Meriter

1. Otto Wilhelm von Fersen, f. 25 juli 1623 i Reval (lik-pred.), d. 23 april 1703 på Kurnal vid Reval. Föräldrar: lantrådet Hermann von Fersen och Margareta Anrep. Kom till Sverige vid 1640-talets början; hovjunkare hos drottning Kristina (likpr.); kornett vid Östgöta kavallerireg. (likpr.); deltog i kriget mot Danmark 1643–45; tjänstgjorde vid svenska armén i Tyskland 1645–48; ryttmästare 1648 (likpr.); major vid generallöjtnant Reinhold von Rosens reg. i fransk tjänst omkr. 1648; återreste till Sverige; kammarherre hos Karl X Gustav juni 1654; överstelöjtnant vid konungens livgarde till häst 1655; deltog i kriget i Polen s. å. och blev svårt sårad i Krakow; deltog i kriget mot Danmark och i stormningen av Frederiksodde okt. 1657; överste för Arvprinsens livreg. till häst s.å.; förlagd till Estland våren 1658; lantråd i Estland 1660; delegat för estländska ridderskapet till Karl XI 1672; friherre 4 nov. 1674; generallöjtnant av kavalleriet 21 nov. s.å.; deltog i kriget mot Danmark 1675–76; dansk krigsfånge 1676–77; general av kavalleriet 5 nov. 1677; förordnad att förestå defensionsverket på Ösel och försvaret av baltiska östersjökusten 10 juli 1683; generalguvernör över Ingermanland och Kexholms län 19 okt. 1691; fältmarskalk 12 sept. 1693; entledigad från generalguvernörskapet 11 juni 1698.

G. 23 mars 1669 m. Gertrud von Uexküll, f. 1640, d. 25 okt. 1688, dotter av mannrichtern Georg von Uexküll och Elisabeth Magdalena Wrangel samt förut g. (1661) m. sin kusin översten friherre Hans Wrangel af Ludenhof (d. 1667).

Biografi

Otto Wilhelm von F. skrev en omfattande självbiografi, som på olika håll blivit utnyttjad, bl.a. redan 1695 i C. Kelchs livländska krönika och i likpredikningspersonalierna av dr J. Lang (tr. 1704 i Reval). Denna likpredikan anföres som källa till G. Gezelius' biografi över F. (Biographiskt Lexicon, 1, 1778) och har utnyttjats av F. von Versen i hans släktmonografi (del 1, s. 315–330; rörande källan se särsk. s. 328 f.) samt av A. von Bodisco i hans anmälan av F. von Versens arbete (Baltische Monatsschrift 1911; i det följande hänvisas huvudsakl. till Bodisco). Av likpredikningen existera veterligen endast tre exemplar (v. Versen, Bodisco). O. W. v. F: s levnadsskildring kan givetvis ha självbiografiens vanliga svagheter (minnesfel, partiskhet, o.dyl.) men är i varje fall kulturhistoriskt synnerligen intressant och speglar med sina målande detaljer och sin nästan ständiga, spännande dramatik på livfullt och intressant sätt ett typiskt krigaröde från 30-åriga krigets och den äldre karolinska epokens dagar. I många punkter kunna f.ö. F:s levnadsnotiser verifieras, kompletteras eller kritiskt belysas med svenskt och av F. v. Versen framdraget estländskt arkivmaterial.

Enligt F:s självbiografi och uppgifterna i F:s därmed huvudsakligen överensstämmande friherrebrev 1674 kom Otto Wilhelm till Sverige vid 1640-talets början i sällskap med dåvarande översten Hans Wachtmeister. Det anges, att F. blivit hovjunkare hos drottning Kristina, men icke trivts därmed. Uppgiften, att F. varit hovjunkare, har ej kunnat verifieras; i varje fall var hans äldre bror Fabian von F. (d. 1648, se nedan) hovjunkare hos drottningen åtminstone 1637–41 (Rikshuvudboken 1641, KA). O. W. v. F. började 1643 (Bodisco, s. 504) sin militära bana och deltog i kriget mot Danmark 1643–45. Han tjänstgjorde nu under Hans Wachtmeister, som avancerat till generalmajor, samt sändes i uppdrag av Gustaf Horn till Christian IV under fredsförhandlingarna 1645. Därefter beordrades F. till general Helmuth Wrangel i Holstein och med honom till svenska huvudarmén i Tyskland. F. deltog nu under fältmarskalken C. G. Wrangels befäl vid belägringen av staden Höxter i Westfalen. Då Helmuth Wrangel med en kavalleriavdelning tog sig över Weser, sårades han svårt av en muskötkula, varvid F. under egen livsfara tog honom i sin mantel och i kulregnet med hjälp av några soldater bar honom bort från slaglinjen. F. följde H. Wrangel till Paderborn, där han vårdade och skötte honom, till dess han tillfrisknade (Bodisco, s. 504 f.). F. deltog sedan under H. och G. G. Wrangel i striden vid Straubing, därpå i belägringen av Augsburg, då C. G. Wrangel förenat sig med Turenne 1646. Efter vinterkvarter vid Bodensjön deltog F. 1647 i belägringen av fästningen Schweinfurt i Franken och skickades som löjtnant vid ett nyuppsatt livgardeskompani till Eisenach, där han så när stenats av pöbeln. I spetsen för 50 ryttare begav han sig till huvudarmén vid Eger och deltog 1648 i striderna i Böhmen. Åter i Bayern deltog F. i en blodig strid i ett pass nära Augsburg, där hans äldre bror ryttmästaren Fabian v. F. stupade och Otto Wilhelm själv illa sårades. Icke desto mindre var han bland dem, som gingo över Lech, och tog där många fångar och flera ungerska hästar samt befordrades sedan till ryttmästare (Bodisco, s. 506; uppgiften har ej kunnat verifieras i svenska rullor eller avlöningslistor). Strax före fredsslutet blev F. en dag bjuden på en måltid till en fransk officer, vilket så när kostat honom livet. På återvägen störtade han nämligen, ridande på en ståtlig polsk häst, ned i en brunn, men lyckades dra upp hästens huvud, så att den stod på bakbenen i brunnen. Hästen, vild av förskräckelse, tillfogade därvid både sig själv och F. besvärliga skador, men sedan F. lyckats lugna djuret, kunde han stiga på den breda ungerska sadelknappen, fick tag i brunnskarets kant, tog sig upp och lyckades sedan med hjälp av tillfälligt förbikommande franska soldater att få upp även hästen någorlunda oskadd.

Under tiden för de slutliga fredsförhandlingarna 1648 uppehöll sig F. under C. G. Wrangel vid Nürnberg men tog nu avsked, ehuru han återkallades i tjänst för kort tid av fältmarskalken. Efter fredsslutet begav sig F. till Frankrike, sedan han utfått en krigsskadeersättning på 500 riksdaler, och tog nu tjänst i Strassburg vid generallöjtnanten R. von Rosens franska regemente, där F. blev major. Han deltog nu på fransk sida i slaget vid Retel; där och även på annat håll kom han ånyo i livsfara. Han for sedan till Paris, uppvaktade Mazarin och tog avsked ur fransk tjänst,

Till Sverige återkom F. 1654. Han var närvarande vid drottning Kristinas avsägelseakt i Uppsala den 6 juni och vid Karl Gustavs kröning på e.m. samma dag. F. blev, tydligen just i dessa dagar (hov-personallista i Kungl. arkiv: Karl X Gustav, RA), kammarherre hos den nye konungen. Då Kristina dagen efter började sin resa ur riket, var F. en av de hovherrar (Carl Soop, Chr. D. Dohna, Gustaf Lilliecrona, m.fl.) som eskorterade drottningen. Att F. var med utsäger likpredikan (Bodisco, s. 508) och uppgiften verifieras i den två år efter händelsen utkomna Galeazzo Gualdos »Historia della Sacra real maestà di Christina Alessandra,..» (Roma 1656), som (s. 35) bland drottningens följeslagare nämner »il Sig. Fersen gentilhuomo della camera caualier di virtuoso talenti». Burenstams uppgift (s. 17 f.), att följeslagaren varit Fabian v. F., är oriktig. Burenstams ur annan, ej angiven källa hämtade uppgift, att kavaljeren F. varit en utmärkt flöjtblåsare, en talang som mycket behagade Kristina, torde väl avse den verklige följeslagaren, d.v.s. Otto Wilhelm, något varpå Gualdos uttryck (»di virtuosi talenti») kan tyda.

Från Danmark, dit han följt drottningen, återvände F. till Sverige. Att han, såsom anges i litteraturen (men ej hos Bodisco), skulle blivit Karl X Gustavs hovmarskalk, synes icke ha något stöd i källorna. F. blev 1655 överstelöjtnant vid konungens livgarde till häst och utförde våren s.å. inför det stundande polska kriget värvningar i Tyskland. På resa till Dresden hade han så när åter förolyckats, då hans häst föll och F., som blev hängande med foten i stigbygeln, fick kontusioner på benet av hästhovarna. Han klarade sig emellertid och lyckades, trots rådande värvningsförbud, värva en hel del ryttare. Sedan kriget utbrutit i Polen, fick han av Karl X Gustav order att med arméns avantgarde bemäktiga sig Weichselbron vid Krakow, där den polska huvudarmén låg. Det blev möjligt för F. och ett par andra att genom en liten port en och en tränga sig in i förstaden Casimir. Väl inkommen erhöll F. av judiska köpmän löfte om guld och ädelstenar, om han kunde förhindra, att polska armén brände staden. I begrepp att rida fram till en stadsport, omringades F. av pöbeln och fick av en polsk stridshammare ett sådant slag i huvudet, att han avsvimmad störtade från hästen i rännstenen, där han blev liggande och utplundrades. När han vaknade till sans igen, befann han sig i ett rum som fånge, bevakad av två med hillebarder försedda polacker, medan en polsk fältskär plåstrade om hans sår. F:s svenska trupp trodde han var död. Efter kort tid var emellertid F. på benen och lyckades passera en stadsport samt visa sig för de svenska belägringstrupperna, som med glädje mottogo honom. Efter sina vid Krakows belägring erhållna sår behöll F. i sitt ansikte för alltid flera tydligt framträdande ärr, vilka synas mycket väl på porträtt av honom (se t.ex. s. 655). Blessyrerna från Krakow kommo emellertid att orsaka F. långvariga lidanden. I Marienburg lämnade han tills vidare den aktiva militärtjänsten och for till Leipzig för att söka lindring för sin av blessyrerna orsakade, ständiga huvudvärk samt blev också något bättre. Han tänkte nu bege sig till Estland, men mötte i Wismar Johan Oxenstierna, som uppmanade honom att i Demmin möta Karl X Gustav. Konungen övertalade F. att återinträda i tjänst och att följa med på krigståget mot Danmark.

F. var i konungens följe i Glückstadt i Holstein och deltog, jämte sin bror majoren Hans von F., i striderna vid skansen Elmshorn. Själv svårt sårad i benet strax under knäet, fick F. bevittna, hur brodern Hans fick båda benen avskjutna. Gripande skildras (Bodisco, s. 510), hur fältskären söker avsåga Hans F:s framstickande benpipor för att kunna anlägga ett plåster, medan den sårade Otto Wilhelm satt bredvid och med ättika och andra medel sökte hålla honom vid medvetande, ehuru förgäves – Hans F. förblödde inför deras ögon. Vid stormningen av Frederiksodde skulle O. W. v. F. angripa fästningen från sjösidan och måste med sina trupper simmande passera fästningspalissaderna. Enligt F:s egen uppgift var det han som i Frederiksodde tillfångatog danske riksmarsken Anders Bille (brev till M. G. De la Gardie 20 juli 1672 och till Bengt Horn 21 febr. 1673). Efteråt kallades F. på konungens befallning till Wismar för att uppsätta en officiell redogörelse för Frederiksoddes erövring och erhöll en belöning av 1.000 dukater samt rätt att fara till Sverige eller Preussen. Med Arvprinsens livregemente till häst, för vilket han blivit överste, övervintrade F. i Kalmar men kommenderades nyåret 1658 till Livland. Han deltog därpå under Robert Douglas' befäl i striderna nära Riga och i Kurland. F. förlade sedan sina trupper i Estland och kunde efter 18 års förlopp åter ta kvarter på fädernegården Raykull. Han fann sina gods ödelagda. Hans gamla, sjukliga moder bodde där, medan brodern Hermann v. F. flyttat till Wismar och inalles tre andra deras bröder fallit i kriget. F. levde nu sju år på Raykull och kunde efter freden i Oliva 1660 för längre tid hålla sig fri från deltagande i krigiska aktioner. Emellertid hade han, såsom också nämnes i friherrebrevet, mycket besvär genom svindel och huvudvärk och sökte läkarhjälp i Tyskland, varvid läkarna, såsom det heter (Bodisco, s. 511), läto honom äta upp ett halvt apotek, utan att han blev bättre. Förtvivlad hängav han sig nu åt utsvävningar – åt och drack, vad som föll honom in, heter det. Efter ytterligare kurer fann han en gammal 'pestkirurg', som gav honom »3 Gran von einem gar zarten gelben Pulverlein mit einer Rosine» med ökade doser, varpå F. åter kunde gå till bords med andra människor, ja t.o.m. »in das Ballhaus». Han kunde åter ta långa promenader och kvarblev i Tyskland över vintern. Sedan han 1669 gift sig med frih. Hans Wrangels af Ludenhof änka, född Uexkull, begav sig F. senare till baden i Homburg tillsammans med sin forne chef C. G. Wrangel. I Estland tjänstgjorde F. som lantråd regelbundet vid rättskipningen. Han var 1672 delegat för estländska ridderskapet till Karl XI för att söka få dess privilegier stadfästa. Han blev jämte sin bror Hermann v. F. samt sina kusiner Hans v. F. (F. 2) och Fabian v. F. (F. 3) hösten 1674 upphöjd i friherrligt stånd (detta friherrebrev ärvdes till slesvigska grenen F.; i faksimile, bil. till v. Versen, del 2; jfr även del 1, s. 330). F. v. Versen fann i Toll-Kuckerska arkivet i Reval (del 1, s. 325) ett par brev från F., skildrande hans arbete i Stockholm och skrivna med sirligt fin stil. Han meddelade sina uppdragsgivare, att han sökt förskona Estland från soldatvärvning, och bad lantråden söka avvärja konungens hithörande planer genom en böneskrift. Karl XI förmådde honom att återträda i aktiv militärtjänst, och i samband med friherreutnämningen blev F. generallöjtnant av kavalleriet 1674. Året därpå fick han i förläning ett baltiskt gods, som han emellertid åter förlorade i reduktionen. I dec. 1675 fick han under kriget med Danmark-Norge överkommandot i Värmland, och från Eda skans (Furtenbach) rapporterade han till konungen om Gyldenlöves truppförflyttningar och om alla rykten, som gingo på båda sidor om gränsen. Under en av sina resor här föll F. ur släden och fick ett svårt sår vid ögat. Han överflyttades sedan till Skåne, dit han följde Karl XI våren 1676 och fick i uppdrag att skydda Ystad mot danskt anfall. I ett intressant brev, dat. Malmö 16 juni 1676 (tr. av Bager), har F. skildrat krigssituationen och hur Karl XI, då F. i en skrivelse meddelat, att svenska och danska flottorna lågo utanför Ystad, i all hast kom ditridande från Malmö. Tillsammans åsågo de från 'tornet' – tydligen Mariakyrkans torn – den första fasen av striden mellan flottorna. Efter tappert motstånd måste F. i juni utrymma staden. Före slaget vid Lund (skildrat av F. i en egenhändig relation, Krigshist. handl. XVIII: 5, Riksarkivet) rekognoscerade F. lämpliga övergångsställen för svenskarna över Lödde å, och under striden (4 dec. 1676) förde han befälet över första linjen på svenskarnas högra flygel, där också konungen och R. von Ascheberg befunno sig. F. ledde avantgardets marsch mot Lund, och sedan danskarnas vänstra flygel kastats över ända, fortsatte han förföljandet av de flyende trupperna mot Lödde å. I sin iver att söka tillfångataga den danske konungen kom F. för långt fram, ett skott rev upp hans högra kind, ett annat gick genom högra skuldran. När han ej längre kunde hålla sig uppe, nedbäddades han i en vagn men blev under transporten mot Malmö tillfångatagen av danske överstelöjtnanten H. F. Schwanwedel och förd till Landskrona. En fältskär sydde med en grov nål ihop F:s kind, och han fördes till Köpenhamn. En hamburgsk köpman hjälpte honom där med pengar (Bodisco, s. 514): F:s tillstånd var på grund av de svåra blessyrerna bedrövligt. Trots detta lät danske konungen påsken 1677 sätta honom på Nyborgs slott, som var ett obebott spannmålsmagasin och, heter det, 'fruktat på grund av sina spöken'; någon läkarhjälp fick F. ej där (a.a., s. 514). I okt. s.å. fick F. äntligen tillstånd att resa till Hamburg och utväxlades sedan. I nov. s.å. blev han general av kavalleriet. Han övertalade den estländska adelsfanan att ansluta sig till den livländska armé, som skulle avtåga för att understödja de hårt trängda svenska trupperna i Pommern och anslöt sig i nov. 1678 till armén i Polangen. Trots sin välbekanta djärvhet rådde F. befälhavaren Henrik Horn till största försiktighet under framryckningen. Hösten 1679 satt F. som preses i krigsrätt över befälhavarna i den livländska expeditionen. Efter krigets slut anförtroddes åt F. viktiga militära uppgifter i Estland, där han mönstrade trupper, inspekterade försvarsanläggningar och 1684 ingick i den generalkommission, som skulle yttra sig om Erik Dahlberghs förslag till förstärkning av rikets försvar (Munthe, 3: 1, s. 279). Redan 1681 hade F. föreslagits till guvernör i Ingermanland men avböjt. Den 6 juli 1684 härjade en stor eldsvåda Reval, varvid även tvenne F. tillhöriga hus brunno. Han förlorade där dyrbara ägodelar: guld, silver, möbler, spannmål, vagnar, slädar och hästar samt en rad gamla urkunder. Ur det brinnande huset räddade sig F. nedför ett rep från köksfönstret.

F. kom 2 sept. 1691 till Stockholm och uppvaktade konungen (Karl XI:s alm.ant, s. 214). Han befann sig där ännu, då meddelande kom, att generalguvernören i Narva Jöran Sperling avlidit i sept. s.å. Karl XI tillkallade den nu nära 70-årige F. och övertalade honom att åtaga sig den utsatta posten. Han ankom hösten 1692 till Narva. Hösten följande år blev F. tillika fältmarskalk. Hans skrivelser som generalguvernör över Ingermanland och Kexholm till regeringen, nu i saml. Livonica (RA), gällde framför allt försvarsväsendet. För hans befästningsarbeten i Narva redogör Munthe (3:2). F. ömmade både för de utfattiga garnisonssoldaterna och den ingermanländska allmogen, som han sökte hjälpa såväl mot militärernas övergrepp som mot hungersnöd. Handeln i Narva höll på att avstanna på grund av stadens dåliga hamn, och F. yrkade på snabba reparationer av bryggorna. Han sökte också stävja de brottsliga »strandningarna», som organiserades medelst falska bloss av de »barbariska» invånarna längs kusten. Emellertid kom F. i konflikt med borgerskapet i Narva och därigenom slutligen också med regeringen. Medan borgarna ville bygga ett börshus, yrkade F. framför allt på militära byggnadsverk för att stärka försvaret. Då börshuset 1697 var halvfärdigt, satte F. helt enkelt vakt vid huset för att förhindra vidare arbeten. Magistraten klagade i Stockholm och en livlig brevväxling begynte. Det slutade med, att regeringen höll borgerskapet om ryggen och gav tillåtelse till fortsättning av börsbygget (Karling, s. 352 ff.). F. entledigades som generalguvernör i juni 1698 och efterträddes av Otto Vellingk. F. drog sig tillbaka till sina gods. Vad som inträffade två år senare – stora nordiska krigets utbrott – visar i varje fall, att F:s ständiga strävan att stärka Narvas försvar hade sina giltiga skäl.

Otto Wilhelm von F. hade rykte om sig som en av härens tappraste och oförvägnaste officerare. Hans levnadshistoria visar, vad en dåtida krigare kunde få genomgå. Han var konungens betrodde och handgångne man. I brevet från Ystad 1676 kritiserade F. starkt de civila ämbetsmännen och »pultronerna», som fört Sverige till avgrundens brant, och sade sig hoppas på deras bestraffning.

F. hade flera gods i Estland och stred hårt om deras gränser med andra adelsfamiljer. Han dog våren 1703 på slottet Kurnal utanför Reval samt begrovs i ett eget kapell, 'Fersenska kapellet', i Revals domkyrka. F:s gravmonument består av en stor stenkatafalk, på vilken vilar ett granitlejon, som i framtassarna håller en vapensköld med den Fersenska flygfisken (bild i v. Versen, 2). En F:s bok med bl.a. inskrivna böner fanns 1911 hos baron Toll på Kuckers (Bodisco, s. 516).

Författare

Bengt Hildebrand. Alf Åberg.

Arkivuppgifter

Brev från F. finnas i Skrivelser till Konungen 1655–57 och 1676–84 samt i Livonica II, vol. 190–191, vidare bl.a. i Bengt Horns samling och i Krigshistoriska handlingar, XX: 1 (26 brev till Henrik Horn 1678–79), Riksarkivet. Om hans relation rörande slaget vid Lund se ovan (s. 659). Några brev till och från F. äro tr. i Historiallinen arkisto, 11, 1891, samt några brev från och handlingar rörande F. i F. v. Versen, del 2, 1909.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: F:s brev av Malmö 16 juni 1676, se nedan E. Bager (under Källor); brev fr. F. 1697 (Hist. arkisto, 11, 1891).

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., ovan anförda brev och relationer, Biographica, Kungl. arkiv: Karl X Gustav, RA; Rikshuvudboken 1641, KA; Rullor, Kr A; Referat av F:s självbiogr. hos Bodisco och v. Versen. – [Karl XI], Karl XI:s almanacksanteckningar, utg. av S. Hildebrand (1918); [H. Spegel], Hakvin Spegels dagbok, utg. av S. Hildebrand (1923). – Allgemeine Deutsche Biographie, 39 (1895) s. 635 f.; E. Bager, Ett brev från det stora nordiska krigets dagar (Malmö fornminnesförenings årsskrift, 1933; F:s brev fr. Malmö 16 juni 1676); A. von Bodisco, Feldmarschall Otto Wilhelm von Fersen (Baltische Monatsschrift, bd 71, Riga 1911, s. 499–517; jfr texten ovan s. 655); C. Burenstam, La reine Christine de Suéde å Anvers et Bruxelles 1654–1655 (Bruxelles 1891), s. 17 f.; J. L. Carlbom, Tåget över Bält och freden i Roskilde 1658 (1910); F. F. Carlson, Sveriges historia under konung- arne af pfalziska huset, 6 (1881); G. Gezelius, Försök til et biographiskt lexicon..., 1 (1778); Galeazzo Gualdo, Historia della sacra real maestä di Christina Alessandra, etc. (Roma 1656), s. 35; B. Furtenbach, Eda skansar (Skr. utg. av Värmlands mus., 4, 1956); N. P. Jensen, Den skaanske krig 1675–1679 (1900); S. Karling, Narva. Eine baugeschichtliche Untersuchung (Sthm 1936); L. W:son Munthe, Kungl. Fortifikationens historia, 3: 1–2 (1908, 11); C. O. Nordensvan, Svenska armén under senare hälften av 1600-talet (Karol. förb:s årsbok 1923); P. Sondén, Nils Bielke och det svenska kavalleriet 1674–1679 (1883); L. Tingsten, Slaget vid Lund den 4 december 1676 (Karol. förbis årsbok 1926); F. von Versen, Geschichte des Geschlechts v. Versen und v. Fersen, 1–2 (1885–1909; jfr texten ovan, s. 655); N. Wimarson, Sveriges krig i Tyskland 1675–1679, 3 (1912); F.-U. Wrangel, Origines et debuts du Royal-Suédois (1914).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Otto Wilhelm Fersen, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15296, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand. Alf Åberg.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15296
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Otto Wilhelm Fersen, von, urn:sbl:15296, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand. Alf Åberg.), hämtad 2024-04-20.