Biografi

Eurenius, vittförgrenad släkt, ursprungligen från Ångermanland. Släktens genealogi klarlades i huvudsak av V. Örnberg 1894. Nya bidrag framkommo i L. Bygdéns »Hernösands stifts herdaminne» (2–4, 1923–26). Därutöver har emellertid genealogien för hela släkten i hög grad kompletterats och beriktigats genom samlingar av redaktör Wilhelm Eurenius, Karlskrona, som ställt utdrag ur sitt material till förfogande (om honom se vidare nedan). Han har även i tryck (1949) klarlagt släktens ursprung och äldsta släktled. Enligt denna hans ingående undersökning, som även har metodiskt intresse, kan släkten med hjälp av Kammararkivets material föras tillbaka till hemmansägaren Anders Olsson i Näs, Edsele sn (V. norrl.), där han nämnes 1542, troligen hemmahörande i Näs-Nordanåkers by. Denna by hade en utjord i ödsgård och där påträffas 1578 Erik Andersson och 1582 även Per Andersson, tydligen bröder och söner till Anders Olsson. Per eller Peder Andersson flyttade 1588 till Näs-Nordanåker och finns kvar i tiondelängden 1619. Han hade sönerna Nils Pedersson och Abraham Pedersson. Den sistnämnde satt på ödsgård 1628–29, men bodde 1635–39 i Näs. Enligt släktuppgift, återgiven av Tunæus, var han även skomakare. Abraham skall (Tunæus) senare ha flyttat till Långsele, och där återfinnes också 1642 under Forsse eller Forssa by (Västerfors) Abraham Persson, som 1648 kallas »Näs Abraham Persson», således tydligen Abraham från Näs. Han dog mellan 1663 och 1670 och hade flera söner och en dotter. Åtminstone tre söner kallade sig Forssman, tydligen efter Forssa, bl. a. borgaren och handlanden i Stockholm Erik Abrahamsson Forssman (d. 1694) samt skepparen och hökaren där Israel Abrahamsson Forssman (d. 1678); om deras släktgrenar se W. Eurenius' studie.

En av Abraham Pederssons söner var Jacob Abrahamsson Eurenius (enligt släktuppgift, återgiven av Tunæus, född 1625 i österå, d. v. s. tydligen Ödsgård i Edsele, d. 1714 i Nora prästgård, också i Ångermanland). Hans levnad har ingående skildrats av W. Eurenius. Jacob E. studerade i Strängnäs och blev 1650 student i Åbo, då han antog sitt släktnamn, tydligen efter ödsgård, som i folkmun blev Östgård (Eurus-Östanvinden). Han tog 1655 filosofie kandidatexamen och disputerade 15 sept. s. å. (promoverad till magister i Åbo först den 11 maj 1661). Han hade tänkt studera medicin men ändrade sig. Hemkommen blev han konsistorienotarie och adjunkt vid det nyinrättade gymnasiet i Härnösand samt äktade 1657 superintendenten Petrus Steuchius' 17-åriga dotter Brita Steuchia – syster och faster till de blivande ärkebiskoparna Mathias och Jöns Steuchius. År 1658 blev J. E. lektor i historia och romersk poesi vid gymnasiet och s. å. prästvigd samt var rektor 1661, 1668 och 1672. Även hans latinska författarskap är analyserat av W. Eurenius. Jacob E. skrev bl. a. en latinsk dikt om paradiset, 400 verser på hexameter, varje ord börjande med bokstaven p. Känd är J. E:s roll under häxprocessernas dagar. Han ansåg sig den 16 okt. 1674 ha haft »en svår fantasia», då han av en för trolldom känd kvinna i Härnösand fördes till Blåkulla. Berättelsen är utbroderad med drastiska detaljer. Han ingav den själv till trolldomskommissionen i Uppsala, och en samtida avskrift finns i Uppsala univ.bibliotek. Den är flera gånger tryckt, bl. a. i festskrift vid Härnösands 300-årsjubileum 1885 (referat hos Bucht, del 1, s. 479 ff.). År 1679 erhöll Jacob E. Nora ansenliga pastorat i Härnösands närhet och blev några år senare kontraktsprost. Hans första hustru dog 1664, och han blev tre gånger omgift; E:s tredje hustru hette Elisabeth Blanck. Genom en son i första giftet (Peter E.) och tre i tredje giftet (Jacob, Abraham och Jöns E.) blev Jacob Abrahamsson E. stamfader för fyra olika huvudlinjer av släkten.

A. Första huvudgrenen (Jämtlandsgrenen) stammar från J. A. E:s nämnde son i Steuchska giftet magister Peter E. (f. 1660, d. 1731), lektor i Härnösand, kyrkoherde i Oviken (Jämtl.) och kontraktsprost, som var gift två gånger. Hans dotter i första giftet, Hedvig E. (d. 1766), blev g. m. komminister Olof Westberg (d. 1750); från deras son kyrkoherden Per West-Eurén stammar norrlandssläkten Eurén (se ovan, s. 675). Hennes helbror var magister Jacob E. (f. 1697, d. 1773), rektor i Piteå skola, medan en halvbror (född i P. E:s andra gifte med Catharina Rudin) var magister Clemens E. (f. 1711, d. barnlös 1774), som blev lärare och hovmästare för de kungl. pagerna 1744 och lektor i matematik vid Härnösands gymnasium 1754. Genom sitt gifte var han delägare i Kramfors (Qvist, Bucht). Från två C. E:s helsystrar stamma ätten af Huss och alla levande medlemmar av ätten Lilliesköld.

a. Första huvudgrenens äldre linje (Grunnevads- och yngre skånska grenarna). Rektor Jacob E. i Piteå hade två söner, av vilka den äldre var Carl Peter E. (f. 1736, d. 1782), kyrkoherde i Rödön (Jämtl.) och kontraktsprost. Två dennes söner bildade var sin släktgren, a) (Grunnevadsgrenen). Den äldste sonen, Daniel Wilhelm E. (f. 1766, d. 1848), var sockerbrukspatron på Ladugårdslandet från 1790-talet. Han ägde även (från senast 1811) Fjäderholmarna, där han uppförde en mangårdsbyggnad och anlade en trädgård; där var även värdshus (Barthel). Efter att ha avvecklat sina stockholmsaffärer flyttade han 1822 till Västergötland, där han inköpt Grunnevads säteri i Valstads sn (Skarab.). Han adopterade en dotterson Gustaf E. (f. 1817, d. 1884), som ärvde Grunnevad. Denna adopterade gren utgick på manssidan med en den nämnde G. E:s son Axel Wilhelm E. (f. 1862, d. 1934), som till 1917 ägde Grunnevad.

b) (Yngre skånska grenen). Bror till D. W. E. (se ovan) var Carl Abraham E. (f. 1778, d. 1848), som studerade i Lund (han var på mödernet frände till orientalisten M. Norberg), blev magister där 1808, kyrkoherde i Öved och Skartofta (Malm.) 1809, titulär prost 1815, e. o. hovpredikant 1816, kontraktsprost 1818 samt kyrkoherde i Osby (Krist.) från 1835. Hovpredikanten C. A. E. var en mycket känd och dugande prästman, varm herrnhutare, nykterhetsivrare och missionsvän (Newman, Pleijel) samt ivrade varmt för förbättrat skolväsen i kontraktet. Han samarbetade nära med P. Wieselgren; G. A. E:s 53 brev till denne (1832–37) finnas, jämte Wieselgrens svarsbrev, i Göteborgs stadsbibliotek. Brev till C. A. E. från biskop P. Genberg finnas i den senares saml. i Lunds univ.bibliotek. C. A. E. var gift tre gånger. En son i andra giftet var lantbrukaren Gustaf Daniel E. (f. 1818, d. 1880), även verksam som konstnär, i sin tur fader till matematikern och pedagogen Axel Gustaf Julius E. (f. 1847, d. 1927). Denne blev fil. doktor i Uppsala 1872 och docent i matematik 1873 och var lärare vid Tekniska elementarskolan i Norrköping 1874–1912 samt därunder lektor i allmän mekanik, maskinlära och mekanisk teknologi 1877–82 samt i matematik och fysik från 1883. Tillika var han skolans rektor 1895–1912. Axel E. utgav på sin tid flitigt använda läroböcker i matematik och fysik, bl. a. »Trigonometri» (1892; 5:e uppl. 1921), »Differential- och integralkalkyl» (1902; 6:e uppl. 1930) och »Algebra» (1890; 4:e uppl. 1919). Han var även kommunalman, satt i Norrköpings stadsfullmäktige 1881–1912, tillhörde även beredningsutskottet där och var ledamot i flera styrelser och kommittéer. På senare år var han bosatt i Råsunda, Solna. Hans gren utgick på manssidan med sonen Carl Axel E. (f. 1876, d. 1933), överingenjör vid Klippans pappersbruk och disponent vid Lessebo pappersbruk.

En annan, hovpredikanten C. A. E:s son i andra giftet var lektorn i Malmö fil. doktor Malte Carl Joseph E. (se särskild art. nedan), mest känd som grundare av Malmö museum. Han var även donator. Lektor Malte E:s dotter var Anna Catharina Margareta Göthilda E. (f. 1866, d. 1928). Fröken Anna E. var i Malmö mycket verksam, särskilt socialt intresserad, och en av de ledande i Fredrika-Bremer-förbundets Malmökrets (dess sekr. sedan 1916). Liksom fadern donerade hon till olika filantropiska ändamål och även till faderns skapelse, Malmö museum. Hon var en nobel och försynt personlighet, plikttrogen, rikt begåvad och klok.

I tredje giftet hade hovpredikanten C. A. E. flera barn, bl. a. dottern Amalia Brita Charlotta E. (f. 1823, d. 1878), g. m. kyrkoherden i Kågeröd Fredrik Thure Gustafsson (f. 1811, d. 1893). Deras son Jacob Hans Birger Gustafsson E. (f. 1863) antog moderns namn. Han är fd. landssekreterare i Östersund och bosatt i Stockholm; son till honom är häradshövdingen i Tössbo och Vedbo domsaga Gunnar Otto E. (f. 1905), Åmål. Helbror till fru Gustafsson, född E., var Wilhelm Abraham E. (f. 1830, d. 1892), som först utbildades till gravör i Köpenhamn och sedan där till dagerrotypist. Han slog sig ned i Malmö 1848 och ägnade sig nu såväl åt att gravera som att porträttera medelst dagerrotypi. Han vistades härunder i olika skånska städer, drog därpå uppåt landet och var från 1850-talets mitt i Stockholm. Här utförde han arbeten åt gravören Salmson, Georg Scheutz m. fl. i sin ateljé, 1864–80 belägen Regeringsgatan 18. Då dagerrotypin ersattes av panotypi och framför allt av fotografi, följde Wilhelm E. med i utvecklingen och är därför känd som en av Stockholms första och av samtiden mest anlitade fotografer. Han blev 1858 kompanjon med P. L. Quist och firman W. A. Eurenius & P. L. Quist, Hof-photografer, arbetade i många år i den nämnda lokalen vid Regeringsgatan 18 samt 1881–92 i Hamngatan 18. Många dåtida fotografier av medlemmar av den kungliga familjen stamma från Wilhelm E:s ateljé. W. E:s tidigaste verksamhet återspeglas i en Snoilskys dikt 1888 (Dikter, 5:e saml. 1897, s. 192), »I dag, säger minnets genius, Det tretti år se'n lär bli: För fotografen Eurenius, Där satt ett ungt kotteri». W. E. var även frimärks- och sigillgravör. Han fick Litt. et art. 1873. Under senare år var han sjuklig (nekrolog i Fotografisk tidskr. 1892). Hans son hovfotografen Wilhelm Gustaf Daniel E. (f. 1863, d. 1925), verksam först på faderns ateljé, sedan i Göteborg och Karlshamn samt från 1904 i Karlskrona, är fader till Malte Per Wilhelm Gustaf E. (f. 1901), sedan 1925 medarbetare och sedan 1944 kulturredaktör vid Blekinge läns tidning, Karlskrona, tillika sin släkts historiograf. Wilhelm E. har sålunda offentliggjort den här förut åberopade värdefulla studien »Min stamfar och hans bröder. Anteckningar till en krönika om ångermanlandssläkten Eurenius» (Arkiv för norrländsk hembygdsforskning, 1948) samt även, såsom ovan (s. 677) antytts, gjort stora otryckta samlingar rörande släktens samtliga grenar och medlemmar. — Hovpredikanten C. A. E:s linje fortlever även genom en fjärde son (helbror till hovfotografen Wilh. A. E.) Carl Abraham E. (f. 1836, d. 1919), som var godsägare i Småland och hade fem söner; en av dessa släktgrenar har överflyttat till U.S.A.

b. Första huvudgrenens yngre linje (Umeågrenen). Rektorn i Piteå Jacob E:s (d. 1773) yngre son (bror till C. P. E., se under a ovan, s. 678) var magister Jacob E, (f. 1740, d. 1797), som promoverades i Uppsala 1761, vikarierade som rektor i Piteå för fadern, blev skolmästare i Torneå 1769 och rektor vid Piteå trivialskola 1782 samt kyrkoherde i Umeå landsförsamling 1789. Följande år blev han prost över egen församling. Han skymtar, på den kyrkliga sidan, i läseriets historia (Holmgren; Kyrkohist. årsskr. 1939, s. 207 f., 211 f., 236–239). Han var gift två gånger. Av barnen i senare giftet märkas Jacob E. (f. 1793, d. ogift 1834), löjtnant vid Svea artillerireg. 1813, som deltog i kriget i Tyskland s. å. och i grekiska frihetskriget 1821 samt dog i Torneå, samt Johan Adam E. (f. 1796, d. 1828). Den sistnämnde blev trädgårdsmästare i Stockholm och värdshusvärd; när hans kusin brukspatron D. W. E. (ovan s. 678) överflyttade till Västergötland, övertog J. A. E. Fjäderholmarna och värdshusrörelsen där. – J. A. E:s son sergeanten Johan Ferdinand E. (f. 1820, d. 1879) var fader till folkskolläraren i Dannemora Johan Herman Ferdinand E. (f. 1844, d. 1915), som var framträdande nykterhetsman. Herman E. invaldes 1890 i Sveriges blåbandsförenings verkställande utskott, som han tillhörde till 1908. I Uppsala läns blåbandsförening var han ordförande från dess bildande 1891. Han var en helgjuten personlighet, vederhäftig och särskilt utmärkt som organisatör (P. Johnsson), Vid sin död 1915 slöt Herman E. denna gren på manssidan.

B. Andra huvudgrenen (Härnösands-Västanå-grenen). Stamfadern prosten i Nora Jacob Abrahamsson E. (ovan s. 677 f.) hade i sitt gifte med Elisabeth Blanck flera söner, av vilka den äldste var Jacob E. (f. 1676, d. 1744) i Härnösand, provinsialtullinspektor i Ångermanland och Västerbotten; en del notiser om hans gärning – han påyrkade bl. a. 1740 inrättande av slakthus i Härnösand – finnas i Buchts stadshistoria (del 2). Denne Jacob E. blev stamfar för en i huvudsak borgerlig, norrländsk släktgren. Hans son Carl E. (f. 1717, d. 1788) blev 1739 student i Uppsala, men slog sig sedan ned som affärsman i Härnösand. Han var ombudsman vid tullarrendesocieteten där, då han 1755 ingick ett fördelaktigt gifte med Brita Kräpp (f. 1736, d. 1809), dotter av brukspatron Daniel Kräpp (d. 1762), som ägde det betydande Västanå bruk i Alfta sn (Gävleb.), i södra Hälsingland vid Voxna älv. Sedan Kräpp dött, blev Carl E. chef för Västanå, varav han och makan ärvde tre fjärdedelar (Bucht, 2). Han ägde även del i sågen Lo, Styrnäs sn, vid Ångermanälven (Qvist). År 1766 fick Carl E. burskap som handlande i Härnösand. Han var även skeppsredare (Bucht). Carl E. blev uppköpare av vilt för hovet enligt kontrakt av 1761 med hovmarskalken frih. H. G. Rålamb (Bucht). I denna sin egenskap kallades C. E. hovkvartermästare. – Son till Carl E. var Jacob E. (f. 1762, d. 1793), som var kantor och kollega i Härnösand, men kallades direktör samt var en bemärkt industriman. Redan fadern hade genom ett testamente fått rätt att anlägga en såg vid Hålforsen. Sonen Jacob fick till stånd ett finbladigt sågverk, som emellertid lades vid Husumsån, nära Husums by (V. norrl.) i Ångermanland, och fick 1788 privilegiet flyttat dit. Anläggningen var färdig 1789; den såldes emellertid snart till Chr. Kramm. Jacob E. var även rådman i Härnösand.

Av direktören Jacob E:s (d. 1793) söner återgick den äldste Carl E. (f. 1788, d. 1852, barnlös) till prästgärningen. Han tog magistergraden i Uppsala 1815, blev kyrkoherde i Neder-Kalix 1832 (tilltr. 1833) och kontraktsprost. Carl E. visade förståelse för läsarna utan att direkt ansluta sig till dem; sin vägledning torde han ha »hämtat från Luther utan att därför förkasta hela den äldre, pietistiska uppbyggelselitteraturen» (Newinan, 1939). I brev till P. Wieselgren 1834 vittnade C. E., att läseriet avmattats, men att det för många, som ej tillhört sekten, varit »en ganska hälsosam väckelse» (Holmgren). Carl E. inlade även förtjänster om skolväsendet (M. Bergman).

Son till direktör J. E. (d. 1793) och bror till prosten Carl E. (d. 1852) var Jonas E. (f. 1792, d. 1831), handlande och rådman i Härnösand. Hans son Carl Michael E. (f. 1822, f 1864) blev sjökapten i U.S.A., deltog i inbördeskriget på nordstaternas sida och stupade i slaget framför Richmond i Virginia. Genom tre hans söner (Louis, George, Charles Michael E.) samt deras barn och barnbarn, samtliga i Toledo, Ohio, fortlever den andra huvudgrenen E. såsom nordamerikansk.

En tredje direktör J. E:s (d. 1793) son och bror till prosten C. E. (d. 1852) och rådman Jonas E. var grosshandlaren i Stockholm Jacob E. (f. 1793, d. 1879; jfr C. Burman). Av hans tre vuxna söner blev den äldste, fil. doktor Jacob Leonard E. (f. 1826, f 1881) läroverkskollega i Stockholm. Denne Jacob E. är mest känd som Tasso-översättare. – J. L. E:s bror Carl Edvard E. (f. 1828, d. 1897) ingick i Svea hovrätt 1855, i Justitierevisionsexpeditionen 1863 och var protokollssekreterare där från 1879 (Swalin). – Mest känd blev J. L. E:s och C. E. E:s bror vice häradshövdingen Paul Ludvig E. (f. 1829, d. 1909), vilken ihågkommes som donator till spädbarnshemmet P. L. Eurenii minne i Stockholm. Handlingar rörande de tre bröderna J. L. E., C. E. E. och P. L. E. finnas i Stockholms stadsarkiv. De tre bröderna voro samtliga ogifta; i Sverige är således andra huvudgrenen utgången.

C. Tredje huvudgrenen (äldre Skånegrenen med värmländsk-norska grenen). I sitt tredje gifte hade Noraprosten Jacob A. E. (ovan s. 678) – utom tullinspektören Jacob E. (ovan s. 681) – även sonen Abraham E. (f. 1681, d. 1746), som först studerade i Uppsala. Efter branden där 1702 överflyttade han studierna till Lund, där hans faders svåger (från första giftet) M. Steuchius då var biskop. A. E. blev magister där 1706 samt kyrkoherde i Åkarp och Vittsjö (Krist.) 1711. Han gifte in sig i den skånska släkten Feuk. Av hans fem söner (endast två kända för Örnberg) blevo tvenne också präster, nämligen magister Johan Jacob E. (f. 1713, d. 1777), kyrkoherde i Kropp och Mörarp (Malm.) samt kontraktsprost, och Abraham E. (f. 1719, d. barnlös 1779), kyrkoherde i Södra Rörum (Malm.). Av deras bröder blev Lars E. (f. 1721, t 1793) tullinspektor i Kristianstad, medan Isac E. (f. 1720, d. ogift 1742) blev kontorsskrivare i Kristianstads landskontor. Av prosten J. J. E:s (f 1777) barn var Abraham E. (f. 1767, d. utrikes) justitiarie i Ängelholm 1793–95, men fick på egen begäran avsked och for utomlands (Enghoff, s. 151; Sjöström); två hans bröder avledo ogifta.

Den ende, som fortsatte tredje huvudgrenen, var kyrkoherden i Åkarp Abr. E:s (d. 1746) son Peter E. (f. 1725, d. 1792), som blev tullnär i Smogesund, Trankils sn (Värml.), och grundade en värmländsk-norsk gren (okänd för Örnberg). Hans äldre son, gränsridaren och hemmansägaren (Värml.) Abraham E. (f. 1776, d. 1847), hade två söner, hemmansägaren Petter E. (f. 1808, d. 1893) i Trankil och torparen Isak E. (f. 1812, d. 1902) i Gunnarsbyn, Trankil. Petter E:s gren utvandrade till Norge och U.S.A. Isak E:s gren, som med hans söner tog namnet Beckman, utvandrade till Norge och en gren därifrån till U.S.A.; en gren Beckman återflyttade till Sverige (Bohuslän). – Tullnären P. E:s (d. 1792) yngre son var hemmansägaren Isak E. (f. 1777, d. 1842) i Holmedal (Värml.). Hans sonsöner bortlade namnet E. och använde sig mest av patronymikon; de flesta ättlingarna utvandrade till Norge. Denne I. E:s sonsons sonson är romanförfattaren och dramaturgen Ernst Richard Orvil (f. 1898), son till den svenskfödde köpmannen i Oslo Johan Peter Nilsen och sonson till hemmansägaren Nils Pettersson (f. 1826, d. 1908) i Holmedal, son av I. E:s son hemmansägaren där Petter E. (f. 1806, d. 1886).

D. Fjärde huvudgrenen (Torsåkersgrenen). En Noraprosten Jacob A. E:s tredje son i tredje giftet (helbror till Jacob E., d. 1744, och Abr. E., d. 1746, ovan s. 681, 683) var Jöns E. (f. 1688, d. 1751), som hör till de mera kända prostarna E. Han blev magister i Uppsala 1716, konrektor vid Härnösands skola 1719 och lektor i matematik vid gymnasiet 1721 (tilltr. 1722); han prästvigdes 1723, blev gymnasiets rektor för året och eloquentiæ lektor. Han blev 1724 kyrkoherde i Torsåker (tilltr. 1725). Jöns E. representerade en moderat pietism (Holmgren, s. 49). Han var en oförskräckt man, som vågade opponera även mot biskop G. Wallin (Bygdén). Jöns E. författade arbetet »En präst i sin prydning» (1770), som på sin tid mycket lästes, särskilt i Norrland, och högt värderades. Tillika visade han sig som antirudbeckian i »Atlantica orientalis eller Atlands Näs» (1751; lat. uppl. 1764, fr. bearb. 1762). Han var även intresserad för tidens naturvetenskapliga och ekonomiska utilism, särskilt sådan den företräddes av den nystiftade Vetenskapsakademien. Han insände sålunda uppgifter till akademien rörande en longitudsbestämningsmetod samt förslag till skeppsdocka, stod även på förslag till ledamotskap under akademiens första år men blev aldrig medlem (VA:s prot., utg. av E. W. Dahlgren; Daedalus 1948, s. 148, 1952, s. 58 ff.). I Jöns E:s hem var Daniel (af) Thunberg informator, och de mekaniska intressena odlades både av husfadern, informatorn och tre den förres söner. Flera handskrifter av Jöns E. finnas i Uppsala univ.bibliotek, bl. a. i Nordinska samlingen.

Av dessa Jöns E:s söner var Jacob E. (f. 1720, d. 1799) äldst. Hans och brödernas intressen ha skildrats av H. Hylander (Dædalus 1952). Jacob studerade i Uppsala och vid Artillerikadettskolan i Stockholm och sökte vid 1740-talets mitt få tillstånd att anlägga ett glasbruk i Ångermanland; efter många års väntan erhöllo J. E. och hans medintressenter privilegium den 26 nov. 1750. Glasbruket, beläget på Sandön i Bjärtrå sn (V. norrl.), kom till stånd; bland intressenterna var C. Hårleman. Det inlöstes 1754 av brukspatron J. Halenius. Under tiden experimenterade Jacob E. med en nätvävstol, som han uppfunnit, men fick ringa framgång, förekommen av en konkurrent. J. E. bodde slutligen i hemorten som byggmästare och lanthushållare och byggde bl. a. en sågkvarn. Hans ene son Carl Wilhelm E. (f. 1749, d. 1809) blev bonde och smed i Nora i Ångermanland och genom sin äldste son Jacob E. (f. 1777, d. omkr. 1822), manufaktursmed och fabrikör i Norrköping, stamfar för en gren, som troligen utgick med tunnbindarmästaren i Kalmar Carl Viktor E. (f. 1840, d. 1885). Från trenne andra smeden C. W. E:s söner stamma grenar, av vilka en (utgången 1945) i de två sista genera- tionerna kallade sig Ullberg. C. W. E:s bror kofferdikaptenen Jacob E. (f. 1762, d. 1795) avled ogift på S:t Barthélemy. Dennes yngre bror inspektören på Hörnefors bruk i Västerbotten Abraham E. (f. 1764, d. 1793) blev stamfar för en fåtalig gren med medlemmar i Kiruna och Stockholm. Sonsons sonson till denne Abr. E. är stadsbibliotekarien i Kiruna Werner Wilhelm E. (f. 1893).

Uppfinnaren Jacob E:s (d. 1799) bror Johannes (Johan) E. (f. 1728, d. 1764) studerade i Uppsala, var anställd vid arbetena på Trollhätte kanal samt uppgjorde 1755 förslag till fyr på Pater Noster (Bring, Hilmer Carlsson och särskilt Hylander). Johan E. var sedan en av de sakkunniga för Trollhättekanalarbetet och kallas då byggmästare. Joh. E. sändes på studieresa till Holland 1758–60. Hemkommen experimenterade han med uppfinningar rörande cement och en stenskärningsmaskin. Han bar en betydande arbetsbörda i kanalarbetet, blev slutligen konstmästare där och var mycket betrodd och skicklig.

Den tredje av Jöns E:s söner, bror till de nämnda Jacob E. (d. 1799) och Johan E., var Abraham E. (f. 1732, d. 1795). Han studerade i Greifswald, där han blev magister 1759. Efter Johans död efterträdde han honom som konstmästare vid Trollhätteverket. Han rönte emellertid här motigheter och kritik (Hylander), begärde 1776 sitt entledigande, behandlades därvid hårdhänt och slutade vid kanalarbetet. Genom sitt giftermål med Johanna Catharina Bagge, som förut varit förlovad med hans bror Johan och var dotter av den förmögne handlanden i Göteborg Peter Samuelsson Bagge (SBL, 2, s. 573), var Abraham E. emellertid ekonomiskt oberoende. Han synes ha slagit sig ned på sin egendom Nygård, Västra Tunhems sn (Älvsb.). Ett och annat tekniskt uppdrag mottog han, och byggde sålunda 1788 en bro åt Vänersborgs stad vid Rånnum. När A. E:s svåger Peter Bagge (SBL, 2, s. 578) på 1790-talet med stor energi upptog frågan om återupptagande av arbetet på kanalverket vid Trollhättan och genomdrev slussarbetets fortsättande, var A. E. honom behjälplig med kostnadsberäkningarna och blev, efter arbetets återupptagande, än en gång konstmästare vid bygget. Han upplevde dock ej verkets fullbordande och trafikens upptagande år 1800, utan dog 23 febr. 1795 å Forssane vid Vänersborg. Tiden hade då givit honom rätt i hans åsikt om kanalens dimensioner, ty de nya slussarna utfördes med mera blygsamma mått (Hylander).

I kretsen av dessa tre var på sitt sätt intressanta syskon fanns emellertid även en syster, Maria Magdalena Eurenia (f. 1730, d. 1819). Hon äktade 1764 den rike brukspatron Jacob Graver (f. 1707, d. 1778) på Hults bruk (Ög.), även ägare av Rodga säteri (Ög.). Fru Graver på Rodga var en begåvad, vacker och kraftfull dam; hon gifte om sig med häradshövding Christian Brandt, en nära vän till Samuel Ödmann. I sägnen förvandlades hennes gestalt till något av en ond ande, hon beskylldes för verkliga ogärningar och ansågs gå igen på Rodga (prins Wilhelm; Karin Forsberg, 1951). Verkligheten var en annan (Hylander). Hon framstår i det historiska materialet som en rättänkande, framsynt kvinna.

Konstmästaren magister Abraham E. (d. 1795) hade två söner, som nådde mogen ålder. Den ene var Peter E. (f. 1767, d. ogift 1827), som blev fänrik vid arméns flotta, deltog i slaget i Viborgska viken 3 juli 1790 och sedan blev kofferdikapten i brittisk och rysk tjänst (Lloyd; Börjeson kallar honom felaktigt Jacob E.). Den andre, Johan Jacob E. (f. 1778, d. omkr. 1836), blev bruksinspektör i Värmland och g. m. Gustava Maria Bagge (f. 1777, d. 1840). Deras son Johan Peter E. (f. 1811) var stadsexekutor i Åmål och utflyttade 1842 jämte en syster; deras spår försvinna emellertid, och ättlingar av denne Johan Peter E. äro ej kända (enligt W. Eurenius).

Författare

Bengt Hildebrand.

Källor och litteratur

Källor: Redaktör Wilhelm Eurenius' P. M. om släkten Eurenius, SBL:s arkiv; Riksregistr., Biographica, RA; Kammarkollegii oordnade handlingar, nr 292 [om konstmäst. Abr. E.], Likvidationer, nr 50 [om tullinsp. Jacob E.], KA; bovpredikanten O. Abr. Eurenius' brev till P. Wieselgren, Göteborgs stadsbibliotek ; Hiilphersska saml., Västerås läroverksbibi.; red. W. E: s utdrag ur H. J. Turnéns, Hiirnösands stifts präst-krönika, Härnösands läroverks arkiv. – Sv. Vetenskapsakademiens protokoll för åren 1739, 1740 och 1741, utg. af E. W. Dahlgren, 1–2 (1918). – P. G. Ahnfelt, Studentminnen (1857) ; T. Andrse, Minnesteckning över Georg Wallin d. y. (Sv. akademiens handl. ifr. år 1886, 45, 1934), s. 43, 261 ff.; S. Barthel, Stränder (1943), s. 108 f., 114 f.; Melvin Bergman, Folkskolan i Kalix och Töre 1842–1942 (1943); S. E. Bring, Trollbätte kanals historia till 1844 (1911); G. Bucht, Härnösands historia, 1–2 (1935, 45); Conny Burman, Minnen (1904); dens., Post skriptum (1905); L. Bygdén, Hernösands stifts herdaminne, 2–4 (1923–26); Hj. Börjeson, Biografiska anteckningar om örlogsflottans officerare 1700–1799 (1942); Hilmer Carlsson, Nidingen, Sveriges första fyrplats (1946), s. 34 f., 106; S. Cawallin, Lunds stifts herdaminne, 3–4 (1856–57); K. Enghoff, Ängelholm 1516—1916 (1929) ; W. Eurenius, Min stamfar och hans bröder. Anteckningar till en krönika om ångermanlandssläkten Eurenius (Arkiv för norrländsk bembygdsforskning, 1948, tr. 1949); L. Feuk, Miniatur-bilder af bemärkta prestmän i Lunds stift på 1800-talet (1893); E. Fiseher, En informator på skånska gods för hundra år sedan. Ur prosten C. A. Eurenius papper (Sydsv. Dagbl. Snällposten, 14 okt. 1928) ; Karin Forsberg, Hults bruks historia 1697–1947 (1949); dens., Rodga. Kring ett säteri och dess textilfabrik (Dsedalus, 1951); Fotografisk tidskrift för fackmän och amatörer, 5, 1892, nr 44–55 [nekr. över Wilh. A. E.]; Hertha, 15, 1928 [nekr. över fröken Anna E. ; John Holmgren, Norrlandsläseriet. Studier till dess förhistoria och historia fram till år 1830 (194S); H. Hylander, »Hult-bokens» proveniens (Dredalus, 1948); dens., Tre mekaniska bröder. Jacob, Johan och Abraham Eurenius (ibid., 1952); Esther Jacobson, Ett aristokratiskt »upp-fostringsverk». De kungliga pagerna i 1600- och 1700-talens Sverige (Rig, 8, 1935); Pehr Johnsson, Sveriges blåbandsförening 1883–1923 (1923); L. Lloyd, Jaktnöjen (ny uppl. 1946, bl. a. s. 81 ff.) ; P. Lycka, ... Christelig lik-predikan tå ... Abrahams J. Eurenii ... lekamen ... befordrades till sitt hwilorum i Åkarp kyrko ... 1746 (u. å.); Å. Meyerson, En ritningsskatt (Diedalus, 1939) ; E. Newman, Nordskånska väckelserörelser under 1800-talet, 1 (1925) ; dens., Gemenskaps- och frihetssträvanden i svenskt fromhetsliv 1809–1855 (1939) ; H. Nilsson & N. Söderlind, Fredric Thingvall och Norrlandsläseriets uppkomst, 2 (Kyrkohist. årsskr., 39, 1939); O. Norberg, Hernösands kungl. gymnasium (1896); H. Pleijel, Herrnhutismen i Sydsverige (1925); N. H. Qvist, Ådalen. Ett bidrag till dess industri- och personhistoria, 1 (1943); P. Boos, Tal vid prostinnan .. . Maria Dor. Eurenii, född Virgin, jordfästning i öfveds kyrka d. 7 julii 1815 (tr. s. å.) ; W. Sjöstrand, Grunddragen av den militära undervisningens uppkomst och utvecklingshistoria i Sverige till år 1792 (1941); C. Sjöström, Skånska nationen före afdelningarnes tid (1682–1832) (1897) ; dens., Norrlands nation i Lund (1902) ; dens., Skånska nationen 1833–1889 (1904) ; W. Skarstedt, Nykterhetsrörelsens banerförare (1903), s. 109 ff.; M. Stattin, Eurenius. Ett namn i hembygdens historia (Ångermanland, 1940–41) ; W. Swalin, Bidrag till Kongl. Maj:ts kanslis personalhistoria efter 1809 (1892) ; Svenska män och kvinnor, 2 (1944); H. J. Tunosus, Herda-minne eller Hernösands stifts präst-krönika (i: A. A:son Hiilphers, Samlingar til en beskrifning öfwer Norrland, 4. Ångermanland, 1780), s. 23 f.; prins Wilhelm, Sägner från en Kolmårdsgård (Ord och bild, 42, 1933), s. 87 ff.; [V. Örnberg], Sv. ättartal, 10, 1894. – Meddel. av generaldirektör W. Björck och riksbibliotekarien U. Willers.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Eurenius, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15547, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15547
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Eurenius, släkt, urn:sbl:15547, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-19.