Meriter

Casparsson, Carl Edward, f. 21 juli 1827 i Stockholm, f 1 febr. 1899 å Brunna gård i Vänge socken i Uppland. Föräldrar: grosshandlaren ocb sidenfabrikören Per Olof Casparsson och Anna Karolina (Nancy) Hamberg. Elev vid Hillska skolan å Barnängen 1837—44; preliminarist vid Uppsala universitet 5 nov. 1844; avlade fullständig studentexamen i Uppsala 11 dec. 1845; furir utan lön vid Närkes regemente 7 jan. 1846; inskriven vid överstelöjtnant J. A. Hazelius' läroanstalt i Stockholm 8 jan. 1846; avlade officersexamen därstädes 16 dec. 1846; passerade graderna vid andra livgardet 1 mars—17 maj 1847; inskriven i Stockholms nation .vid Uppsala universitet 26 okt. 1847—vt. 1848; underlöjtnant utan lön vid Närkes regemente 2 juni 1848; transporterad till livregementets gre-nadjärkår 6 dec. 1848; e. elev vid Ultuna lantbruksinstitut 24 okt. 1849—juni 1851; idkade jordbruksstudier i utlandet, huvudsakligen i England och Skottland 1851-—52; ägde Brunna gård från 1853; erhöll avsked från regementet med tillstånd att som underlöjtnant i armén kvarstå 9 maj 1854; revisor för Ultuna lantbruksinstitut 1861—64; löjtnant i armén 18 mars 1862; ledamot av Uppsala läns landsting 1863—85 och 1888—98 (ordförande 1880—85 och' 1889—98) och var därunder bl. a. ledamot av styrelsen för länets folkhögskola 1875—-80, av styrelsen för länets lasarett och kurhus 1878—99, av styrelsen för idiotanstalten 1882—85, av förvaltningsnämnden 1884—85 och 1889—99 samt av ett flertal kommittéer, bl. a. för ordnande av prästerskapets inkomster 1865, angående en allmän avdikningsplan 1865—68 och ånyo 1872, angående folkhögskola 1874, angående idiot- och dövstumvård 1876, angående arbets-anstalter 1877, angående folkskoleinspektion 1878 och angående sjukvården 1892; ledamot av Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott 1863—99, sällskapets v. ordförande 1879—83 och 1885—96 samt dess ordförande 1896—99; ledamot av; styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut 1865—78 och av styrelsen för Uppsala läns brandstodsbolag 14 mars 1866—13 mars 1884 (ordförande från 4 aug. 1874); ledamot av riksdagens första kammare för Uppsala län 1867—72 och 1882—99 samt av riksdagens andra kammare för Uppsala läns mellersta domsaga 1873—81 och var därunder bl. a. ledamot av opinionsnämnden 1867 och 1885, valman vid justitieombudsmansvalen 1869—70 och 1883—84, ledamot av statsutskottet 1870—72, 1884—87 B och 1889—94, av särskilda utskottet (ang. skogshushållningen) 1874, av särskilda utskottet (ang. lantförsvaret) 1877, av särskilda utskottet (ang. internationella lapplagen) 1882 och av konstitutionsutskottet 1888, valman vid fullmäktigevalen 1888—94, ledamot av särskilda utskottet (ang. härreformen) 1892 urt. och av talmanskonferensen 1894—95, valman vid val av tryckfrihetskommitterade 1894, deputerad att övervara invigningen av norra stambanan mellan Vännäs och Boden 1894, första kammarens v. talman 1896—99 samt kanslideputerad 1896—99; kapten i armén 9 maj 1873; erhöll avsked ur armén 14 jan. 1876; ledamot av kommittén angående instruktion för provinsialläkare m. fl. 6 nov. 1885—5 apr. 1887; ledamot av kommittén angående beredande av förlagskapital för jordbruksidkare 15 febr.—23 sept. 1886; v. ordförande vid sextonde allmänna svenska lantbruksmötet i Stockholm 1886. RVO 1871; LLA 1878; RNO 1881; hedersledamot av Uppsala läns hushållningssällskap 1883; KVO 1885; KmstkNO 1897; HedLLA 1897. — Ogift.

Biografi

Efter en kortare tids tjänstgöring som officer samt en grundlig utbildning som jordbrukare, förvärvad bl. a. under studium av det högtstående skotska och engelska lantbruket, slog sig C. 1853 ned som lanthushåilare å Brunna gård i Uppland, som han förvandlade till en mönstergård. Hans arbetsförmåga och mångsidighet togos snart starkt i anspråk för kommunala angelägenheter, bl. a. i landsting och hushållningssällskap. Han var ock under många år ledamot i styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut, ett uppdrag, som låg honom varmt om hjärtat och som förde honom samman med åtskilliga ungdomsvänner, bl. a. Per von Ehrenheim, men som, bl. a. på grund av svårigheter att få debet och kredit att gå ihop, beredde åtskilliga förtretligheter, ej minst när hushållningen 1877 angreps av statsrevisorerna. Vidare ledde C. ett stort vattenavtappningsarbete i Vänge och Läby socknar, varigenom 1,200 tunnland jord torrlades och bygdens välmåga i hög grad tilltog. Redan 1866 invaldes den trettionioårige godsägaren och löjtnanten i första kammaren, varifrån han 1873 överflyttade till andra kammaren för att 1882 återvända till den första. Helt naturligt inriktades hans verksamhet i riksdagen till en början främst på åtgärder till jordbruksnäringens främjande. Så väckte han redan vid riksdagen 1868 en motion om statsunderstöd för torrläggning av vattensjuka marker, vilken föranledde en riksdagens skrivelse till K. M: t och omsider, sedan den förnyats, senast 1882, resulterade i bildandet av; den s. k. nya odlingslånefonden. C. var ock en ivrig förespråkare för upprättandet av ett departement för jordbruk och näringar, Sin egentliga politiska berömmelse vann han emellertid först som den s. k. intelligensens mest slagfärdige kämpe och det dåtida lantmannapartiets kanske mest framträdande motståndare. C. hörde utan tvivel till riksdagens verkliga vältalare, trots att han i dagligt tal stammade. Hans anföranden voro formfulländade, ytterst sakrika, ej sällan prydda med citat från Esaias Tegnér, E. G. Geijer, K. A. Agardh och andra litteraturens stormän, ofta spirituella, stundom högstämda, stundom humoristiska, ofta kryddade av en alltid fin, om ock ej alltid lättfattlig satir, mestadels av det glada och oförargliga slaget, stundom dock tämligen vass, ej minst då det gällde kritik av lantmannapartiets politik. Bland detta partis ledare hade han ett särskilt gott öga till Emil Key, vars verkliga eller förmenta inkonsekvenser och »förmåga att disciplinera sin politik» drabbades av C: s gärna i skämtets form framförda kritik.

Till kraftig opposition mot lantmannaledarna uppkallades C. främst genom lantmannapartiets strävan att hävda riksdagens allena-rådande över budgeten. Så bekämpade han 1874 i frågan om indragningen av anslaget till presidentsbefattningen i kommerskollegiet kravet på, riksdagens rätt att ensam besluta över de ordinarie anslagen och företrädde med kraft samma synpunkter i decharge-debatterna 1874 och 1875. C. var, ävenledes i motsats till lantmannapartiet, på 1880-talet. en avgjord motståndare till en sänkning av censusstrecket för valrätt till andra kammaren, som han ansåg onödig, då penningvärdets fall och stigande välmåga oavlåtligt ökade de röstberättigades antal. Han fann det också oriktigt att överflytta den politiska maktens tyngdpunkt från de fastare samhällselementen, framför allt bönderna, till de rörligare och lösa befolkningslagren och ville i varje fall göra en rösträttsutvidgning beroende av nödiga »säkerhetsventiler» eller garantier (1896). Ur liknande synpunkter, sammanfattade i uttalandet, att han föredroge en konservativ demokrati framför en radikal, gav C. sitt understöd till den 1890 beslutade, 1894 grundlagsfästa »vingklippningen» eller begränsningen av stadsrepresentanternas antal i andra kammaren. För att trygga karaktärsskillnaden mellan kamrarna motsatte han sig en sänkning av valbarhetscensus till första kammaren men var däremot för en begränsning av den kommunala fyrkskalan på landsbygden.

Huvuddraget i C: s politiska kynne var hans nitälskan för landets politiska självständighet. Främst bland politiska problem stod för honom försvarsfrågan. Redan genom att ansluta sig till det Abelinska härordningsförslaget hade han visat, att han ville söka lösningen på det beståendes grund, dvs. med bibehållande av indelningsverket, som han beundrade som militär institution. En värvad stam enligt lantmannapartiets förslag av år 1878 och regeringspropositionerna av år 1883 fann han olämplig ej blott av fruktan för rekryteringssvårigheten och ökade kostnader utan framför allt, emedan de värvade soldaterna skulle bliva »skuggspelsfigurer, utan rot i det förflutna, utan fotfäste i det närvarande, utan mål för framtiden». Att organisationens effektivitet måste stärkas genom utbildning av beväringsinrättningen med ökning av de värnpliktigas övningstid stod klart för C, men en tillämpning av värnpliktssystemet, som liksom i de stora militärstaterna ersatte yrkessoldaterna med värnpliktiga, ansåg han i Sverige ogenomförbar. Med denna uppfattning var C. en avgjord motståndare till den sammankoppling av försvars- och skattefrågorna, som skedde genom 1873 års »kompromiss». För honom var denna blott »en fälla», i vilken försvarsfrågan, »metamorfoserad till en liten råtta», till sist skulle fastna. Att »mottaga vederlag för de värnpliktsövningar, mina under-havandes söner skola fullgöra», fann han endast motbjudande, och grundskatterna voro enligt hans mening ingen olämplig skatteform, om de blott utjämnades och utsträcktes till all jord mot skäligt vederlag till den skattefria jordens nuvarande innehavare. Då C:s strävan att skilja de sammankopplade försvars- och skattefrågorna ¦ej hade framgång och riksdagen 1885 mot hans önskan tagit ett första steg till kompromissens lösning, medverkade han emellertid till 1892 års beslut i härordningsfrågan.

Även värnandet av vårt lands ekonomiska självständighet var ett huvudsyfte för C: s politiska verksamhet, och under sin strävan för detta mål utvecklades han alltmer i protektionistisk riktning. Jordbrukets betryck och växande skuldsättning, det förhållandet, att dess exporterade produkter merendels utfördes i oförädlat tillstånd, under det att förädlade produkter importerades, medan samtidigt •exportens värdesumma alltmer understeg importens, skatternas och väghållningsskyldighetens växande tryck, allt detta syntes honom redan under 1860-talet påkalla visserligen ej spannmålstullar men väl kraftiga åtgärder för underlättandet av den inre spannmålshandeln, bl. a. genom att riksbanken lämnade lån på spannmålsupplag. Han påtalade även redan 1865 den brist på förutseende och omtanke, varmed man enligt hans mening hos oss tillämpat frihan-delsteorierna. Från 1879 framträdde hans åskådning allt klarare som protektionistisk. Han understödde sålunda detta och det följande året de krav på utredning om tullpolitikens verkningar och näring-.arnas tillstånd, som bilda upptakten till den nya protektionistiska eran. Och därvid åberopade han sig bl. a. på det s. k. frihandelssystemets bristande följdriktighet, i det väl åtskilliga industrier men ej jordbruket hugnades med skydd. Liksom många samtida såg han även i den växande utländska skuldsättningen en följd av handelspolitiken. År 1880 författade han i utpräglat skyddsvänlig riktning Uppsala läns hushållningssällskaps svar på tullkommitténs frågor om jordbruksnäringens och husslöjdens tillstånd inom länet. Det var sålunda helt naturligt, att han röstade för inregistreringsavgifter på spannmål och majstull och år 1882 synnerligen kraftigt uppträdde mot förnyandet av handelstraktaten med Frankrike. Från 1880-talets mitt var han inom sitt län en av märkesmännen för den protektionistiska petitionsrörelsen och visade sig därvid särskilt angelägen att betona, att den uppbars av små jordägare och arren-datorer. C. dellog 1886 som en av förstakammarprotektionisternas ledare i förberedandet av de stora tullmotionerna, och han frambar följande år tullmotionen i sin kammare jämte P. Reuterswärd och F. V. Dahl. Huvudstriden kom som bekant att stå om spannmålstullarna. C. medgav, att det var en ömtålig sak att fördyra livsmedlen för de fattiga — av denna orsak var han motståndare mot höjningen av fläsktullen — men han fann, att denna synpunkt ej kunde urgeras i fråga om spannmålen på en tid, då dess pris var lägre än det varit i mannaminne. Kompensation kunde dessutom beredas genom nedsättning av tullen på kaffe och lysoljor. Att C. ej var någon slav av det protektionistiska systemet, visade han mer än en gång. Sålunda motsatte han sig 1894 kraven på höjning av spannmålstullarna, av hänsyn till riksdagens 1892 uttalade mening, att kostnaderna för den förbättrade härordningen ej borde täckas genom nya avgifter på allmänna förbrukningsartiklar.

C: s statsekonomiska åskådning var främst en frukt av hans erfarenhet som lanthushållare, men han hade tidigt gjort sig förtrogen med hithörande litteratur. Framför allt hade Carey och List påverkat hans uppfattning. Enligt hans tanke visade historiens vittnesbörd, att ett väl avvägt skyddssystem vore en förutsättning för näringslivets sunda utveckling. Frihandelns hela åskådningssätt vore skevt. Det. uppfattade egentligen blott å ena sidan individen med hans atomistiska frihet, å den andra människosläktet, men den sammanhållande länken, nationaliteten, fosterlandet, saknades. Frihandelsläran vore helt enkelt läran om skapandet av rikedom, men detta vore ej individens högsta mål, ej heller statens. Nationen måste utveckla och stärka sina produktiva krafter för att bibehålla och försvara sin anvisade plats bland de självständiga folken. Omsorgen om tillvaratagandet av landets naturliga resurser gjorde C. på 1870- och 1880-talen till en varm förespråkare för skogsvårdslagstiftningen. Så talade han för dimensionslagarna för Norrbotten (1874) och Västerbotten (1882). Likaså ivrade han för statsinköp av skogsmark och motsatte sig försäljning av kronodomäner. Bland ideella och humanitära krav, för vilka C. som riksdagsman verkade, må nämnas edstvångets lättande och förekommande av missbruk och grymhet vid vivisektioner. Han befrämjade även gärna universitetens och högskolornas anslagskrav. Däremot var han av statsfinansiella skäl motståndare till norra stambanans enligt hans tro alltför brådstörtade fortsättning norr om Ångerman älven.

C. var en högt bildad man med en mycket omfattande beläsenhet och ett fenomenalt minne, vilka egenskaper åt hans politiska verksamhet förlänade en ovanlig gedigenhet och saklig styrka. Meningsfränder och motståndare voro eniga om uppriktigheten av hans fosterlandskärlek. Hans bildning var ingalunda begränsad till de politiska och ekonomiska områdena utan omfattade även många andra kunskapsgrenar. Bl. a. ägde han en fin estetisk skolning och var en verklig konstälskare. Enkel, välvillig, vänfast och anspråkslös var han allmänt avhållen. Hans hjärta och hand stodo städse öppna för behövande medmänniskor. I sitt testamente hågkom han många välgörenhetsinrättningar och sina gamla tjänare.

Författare

H. Rosengren.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Några försök rörande smörämnets afsättande i olika slags bunkar på olika tidsrymd samt uti olika temperatur (Tidskr. f. landt-manna- o. kommunalekonomien, Årg. 16, 1856, s. 109—111). — Också några ord om smörberedning (LA Tidskr., 1862, s. 178—181). [Med anledn. av; A. Muller, Om smörberedning och hvad dermed eger sammanhang (ibid., s. 41—54).] — Riksdagsmanna-idrotter och materiella belöningar. Ett bidrag till den svenska riksdagstaktikens historia af Agricola. Sthm 1884.178 s. (Anon.) — Tal och anföranden i riksdagen samt tidningsuppsatser. 1—2. Upps. 1898—99. VII s., s. 1—434; IV s., s. 435—861.

Källor och litteratur

Källor: Lantförsvarsdep. handl. 2 juni 1848, 6 dec. 1848 och 9 maj 1873, RA; riksdagens prot. och handl. 1867—1899; nekrologer i Dagens nyheter, Nya dagl. allehanda, Vårt land och Upsala 2 febr. 1899; [W. Bergstrand], Från 1881 års andra kammare, af Marcellus (1881); S. E. Bring, Uppsala läns kungl. hushållningssällskap 1815—1915, 1 (1915); dens., Uppsala läns brandstodsbolag, dess uppkomst och utveckling 1845—1925 (1925); P. von Ehrenheim, Minnen (1916); P. Sondén, Hugo Tamm till Fånöö, hans liv och livsåskådning (1925); R. Törnebladh, Riksdagsminnen (1913).— Se i övrigt, ang. C:s släkt: G. Elgenstierna, Sv. släktkalendern 1913, 17, 20—21; L. M. V. Örnberg, Sv. slägtkalender 1887.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Edward Casparsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16478, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Rosengren.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16478
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Edward Casparsson, urn:sbl:16478, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Rosengren.), hämtad 2024-04-25.