Meriter

Erik Matsson, f. trol. på 1520-talet, förmodligen i Finland, d. 17 febr. 1593 (enl. Chytraeus), säkerligen i Stockholm. Verksam vid Kammarens uppbörd 1543; kammarskrivare i Kammaren från 1544; av konungen tillkallad, bland andra kammarskrivare, för granskning av fogderäkenskaperna 25 jan. 1545; tf. kansliskrivare 1549, men hade s. å. även kamerala uppdrag; kamrerare i Kammaren från 1550; tf. kamrerare hos hertig Erik våren 1553; chef för hertig Eriks, sedan utvalde konung Eriks kammare i Kalmar 1558—60; nämnes 12 dec. 1560 som sekreterare men blev kammarråd 1561 före 7 mars; upptages även bland kansliskrivarna s. å.; tillhörde 1562—63 åter Kammaren; var helt övergången till K. kansliet som sekreterare i varje fall från 6 okt. 1563; i slottsloven på Stockholms slott 1564 och 1567; hade redan 1562 i förläning Nora i Danderyds skeppslag (Sth.) och förvärvade det genom byte med kronan 1568 (14 eller troligare 16 nov.) samt erhöll frälse därpå 1575; häradshövding i Hattula, Tavastland, 10 febr. 1569—1579; en av de k. emissarierna till marknaderna i Enköping 1569 och 1590, till distingsmarknaderna i Uppsala febr. 1575 och 1585 och till samtinget i Strängnäs 1590; en av kommissarierna i beskickningarna till gränsmöten med danskarna 1572 (instr. 25 mars) vid Avaskär, 1573 samt 1580 (instr. 29 aug.) vid Sjöared; kreditiv för bl. a. E. till hertig Karl 16 mars 1575 och 1 aug. s. å. samt för E. ensam till biskopar, prelater och meniga klerkeriet 10 juli s. å.; i slottsloven på Stockholms slott 1570—75, likaledes 1576, 1584 och 1586—92 (i rätten sista gången 7 nov.); nämnes som en av ståthållarna där 1580; häradshövding i Vendels och Tierps härader (Upps.) 1586—92.

G. före 21 dec. 1558 (GFR, 28, s. 588) m. Brita Svensdotter, i hennes andra gifte, d. 1593 (förläningsregister s. å., KA). Hon hade förut varit g. m. en Christoffer; kanske är hon den Christoffer Vintappares änka Brita i Stockholm, som nämnes 30 april 1554. I sitt första gifte hade Brita (fadersnamn se brev 15 aug. 1575, SSA) sonen kansliskrivaren, sedan tullskrivaren Sven Christoffersson, som var g. m. och tydligen slutligen blev skild från Anna Larsdotter, borgmästaren i Stockholm Lars Erikssons dotter.

Biografi

Erik Matsson, en av den äldre vasatidens mest betrodda ofrälse kammar- och kanslitjänstemän, även använd i slottsloven på Stockholms slott, som ståthållare där, som diplomat och domare, har i litteraturen haft ett underligt öde. Att han sammanblandats med sin företrädare i Kammaren herr Ericus Mattei (se denne, ovan s. 211 f.) är mindre märkvärdigt. Identisk med herr Erik är E. emellertid icke, vilket synes framgå redan av skillnaden i namnform och den tidigare Eriks prästerliga titulatur. Det avgörande faktum är, att herr Erik var en av de mest betydande männen i Kammaren, medan E. i avlöningsregistret 1544 står bland de lägst avlönade — en ny kammarskrivare. Herr Erik Mattei har tydligen dött redan 1542.

Mest har E. emellertid i litteraturen registrerats som »Erik Matsson Körning», d. v. s. som identisk med den samtida frälsemannen Erik Körning. Identifieringen, införd genom Stiernmans »Höfdingaminne» (del 1, 1745) — som sedan överallt avskrivits — är alldeles obefogad. Erik Körning (vars far visserligen hette Mats, men som aldrig omtalas eller skriver sig annat än som E. K., utan fadersnamn) var en vanlig, relativt obemärkt frälseman, som skrev sig till Almby och Norrby (Söd.) och även haft andra gårdar, men som aldrig tjänstgjort varken i Kammaren eller i K. kansliet. Av Körnings båda hustrur bar ingen namnet Brita, som E:s maka hette, och medan E. dog 17 febr. 1593, avled Körning (enligt gravskrift i Jäders kyrka) icke förrän 1599.

E. har slutligen även (jfr nedan s. 336) sammanblandats också med sin kollega i K. kansliet sekreteraren Henrik Matsson Huggut; för närmare uppgifter om dessa förväxlings- och identifieringsproblem se B. Hildebrands nedan anförda studie. Den verklige E. gjorde en för den äldre vasaregimen ytterst karakteristisk administrativ karriär just såsom ofrälse ämbetsman. Hans börd är icke känd, men flera spår peka mot Finland som hans hemtrakt. Hans syster, Elisabeth Matsdotter, bodde i Elimä där och var moder till biskopen i Viborg Olaus Erici Elimaeus (se denne, SBL, 13, s. 335 ff.) och ryttaren under finska fanan Gregorius Eriksson. På tidigt stadium har E. haft att göra med Klemet skrivare, då denne var fogde på Nyslott 1542—46. Vid byte med kronan 1568 har E. vidare för sin del lämnat bl. a. ett stenhus i Åbo och slutligen har han, när han 1569 tilldelades en häradshövdingeränta, fått denna just i Finland, i Hattula, där han behöll tjänsten i varje fall till 1579, ehuru han en gång senare (1583) ännu tycks anses som finsk häradshövding. Genom sin tjänst blev han emellertid tidigt bofast i Stockholm; där steg han till för en ofrälse man betydande poster, där gifte han sig, och där köpte han också (1578) grav.

I Kammaren kan E:s framgång utläsas redan ur lönelistornas siffror: 1544 hade han 15 mark i halvårslön, 1546 det dubbla. Redan 1549 var E., efter Nils Pedersson (Bielke) och vid sidan av Arend Rott, en av Gustav Vasas närmaste kamerala medhjälpare. Från 1550 var E. kamrerare och svarade under de första åren av detta årtionde för uppbörder och det centrala utgiftsväsendet (Peterzén, s. 210) samt var i dessa egenskaper nära knuten till Gustav Vasa personligen. Under E. som räntekammarens ledare och chef fingo räntekammarböckernas utgiftslängder en mer systematisk uppställning. Det framgår av dem, att hans befattning likväl blev ganska begränsad. Han svarade för utgifterna under hovets resor, för utbetalningarna för silverköp vid Salberget och »K. M:ts bergsbruk» i övrigt samt för vissa inköp och byggnadsarbeten vid de kungliga slotten och gårdarna. Därtill var han distributör av medel till »riksens utgift», i första hand de betydande avlöningarna till krigsknektar (Peterzén).

När hertig Erik på allvar inträdde i statslivet som faderns medhjälpare, blev det emellertid E. som tillfälligt sattes vid hans sida redan våren 1553. På hösten s. å. synes E. ha dragit sig tillbaka från de kamerala göromålen, men erhöll likväl ströuppdrag av kameral natur. I aug. 1555 kvitteras av E. uppburet silver, och våren 1556 tjänstgör han åter som kamrerare. E. hade våren 1556 att göra med hertigen i kammarsaker, ty konungen vredgades 16 juni s. å. i skrivelse till E. över, att E. »så städze bekymrer» hertigen med allehanda kammarsaker, eftersom konungen betrott honom själv därmed. I ett brev (2 aug.) till kamreraren Hans Tomasson s. å. beskyllde konungen E. för försumlighet. Denna granskning ingick i den allmänna räfst, som konungen efter sin årslånga vistelse i Finland 1555—56 höll med sina kamrerare och kammarskrivare. Både E. och flera andra ställdes inför rätta, och de allmänna anklagelserna gällde ej blott försumlighet och lättja utan också olydnad och förfalskning av räkenskaperna. Det tycks emellertid ej ha gått så illa för E., ty han satt i varje fall i Kalmar från 1558 fram mot tronskiftet som chef för hertig Eriks kammare med en årslön av 300 mark.

Redan under Gustav Vasas tid hade E. börjat konsolidera sin sociala ställning även vid sidan av karriären. Då hans i tänkeböckerna senare omnämnde styvson Sven Christoffersson (jfr ovan s. 331) kan antas ha varit född omkring 1553 (han började som lärodräng i kansliet 1573) och dennes trolige fader Christoffer Vintappare dog mellan 26 april 1552 och 30 april 1554, efterlämnande änkan Brita, torde E. kunna identifieras med den E. M., som 21 dec. 1558 fick k. tillåtelse att »njuta thet hus hans hustru och hennes förre man skänkt är». Förmodligen var E:s äktenskap då tämligen nyingånget.

Med Erik XIV:s trontillträde började en tid av nya framgångar för E., som snabbt knöts nära till den nye monarken; denne kände honom ju väl från samarbetet under Kalmarvistelsen. Redan i december 1560 fick han röna konungens nåd genom förläning av ett vid Västerlånggatan beläget stenhus, som han 1569 bebodde (tomten tillökad genom Johan III:s brev 4 juni s. å. med en del av det gamla svartbrödraklostrets tomt). När Erik XIV 1561 återupprättade kammarrådsämbetet, utsågos till överste kammarråd två frälsemän och till kammarråd E. och hans kollega Jöns Månsson. Emellertid kallas E. i donationsbrevet 1560 sekreterare, och 1561 står han i avlöningslistan under kansliet först i längden, före Jöran Persson. Ehuru E:s lön 1562—63 redovisas under kammaren, förs han sedan under kansliet igen, och där blev hans tjänst nu definitiv. Åren 1564—66 står han som nr 2, efter Jöran Persson; endast dessa båda hade den höga årsavlöningen av 800 mark. Ännu 1565 synes E. ha varit mest knuten till konungens dagliga kansli. Emellertid nådde E. redan 1564 så högt, att han satt i slottsloven för Stockholm. Klart framgår E:s ställning som ofrälse, både av hans sigill, ett enkelt bomärke, på brev 8 febr. 1565 och 3 juni 1566 till Jöran Persson och av titulaturen i tänkeböcker och på brev (ärlig och välförståndig, o. dyl.).

Redan Erik XIV använde E. för förhandlingsuppdrag, så 1563 (instr. 6 okt.) under Hogenskild Bielke för en beskickning till hertig Magnus. Även om E. i avlöningslängden 1568 är nedflyttad till nr 3 (efter Jöran Persson och Olof Larsson), synes han länge ha bibehållit konungens förtroende. Det är E., som Erik 1567 (dagboksanteckning 17 april) befaller att tillkännage för de styrande i Stockholm, att de skulle skaffa vad som behövdes till konungens bröllop,, liksom han nämnes (mellan Isak Nilsson Banér och Olof Larsson) i k. brevet av 29 april s. å. angående ständermötets ödesdigra överflyttande till Uppsala.

När Jöran Persson i sept. 1568, sedan han utlämnats till de upproriska hertigarna, underkastades tortyr, bekände han bl. a., att de som mest brukats i konung Eriks råd, utom han själv, voro bl. a. Olof Larsson och E. Att E. icke desto mindre räddade sin ställning synes vittna på en gång om hans starkt begränsade politiska inflytande, hans administrativa oumbärlighet samt hans personliga smidighet. E. har tydligen i tid övergått till segerpartiet, eller också har Johan varit särskilt angelägen om att knyta honom till sig. E. fick nämligen snabb belöning. Han hade redan 1562 haft i förläning Nora gård i Danderyds sn, strax norr om Stockholm. Genom ett bytesbrev nov. 1568 fick E. nu gården i säkrare besittning (frälse på Nora 1575). Ett par månader senare (febr. 1569) belönades han därtill med häradshövdingeräntan från Hattula, där han sedan höll sig med lagläsare, medan han senare, i den uppländska domsagan Vendel och Tierp, som han innehade från 1586, tydligen själv suttit till doms.

Under Johan III :s regering fick E., som 1568 väl kan ha varit en omkring 45 års man, sina mest betydande uppdrag, och detta även utanför kansliets råmärken. Sålunda begagnade Johan redan från 1569 upprepade gånger E. som en av sina emissarier till de viktiga folkmöten, som marknaderna utgjorde. Första gången följde han Hogenskild Bielke till tjugondedagsmarknaden i Enköping för att förhandla, tydligen om freden och angående tronförändringen. Bland E:s uppdrag av samma slag må nämnas det, då han 1575 åtföljde Per Brahe, Gabriel Christersson (Oxenstierna), Ture Bielke och Anders Sigfridsson (Rålamb) till distingen i Uppsala för att göra reda för myntförändringen, visa prov på det nyslagna myntet och även, på grund av förefallna oroligheter (bl. a. den de Mornayska sammansvärjningen), uppläsa 1569 års något omredigerade proklamation mot konung Erik.

Johan III använde emellertid E. även för diplomatiska beskickningar. När freden i Stettin slutits 13 dec. 1570, ratificerades den i Stockholm 24 febr. 1571. Den 28 i samma månad avreste Hogenskild Bielke och E. med ratifikationsinstrumentet (HSH 12, s. 184 f.) och för att hämta motsvarande danska ratifikation. Utväxlingen av traktaterna skedde i Knäred 12 mars. Även följande år erhöll E. diplomatiskt uppdrag, då han skickades till gränsmötet med danskarna i Avaskär. Den 27 maj dagtecknades de samlade kommissariernas förklaring beträffande de tre kronorna i riksvapnet; E. nämnes, jämte Rasmus Ludvigsson, bland de svenska sändebuden såsom sekreterare efter Nils Gyllenstierna, Bielke och Gustaf Banér. Likaledes var E. en av kommissarierna 1580, då Gyllenstierna, Bielke, Erik Sparre och han skickades till Ulvsbäck och Sjöared för överenskommelse angående segelfarten på Narva, uppbragt gods, tull, gränstvister m. m., och han medbeseglade såväl huvudakt som biakt i det svenska exemplaret (12 okt.).

E. hade under t. ex. året 1575 det ena förtroendeuppdraget efter det andra. Vid de irriterande tvisterna med hertig Karl i olika frågor var E. en av dem, som konungen sände i beskickning till hertigen både i mars och i augusti. Likaledes var E. konungens handgångne man i de nu begynnande kyrkostriderna. När biskoparna motsatte sig Johan III:s krav på återupplivande av smörjeisens ceremoni vid de förestående biskopsinvigningarna, skickade Johan den 10 juli E. till dem och prästerna, som då församlades i Uppsala, med brev att tillkännagiva hans vilja och »allvarliga mening», vilket också skrämde biskoparna och prästerna till lydnad. Ehuru det i riksdagsakterna avtryckta kreditivet tydligt och klart rör Erik Matsson, har Holmquist i »Svenska kyrkans historia» (del 2:2, s. 51) uppgivit, att det här var sekreteraren Henrik Matsson Huggut, som skickades. I själva verket föreligger viss förväxling med denne redan förut i litteraturen.

Att E. var liturgist synes av den plats han har vid liturgiens framkomst. När denna våren 1576 skulle överlämnas till hertig Karl, skedde det nämligen genom en beskickning, som ankom 8 mars till Nyköping och bestod av Jöran Gera och Erik Sparre samt E. Också under den fortsatta striden synes E:s namn flera gånger. Det var genom honom som Petrus Jonae och Olaus Luth överlämnade sitt ogillande utlåtande av liturgien till konungen 22 jan. 1577. När sedan flera av oppositionsmännen kallats till Stockholm och Per Brahe försökte komma till rätta med dem, skedde detta i »Eriks bostad», utan tvivel E:s hem vid Västerlånggatan; Klosterlasse var då också med (Ohlsson, s. 103 f.).

Hammargren har i sin avhandling »Om den liturgiska striden» (s. 149) notisen, att flera hovet närstående, bl. a. Erik Sparre och E., »uppgivas» ha tagit nattvarden på katolskt sätt i Västerås. Uppgiften kommer från Theiner (ty. uppl., 1, s. 606), som dock icke anger någon källa. Säkerligen har han sett en sådan, men frågan är, vad förlagan haft för namnform. Theiner skriver »Erich Mathiä». Emellertid är det vanligt, att dåtida utländska källor på tyska, italienska eller latin ha namnformer som Henrico, Henricus för det svenska Erik, ej minst beträffande Erik Sparre. Medan »Henrik» Sparre ej erbjuder idenlifieringssvårigheter, är däremot ett eventuellt »Henrich Mathiä», »Henricus Mathiä» oidentifierbart, ty det kan lika väl vara Henrik Matsson Huggut som Erik Matsson (detsamma gäller en Theiners uppgift, 1, s. 562). Då man vet, att Huggut blivit katolik, talar sannolikheten för honom, men säker är saken icke. Man måste erinra om, att E. var lierad både med den katoliserande Erik Sparre (jfr nedan) och icke minst med sin kollega Nils Hansson Brask, som var katolik. Klart bevis för någon E:s katolicism föreligger emellertid icke, och i Biaudets »Catalogus catholicorum in Suecia» (tr. 1931) saknas Ers namn. Vad liturgin angår hade E. ännu 1580 uppdrag, som rörde denna.

Om Johan III:s stora förtroende för E. vittnar, att konungen till ståthållare på Stockholms slott för 1580 utsåg Hans Kyle, Isak Nilsson Banér och E. Denne satt under flera år i slottsloven, under åren 1586—92 oavbrutet, tillsammans med bl. a. Jacob och Johan Bagge samt Nils Hansson Brask. Under alla dessa år möter man också E. i tänkeböckerna vid talrika tillfällen som bisittare i rätten. Hans lagkunskap bör ha varit stor, och 1587, året efter det E. fick sin uppländska domsaga, betecknas Brask och han som tvenne »åldrige, lagförfarne män och de äldste häradshövdinger uti hela Upplands lagsaga» (HH 27: 1, s. 167, not 3). Säkerligen är E. den »Ericus Matthaej», som 8 april 1592, ett knappt år före sin död, skrivit en vänskapsanteckning i ett exemplar av Kristoffers landslag på latin (Skokloster, avd. 1, 224 Fol., RA, meddel. av docent C. I. Ståhle).

Samtidigt kan man i tänkeböckerna följa E. och hans familj, medan utländsk litteratur och breveditioner vittna om hans intellektuella resurser. Utom sitt hus och sin tomt vid Västerlånggatan, vilken egendom han 1576 räddade undan processande pretendenter, fick E. 1577 (30 okt.) genom köp ännu en tomt. Hans äktenskap med Brita var barnlöst, däremot hade E. nära förbindelse med sin styvson (hennes son i 1 :a giftet, se ovan s. 333), skrivaren Sven Christoffersson. Dennes gifte med stockholmsborgmästaren Lars Erikssons dotter Anna utföll emellertid olyckligt, och Anna gjorde skandal genom att under Svens bortovaro flitigt umgås med hovtjänaren Erik Jönsson, som t. o. m. en gång övernattade i hennes hus. E. inskred nu mot styvsvärdottern 1586; vittnen försvarade emellertid Erik Jönsson med, att han vid övernattningen varit så dödfull, att han varken kunde stå eller gå, och pigorna svuro, att Anna låst in sig. De anklagade friade sig sen med ed, men saken var ju likväl full skandal, och senare s. å. tog Sven upp andra anklagelser mot hustrun; de voro då tydligen separerade, och målet låg hos domkapitlet i Uppsala i och för »äntlig åtskillnat». Till Sven Christoffersson, som 1590 blev tullskrivare och levde ännu 1611, tycks E:s förhållande ha varit gott. Därtill tog, såsom tidigare visats (SBL, 13, s. 336 f.),E. till Stockholm sin begåvade systerson Olof Eriksson från Elimä i Finland, den blivande biskop Olaus Elimaeus i Viborg, som sedan också blev en av hans arvingar. Med hjälp av arvet började Elimaeus studera i Rostock 1597.

I Rostock hade E. själv haft en nära och högst intressant förbindelse, nämligen med den berömde teologen och historikern professor David Chytraeus. Denne hade, såsom bl. a. framgår av ett hans brev (20 okt. 1584) till Pontus De la Gardie — som också var E:s vän — sökt intressera E. för sin teologiska åskådning, i det han nyligen sänt honom sin bok om sakramentet (Lossius, s. 74). Emellertid var det framför allt av annan orsak, som Chytraeus behövde E. Under sina historiska studier, särskilt för sin stora tysklandskrönika »Saxonia», sökte Chytraeus förbindelse med olika kanslitjänstemän, som hade tillträde till regeringsarkiven, så också i Sverige. Hans meddelare där blevo framför allt Erik Sparre och E., varjämte Chytraeus i brev som sådan nämner även sekreteraren Olof Sverkersson. Denna E:s ytterst intressanta roll som historisk medarbetare till Chytraeus är föga observerad (dock bl. a. av Gottfrid Carlsson i Nord. tidskr. f. bok.- o. bibl.-väsen, 1920, s. 48, samt i några hans otryckta excerpter). Förhållandet, som vore värt en närmare undersökning, kan belysas dels av den utgåva av Chytraei »Epistolae», som utkom 1614, dels av de Chytraei brev till Erik Sparre, som funnits hos Warmholtz och nu äro i K. biblioteket (Ep. S. 47). I »Epistolae» ingående brev till Johan III (särskilt 1587, s. 582), till och från Sparre (s. 600, 685, 794, 796) samt till E. (s. 385, 461, 604, 621, 1088) vittna i saken. Av de senare kunna dateras ett brev (s. 604, jfr Klätt s. 155) till 1587—88, ett till 1588 (s. 621; Klätt, ibid.) och ett (s. 1088) så tidigt som 1579 (G. Carlsson, genom jämförelse med brev till Johan III i »Epistolae», s. 78). Då förbindelsen med Chytraeus varade E:s liv ut, såsom framgår av den förres brev till Sparre 1592 (KB), har den således uppehållits mer än ett årtionde. Chytraeus omtalar 1587 (till Johan III, »Epistolae», s. 582), att han nu skriver på Gustav Vasas historia, till vilken han erhållit bidrag av Olof Sverkersson och E. Detta parti av »Saxonia», nionde boken, utkom 1590 och tillägnades E., vilket vittnar om vad han betytt för saken. Förmodligen ha både Sparre och E. medverkat till att Chytraeus 1587—90 enligt tyska kansliets i Stockholm avlöningslistor erhöll 28 daler per år. Hur nära Chytraei förbindelse med E. var, synes av den edition av »Saxonia», som utkom 1611. I sin tillägnar där har Chytræus nämligen exakt dödsdatum för E. — den ende, som ger detta — och talar även om hans styvson Sven Christoffersson. Att E. och hans familj värdesatt förbindelsen med Chytraeus och medarbetarskapet framgår därav, att originalbreven funnits hos systersonen Elimaeus, då denne var pastor primarius i Stockholm. Där har tydligen Messenius sett dem och gjort sina utdrag därur (H. Olsson, s. 227).

E. satt sista gången i rätten i Stockholm den 7 nov. 1592, då en gammal man efter tidens sätt att se. Hans död (jfr Chytræi ovan anförda notis) väckte det uppseende, att hertig Karl i sin almanacka (24 febr. 1593) antecknade den gamle vasatrotjänarens bortgång: »Fick jag vete, att Erik Matsson var i Gudi avsomnat». Säkerligen har han lagts i sin i Storkyrkan inköpta grav.

Författare

Bengt Hildebrand.

Arkivuppgifter

Brev till E. finnas dels bland Kanslitjänstemäns koncept och mottagna skrivelser, dels i Strödda historiska handlingar, vol. 22 (skrivelser till ståthållarna på Stockholms slott), Riksarkivet. Brev från E. finnas där bland brev till konungen (Johan III) och till hertig Karl samt till Jöran Persson (Kanslitjänstemäns koncept etc.).

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr. och olika i texten nämnda serier och volymer, RÅ; Räntekammarhöcker och Sandbergska saml., KA; Brev till Erik Sparre (Ep. S. 27), KB; P. M. av docent I. Svalenius och anteckningar av professor Gottfrid Carlsson, SBL:s arkiv. — Calendaria Caroli IX, utg. gm A. Lewenhaupt (1903) ; D. Chytrteus, Epistola» (Hanovise 1614) ; dens., 'Saxonia (1611 års edition) ; Die Urkunden der Grafen de Lagardie in der Universitätsbibliothek zu Dorpat, hrsg. v. J. Lossius (1882), s. 20, 74; Erik XIV:s almanacksanteckningar, utg. af C. M. Stenbock (1912; även i Personhist. tidskr., 14, s. å.) ; Kammarrådet Xils Pedersson Bielkes konceptböcker 1546—1550, utg. gm L. Sjödin (Hist. bandi. 33:2, 1951); Konung Erik XIV:s nämnds dombok, utg. gm C. Silfverstolpe (Hist. handl., 13: 1, 1884) ; Konung Gustaf den förstes registratur, 16—17, 20-^26, 28—29 (1895—96, 1902—11, 1914—16) ; J. Messenius, Scondia, ed. J. Peringskiöld, T. 6—8 (1702) ; E. Sparre, Pro lege, rege et grege . . ., utg. gm J. E. Almquist (Hist. handl., 27: 1, 1924), s. 167; Stockholms stads tänkeböcker, utg. gm J. A. Almquist, ser. 2, N. P., 3—8 (1939—48) ; Stockholms stads tänkeböcker från år 1592, 1—2, utg. gm D. Almqvist (1939, 1951) ; Sven Elofsson, Paralipomena (Handl. rör. Skandinaviens hist., 12, 1825) ; Svenska riksdagsakter, ser. 1, del 2 (1889—99) ; Sverges traktater med främmande magter, 5:1 (1890—1903), s. 5 f., 25—33. — J. A. Almquist, Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, 1:2 (1931) ; J. E. Almquist, Domsagor och häradshövdingar i Stockholms och Uppsala län (Personhist. tidskr., 44, 1946) ; H. Biaudet, Études posthumes (Annales academise scientiarum fennicre, ser. B, t. 25:3, 1931), s. 44 ff.; N. Eden, Om centralregeringens organisation under den äldre vasatiden (1523—1594) (1899) ; J. A. Hammargren, Om den liturgiska striden under konung Johan III (1898) ; B. Hildebrand, Förväxlings- och identifieringsproblem, 2. Ericus Mattei, Erik Matsson, Erik Körning och Henrik Matsson Huggut (Personhist. tidskr., 50, 1952) ; Hj. Holmquist, Reformationstidevarvet 1521—1611 (Sv. kyrkans hist., 3, 1933) ; D. Klätt, David Chytrreus als Geschichtslehrer und Geschichtsschreiber (Rostock 1908) ; O. Krabbo, David Chytraus (Rostock 1870) ; S. G. Lindberg, Zacharias Orthus (Lychnos 1944—45), s. 226; J. A. A. Lüdeke, Denkmal der Wieder-Eröffnung der deutschen Kirche in Stockholm ... 1821 (1823), s. 14S—151; Ragnar Ohlsson, Abraham Angermannus (1946) ; Harald Olsson, Johannes Messenius Scondia illustrata (1944), s. 227; I. Peterzén, Studier rörande Stockholms historia under Gustav Vasa (1945) ; H. Schiick, Svensk litteraturhistoria, 1""' (1885—00), s. 415; N. Staf, Marknad och möte. Studier rörande politiska folkme-nigheter i Sverige och Finland intill Gustav II Adolfs tid (1935) ; O. Söderqvist, Joliiin III och hertig Karl 156S—1575 (1898) ; dens., Studier rörande förhållandet mellan Johan III och hertig Karl (1576—1582), 1—2 (Hist. tidskr., 23, 1903), s. 215 f.j 222, och 3—4 (ibid., 24, 1904), s. 18 f., 21, 25; A. Theiner, Schweden und seine Stellung zum heiligen Stuhl unter Johann III, Sigismund III und Karl IX, 1—2 (Augsburg 1838—39) ; C. G. Warmholtz, Bibliotheca historica Sveo-gothica, 6 (1791), s. 157; F. ödberg, Om Anders Lorichs, k. Johan III :s ständige legat i Polen, och hans tid (1569—1584) (1893) ; dens., Om stämplingarna mot konung Johan III åren 1572—1575 (1897), bl.a. s. 47, 252, 258 f., 263. — Meddel. av professorerna J. E. Almquist, E. Anthoni och G. Carlsson (jfr ovan) samt docenterna C. I. Ståhle och I. Svalenius (jfr ovan).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Matsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15404, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-11-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15404
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Matsson, urn:sbl:15404, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-11-09.