Meriter

2. Carl Gustaf Fehrman, son av F. 1, dp 16 april 1746 i Stockholm (Tyska), d. 24 dec. 1798 där (Ridd.). Undervisning i medaljkonst för fadern (F. 1); utbildning i modellering och teckning hos skulptören H. L'Archevêque 1759–64 samt vid Ritareakademien i Stockholm; upprätthöll faderns tjänst som myntgravör och medaljör 1764–74; erhöll stipendium för tre års utrikes studier 10 maj 1774, förlängt på två år 20 maj 1777; vistades i Frankrike 1774–75, i Italien 1775–78 och åter i Frankrike 1778–79; erhöll 1 juni 1780 försäkran om faderns löneförmåner (i kraft 8 juni s. å.); k. medaljör 11 dec. 1787; professor i teckning vid Målare- och Bildhuggareakademien 25 okt. 1791. LFrKA 1781; LMA 1795.

G. 29 sept. 1781 i Stockholm (Tyska) m. Regina Elisabeth Howe, dp 9 jan. 1757 där (ibid.), d. 25 juni 1837 där (Klara), dotter av källarmästaren Johan Valentin Howe och Anna Sibylla Sergel.

Biografi

Carl Gustaf F:s yrkesval tycks ha skett mycket tidigt. Han omtalar nämligen, att han redan från barndomen haft sin fader (F. 1) som lärare i medaljkonst. Utbildningen i modellering och teckning fortsattes från 1759 för skulptören L'Archevêque och även vid Ritareakademien, som den då ännu hette. F. erhöll där tvenne premier, ett för ritning och ett för modellering (»första medaille» 1774). På akademien utställde F. 1763 ritningar och 1774 en modellerad »academifigur». Sonens förstlingsverk skickade fadern 1767 till sin gamle gynnare C. G. Tessin med bön om överseende för de fel, som kunde finnas »i detta lilla försöket». Då hade emellertid F. ej på länge kunnat ägna sig odelat åt utbildning. Sedan fadern 1764 genom ett slaganfall blivit ur stånd att arbeta, fick F. före fyllda 18 år fullgöra dennes skyldighet vid myntverket, vilket innebar gravering av alla myntstampar och ett visst antal medaljstampar. Hans egen konstnärliga produktion under de tio år, som detta säkert betungande vikariat varade, är icke stor och omfattar blott fem–sex små medaljer eller jettoner, som man då kallade dem. Trots F:s ungdom vittna dessa arbeten om skicklighet. Porträtt av Adolf Fredrik (kastpenning 1771) och Gustav III som kronprins (1766) och konung (kastpenning 1772) visa en mjuk grace, som påminner om den hedlingerska tradition, i vilken F. fostrats, men även om nya impulser, som förmedlats av den 1768 hem vände konkurrenten inom medaljkonsten Gustaf Ljungberger. Mera realistiska skildringar har F. gjort av bondeståndstalmannen Olof Håkansson (1769, vaxpoussering och avgjutning av dylik). Dessa bilder höra till en grupp av F:s verk, som han 1774 benämner »åtskilliga efter naturen modellerade av mig porträtter». Till en minnespenning över kronprinsens förmälning 1766, visande ett handslag slutet kring blomster, föreligger en förlageteckning av okänd hand (Rehn?, Nationalmuseum). Om brister i det tekniska handlaget vittnar F:s kopiering av frånsidan till Vitterhetsakademiens prismedalj. Det lätta, vackert proportionerade över akademiens emblematiska bord har försvunnit i F:s grova kopia. Detsamma gäller hans senare omgravering av Lovisa Ulrika-porträttet på åtsidan. F. har säkert gjort åtskilliga myntstampar på egen hand vid denna tid, men i stort sett kunnat hålla sig till faderns förebilder och från 1768 fått nyttja nya sådana av Ljungberger, enligt vad denne uppger. F:s verksamhet blev föremål för mer eller mindre välvilliga omdömen. C. F. Adelcrantz skriver 1768, att F. visar mycken naturlig fallenhet för medaljkonsten och att, om han »continuerar med samma arbetsamhet», han med tiden förmodligen blir en habil konstnär. Den framstående medaljvännen och medaljkännaren Carl Reinhold Berch är mindre entusiastisk och fruktar, att F. ej äger tillräcklig »habilité», men erkänner, att han avhjälpt bristen på ordinarie myntstampar. Man måste emellertid erinra sig, att Berch var konkurrenten Ljungbergers morbroder och ivrige gynnare. År 1774 har F. tröttnat på sin onekligen prövande bundenhet vid mer eller mindre hantverksmässigt arbete. Han vill skaffa sig vidare utbildning och söker därför ett k. stipendium. Särskilt hänvisade han till behovet att lära sig gravera upphöjt, d.v.s. framställa patriser. Adelcrantz, som fick F:s ansökan på remiss, tillstyrkte den varmt och sade, att sökanden visat en lycklig naturlig disposition för ritning och gravyr samt arbetsamhet och stadighet i uppförande. F. erhöll nu stipendium på tre år å 1.800 livres årligen, vilket 1777 förlängdes med ytterligare två år. F:s utlandsvistelse är ganska väl känd genom dagboksanteckningar och brev till fadern, dock tyvärr blott bevarade i utdrag (av J. A. Stechau). Utom stipendiet fick F. efter förord av J. E. Rehn en ytterligare favör vid utresan, nämligen ett speciellt k. uppdrag att till prins Louis Joseph de Condé överlämna en mineralsamling, inrymd i ett av Georg Haupt förfärdigat dyrbart skåp. Resan anträddes sjövägen i maj 1774 och i juli ankom F. till Paris. Hans första vistelse i den franska huvudstaden varade till okt. 1775. Under denna tid, sept. 1774, överlämnade F. mineralskåpet till prinsen av Condé på Chantilly, där det ännu finns kvar. Året därpå fick F. av prinsen en souvenir: ett briljanterat repetitionsur av guld, värt 6.000 livres eller mer än F: s stipendium under tre år. F. utnyttjade stipendieliden väl. Han såg sig om i staden och omgivningarna (Versailles) men försummade icke studierna. I sept. började han modellera för en känd skulptör, A. Pajou. F. säger sig då först ha märkt, hur litet avancerad han var och att han måste lämna sin tidigare metod att modellera och antaga Pajous. Dessutom började F. i okt. på L'Epiciers »Académie på Louvren», och i febr. året därpå gjorde han bekantskap med sigillgravören och medaljkonstnären Pierre Lorthior, vars elev i modellering och gravering han ävenledes blev. Han gjorde även ingående tekniska studier vid det k. myntverket. F. umgicks livligt med de svenska konstnärerna i Paris: Hall, Lafrensen och Wertmüller, och hade ett stöd i den svenske ambassadören G. Ph. Creutz. F. noterade noga allt, som kunde tjäna att förringa Ljungberger, vars nya värdighet av vasariddare han ironiserade över. Konkurrenten hade sålunda icke gjort några framsteg under sin korta studietid hos Pajou, och hans arbeten kritiserades, medan Daniel F:s berömdes. Dagens franska medaljkonst satte F. icke högt.

I okt. 1775 reste F. över Lyon och Marseille, som han utförligt beskriver, och Civita Vecchia till Rom (ankomst 7 dec), där han dröjde i två och ett halvt år. Under denna tid hann F. studera Roms omgivningar (t.ex. Tivoli och Albano) och göra en avstickare till Neapel, Pompeji och Herculaneum (okt.–nov. 1777). I Rom umgicks han med där verksamma konstnärer, främst svenskarna Sergel (de bevarade anteckningarna av F. äro en av Sergelforskningen ofta brukad källa), Masreliez och Wertmüller. Ett uppmärksammat inslag under Romvistelsen var hertig Fredrik Adolfs besök (okt.–dec. 1776, mars–april 1777). Det utvecklade sig nu ett livligt sällskapsliv, F. och Masreliez fingo hjälpa prinsen med inköp av skulpturer, gravyrer etc. till hans samlingar, och F. fick ofta besök av honom. Sina konstnärliga studier fullföljde F. på så vis, att han på Akademien modellerade efter antik skulptur (modeller efter Laokoon, Gladiatorn) delvis i sällskap med Wertmüller, med vilken han dock slutligen blev osams. F. lämnade Rom 24 juni 1778. Hemvägen gick över Florens, Bologna, Venedig, Turin, Mont Cenis, Lyon och Paris, dit han ankom i mitten av sept. och där han sammanträffade med Sergel. Först 1779 återvände han till Stockholm. Han mottogs tillsammans med Sergel i audiens av konungen 5 juli.

Med F:s hemkomst börjar en ny period av hans liv. Efter ansökan av fadern året därpå erhöll F. samma löneförmåner som denne och nådde därmed en tryggad ställning. Han kunde nu, 1781, sätta eget bo. Vid bröllopet hyllades han med en – ganska skabrös – dikt av den litteräre rådmannen Johan Wellander. Genom sin maka Regina Elisabeth Howe kom han ytterligare i förbindelse med samtidens främste svenske konstnär, Sergel, som var hennes morbroder, och genom en systers giftermål med den duglige ämbetsmannen Anders (af) Håkansson (efter F: s död förmyndare för hans barn) fick han en inflytelserik förbindelse. F. fick efter hand ganska mycket att göra. Bl.a. övertog han fullföljandet av den av Hedlinger och fadern ofullbordade regentlängden och fullbordade för denna fyra nya kungabilder, 1784–90, varjämte han för samma serie utförde kompletterings- och renoveringsarbeten. Ett stort företag, som F. knöts till, var Gustav III:s medaljhistoria, försöket att skildra konungens historia i form av en hel serie skådepenningar. Till huvudmedarbetare utsågs Ljungberger, men F. skulle, i den mån han medhann det för övriga göromål, gravera två medaljer årligen, en större för ett arvode av 333 rdr 16 skilling och en mindre för 208 rdr, en prissättning som F. även annars tycks ha tillämpat (1793 dock höjt till resp. 450 rdr och 333 rdr 16 skilling, troligen på grund av inflationen). F: s första bidrag till denna historia är från 1783 och gällde en skådepenning över konungens resa till Frankrike 1770. Inalles utförde han för Gustav III: s »histoire metallique» ett tiotal minnespenningar, den sista 1794. De 1786 stiftade Svenska Akademien och Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien gåvo F. även mycket att göra. Det gällde skapandet av prismedaljer och sammanträdes] ettoner samt för Svenska Akademien de årliga medaljerna över berömda svenskar, av vilka F. utförde alla under tiden 1786–98. Därtill kom att Ljungberger avled redan 1787, vilket bör ha givit F. mer att göra vid myntverket. De händelserika åren 1788–92 gåvo talrika anledningar till medaljprägling, och F: s arbetskraft sattes på hårt prov. Endast så småningom fick han nya konkurrenter från 1780-talets mitt: J. G. Wikman och Carl Enhörning (se SBL 13) samt från 1796 Lars Grandel. F. betraktades vid hemkomsten som en löftesrik kraft. Under studietiden hade han i ytterst ringa grad ägnat sig åt sitt direkta yrkesarbete, stålgraveringen; ett par spelpenningar och en medaljåtsida av hertig Fredrik Adolf var det enda. G. J. Ehrensvärd anmärker i samband med F:s hemkomst, att den unge F. tycks vilja »eclipsera vår snälla Ljungbergen». När F. Sparre, som redan nu (1782) har kontakt med F. i ett aktuellt medaljärende (änkedrottningens begravningskastpenning), rekommenderar honom som medarbetare i medaljhistorien, säger han, att F. »brinner av nit att distinguera sig» och »göra sig värd av den nådiga omvårdnad Eders Kongl. Maj: t honom erfara låtit från yngre åren». Till skillnad från Ljungbergers medaljer bestämde kungen dock, att F: s skulle »var och en» underkastas »vår särskilte nådiga prövning».

Under de nära 20 år F. nu fick verka för medaljkonsten hann han med över 90 större eller mindre medaljer. En medaljkonstnär står ofta inför nödvändigheten att skildra en avliden eller, under äldre tider, en avlägset boende person med stöd av mer eller mindre gott bildmaterial. Om riskerna vittnar Gjörwells uttalande om F:s skådepenning över Lagerbring 1781. »Hade Hr F. kunnat se den hedersmannen el. man av honom ägt en likare profil hade ock porträttet blivit likare.» Det var därför en lycka för F. att ha tillgång till Sergelska medaljonger (Björnståhl 1780, af Trolle 1784, Patrik Alströmer 1785; i viss mån även v. Höpken 1782 och S. Klingenstierna 1794). Sergel uttryckte en gång (det gällde Björnståhl) sitt gillande av en sådan imitation. Ibland har F. själv haft tillfälle att direkt modellera bilderna, och just i dessa fall har han lyckats skapa några av sina bästa porträtt, P. Wargentin 1783, av samtiden betraktad som lik (gipsmedaljong daterad 1780, bevarad), och den gamle sjuke fadern, gripande skildrad s. å. En väl återgiven fysionomi är även Ribens (stor medaljong i Medicinalstyrelsen). De enskilda minnespenningarnas reverser äro i allmänhet ej figurrika. Några av dem ha en påfallande god gestaltning: Wargentins med en kosmisk bild, Alströmers med en pelikan med ungar och den slående enkla på Trolles om ett antikt mynt (se bl.a. bokstäverna och de oregelbundna ytterkonturerna) påminnande medaljen med ett roder mellan två delfiner. Till en av frånsidesbilderna, Vetenskapsakademiens över v. Höpken, 1789, föreligger en förlageteckning av Masreliez. Det är möjligt, t.o.m. troligt, att F. även i andra fall (t.ex. Trolle, vilken beställts av antikentusiasten C. A. Ehrensvärd) haft andras teckningar att gå efter. F:s huvudarbete ägnas emellertid åt de k. medaljerna, och här var han i de flesta fall ganska hårt bunden. På ett par Gustav III-porträtt från 1780-talets förra hälft och i något enstaka fall därefter har han en äldre porträttyp med uppbundet hår, men efter 1784–85 är det Sergels då tillkomna medaljong med konungens bild, som varit hans förebild liksom fallet var för övriga då arbetande medaljkonstnärer. En grundlig utredning om Gustav III:s ikonografi skulle vara behövlig för att få full klarhet över de olika nyanserna i F:s gestaltning av monarkens porträtt. Det är ett förvirrande intryck man får av dessa medaljaverser med deras slappt flytande hårmassor och de många kontrasterna mellan hårets linjer, dess olika plan och ansiktskonturerna. Man blir icke riktigt klar över var gränsen går mellan ibland tydligt vårdslösat utförande och vilja att träffa något väsentligt hos den porträtterade, vilket förebildens och kollegernas kyliga versioner ej giva. Huvudintrycket av F:s Gustav III-skildring är en vek och blid drömmare. Vissa versioner ge dock något kärvare linjer, och ett av de senaste porträtten visar en pussighet, som möjligen ger en realistisk bild av tilltagande fetma. I varje fall hade F., som det förefaller, ganska ofta tillfälle att träffa kungen. Han skriver sålunda i ett brev från jan. 1790 om hur han »efter vanligheten» presenterat sina arbeten för majestätet.

Beträffande de äldsta av F:s frånsidesbilder för medaljhistorien (över Gustav III:s utresa till och hemresa från Frankrike 1770, resp. 1771) känner man ej något om eventuella förlagor. Om F. själv komponerat dessa livliga, rörliga scener, har han stor heder därav. Från 1785 har man teckningar av Masreliez till ett flertal av F: s reverser (i ett fall, Svenska akademiens Skaldekonstmedalj, har han brukat en antik staty som förebild). F:s återgivning av dessa är mycket ojämn. Ibland lyckas han utmärkt: i det realistiska brinnande bålet på Gustav III: s dödsmedalj, skådepenningen över Göteborgs räddning 1788 med den trygga staden och dess spänstige räddare, fredsmedaljen 1790 med en mjukt flytande skildring av de fredsslutande parterna, segergudinnan på en medalj från 1785 över revolutionen 1772. Kontrasterande häremot äro ibland förekommande rena vanskapligheter, t.ex. Merkurius på Svenska akademiens vältalighetsmedalj och Herkules på Gustav III:s dödsmedalj. Nakenhet har F. haft svårt att skildra. Ofta är återgivningen av Masreliez' intentioner okänslig och vårdslösad. Tidens tendens till långa kroppar och små huvuden, som finns på förlageteckningarna, har av F. här och annorstädes överdrivits till karikatyrmässig magerhet och knappnålshuvud. På den grupp av små minnesmedaljer, som F. utförde för Svenska akademien, har ofta åtsidans porträtt, i allmänhet återgivande personligheter från 1600-talet, blivit påfallande bra, medan F:s ojämnhet och brist på nyansering i detta lilla format (han tycks i allmänhet vara bättre i större skala och i annan teknik än stålgravyr) kommit särskilt till uttryck på frånsidorna, där dock någon gång en viss teatralisk livlighet gör sig gällande. Den orolighet och ojämnhet som karakteriserar F. kunde inte bliva obemärkt av samtiden. C. F. Sundvall skriver sålunda 1791: »Man är missnöjd med F:s medaljer och oss emellan har man ej orätt.» Och den välvillige Nescher var tydligen medveten om ojämnheten i hans produktion, när han skriver, att med hänsyn till det stora antalet arbeten, som kommit från F: s hand, man ej kan begära att »allt skulle vara lika lyckeligt och väl utarbetat; helst då ofta en kort föreskriven tid till förfärdigandet och ett talrikt hushålls underhållande nödgade honom att stundom mot sin vilja mer skynda med arbetet, än honom önskade». Nescher har kanske tänkt mindre på medaljerna än på mynten. F. utsattes nämligen på 1790-talet för en mycket kraftig attack för sitt utförande av den unge Gustav IV Adolfs bild på riksdalermynten. Man måste ge kritikern, som kallade sig v. K., rätt (antagligen den starkt konstintresserade konduktören Thure Wennberg, som även i konstakademien tog parti mot F. i en dennes kontrovers med en besvärlig modell, Johan Gustaf Gyllenspaak). Angreppen publicerades i Extra Posten 1792 (okt.) och 1793 (febr.). Anmärkningarna gällde i huvudsak, att bilden ej var lik konungen ulan snarast påminde om medaljporträttbilder av Gustav III från hans senare år och i synnerhet hårets arrangemang samt den »trinda ... hopdragna» munnen. Kritiken, som även utsträcktes att omfatta F:s medalj över Helmfelt för Svenska akademien, utmynnade i ett krav på medaljcensur. Det kom ett lamt men ganska nonchalant svar (vartill tjäna de där »väl arbetade mynten»?), där det bl.a. skylldes på för mycket arbete. Slutligen kom en artikel 1795 i Stockholms-Posten (aug.), möjligen av samma hand, i en mot F. starkt insinuant ton. Kritiken var ej utan frukt. 1796 års riksdalermynt visade sålunda en ny och bättre kungabild. Kanske härmed sammanhänger, att konungen s. å. suttit för F.

F. har även ägnat sig åt att gravera sigill, av vilka följande äro kända: för änkedrottning Sofia Magdalenas överstemarskalkämbete (1792), kopia av K. M:ts sekret (betalning 33 rdr 16 sk.; 1788), för Riksgäldskontoret 1789 och för Uppfostringssällskapet 1781. Han var även sysselsatt med gravering av stampar till de vitstämplar, som brukades på Riksgäldskontorets sedelemissioner 1789. Som grafiker har han utfört i kopparstick ett exlibris för Johan Gabriel Oxenstierna 1771.

Liksom i Paris och Rom umgicks F. i Stockholm livligt med konstnärskolleger. Släktskapen med Sergel (denne stod fadder, då F:s äldste son döptes 1782) har väl även bidragit härtill. Sergels födelsedag 8 sept. 1787 firades hos F. på Ulriksdals fogdegård med ett Divertissement av Bellman, där »Lilla Bacchus föreställdes av herr Medaljörens lilla son», medan Bacchus själv var Bellman och en silen föreställdes av C. G. Pilo. Den sydamerikanske resenären Francisco de Miranda berättar, hur han 1787 tillsammans med den »kunnige F.» var hemma hos Masreliez ända till midnatt under samtal om konst och med studier av romerska antikviteter, gipser etc, och arkitekten C. F. Sundvall anmärker 1791 i brev till Wertmüller, att han varit på middag hos F. Att F. väl inträngt i medaljkonstens speciella språk, därom vittnar följande passus i ett brev från 1790 om medaljen över Göteborgs försvar mot danskarna 1788: »som numismaticus kan jag av medaillen utleta 1. att Göteborgs stad beväpnat sig emot anfall, 2:do att hjältens ditkomst, som stritt för staden, frälsat densamma, 3. att hjälten varit Konungen, 4:to att staden varit trygg under hans beskydd, 5:to att staden är befästad och en handelsstad, 6: to att detta skett år 1788, samt att staden låtit prägla skådepenningen, på andra sidan synes hjältens bild. Historien får upplysa, 1. emot vilken staden stritt, på vad sätt hjältens närvarelse frälsat staden, samt dagen, denna medaille utmärker således fullkomligt så mycket som kan erfordras för att eternisera en stor och god gärning.» Nescher yttrar om F., att han »ägde artiga insikter även utom sitt ämne». Bouppteckningen efter honom, på grund av dess uppgifter om konstnärsnamn en värdefull konsthistorisk källa, ger bilden av ett kultiverat hem. Boksamlingen var mycket rik på arbeten, som i ett eller annat avseende hörde samman med F: s närmaste intressen, »numismatica», »fria konster», »antiquen» och »historien». Men även »humaniora» (här närmast skönlitteratur, främst de antika klassikerna i franska översättningar), filosofi och religion voro företrädda. Konstsamlingen skulle i våra dagar säkert ha rönt stort intresse (den värderades då i sin helhet till blott 28 rdr) och vore värd ett närmare studium. Särskilt rikt voro grafiken och skulpturen företrädda. Mycket var »contrepreuver» eller gipsavgjutningar men åtskilligt original. Mästarnamn som Sergel, Rehn, Edme Bouchardon, L'Archevêque, Elias Martin, Masreliez, Mandelberg och Saly voro företrädda. Om F: s sociala nivå vittnar, att han hade en svart och röd hovdräkt och en blå och gul »galadräkt». Bouppteckningen visar emellertid underskott. Redan 1794 hade han i en ansökan om betalning för levererat arbete talat om sin tryckande ställning och sin stora familj med sex barn. Han hade då nödgats taga ett diskontlån. Skulderna överstego nu tillgångarna med mer än det dubbla beloppet. Om boets svåra ställning vittnar en ansökan från änkan till konstakademien, där hon talar om sina »ganska knappa» och »bekymrande omständigheter». Av Nescher, som tydligen känt F. ganska väl, erhåller han ett vackert eftermäle. »Han var det man i det hela kallar en god och hederlig människa. Han ägde ett ömt, redligt och vänfast hjärta, jämnt, moget och nöjsamt umgängessätt. Han var ömsint make, huld fader, förtrolig vän, hjälpsam och medlidande emot alla.» Om F:s yttre tillägger samme sagesman. »Han var av medelmåttig växt, hade ett manligt, allvarsamt och gott ansikte, med stora bruna ögon.» F. begrovs i Klara kyrka.

Författare

N. L. Rasmusson.

Arkivuppgifter

Brev från F. till F. Sparre (4 st.) finnas i Autografsam-lingen i Ericsbergsarkivet (f.n. deponerat i Riksarkivet).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Utdrag ur Carl Gustaf Fehrmans dagbok under resorna i Frankrike och Italien 1774—78 (Sv. autografsällsk. tidskr., 1, 1879—88, s. 181— 187, 189—204.) Delvis omtr. jämte några brev i: F. U. Wrangel, Resor och resenärer i Frankrike, Sthm 1928, s. 77—112.

Källor och litteratur

Källor: F:s ovan nämnda brev, registr. i civilärenden, Biographica, RA; brev från D. Fehrman till C. G. Tessin, Autografsaml., Ericsbergsarkivet, f.n. dep. i RA; D. G. Nescher, Kongl. medaillenren. .. Carl Gustaf Fehrmans medaille-arbeten .. . (D 208) samt Vf 24:3, s. 152, KB; S. L. Gahm, Biogr. saml. (X 221, XVI, vol. 3), UB; Tyska förs:s dopbok 1746 och 1757 samt vigselbok 1781, Riddarholmsförs:s dopbok 1782, Klara förs:s dödbok 1837, F:s bouppt. 1799, SSA; HA:s prot. 19 juni 1792 och 8 dec. 1795, HA; skrivelse från fru Elisabeth F. 1 juni 1799, Konstakad. (En stor del av det otryckta källmaterialet överlämnat till förf. av riksbankskamrer Torgny Lindgren). – C. M. Bellman, Skrifter, 6 (1936), s. 71, komment. s. 63; C. R. Berch, Förtekning på svenske medailleurer (K. Bibliotekets handl. 1:1, 1768), s. 35; C. C. Gjörwell, Brev till Fredrik Sparre 1768—1795 (Hist. handl. 32:1, 1938); C. F. Sundvall, Gustavianska konstnärsbrev, utg. av E. E. Areen (1916), s. 39, 57. – C. de Chenneviéres, Les artistes étrangers en France, I. Sergell (Revue universelle des arts 1856), s. 105; B. Dahlström, Rikets gäld 1788–1792 (1942), s. 164 f., 206, 244 ff.; C. J. Ehrensvärd, Dagboksanteckningar förda vid Gustaf III:s hof, 1 (1877), s. 62, 228, 382, 420; B. E. Hildebrand, Sveriges och det svenska konungahusets minnespenningar, 2 (1875), s. 547; E. Hultmark, Carna Hultmark & C. D. Moselius, Svenska koppar-stickare och etsare 1500–1944 (1944); O. Levertin, Johan Wellander (1896), s. 167, 169; E. Lindberg, Konstakademiens medaljer (Meddel. från Kungl. Akademien för de fria konsterna 1929), s. 74 ff.; T. Lindgren, Till Gustaf Ljungbergers biografi (2) (Nord. numismat. årsskr. 1944); L. Looström, Den svenska konstakademien 1735–1835 (1887), s. 69–73; dens., Kungl. Akademien för de fria konsterna. Samling af målningar och skulpturer (1915); dens., Modellen Gyllenspaak (I svenska konstnärskretsar, 1916), s. 71 ff.; E. Lundmark, Sergel och den svenska medaljkonsten (Konsthistoriska sällskapets publikation 1921), s. 68–74; Miranda i Sverige och Norge 1787, utg. av S. Rydén (1950), s. 149; C. D. Moselius, Louis Masreliez (1923), s. 55; N. V. E. Nordenmark, Pehr Wilhelm Wargentin (1939), s. 85; N. L. Rasmusson, Olof Håkansson i Lösen (Blekingeboken 1936); dens., En tidningsdiskussion på 1790-talet om riksdalermyntens kungaporträtt (Nord. numism. årsskr. 1941); dens., Medaljrilningar i C. D. Moselius, Louis Masreliez (Nationalmuseum, utställningskat. febr.–mars 1949); dens., Carl Gustaf Fehrman (Svenskt konstnärslexikon, 2, 1953); dens., Medaljer och jetoner slagna av Kungl. Vitterhetsakademien och Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitetsakademien (1953); II. Schück, Kgl. Vitterhels Historie och Antikvitets Akademien, 6 (1943), s. 136 f., 140, 160 f.; dens. & N. L. Rasmusson, Svenska akademiens minnespenningar (Nord. numism. årsskr. 1941), s. 2 f., 9 f.; N. Sjöberg, Porträtt af svenska läkare och apotekare (1910), s. 81, pl. LXVIII; H. Wideen, »Angående den af Götheborgs stad slagne medaille öfver des räddning från fientligt anfall åhr 1788» (Göteborgs musei årstryck 1949 och 1950, tr. 1950); F. U. Wrangel, Resor och resenärer i Frankrike (1928). – F:s personmedaljer finnas återgivna i B. E. Hyckert & V. E. Lilienberg, »Minnespenningar öfver enskilda svenska män och kvinnor» (1905–15); hans medaljer över Gustav III äro avbildade i kopparstick i »Minnespenningar öfver de fö: händelser, som tillhöra konung Gustaf III:s historia» (1858).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Gustaf Fehrman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15205, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. L. Rasmusson.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15205
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Gustaf Fehrman, urn:sbl:15205, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. L. Rasmusson.), hämtad 2024-04-19.