Meriter

2. Peter Adolf Dahl, den föregåendes son, f. 14 jan. 1868 i Sölvesborg, d. 13 sept. 1930 i Kristianstad. Elev vid Sölvesborgs 1. elementarläroverk vt. 1877 och vid Kristianstads h. allmänna läroverk ht. 188.1; avlade mogenhetsexamen därstädes 31 maj 1886; student i Lund 14 sept. 1886 och avlade där examen till rättegångsverken 30 jan. 1889. E. o. notarie i Svea hovrätt 21 febr. 1889 och i Stockholms rådhusrätt 1 mars 1889; biträde åt domhavanden i Östra Göinge och Villands häraders domsaga 30 sept. 1890—30 sept. 1894 och var därunder tf. domhavande under åtta månader 1893 —94 (erhöll första domarförordnandet 29 maj 1893); auskultant i hovrätten över Skåne och Blekinge 17 dec. 1891; advokat i Kristianstad 20 dec. 1894—1904; en av stiftarna av Kristianstads läns tidnings-a.-b. 1896 samt styrelsens ordförande och ekonomidirektör i detta företag från 24 okt. 1896; ledamot av Sveriges advokatsamfund från 1897; v. auditör i Vendes artilleriregemente 15 juli 1897—2 febr. 1905; en av stiftarna av a.-b. Asparagus 1898 och ledamot av dess styrelse 1900—26 maj 1905 samt en av stiftarna av Nya a.-b. Asparagus 1905 och ledamot av dess styrelse 26 maj 1905— 22 maj 1917; en av stiftarna av Kristianstads expressbyrå, transport & bränsle a.-b. 1899 och ledamot av dess styrelse 24 maj 1899; ledamot av styrelsen för Vilans mekaniska verkstads a.-b. 29 maj 1899—1911; en av stiftarna av Arrende-a.-b. Ifö kaolinbruk 1900 och ledamot av dess styrelse 22 mars 1900—1901; ledamot av Kristianstads stadsfullmäktige 5 mars 1900—1904 och var därunder bl. a. ledamot av beredningsutskottet 1902—03, av bevillningsberedningen 1902—03 samt av valutskottet 1904; tf. ombudsman vid riksbankens avdelningskontor i Kristianstad 8 aug. 1901—31 dec. 1913; ledamot av styrelsen för a.-b. Skånska yllefabriken 1902—18, av styrelsen för Nosaby-Hammarsjöns a.-b. 1903—06, av styrelsen för Kristianstad—Immelns järnvägs-a.-b. 1903—27 juni 1905 (v. ordförande och verkställande direktör samt ordförande i kommittén angående Glimåkrajärnvägens utdragande till Älmhult) och av styrelsen för Kristianstad—Hässleholms järnvägs-a.-b. från 1906 (v. ordförande från 1916 och verkställande direktör från 1924); ledamot av styrelsen för a.-b. Rombergs järnhandel 31 jan. 1903—1906; en av stiftarna av Kristianstads teater-a.-b. 1904 och ledamot av styrelsen för detsamma från 28 juni 1904 (ordförande från 1904); andre rådman i Kristianstad 14 okt. 1904 samt förste rådman 1907 —18 och var därunder tf. borgmästare i fem år; ledamot av styrelsen för a.-b. Balsviks kalkbruk från 27 okt. 1904; ledamot av drätselkammaren i Kristianstad 1905—06 och 1908—-15 (ordförande 1908—-15), av planteringsstyrelsen därstädes 1906—10 samt av bevillningsberedningen 1905—07; en av stiftarna av Kristianstads fastighets-a.-b. 1905 och ledamot av dess styrelse 12 jan. 1906— 29 apr. 1907; ledamot av Kristianstads läns landsting från 1908 och var därunder bl. a. ledamot av tredje särskilda utskottet 1909—13, av civilutskottet från 1914 och av förvaltningsutskottet från 1924 (ordförande 1924—30) samt av styrelsen för småskollärarinneseminariet 1909—10 och av styrelsen för länets lungsotssanatorium i Broby från 1909 (ordförande 1909 —16); ordförande i styrelsen för Kristianstads egnahemsförening u. p. a. 27 okt. 1908 —1925; ledamot av styrelsen för Pressens a.-b. 31 juli 1909—1912; en av huvudmännen i Sparbanken i Kristianstad från 1911; ledamot av riksdagens första kammare för Kristianstads län 1912—1919 A samt för Kristianstads och Blekinge län från 1924 och var därunder bl. a. valman för tryckfrihetskommitterade 1912—13, 1915, 1918 A och 1919 A, ledamot av lagutskottet 1917 och 1918 A, av andra och tredje särskilda utskotten (ang. kristidsfrågor och ang. kommunala rösträtten) 1918 urt., ordförande i andra lagutskottet 1919 A, ledamot av första särskilda utskottet (ang. författningsreformen) 1919 A, av nationella partiets förtroenderåd 1919 A och från 1924, av konstitutionsutskottet 1924—28 och av opinionsnämnden 1925 och 1929, valman vid ombudsmannavalen 1926—27 och 1929 samt ledamot av andra särskilda utskottet (ang. skolreformen) 1927 och av statsutskottet 1929; ledamot av styrelsen för A.-b. för billiga bostäder i Kristianstad från 28 juni 1913 och av styrelsen för Svenska kalkförsäljnings-a.-b. (från 1916 Calcium, svenska kalk-försäljnings-a.-b.) 11 juli 1914—14 apr. 1923; en av stiftarna av a.-b, Hässleholms verkstäder 1915 och ledamot av dess styrelse 28 dec. 1915—7 dec. 1929 (ordförande); ordförande i 1916 års fastighetsregisterkommission 21 mars—28 nov. 1916; ledamot av kommittén angående stadsplan och tomtindelning 15 dec. 1916— 15 dec. 1920; en av överrevisorerna för krigstidskommissionerna 10 jan. 1918; statsrevisor 1919—20; en av stiftarna av a.-b. Pressens nyhetsbyrå (från 1920 Pressens telegram-a.-b., Presstelegram-bolaget) 1919' och ledamot av dess styrelse 30 okt. 1919—27 okt. 1922 (ordförande 1919—22) samt ledamot av styrelsen för Tidningarnas telegrambyrå a.-b. från 21 nov. 1921 -(v. ordförande); ledamot av styrelsen för Ler- och tegelindustri-a.-b. Herkules i Kristianstad från 15 apr. 1920; en av de sakkunniga angående städernas mätningsstadga 13 maj 1921—31 jan. 1923; v. ordförande i Svenska handelsbankens avdelningskontor i Kristianstad från 1923; en av stiftarna av a.-b. Radiotjänst 1924 och ledamot av dess styrelse från 22 maj 1924 (v. ordförande); v. ordförande i monopol-kontrollutredningen 12 nov. 1926—21 nov. 1928; en av stiftarna av a.-b. Elme glasbruk 1922 och ledamot av dess styrelse 16 dec. 1922 —20 apr. 1928; statsråd och chef för finansdepartementet 10 juni 1929—7 juni 1930. — Var dessutom ordförande i Kristianstads läns fjäderfäavelsförening och ledamot av styrelserna för Skånska hypo-teksföreningen. RVO 1909; RNO 1919; KV02kl 1924. — Ogift.

Biografi

Efter avslutade juridiska studier och föreskriven tingstjänstgöring valde D. den praktiska affärsjuristens bana och öppnade 1894 egen advokatbyrå i Kristianstad. Han vann snart stadgat rykte som en skarpsynt, skicklig advokat och kom med tiden in i olika affärs- och industriföretag, vilka i sina styrelser drogo fördel av hans insikter och förmåga. I tio år innehade han sin advokatbyrå men övergick därpå som rådman, alltjämt i Kristianstad, till domar-verksamhet. Vid sidan av sitt yrkesarbete ägnade sig D. med fäderneärvt intresse åt allmänna angelägenheter. Han hade endast ett par år varit verksam i Kristianstad, då han tog initiativet till upprättandet av den konservativa tidningen Kristianstads läns tidning. Ända till sin död handhade han därefter företagets ekonomiska ledning och visade tillika en intelligent, ideell uppfattning av journalistikens uppgifter och ansvar i upplysningens och det politiska väckelsearbetets tjänst. I Svenska tidningsutgivareföreningen gjorde han värdefulla insatser. Efter världskriget bidrog han väsentligen till att tidningarna togo nyhetsförmedlingen i egna händer för att förebygga fortsatt missbruk därav i propagandasyfte, en insats, som förskaffade honom en ledande ställning i Tidningarnas telegrambyrå. Tidigt togs D: s förmåga i anspråk för kommunala värv, särskilt i stadsfullmäktige och drätselkammaren, där han bl. a. medverkade till markupplåtelser för koloniträdgårdar och egna hem. Ett omfattande arbete nedlade D. för lösandet av Kristianstads järnvägsfrågor (bl. a. sammanslagningen av Kristianstad—Hässleholms och Kristianstad—Glimåkra järnvägar) och för tillkomsten av Kristianstads teater. I länets landsting, där hans kloka omdöme och praktiska. förfarenhet högt värderades, intog han en mycket inflytelserik ställning.

Framför allt var dock D. politiker. Från början tillhörde han högerpartiet och tog livlig del i dess organisationsarbete efter rösträttsreformen 1907. Sedan han ett par gånger förgäves uppställt sig som kandidat vid andrakammarval (1905, 1911), insattes han av länets landsting i första kammaren. Där hade han säte under åren 1912—19, men efter kammarupplösningen sistnämnda år återvaldes han icke och var sedan utanför politiken, till dess han 1924 återbördades till första kammaren. Under det första skedet av sin vistelse därstädes kom hans juridiska expertis och skarpa dialektiska förmåga särskilt till användning vid behandling av lagfrågor, både i lagutskottet, som han åtskilliga år tillhörde, och vid debatterna i kammaren. Efter återkomsten till riksdagen hade D. såsom medlem av konstitutionsutskottet särskild anledning att ägna sin uppmärksamhet åt grundlagsfrågor och liknande spörsmål. I riksdagen anslöt sig D. till det nationella partiet och gav ofta i väsentliga och principiella frågor uttryck åt sin genomtänkta konservativa samhällsåskådning. Han ivrade alltid för ett starkt försvar; typiskt är, att ett av hans första inlägg i riksdagen var ett varmt anbefallande av Svenska pansarbåtsföreningens gåva till svenska staten (17 apr. 1912), och att han var en av de första som — i en motion 1916 — tog till orda för en organisation av flygvapnet. Under de upprörda vårdagarna 1917 uttalade sig D. med skärpa för åtgärder mot den försvarsfientliga propagandan (23 maj), och en annan gång tog han officerskåren i försvar motanklagelser för överdådigt levnadssätt, vilket skulle göra en påtänkt löneförhöjning omotiverad (11 juni). Även i sociala frågor gjorde sig D. vid flera tillfällen till tolk för konservativa synpunkter. Till förslaget om utredning angående bolags jordförvärv i södra och mellersta Sverige anslöt han sig visserligen, men endast på villkor att utredningen gjordes opartisk och icke anförtroddes åt några »fanatiska ideologer» (16 mars 1918), och då K. M:t 1925 föreslog förbud i vissa fall för bolag att förvärva fast egendom, motionerade D. om förbudets begränsning till Norrland och Svealand. Likaledes ställde sig D. reserverad eller skeptisk gentemot förslag om vidgad kontroll över brännvinsförsäljning (1915), om bestämmelser mot oskälig hyresstegring (1918) och om polisväsendets omorganisation (1925). En sak, som låg D. mycket om hjärtat, var lagstiftning till skydd för arbetsfreden: i motioner 1924 och 1926 rekommenderade han bland hithörande åtgärder obligatorisk skiljedom i arbetstvister inom kommunikationsverken, och i remissdebatten 1927 uttalade han sin besvikelse över att regeringen i sitt arbetsfredsförslag icke upptagit krav på obligatorisk skiljedom i intressetvister, där stat eller kommun är part. Vid sistnämnda riksdag insattes D. i det särskilda utskott, som behandlade skolfrågan, och han var under debatterna i första kammaren en av dem, som skarpast framförde högerkritiken av den då beslutade skolreformen.

D:s politiska verksamhet är emellertid ingalunda uttömmande karakteriserad med epitetet högerman. Han kom in i riksdagen just vid den tidpunkt, då den gamla förstakammarhögerns maktposition rubbades i och med genomförandet av 1909 års rösträttsreform. I mångt och mycket företedde han också en annan och modernare typ än flertalet av denna höger, och hans verksamhet influerades i väsentlig mån av de ändrade tidsförhållandena. D. gjorde sig snart känd som en ovanligt konciliant och smidig politiker. Om dessa egenskaper vittna särskilt hans insatser vid rösträttsfrågans behandling på urtima riksdagen 1918. Tidigare hade D. uppträtt som motståndare såväl till kvinnans politiska rösträtt (1917) som till den lika kommunala rösträtten (lagtima riksdagen 1918), men då Edénska regeringen under intryck av det allvarliga tidsläget under senhösten 1918 framlade sin omvälvande rösträttsproposition för den inkallade urtima riksdagen, var D. en av dem som först insågo, att högerns motstånd måste uppgivas. Såsom medlem av rösträttsutskottet och av den mindre förhandlingsdelegationen inom utskottet medverkade han intensivt till den kompromiss, som banade väg för frågans lösning, och under debatterna försvarade han utskottsförslaget både mot den extrema högerns talemän, vilka förebrådde högern för att ha »kapitulerat totalt över hela linjen», och mot de liberala angripare, som beskyllde högern för att ha försummat förstakammarproblemet. Då sistnämnda anmärkning även sedermera upprepades, fick D. anledning förklara, att högern 1918 icke hade någon chans att lösa förstakammarproblemet; då regeringen själv icke ville taga upp frågan och då allt måste bedrivas under oerhörd press, var det enligt D: s förklaring »helt enkelt omöjligt att draga upp några grundlinjer för lösning av förstakammarproblemet» (17 febr. 1924). På vårriksdagen 1919 fick D. tillfälle att göra Edénska regeringen en annan tjänst: då högern inom lagutskottet visat benägenhet för en kraftig beskärning av förfoganderättslagens giltighetstid men statsministern upplyst D. om att regeringen icke kunde finna sig i en dylik åtgärd, övertalade D. sina meningsfränder att gå med på en jämkning, som regeringen kunde godtaga, och bidrog därigenom till att avvärja »en situation med de vidsträckta konsekvenser, som ställts i utsikt» (15 apr. 1919).

Vid sidan av den förhandlingsvillighet, varom de sista exemplen vittna, visade D. ofta benägenhet att gå sin egen väg, oberoende icke blott av det egna partiet utan även av konventioj nella meningar överhuvud. Sålunda väckte det ett visst uppseende, då han 1927 anslöt sig till dem som påyrkade ordensväsendets avskaffande, eller då han i konstitutionsutskottet reserverade sig till förmån för nedsättning av riksdagsmännens arvoden (1924) och för minskning av riksdagsmännens antal (1927); om sistnämnda reform motionerade han för övrigt själv 1928. Även som riksdagsman sökte han främja ekonomiska, kulturella och sociala angelägenheter, som lågo honom särskilt om hjärtat; så påyrkade han i motioner anslag till fjäderfäavelns höjande (1918 A), åtgärder till främjande av den sceniska konsten (1926 och 1927) samt anslag till resestipendier åt journalister (1928). Under regeringskrisen i okt. 1928 var D. en av dem som kraftigast anbefallde en höger-regering såsom den riktiga lösningen av krisen, och sedan finansministern N. Wohlin på sommaren 1929 under uppseendeväckande förhållanden avgått från sitt ämbete, kallades D. att intaga chefs-skapet i finansdepartementet, där hans juridiska skicklighet och hans i enskilda och allmänna värv vunna ekonomiska insikter gjorde sig starkt gällande. Till följd av ministärens avgång i juni 1930 kom han dock endast ett år att verka på denna post.

Omdömena om D:s personlighet äro sällsynt enhetliga. Han var en särpräglad karaktär med klar och skarp intelligens, fordrande mot sig själv och andra. Då det gällde, kunde han verka nästan frånstötande i sin kärva bestämdhet och sina skarpa repliker. Men i den dagliga samvaron visade han sig som en god och välvillig människa, gästfri, sällsynt vänfast, med ett gott och varmt hjärta och en ömtålig rättskänsla. Hans insatser på vitt skilda områden vittna om hans mångsidiga intressen. Till dessa hörde också en utpräglad kärlek till växter och djur. På sitt vackra landställe Balsvik delade han sin tid mellan jordbruket, fruktträden  och blommorna.

Författare

G. Jacobson.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Samtida tidningar, särskilt nekrologer, bl. a. i Nya skånska posten, Kristianstads läns tidning och i Kristianstadsbladet; Kristianstads stadsfullmäktiges tryckta handlingar 14 okt. 1904 (meritförteckn.); första kammarens prot. och handlingar; Hj. Gullberg, Justitiematrikel 1914 (1914); C. Sjöström, Skånska nationen 1833—1889 (1904).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
P. Adolf Dahl, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15781, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15781
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
P. Adolf Dahl, urn:sbl:15781, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-18.