Biographica, RA. – Kongliga och cancellers bref 1640–1713 [Åbo akademi] (Hfors 1940); Sveriges ridderskaps och adels riksdags-protokoll, del 8 (1886), del 11–17 (1894–1902). – H. Almquist, Ryska fångar i Sverige och svenska i Ryssland 1700–1709, 1 (Karol. förb:s årsbok 1942); dens., De ryska fångarna i Sverige 1709–1714 (ibid. 1944); J. A. Almquist, Kommerskollegium och riksens ständers manufakturkontor samt konsulsslaten (1912–15); dens., Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, 1:1–2, 2:1–2, 3:1–2 (1931–47); J. E. Almquist, Om kontributionsränteriet (Karol. förb:s årsbok 1917); D. Almqvist, [rec. av S. Grauers, Arvid Bernhard Horn] (Hist. tidskr., 41, 1921), s. 240; C. von Bonsdorff, Åbo stads historia under sjuttonde seklet, 1–2 (1894–1904); J. Böttiger, "Unge herr Falkenbergarnes" uppsalavistelse 1657 (Samfundet för Nordiska museets främjande. Meddelande, 11, 1894); F. F. & E. Carlson, Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset, 5–8 (1879–85, 1910); F. Falkenberg, Falkenbergska släktboken (1937); A. Fryxell, Berättelser ur svenska historien, 24–25 (nationaluppl. 1902); S. Grauers, Arvid Bernhard Horn (1920); I. A. Heikel, Helsingfors universitet 1640–1940 (Hfors 1940); A. Hirsch, Minnen som dröjt kvar |1953); W. Holst, Carl Gustaf Tessin under rese-, riksdagsmanna- och de tidigare beskickningsåren (1931); A. Isberg, Karl XI och den livländska adeln 1684–1695 (1953); Ada Rydström, Boken om Tjust, 4 (1910), s. 35–45; C. M. Schybergson, Kanslerer vid Kongl. Åbo akademi 1646–1809 (Hfors 1944); Uppsala universitets matrikel, 1:3 (1902); J. Vallinkoski, The history of the University library at Turku, 1, 1640–1722 (Hfors 1948); E. Wrangel, Sveriges litterära förbindelser med Holland särdeles under 1600-talet (1897).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gabriel Falkenberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15071, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ingegerd Hildebrand.), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15071
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gabriel Falkenberg, urn:sbl:15071, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ingegerd Hildebrand.), hämtad 2024-04-23.