Meriter

1. Claes (Claus) Edenberg, före adlandet Eden, f. 26 dec. 1598 i Lehe, Tyskland, d. 18 dec. 1667 i Uppsala. Föräldrar: borgaren i Lehe Matthias (Theis) Eden och hans hustru Margaretha. Överflyttade till Sverige 1619; köpman i Uppsala från 1620-talet; rådman där 1644–54; deltog i riksdagarna 1634 och 1650; adlad 20 maj 1654.

G. 1) 1 mars 1627 i Stockholm m. Gertrud Sulchen, f. 1609, d. 23 okt. 1650 i Uppsala, dotter av borgaren och bokföraren i Stockholm Herman Sulchen; 2) 8 febr. 1652 i Uppsala m. Anna Schrodera, f. 1613, d. 1681, dotter av slottssekreteraren i Stockholm magistern Ericus Benedicti Schroderus och Elisabeth Joensdotter, samt förut g. 27 nov. 1631 i Stockholm (Nik.) m. professorn och kyrkoherden Sveno Jonae.

Biografi

Det rektorsprogram, som utfärdades till E:s begravning och som har spelat stor roll för senare skildringar av honom, berättar om spänningsfyllda ungdomsupplevelser. I trettioåriga krigets början skulle han ha gått i krigstjänst som ryttare under hertigen av Lüneburg, men en sjukdom skulle ha stäckt de krigiska planerna och hänvisat honom till mera stillsamma värv. Som många av sina landsmän sökte han sig till de rika möjligheter svenskt näringsliv vid denna tid erbjöd. Sedan han vid unga år etablerat sig som köpman i Uppsala, har hans liv veterligen icke uppvisat några sensationella drag. Han har, synes det, föga gemensamt med de projektmakare och spekulanter – av högre eller lägre ordning – som intogo en så framträdande plats bland 1600-talets främmande företagare i Sverige. I sin lugnare art har han emellertid gjort en insats av icke ringa betydelse, och hans gestalt har ett visst typiskt intresse.

I en rättstvist från 1629 framträder E. som en tydligt framåtsträvande ung borgare. Han ägde vid denna tid en gård vid Sankt Persgatan, »gentemot salig ärkebiskop Olofs gård», och fann utrymmet trångt på tomten, »där aldrig tillförende någon krambod varit». Han utökade nu sin besittning med en andra tomt, på vilken funnits ett stenhus; tvisten gällde det rättmätiga i detta förvärv. Vid sidan av andra argument hade det mot honom anförts, att han icke var infödd i staden. För sin del lovade han bland annat att svara för en tillbörlig och för staden hedrande bebyggelse i hela det område han nu innehade. Han betonade för övrigt, att »gatubod och köpenskap» gåvo honom hans enda näringsmedel, medan hans vederpart, en annan borgare, hade del både i stadskällaren och ståtligt åkerbruk.

Under ett senare skede framträder E. som byggherre av visst format; vid det präktiga torg, som Uppsala fick genom den nya stadsplanen 1643, lät han uppföra ett trevåningshus av sten, som blev en av de mycket få monumentala byggnaderna i staden. Ett K. brev 1645 betonar, att E. var den förste, som satt i gång en mera storslagen byggnadsverksamhet enligt stadsplanen; till belöning fick han tillstånd att hålla öppen källare.

I E:s nya hus bodde Cromwells ambassadör Bulstrode Whitelocke under sin vistelse i Uppsala 1653–54. Rummen hade för tillfället fått en praktfull inredning, som givetvis hade mycket litet gemensamt med den ordinarie innehavarens standard, men Whitelocke har i sina minnen gett en ögonblicksbild av själva huset med stentrappan upp till den tegelstensbelagda förstugan och trätrappan till den övre våning, där ambassadören själv hade sina rum. Axel Oxenstierna tog han emot i en provisoriskt inredd lokal på nedre botten, då han ansåg, att trappan skulle bli för ansträngande för en så gammal man.

Av den handelsverksamhet, på vilken E. grundat sin ställning och för vars framgång det ståtliga huset var en symbol, kan en sida närmare belysas, nämligen hans förbindelser med Kopparberget. I dess försörjning spelade uppländsk spannmål av gammalt en viktig roll, och enskilda Uppsalaköpmän äro bekanta som kopparköpare långt före E:s tid. Under åren omkring 1650, då Kopparbergets produktion stod på sin höjdpunkt och man samtidigt ett par år hade missväxt i landet och högt pris på spannmål, hade E:s Faluaffärer en verklig glanstid. Redan av E: s samtida har hans spannmålstillförsel vid denna tid kunnat betecknas som en välgärning mot trakten, och i senare tradition har den omgetts av ett visst känslosamt skimmer. Att situationen i verkligheten bör ha erbjudit goda vinstmöjligheter är påtagligt. Både 1648 och 1650 ha E:s årsinköp vid Berget i varje fall överstigit 800 skeppund råkoppar, och han tillhör därmed de allra mest betydande kopparköparna. Som borgare i en uppstad var han förhindrad att själv exportera koppar. Stora kvantiteter gårkoppar sålde han till huset Momma – en räkning, som gäller leveranser under senare delen av 1651, upptar sådana till ett värde av mellan 17,000 och 18,000 rdr. Gentemot Mommorna kunde E. med utgångspunkt i sådana affärer uppträda som en icke föraktlig, stundom i hög grad missnöjd fordringsägare. En viss samverkan tycks ha' förekommit mellan E. och hans svärson Jacob Leijel i Stockholm.

Stora kopparuppköp i Falun förutsatte ett nät av mångsidiga och väl skötta affärsförbindelser; E. tillgodosåg dem genom egna resor och hade rimligen också nytta av en bland svärsönerna, borgmästaren i Falun Johan Otto (adlad Silfverström). Under 1640- och 1650-talen höll E. vidare regelbundet en egen tjänare i Falun. Hans ombud ha misstänkts för ett djupare inträngande i de lokala affärerna, än vad som var förenligt med stadens privilegier; det vore mycket förvånande, om sådana misstankar skulle ha saknat grund.

Som rådman i Uppsala under ett decennium fick E. förtrogenhet med allmänna värv. Redan innan han 1654 blev adlad, hade han börjat vidga sin intressesfär genom att skaffa sig frälsejord i socknarna kring Uppsala. Man har beräknat, att han till sist skulle innehaft omkring 35 hemman. Då rådmannen Claus Eden förvandlades till den godsägande adelsmannen Claes Edenberg till Edenhof – den lilla ändringen i förnamnet är slående – betydde det en social upphöjelse av det slag, som många av 1600-talets borgare drömde om. Att placera sina medel i jord är för övrigt en bland äldre tiders köpmän mycket vanlig strävan, dubbelt lockande för en affärsidkare i det spannmålsrika Uppland. Den gård, som betecknades med namnet Edenhof, var sätesgården Kipplingeberg i Bä-linge socken (Upps.). Adlandet har annars givit förevändning för vissa angrepp mot E., både i Uppsala och i Falun, i det man ansåg, att han som adelsman icke hade samma rätt till borgerlig yrkesutövning som förr. Köpenskapen släppte han dock icke, även om det är möjligt, att den fått mindre proportioner. En process från 1664 gäller koppar – ett hundratal skeppund – som E. föregående höst åtagit sig att skaffa åt Skultuna mässingsbruk. Leveransen hade inte blivit av, enligt E:s uppgift därför att ett olycksfall hindrat honom från att själv göra en planerad affärsresa till Kopparberget.

För en affärsman med E:s ställning var det en ofrånkomlig plikt att stundom gå kronan tillhanda med försträckningar eller på annat sätt. Redobogenhet av detta slag åberopades vid hans adlande, och i fortsättningen finner man ett exempel på hur strävan efter familjens fortkomst därvid blandat sig med den medborgerliga pliktkänslan. Under Karl X Gustavs krig försträckte E. medel till värvningen av ett kompani av arvprinsens livgarde och har därtill, som ett Krigskollegii brev 1659 meddelar, förärat kompaniet en »sirlig fana». E. avstod från återbetalning av försträckningen på villkor, att en av hans söner finge bli fänrik vid kompaniet.

Mot universitetet och dess lärare synes E. ha visat den generositet, som anstod Uppsalas främste köpman. Det antydes i varje fall av Lars Stigzelius i hans förut omtalade rektorsprogram till E:s begravning. Där säges också, att E. visserligen inte hade kunnat latin men gärna läst böcker på sitt modersmål, särskilt sådana, som varit uppbyggliga eller moraliskt gagneliga.

Författare

Karl-Gustaf Eildebrand.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., Biographica, Svea hovrätts libri causarum 60:4 och 115:4, Momma-Reenstiernas saml. (brev mellan Jacob och Abraham Reen-stierna samt från E. och Johan Otto, räkenskaper och affärshandl.), RA; Nicolai församlings vigselbok 1631, Stockholms stadsarkiv; Edenbergska släkt-handl. (sign. Engestr. B. VI. 1. 8.), KB; Domböcker m. m. från Uppsala och Falun, Uppsala landsarkiv; Vågräkenskaper och bergslagens koncept, Stora Kopparbergs bergslags arkiv, Falun. — J. A. Almquist, Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, 1 (1931); K. W. Herdin, Uppsala på 1600-talet. Rättsväsendet, 1—2 (1926, 27), och Borgerskapet (1929); dens., Bidrag till Uppsala stjads byggnadshistoria, 1 (1932); K.-G. Hildebrand, Falu „ stads historia 1641—1687 (1946); P. Jona; Helsingius, Een lijten och wälmeent lijk-predikan öfwer. . . Aletha Clasdotter Eden... (1653); E. Lewenhaupt, Uppsala och dess omgifningar 1660 (Upplands fornminnesfören. tidskr., 18, 1896.); L. Stigzelius, Inter admiranda.. . [Program, Uppsala univ. 1/i 1678 (feltr. för 1668)]; B. Whitelocke, A journal of the Swedish embassv in the years 1653 and 1654... 1—2 (1772)

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Claes Edenberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16604, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karl-Gustaf Eildebrand.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16604
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Claes Edenberg, urn:sbl:16604, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karl-Gustaf Eildebrand.), hämtad 2024-04-19.