Meriter

2. Seved Bååt, friherre till Härlunda, herre till Fållnäs, Sundbyholm, Skärsholm och Myrö, f. 1 jan. 1615 på Fållnäs i Sorunda församling, d. 19 aug. 1669 i Stockholm. Föräldrar: assessorn i Svea hovrätt Bo Gustavsson Bååt och Anna Ribbing. Student i Groningen 13 juni 1634^[1]; hovjunkare; bevistade riksdagarna 1633—68; assessor i kammarrevisionen 1639; kammarråd 9 aug. 1641 (ed 21 aug.); tillika häradshövding i Tjurbo härad 31 mars 1642; ledamot av riddarhusdirektionen 14 dec. 1644; riksråd 24 jan. 1645; kommissarie till gränsläggningen mellan Halland och Skåne 14 jan. 1646; friherre 29 jan. 1650; tf. president i generalbergsamtet 29 jan.—17 mars 1652; avgick från kammarrådsbefattningen 4 febr. 1652; ledamot av kommissionen över Bengt Skytte 1652; hovrättsråd i Svea hovrätt 24 apr. 1652; tillika generalguvernör över drottning Kristinas underhållsländer 16 juni 1657; president i kommerskollegium 14 mars 1660; president i Svea hovrätt 15 nov. 1661—1 juli 1668; lagman i Karelen 4 febr. 1663; ledamot av kommissionerna angående myntväsendet 2 nov. 1663—18 mars 1664 och 18 sept.—22 okt. 1666, av kommissionen angående inlösen av Avesta gårmakeribruk 1667 (bet. 4 dec.) samt av kommissionen för undersökning av statsverkets ställning 24 febr.—3 juni 1668; riksskattmästare och president i kammarkollegiet samt en av Karl XI: s förmyndare 10 aug. 1668; kansler för Dorpats akademi s. d.

Gift 13 nov. 1642 med friherrinnan Magdalena Stenbock, d. 1686 (ringning i Jakobs kyrka 13 aug., begravd 21 nov.), dotter till riksrådet friherre Gustav Eriksson Stenbock.

Biografi

B. namnes i rådsprotokollen 1640 som drottningens hovjunkare och utsågs enligt samma källa 9 aug. 1641 till ledamot av kammarkollegium. Som huvudman för sin ätt bevistade han riksdagarna 1642—44. I tio års tid förblevo eljest kammarens sysslor hans arbetsfält, och ofta nog förde han dess talan i rådet, särskilt vid handläggningen av staterna för hela riket eller enskilda provinser — detta också sedan han själv i jan. 1645 uppnått riksråds värdigheten. Han deltager överhuvud år för år regelbundet i rådets sammanträden, ej minst i rättsskipningsärender; att han icke framträder i de stora politiska spörsmålen kunde till fyllest förklaras redan av hans ungdom, men därtill kommer, att B., ehuru tydligen flitig och samvetsgrann, varken var någon talare eller något stats-mannaämne i högre mening. Vid diskussionen om drottningens förslag att göra Johan Adler Salvius till riksråd, som i den höga församlingen mötte stark motvilja, slöt sig B. till riksamiralen Karl Karlson Gyllenhielms tillmötesgående åsikt: han nekade ej, att tvivelsmål kunde äga rum, men. fann förtjänsten uppenbar och gjorde för sin del ingen invändning (27 mars 1648). Närmare stod han den aristokratiska riktningen i överläggningen om hertig Karls val till tronföljare ett år senare (27 febr. 1649): det kunde ej skada eller vara någon fara att framlägga saken för ständerna, men avgörandet borde uppskjutas till nästa riksdag, så att drottningen med riksens råd under tiden till allas säkerhet finge överväga villkoren, I de rådsdebatter, som föregingo beslutet om Karl X Gustavs polska krig, tog B. icke del, men hans ställning till saken i ett senare skede framgår av ett uttalande i rådskammaren i Stockholm (17 maj 1656).; Drotsen framställde då till dryftning det yttre läget: man hoppades, att ryssen skulle hålla sig stilla, men om han bröte löst — såsom verkligen skedde —, borde då konungen gå med polacken mot ryssen eller med ryssen — såvida han läte sig därtill övertalas — mot den förre? Då Erik Gyllenstierna härvid yttrade, att skulle förening och samverkan ske med någondera, borde det vara med den mindre barbariske av de två, varvid man likväl för religionens skull hade svårt att lita på polackerna, sade sig B. vara av nästan samma mening; kunde konungen komma till fredsunderhandling med Polen och därvid få Preussen till evärdelig ägo, vore det nog. Det är den vid denna tid allmänt gängse tanken om det svenska Östersjöväldets avrundning genom det preussiska kustlandets förvärv, som behärskar jämväl honom (jmfr 14 juni).

Med våren 1652 förlades B: s ämbetsverksamhet till hovrätten; tillika vart han i juni 1657 generalguvernör över drottning Kristinas underhållsländer (Gotland, Öland m. m.) — ett inbringande uppdrag, som han innehade till sin upphöjelse på skattmästareposten 1668. I denna egenskap var han med om att mottaga Kristina, när hon gästade Stockholm efter Karl X Gustavs död 1660. I dåvarande inre strider hyllade han sig i det hela troget till drotsens meningsfränder; på grund av sitt 1642 ingångna giftermål med Magdalena Stenbock, en syster till Per Brahes första gemål liksom till krigaren Gustav Otto, var han ej blott genom sin allmänna politiska uppfattning utan också genom släktskapsband nära knuten vid drotsen. När konungens testamente och utfärdade fullmakter åsidosattes vid höstens riksdag i Stockholm, var det enligt riksrådet Johan Rosenhanes utsago sin svåger Seved B., som Brahe ville göra till skattmästare; att på denne vid rådets val 31 okt. föllo så mycket som 12 röster (mot 26 för Gustav Bonde och 4 för Gustav Bielke) styrker uppgiftens sannolikhet. Fullkomligt sammanföllo visserligen icke B: s och Brahes åsikter; av yttrandena i en rådsdebatt om reduktionen (28 juni) kan slutas, att drotsen har önskat dess inställande genom riksdagsbeslut, men därvid invände genast B., att det ej vore rådligt att röra vad som en gång stadgats å allmän riksdag — en synpunkt, som sedan av Gustav Bonde ännu starkare utfördes och underströks.

Sedan drotsen genom 1660 års additament till regeringsformen lösts från presidiet i Svea hovrätt för att uteslutande förestå rättsväsendet i allmänhet och företräda konungens ställe i rådet som justitierevision, vart B. i nov. 1661 hans efterföljare som hovrättspresident; han hade då sedan halftannat år tillbaka intagit samma post i kommerskollegium. I politiken gör han sig nu som förr föga gällande; mot det bremiska krigsföretaget framkastade han från början frågan, var medlen skulle tagas, men övergick till kanslern De la Gardies och flertalets mening, som han kanhända i grunden gillade, utan att som Per Brahe bjuda något ihärdigt motstånd. I 1668 års statskommission — tillsatt mestadels inom rådet med en rådsherre ur varje kollegium jämte kammarråden och med uppgift att granska hela det finansiella läget — var B. den självskrivne representanten för sitt ämbetsverk. Då protokoll ej fördes och reservationer ej avgåvos, känner man ej närmare arbetets gång och kan ej därav, att kommissionens yttrande (den s. k. blå boken) underskrevs av alla medlemmar, sluta till fullkomlig enighet i uppsåt och uppfattning. Den skarpa kritik, som där vände sin udd mot De la Gardies statshushållningsgrundsatser till skydd och upprättelse för Gustav Bondes, tör näppeligen i allo hava ägt B: s djupare gillande.

Mycket hängde för framtiden på tillsättandet av det sedan Bondes död i maj 1667 lediga riksskattmästareämbetet, som skulle ske vid det möte med riksens ständer, som tog sin början i juni 1668. Till rådets val, som godkändes av stånden, var B. drotsens kandidat och hade sin förnämste medtävlare i kanslirådet Sten Bielke, en utpräglad motståndare till kanslern; det var genom att ena alla Bielkes vedersakare och draga över på B: s sida tre av den förres som det troddes säkra vänner, som De la Gardie tryggade B: s val; han fick i voteringen 11 juni 14 röster mot 12 för Bielke och 2 för Herman Fleming. Men hans tid som riksskattmästare blev kort, och av någon självständig insats från den nyvalde riks' förmyndarens sida utmärkes den ingalunda. Det är rikskansleren, som i dec. 1668 genomdriver nedsättandet av en ny kommission av kansli- och kammartjänstemän till nagelfarande av sakuppgifterna i den förras verk; det är också han, som avgör inrättningen av 1669 års riksstat och dikterar innehållet i ett vidlyftigt rådslag, som innehåller principerna för hans finansiella statskonst (24 mars). B:s död 19 aug. fritog honom från tvånget att mot slutet av året i den återuppblossande striden taga parti för eller mot upprivandet av kanslerns verk, då drotsen tog ledningen i sin hand.

B: s bana är ämbetsmannens jämna väg; som sådan har han av allt att döma ådagalagt duglighet och plikttrogen omsorg, såväl i rättsskipningsvärv som i finansförvaltningens löpande sysslor. Samma lugn och samma frånvaro av märkligare särdrag synes hava präglat honom jämväl som person; de utländska sändebuden hava om honom föga att förtälja. Det höga riksämbete, som han beklädde vid slutet av sin levnad, nådde han mindre genom framstående förtjänst än genom bördsförbindelser och det politiska livets skickelse. — Som naturligt var, underlät B. ej att draga fördel av de möjligheter, som abalienationerna av kronogods vid denna tid bjödo de adliga magnaterna. Hans godsförvärv genom donationer, köp och byten voro ansenliga och visa en bestämd strävan att arrondera de båda släktgodsen Fållnäs i Sorunda i Södertörn och Myrö i Närke. Därjämte kunna framhållas det betydande friherreskapet i Småland (123 7/12 mantal), stora köp i Vässlands socken i Örbyhus län och donationer i Finland. Enligt sammanställningar från reduktionstiden uppgingo donationerna, friherreskapet inräknat, till 163 17/24 mantal. Köpen, som började 1638 och under åren 1648—50 pågingo i rask takt, slutade på omkring 120 hemman och lägenheter, till en del betalda med avkortning på fordringar. I Stockholm hade B. tomten Tigern n: o 5 (Fredsgatan 10), hörntomten Fredsgatan 8 och Drottninggatan 7 samt numera Frimurarhusets tomt, Blasieholmstorg 6, som han erhöll i förläning 20 juli 1650 och å vilken han uppförde det nuvarande Frimurarordens hus under ledning av Nikodemus Tessin d. ä. — En samling brev till B. skänktes 1870 till K. biblioteket av greve A. E. von Rosen.

Författare

G. "WlTTROCK.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Reduktionskollegiets akt N:o 1 och köpegodsakten N:o 25, kammararkivet; Sv. riksrådets prot., 8—16, 1640—1656 (1898—1923); Sveriges riddersk. o. adels riksdags-prot., 3, 1640—1644, 2: a uppl. (1906); J. Arcken-holtz, Mémoires concernant Christine, reine de Suede, 1—4 (1751—60); Handl. rör. Sverges historia ur utrikes arkiver, utg. af A. Fryxell, 1 (1836); Mémoires du marquis de Pomponne, publ. par J. Mavidal. 2. Négociation de Suéde (1861). — J. A. Almquist, Bergskollegium och bergslagsstaterna 1637—1857 (1909); dcns., Kommerskollegium o. riksens ständers manufakturkontor-(1912 —15); F. F. Carlson, Sveriges historia under kon. af pfalziska huset, 2 (1856); A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 13 (1846); K. G. Lundqvist, Sveriges krig med staden Bremen... 1665—1666 (1893); W. Tham, Bidrag till sv. riksdagarnes och - regeringsformernas historia från midten af 17: e århundradet, 1—2 (1845—48); G. Wittrock, Carl X Gustafs testamente (1908); dens., Karl XI: s förmyndares finanspolitik, 1 (1661—1667)—2 (1668—1672) (1914—17); F. U. Wrangel, Stockholmiana 1—4 (1912); dens., Blasieholmen och dess inbyggare, 2: a uppl. (1914); [V. Örnberg], Anteckningar om kammarkollegium, 1 (1874).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Seved Bååt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16250, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. "WlTTROCK.), hämtad 2024-11-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16250
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Seved Bååt, urn:sbl:16250, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. "WlTTROCK.), hämtad 2024-11-09.