Meriter

Fabricius, Jacob, f. 20 aug. 1704 i Lindesberg, d. 11 dec. 1741 i Karlskrona. Föräldrar: handlanden, rådmannen och stadskassören Thomas Fabricius och Ebba Brandin. Student vid Uppsala univ. 9 febr. 1724; privatlärare i Stockholm 1732; vice notarie i Stockholms konsistorium 3 april 1734–1735; prästvigd dec. 1734; bataljonspredikant vid Dalreg. 1735–26 sept. 1739; vice pastor i Lundby förs. (Vm.) 7 april 1736; extra predikant i Artilleriförsamlingen i Stockholm s. å.; biträdde som präst i fransk-lutherska församlingen i Stockholm; amiralitetspastor i Karlskrona (ämbetsed 6 okt.) 1741. Skald.

G. 23 april 1741 i Stockholm (Svea art.) m. skaldinnan Hedvig Charlotta Nordenflycht, f. 28 nov. 1718 i Stockholm (Hedv. El.), d. 29 (ej 28) juni 1763 på lägenheten Lugnet under Skokloster, dotter av kamreraren i Kammarkollegium Anders (Andersson Nordbohm, adl.) Nordenflycht och Christina Rosin.

Biografi

Prästmannen och skalden F. har sitt största intresse genom den betydande roll han kom att spela i sin fästmös och makas, Hedvig Nordenflychts historia. Han är därför utförligt omtalad i den vidlyftiga litteraturen om henne (som endast delvis specificeras bland källorna nedan). Man har beklagat, att man vet så litet om F:s biografi, och detta är i viss mån riktigt. Ganska många nya fakta för belysning av hans utgångspunkt och utveckling kunna likväl framdragas.

F:s fader var handlande i Lindesberg, länge stadskassör (till 1720), stadens riksdagsman i borgarståndet 1719 samt rådman. Han lämnade emellertid rådmansbefattningen 1721, tydligen emedan han hade svårt att redovisa sina uppbördsmedel. Han blev nu stadsvägare och järnvräkare men kom 1728 i lång och invecklad process med sina kreditorer. År 1735 var Th. F. definitivt på obestånd och lämnade sina befattningar, varpå processen fortsatte. Den avgjordes först efter sonens död och hans egen (d. 1749).

Givetvis ha faderns svårigheter kastat sin skugga över Jacob F:s ungdom. Sitt författarskap, till en början som tillfällighetspoet, begynte denne s. å. som han skrivit in sig i Uppsala, 1724, genom en sorgedikt (tr. i Västerås) över en studerande, författad gemensamt med F:s nationskamrat Arvid Gradin. Detta har sitt intresse för F:s historia, enär Gradin är den sedan så kände herrnhutaren. Tydligen har F. senare haft konditioner. I varje fall var han 1732 i Stockholm som informator hos den betydande handlanden Michael Hising. Intressant är, att F. vid denna tid ansökte hos Stockholms konsistorium, att det ville rekommendera honom hos magistraten till delaktighet i ett stipendium för studier i franska språket i och för anställning i franska församlingen, en tjänst som han senare fick. Ännu 1734–35 var han kvar i Stockholm, där han vikarierade i en notarietjänst hos konsistoriet. Han antogs emellertid 1735 till bataljonspredikant vid Dalreg., där han kvarstod i fyra år, och kallades våren 1736 till vice pastor i Lundby församling utanför Västerås. Detta medförde tydligen strax nära kontakt mellan honom och den intellektuellt intresserade grevliga familjen Cronstedt på Fullerö, vars ägor till stor del ligga i Lundby. Herdaminnet uppger, att biskop A. Kalsenius ansågs sträv, varför F. vantrivdes och ville bort från stiftet. Genom att riksrådet greve Jacob Cronstedt på Fullerö var bror till artillerigeneralen frih. Carl Cronstedt i Stockholm, lyckades F. tydligen s. å. få en befattning som extra predikant i Artilleriförsamlingen i huvudstaden. Det anges nämligen i okt. 1738, att F. »nu snart tu år» på general Cronstedts kallelse hållit aftonsångspredikningarna vid artilleriet. Nu fick han också den åtrådda anställningen vid fransk-lutherska församlingen i Stockholm. När en Carl Cronstedts dotter gifte sig i febr. 1739, uppträdde F. som bröllopspoet.

F:s franska orientering blev av livsavgörande betydelse för honom. Hedvig Nordenflycht, som vid denna tid hade börjat som skaldinna men ännu icke var känd av en större allmänhet, genomgick våren 1737 en svår kris. Hennes »mentor» Johan Tideman, med vilken hon på sin fars önskan men utan egentlig kärlek ingått förlovning, avled, och som hon lärt sig uppskatta honom, sörjde hon uppriktigt. Efter ett år började hon emellertid återvända till livet och önskade lära sig franska. Hennes lärare var först hennes kusin Carl Klingenberg, men då denne skulle till Uppsala, rekommenderade han i sitt ställe Jacob F. Huruvida denne (såsom fallet var 1741 enligt mantalslängden) redan då bodde i Riddargatan nr 5, samma hus, där Hedvig Nordenflycht vistades hos sin syster fru Herkepseus, må lämnas därhän. Säkert är, att lektionerna i franska snart förde kontrahenterna samman i allt innerligare mening. Hedvig Nordenflycht anförtrodde åt F. sin sorg över Tideman, F. åter gjorde lektionerna även till religiösa samtal, och snart blev det ett tankeutbyte mellan tvenne älskande. Vackert skildrar Hedvig N. i sin självbiografi, hur deras kärlek uppstod: »F. fick tycke för mig, och mitt beslut att leva ogift förgick, allt efter som kärlek blev mästare över mitt hjärta. .. Här fick jag ersättning i allt jag förlorat, och vad som brister i utvärtes förmåner hos den förra personen [Tideman], fanns här i högt mått. Ett behagligt utseende, åtbörder och levnadssätt, som drogo till sig allas hjärtan; en kvickhet, förenad med en mogen eftertänka; in summa, en lycklig blandning av goda själs gåvor, gjorde den mannen allmänt ansedd och älskad.»

Som skald var F. ojämn. Vissa av de dikter, som Hedvig lät trycka, sedan hon blivit hans änka, ha vackra partier. Albert Nilsson har (s. 29) särskilt framdragit en, som börjar: »Själen till odödlig källa Har odödligit begär: Vad kan henne till freds ställa, Utan den oändlig är? I hans vishet och behag Ligger hennes frihets lag.» I förhållandet till Hedvig N. var F. den intellektuellt överlägsne – även om lärjungen kom att i lyriken vida överträffa honom – och han hade tydligen en god teologisk och filosofisk bildning. Man har framhävt bestämda likheter mellan Arndts mystik och F:s åskådning och uttryckssätt. Han hade tillika tagit intryck av fransk mystik samt av kristligt platonsk filosofi, sådan den utvecklats hos Malebranche. Utförligast kommer F:s livsåskådning fram i den prosaallegori, »Wänskaps Wäg», som änkan också tryckte. Nilsson framhäver, att den helt enkelt torde varit ett friarebrev till Hedvig Nordenflycht. »Det intressantaste i allegorien är den platonska skönhetsuppfattningen, vilken bildar en så bjärt motsats till den vanliga under 1700-talet» (Nilsson, s. 26). Det var därför som allegorien kom att upptäckas och högt uppskattas under 1800-talets början av romantiker som Hammarsköld och Atterbom. Den är en hyllning till Hedvig N. Författaren uppmanas av sin härskarinna att gå ut i världen och söka en skönhet utan fläck. Allegorien utgör berättelsen om denna resa. Efter att ha sökt förgäves återvänder han hem och finner, att hans härskarinna är den sökta fläckfria skönheten. Dessa år blevo för Hedvig Nordenflycht »den ljuvaste tid av hela min levnad».

Hennes misslyckade bror Anders Nordenflycht motsatte sig systerns giftermål med en ofrälse. Efter att ha förstört familjens ekonomi gick han emellertid i landsflykt 1740. Därmed var hindret undanröjt, och våren 1741 vigdes F. och Hedvig. Han blev amiralitetspastor i Karlskrona, och det var alltså dit de nygifta flyttade. Nilsson anser, att det var före F.s död, som hon skrev sin gripande dikt: »En blomma rinner upp ur mull, Av vinden blåses hon omkull; Hon vissnar och hon faller av Och vintern bäddar hennes grav.» Innan året var slut skulle detta vara bokstavligt sant. Fru Nordenflycht har själv skildrat, vad som hände, på ett oförglömligt sätt: »Min lycksalighet var lika så kort, som han var stor. Jag hade under denna sälla tiden själv många gånger spått mig, att han icke länge kunde räcka; ty en sådan höjd av utvalt nöje kan icke stå stadigt i denna jämnt omväxlande förgänglighet. Min man insjuknade i hetsig feber. Jag märkte straxt min olycksstjärna vara uppgången över mig. Jag anropte den Evige om ändring. Jag föll på knä för doktorer och böd dem allt, vad jag ägde, för min mans liv, men allt förgäves!. .. Min älskeliga maka avsomnade efter nio dagars sjukdom på ett så stilla, saligt och förnöjt sätt, att denne lysande Guds nåd, som halp honom övervinna allt och även det fasta band, varmed hans hjärta var bundit till mitt, var sedan det endaste, som under min förtvivlan mest styrkte min svaghet och lindrade min jämmer.»

Efter Jacob F:s' död utgav hans änka, »Den sörjande turtur-dufwan», i början av år 1743 sina Sånger – och Sverige hade sin första verkliga, moderna kvinnliga lyriker. Följande år utgav Hedvig N. hos Lars Salvius F:s produktion som minnesgärd åt den bortgångne och oförgätlige: »Amaranter eller några poetiska tankar wid åtskilliga tilfällen yttrade af Jacob Fabricius och nu efter des död tilhopa bundne och i liuset framgifne». Den lilla oktavvolymen på 75 sidor, rörande på alla sätt, tillägnades deras gemensamma beskyddarinnor i Karlskrona, presidenten i Amiralitetskollegium frih. G. von Psilanders döttrar, som varit Jacob F:s trogna åhörarinnor i kyrkan. Hilma Borelius har påpekat, hur F:s i denna bok intagna bröllopsdikt från 1741 till det blekingska brudparet von Mevius-Wachtmeister, skriven under hans egen lyckliga brudgumstid, skildrar kärleken som en allhärskande metafysisk princip. Hela boken är ett F:s och Hedvig Nordenflychts minnesmärke över denna deras kärlek. Titeln, »Amaranter», betecknar symbolen av odödlighet – Den sörjande turturduvan har till fullo förstått, att hon genom denna pietetsgärd verkligen odödliggjorde den älskades minne.

Författare

Bengt Hildebrand.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: In ineruoriani ... Olavi Ahlström, fatis d. 26. maji anni 1724 functi, ... Arosia; [1724]. Pat.-fol. (Tills. m. A. Gradin.) – Ächtenskaps paradis, då ... Johan Nyeop och ... Agneta Christiernin ingingo ett christeligit ächta förbund . .. den 28. november åhr 1728. . .. Sthm [1728]. Fol. (4) s. — En ros ibland fruar, med slög och sorgsen pentzel af skildrad, när ... Juliana von Rosen .. . öfwergaf sin jordiska hydda ... den 10 martii 1731 . .. Jönkjöping [1731]. Fol. (4) s. (Omtr. i förf :s Amaranter, 1744, s. 23–25.) – Wijshetenes tienst är then bästa, besannadt, när promotor ädle och widtberömde herr mag. Andreas Grönwall... med wälförtiente lager-krantzar krönte the höglärde herrar, westmannos och dalekarlos, i Upsala den lo junii 1731. Upsala [1731]. 4:o (4) s. – Himbla ro i ächta bo funno . .. Petrus Eckman och . .. Sara Elisabet Troilia, när the ingingo ett ouplösligit förbund, . .. den 27 junii 1732. Sthm [1732]. Fol. (4) s. (Omtr. i förf :s Amaranter, 1744, s. 13–16.) – Lycka och sällhet skie brudgummen, ... Carl Funck, och bruden, ... Charlotta Elisabet Cronstedt, som ingingo en säll äckta lefnad i Stockholm den 22 febr. 1739. .. . Sthm [1739]. Fol. (4) s. – Fullkomlig wänskap sluten, emellan ... Carl Fredrich von Mevius och .. . Wilhelmina Eleonora Antonetta Wachtmeister, då deras bröllops-fest firades i Carls-Crona den 26. junii 1741. Carlscrona [1741]. Fol. (4) s. (Omtr. i förf:s Amaranter, 1744, s. 16—20.) — Amaranter eller.några poetiska tankar wid åtskilliga tilfällen yttrade af Jacob Fabricius, och nu efter des död tilhopa bundne och i Huset framgifne. Sthm 1744. (16), 75 s. (Omtr. i Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare ..., utg. af P. Hanselli, D. 22, 1S78, s. 323–385.)

Källor och litteratur

Källor: Lindes stadsförs:s födelsebok 1704, Lindesbergs kyrkoarkiv; Hedvig Eleonora förs:s i Stockholm dopbok 1718, Svea artilleri förs:s vigselbok 1741, SSA; Albin Hildebrand, Clerus Holmiensis (Biographica och avskriftssaml. med utdrag ur Stockholms konsistoriums protokoll och J. F:s suppliker), KB; Meddel. av domkyrkosyssloman G. Ekström ur hans excerpter till Västerås stifts herdaminne, SBL:s arkiv. – P:s tryckta arbeten; Hedvig Charlotta Nordenflycht, Samlade skrifter, utg. av Sv. vitterhetssamfundet, 11 (1925–38). – Hilma Borelius, Hedvig Charlotta Nordenflycht (1921); J. Kruse, Hedvig Charlotta Nordenflycht (1895); J. F. Muncktell, Westerås stifts herdaminne, 3 (1846), s. 501; Albert Nilsson, Fru Nordenflychts religiösa diktning (1918); H. Schück & K. Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria, 3:e uppl., utg. av H. Schiick, 3 (1927); W. Tham, Lindesberg och Nora städer under trehundra år 1643–1943, 2 (1949).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jacob Fabricius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15590, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15590
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jacob Fabricius, urn:sbl:15590, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-11-08.