Meriter

3. Pehr Ennes, f. 13 april 1756 i Gävle, d. 11 maj 1829 där. Föräldrar: borgmästaren Petter Ennes och Maria Eleonora Wulff. Skolstudier i Gävle, elev vid gymnasiet där 1769–73; revisionsuppdrag för firman P. Brändström & Co. i Gävle, kontorist där 1777; P. Brändströms kortpanjon i firman 1787; övertog firman helt nyåret 1806, sedan kompanjon med H. W. Eckhoff; grosshandlare och redare i Gävle; baggardirektör (se nedan s. 757 f.) där 1806–29; led. av direktionen för elementarskolan där 1808–29; ordf. i handelssocieteten där 1814–25; skattmästare i Gävleborgs läns hushållningssällskap 1814–29; hedersled, av styrelsen för Gefle stads sparbank 1824–29; led. av Patriotiska sällskapet. RNO 1818.

G. 16 okt. 1786 i Gävle m. Elisabeth (Lisette) Margaretha Brändström, f. 18 mars 1766 i Gävle, d. 3 juni 1822 där, dotter av kommerserådet Peter Brändström och Anna Elisabeth Schröder.

Biografi

E. fick en vårdad uppfostran. Från början inriktade han sig på den praktiska banan och ägnade därför särskild uppmärksamhet åt studiet av franska och engelska språken. Efter att ha genomgått gymnasiet fick han uppdrag av handelshuset P. Brändström & Co. i hemstaden att revidera dess böcker. Firman, som främst idkade rederi, var då på väg att bli den största och förnämsta i Gävle. I samband med komplikationerna då firman efter branden 1776 blev husvill, måste grosshandlare Peter Brändström (SBL, 6, s. 601) utöka sin personal, och E. anställdes då 1777 permanent på kontoret. Han fick nästan ensam sköta kontoret med kassan, böckerna och den utländska korrespondensen, överansträngd härav beslöt E. att företaga en utrikes studieresa och att ej återinträda i Brändströms tjänst. I Stockholm, där E. studerade engelska och knöt förbindelser med Skeppsbroadeln, fick han anbud att gå i tjänst hos en av dithörande släkter, huset Küsel. Brändströms svåger, bankosekreteraren Eric Schröder, fäste då E:s uppmärksamhet på »mamsellerne Brändström», E:s principals döttrar; det vore fördelaktigt, att E. redan före utresan förklarade sig för någon av dem. Så skedde också, E. begärde den äldstas hand, reste till Gävle och överenskom med Brändström om kompanjonskap vid hemkomsten. E. avseglade nu i aug. 1784 med ett av Brändströms fartyg till England, besökte 1785 även Frankrike, norra Italien, Nederländerna och Hamburg. För Brändströms räkning besökte han sedan städer vid Östersjökusten, bl. a. Riga, och hemkom sommaren 1786. E. grep sig nu ivrigt an med arbetet i Gävle. Han berömmer sig i sin självbiografi av att på resan ha undvikit »spel och flickor».

Då Brändströms intressen nu huvudsakligen voro kommunala, fick E., som i okt. 1786 blivit hans måg och 1787 upptogs som kompanjon, ledningen av husets delvis försummade affärer. E. tvingades att indriva fordringar i Bergslagen och Falun med en viss hårdhet, som Brändström ogillade. E:s svärmor bilade tvisten, men en motsats till den retlige svärfadern bestod. Tack vare E. fick firman nu en utomordentlig blomstringstid; särskilt givande var rederirörelsen med fraktfarten. Brändström arrenderade Gävle norra och södra skeppsvarv. I sammanhang med väckt fråga om nyanläggningar på varven och höjda taxor uppblossade 1787 en långvarig strid mellan Brändström samt stadens äldste och handelssocieteten. E. måste som Brändströms kompanjon ha varit djupt engagerad. Striden slutade 1790 i kompromissens tecken. Handelshuset P. Brändström & Co. fick arrendera båda varven på 25 år för en avgift av 10 rdr specie om året. Därefter skulle staden ha rätt att återtaga varven mot ersättning för på dem nedlagda kostnader eller förnya arrendet och fastslå ny taxa, men optionsrätten skulle för framtiden tillhöra Brändströms arvingar. Då arrendet utgick 1815, förnyades det av E. på 20 år för 100 rdr bko om året, men detta gällde endast norra varvet; från det södra avstod E. och likaså från all optionsrätt. Under hela E:s tid var hans firmas handelsflotta den förnämsta i Gävle både i fråga om skeppens antal och lästetal. E. fungerade också som förläggare för flera bruk och titulerades ofta brukspatron. Liksom de flesta större dåtida handelshus bedrev firman också bankirrörelse. E:s andel i firman omfattade ursprungligen en tredjedel men ökades 1799 till hälften, och 1806 övertog han det hela; då han ej hade någon son, behöll han det gamla firmanamnet. Som E:s hälsa ej längre var att lita på, valde han sig en kompanjon i Hans Wilhelm Eckhoff (SBL, 12, s. 36), som 1807 blev hans måg.

Då Brändströms hälsa börjat vackla och hans synförmåga att avta, hade E. 1794 blivit hans medhjälpare som baggardirektör, d. v. s. uppsyningsman över hamnen och mudderverket. Med sitt intresse för hamnen och sin erfarenhet i allt, som rörde seglation, lämpade sig E. synnerligen väl härför. År 1806 blev han ensam baggar-direktör. Varje fartyg, som anlöpte Gävle hamn, erlade en avgift, kallad baggarpengarna, och av dessa bildades baggarfonden, som endast skulle få användas till muddringen, ehuru intrång då och då gjordes i den för andra ändamål. E. fortsatte Brändströms storartade arbete, dock under slitningar med staden; det gällde framför allt att skydda inseglingsrännan i ån och hålla den vid ett visst djup och att hindra slambildningen vid stränderna. Mot slutet av sin levnad stod E. som segrare.

Han fungerade även som ordförande i handelssocieteten 1814–25. Då Gävleborgs läns hushållningssällskap bildades 1814, insattes han genast i förvaltningsutskottet och blev s. å. skattmästare (kvarstod till sin död).

För politiken hade E. ingen tid och föga intresse. Till gustavianskt sinnade kretsar synes han inte ha haft någon närmare anknytning, men däremot kom han snart i förbindelse med de nya makthavande efter revolutionen 1809; kanske var han härvidlag påverkad av sin måg, överståthållaren A. F. Skjöldebrand. Vid en skolavslutning i Gävle i dec. 1812 befanns det, att tillräckligt antal silvermedaljer med den nyss avgångne landshövdingen Cronstedts bild, som skulle utdelas bland eleverna, saknades. Dåvarande landshövdingen, friherre S. M. von Rajalin, lät då utdela en medalj med Gustav IV Adolfs bild. Men detta misstänkliggjorde honom genast i de styrandes ögon. E. rapporterade saken till Skjöldebrand, och den slutade med att Rajalin begärde avsked. Ett par år senare spelade E. en viss roll i en politisk situation. Gävle skulle välja riksdagsman i febr. 1815. De fattigare societeterna, hantverkssocieteten och fiskargillet, ville genom överrumpling genomdriva valet av två riksdagsmän, varav den ene ur deras egna led. Deras önskan var i och för sig rimlig och begriplig, men väckte ett oerhört uppseende och ovilja hos handelssocieteten och skepparsamhället, vilka stämplade den som jakobinsk. Det uppstod ett verkligt tumult på rådhuset. Sorlet upphörde dock plötsligt, då E. tog till orda. Han framträdde här som en gammalkonservativ matador av patriarkalisk typ, som väl kunde sörja för sina underlydande och andra i lägre samhällsställning på ett faderligt sätt men däremot var ur stånd att fatta, att dessa kunde vilja ha några rättigheter. E:s tal och skrivelser vid detta tillfälle äro snarast en smula löjeväckande, men striden slutade, som man kunnat vänta, med hans motståndares nederlag. Visserligen bestämdes, att två riksdagsmän skulle väljas, men valda blevo två av handelssocietetens ledamöter.

E. var varmt intresserad av fattigvård och välgörenhet. Efter sin svärfars död 1809 överlämnade han jämte sin bror C. F. E. (som också var Brändströms måg) på grund av testamentariskt förordnande av den bortgångne 3 000 rdr bko som grundplåt till en arbetshusinrättning. Själv uppförde E. en byggnad avsedd till kasern för trupper, som kunde komma att inkvarteras i Gävle, och då den blev färdig, erbjöd han den 1811 jämte en del inventarier till staden för 8 000 rdr bko. Anbudet accepterades emellertid inte, emedan magistraten ansåg priset för högt. E. betraktade avslaget som en skymf och sade sig aldrig mera vilja besvära samhället med något anbud, en föresats som han dock ej följde. Då E. 1815 fick höra, att fattigvårdsdirektionen av brist på utrymme och på grund av knappa tillgångar ej kunde utvidga den nya arbetshusinrättningen enligt plan, skänkte han genast den nämnda kasernen till staden jämte inventarier. Ett villkor för donationen var, att ett par rum i kasernen skulle inredas till sjukrum för tjänstfolk i staden att användas vid epidemier. Kasernen kom emellertid snart i bruk också för helt annat ändamål.

För skolor och undervisning hyste E. liksom svärfadern ett ganska livligt intresse. Brändström hade 1796 grundat sin elementarskola (nu Gävle borgareskola), som tog sikte på undervisning i moderna språk och andra praktiska ämnen. Efter Brändströms avgång ur skoldirektionen 1808 inträdde E. i hans ställe. Två gånger ihågkom han skolan med donationer, dels 1810 (2 000 rdr bko), dels 1824 (1 000 rdr bko). E:s namn är särskilt förknippat med en undervisningsanstalt av annat slag. En fattigskola fanns i Gävle från 1777, och ytterligare én tillkom 1814, men de ansågos ej fylla behovet. På initiativ av sin yngre vän skeppsredaren (se ovan s. 283), som var engelskt influerad, donerade E. 1821 5 000 rdr bko, vartill brukspatronen Olof Elfbrink, Elfstrands svåger, lade 2 500 och Elfstrand själv ytterligare 2 500, till en lancasterskola med s.k. växelundervisning (se vidare på Elfstrand).

E. var även upphovsman till Gefle stads sparbank. Frågan om inrättandet av sparbanker i Sverige var före vid riksdagen 1817–18 men ledde ej då till någon åtgärd. E:s måg Eckhoff, som då representerade Gävle i borgarståndet, arbetade ivrigt för saken, och sedan den första sparbanken 1820 öppnats i Göteborg, satte han sig i förbindelse med dess styrelse för att få närmare upplysningar om den nya institutionen. Sedan lyckades han intressera svärfadern, och på sin frus begravningsdag den 9 juni 1822 utfärdade E. gåvobrev på 1 000 rdr bko till grundplåt för en sparbank i Gävle. Efter en del förhandlingar i saken, och sedan medel tillskjutits från annat håll, öppnades sparbanken 9 juni 1824. E. utnämndes till hedersledamot av styrelsen och var själv närvarande vid det konstituerande sammanträdet. I sitt testamente ihågkom han sparbanken med ytterligare 1 000 rdr bko.

Nämnda donationer äro E:s viktigaste, men han utövade dessutom en omfattande hjälpverksamhet i det tysta. Själv beräknade E. sina sammanlagda donationer till två tunnor guld, d. v. s. 33 333 rdr, oberäknat myntvärdets fall.

Då E. en gång på väg till Medevi skulle resa över Dalälven vid Älvkarleby, greps färjan av strömmen och var nära att kantra. E. säges då ha lovat att styra om att en ordentlig bro blev byggd, om han blott kom över älven. Löftet är kanske apokryfiskt, men E. gjorde slag i saken. Med några andra intresserade och penningstarka personer bildade han Carl XIII:s brobolag; bygget tog sin början och 1816 invigdes Carl XIII:s bro, som framgångsrikt trotsade alla förutsägelser, att det skulle gå med den som med en äldre bro, som bortspolats av vårfloden.

E. köpte 1801 en stor tomt med förnämligt läge vid Rådhustorget och lät efter ritning av C. F. Sundvall uppföra ett ståtligt stenhus i tre våningar i nyklassisk stil (sedan 1848 stadshus). På hösten 1805 kunde E. med sin familj flytta in i vad som var tidens ojämförligt mest imponerande privatpalats i Gävle. Redan 1798 hade han av svärfadern köpt egendomen Lervik vid Gävlefjärdens norra strand till sommarställe. Det där befintliga envåningshuset påbyggdes till tre våningars höjd, park och trädgård utvidgades och drivhus anlades. Både i staden och på Lervik förde E. stort hus och utövade en storartad gästfrihet.

Under senare år vördades E. allmänt som patriark. Hans långa och framgångsrika bana, hans hjälpsamhet, ej minst i det tysta, och den utomordentliga grandezza, med vilken han uppträdde, bidrogo att fästa allmänhetens uppmärksamhet på honom och kommo den att hylla honom som ett slags borgarkung. E:s stora affärsbegåvning var obestridlig, hans verksamhet för samhällets bästa likaså, men hans begåvning var onekligen mera receptiv än nyskapande. Utom när det gällde affärerna, tjänstgöringen som baggardirektör och möjligen fattigvården, tog han knappast själv några initiativ. Uppslaget till hans verksamhet för elementarskolan kom från Brändström, initiativet till skapandet av lancasterskolan togs av Elfstrand, och idén att grunda en sparbank var Eckhoffs. Men förvisso var E. alltid redo att vara med och gå i spetsen, när han väl blivit övertygad. Däremot var han väl mycket medveten om sina förtjänster och insatser och hade en viss benägenhet att framhålla dem under uttryck av blygsamhet, som inte verka alldeles övertygande.

På Gävle gamla kyrkogård lät E. 1821 uppföra ett ståtligt gravkor. Den övre delen av byggnaden skänktes till staden för att användas till jordfästningar jämte 300 rdr bko till dess underhåll. I de under gravkoret belägna fyra gravvalven ligger han själv begraven med sin fru och de tre av döttrarna, som blevo gifta i Gävle, jämte mågar och flera ättlingar.

Författare

P. Elfstrand.

Källor och litteratur

Källor: Dop-, vigsel- och dödböcker samt husförhörslängder för Gävle, rådhusrättens och magistratens i Gävle protokoll och inneliggande handlingar, småprotokoll, bouppteckningar, konkursakter och räkenskaper, Landsarkivet i Härnösand; E. Sehlberg, Gefle och dess slägter, Läroverksbiblioteket i Gävle; P. Ennes, Min biographie, ihos fröken Agathe Hederstierna, Ljungby. – E. Andrén, Gävle stads topografi och bebyggelsehistoria (Ur Gävle stads historia, 1946); G. Anrep, Svenska slägtboken, 1:2–3 (1872–82); C. B. Berggren, Han-dels-societeten i Gefle 1738–1938 (1938); Betänkande och upplysningar rör. Gefle stads donationer för välgörande ändamål, afg. af dertill utsedde komiterade den 31 dec. 18S7 (188S) ; [W. Carlgren], Hos en köpmansfurste i Gävle för 100 år sedan. Pehr Ennes' hem och hushåll (Meddel. av Gestriklands fornminnesfören. 1918; sign. Cgn); D. Elfstrand, Gefle elementarskola och Athenseum (1928); dens., Historien om den Ennes-Elfbrink-Elfstrandska skolfonden, 1–2 (Gefle Dagblad M/4 1929); P. Elfstrand, Hamn, varv och sjöfart (Ur Gävle stads historia, 1946); dens., När »jakobinerna» försökte rycka till sig makten i Gefle. Riksdagsmannavalen 1815 (Från gästrikebygder, 7, 1926) ; dens., Peter Brändström. En storborgare i Gefle under den gustavianska tiden (Meddel. av Gestriklands kulturhist. fören. 1923); dens., En skotsk patriciersläkt i Gefle (ibid. 1924); dens., Till person- och släktkrönikan i äldre tid (Ur Gävle stads historia, 1946); dens., Ur en gammal Geflesläkts krönika (Meddel. av Gestriklands kulturhist. fören. 1921; sign; End); [O. Fyhrvall & J. O. Högwall], Gefleborgs läns hushållningssällskap 1814–1914. Minnesskrift (1914); K. Lindberg, Gävle stads donationer, 1 (1945); J. V, Lindgren & O. Fyhrvall, Gefle stads sparbank (1904); G. E. Lunden, Gävle folkskolors historia (1942). – Nekrolog över E. i Gefleborgs läns weckoblad 30 maj 1829.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Pehr Ennes, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16207, Svenskt biografiskt lexikon (art av P. Elfstrand.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16207
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Pehr Ennes, urn:sbl:16207, Svenskt biografiskt lexikon (art av P. Elfstrand.), hämtad 2024-04-18.