Meriter

4. Fredrik Ehrenpreus, den föregåendes son, f. 17 febr. 1714 i Jönköping, d. 26 febr. 1794 i Huskvarna. Student vid Lunds univ. 28 okt. 1729; auskultant i Göta hovrätt omkr. 1733; faktor vid Jönköpings gevärsfaktori 7 april 1738; överdirektörs titel 26 juni 1741; tillträdde faktoriet som sin egendom 13 sept. 1757; ägare av fastigheter i Jönköping samt av Lundholmens säteri, Vrigstads sn, och Stensholms säteri, Hakarps sn (Jönk.).

G. 25 juni 1745 m. friherrinnan Catharina Elisabeth von Knorring, f. 14 febr. 1724, d. 13 maj 1773 i Huskvarna, dotter av lagmannen friherre Göran Anton Albert von Knorring och Gertrud Tham.

Biografi

E. blev faktor vid blott tjugufyra års ålder och hade redan förut sex år studerat vid Lunds universitet och fem år tjänstgjort som auskultant vid Göta hovrätt. Under hovrättstiden hade han flera gånger varit förordnad som domare, bl. a. i sin hembygd, Tveta härad. Först svågern J. Wetterbergs och senare brodern Nils E:s död kommo honom att ändra levnadsbana; han hade dock tidigare biträtt dem vid faktoriets skötsel.

Jönköpings faktori var 1738 fortfarande rikets ojämförligt största men hade dock .gått betydligt tillbaka sedan storhetstiden under Joachim E. (E. 3). 1735 års mönsterrulla upptar ännu 750 à 800 hantverkare och arbetare i faktoriets tjänst, vilken siffra, nära överensstämmer med E:s egen uppgift inför sekreta utskottets defensionsdeputation 1738. Antalet hade således sedan 1720 nedgått med 20 à 25 %. Flertalet kvarvarande hantverkare hade dessutom sysselsättning för faktoriet blott en kort tid av året. Både faktorsbostaden och hantverkamas bostäder i Huskvarna voro starkt förfallna och hade 1736 utdömts som obeboeliga. De tryckande konjunkturerna voro emellertid 1738 på väg att lätta som en följd av överenskommelsen med Turkiet om leverans av 30,000 musköter i betalning för Karl XII: s skulder, varigenom faktoriet för en tid fick full sysselsättning, och än mera till följd av den krigiska utrikespolitik hattpartiet inledde efter sitt makttillträde. Innan verkningarna härav ännu hunnit göra sig gällande, uppstod emellertid mellan hantverkarna och E. en öppen konflikt, som fick genomgripande följder för E:s ställning vid faktoriet.

Hantverkarna hade nnder 1730-talet gjort upprepade framstötar till olika myndigheter om förbättrade lönevillkor men utan resultat. Då E. tillträdde faktoriet och meddelade dem Krigskollegiets beslut, att alla gevär härefter skulle tillverkas efter 1725 års modell, för vilken priset och arbetslönerna voro ännu lägre än för 1731 års, förklarade pipvällarna, låssmederna, beslägarna och stockmakarna, att de icke kunde förtjäna sitt livsuppehälle utan ökning av arbetslönerna. E. kunde dock icke höja dessa utan att gevärspriset samtidigt höjdes. Han lovade emellertid att av Krigskollegium försöka utverka en höjning av gevärspriset. Därmed lät flertalet hantverkare sig nöja. Låssmeden och pistolmakaråldermannen Bengt Mård ville däremot lösa lönefrågan med förbigående av faktorn. I hemlighet rymde han från faktoriet till Stockholm. Där avvisades han, delvis på grund av E:s ingripande, av Krigskollegium men lyckades då få sekreta utskottets defensionsdeputation att taga sig an hans sak, trots att han saknade fullmakt från hantverkarna och formvidrigt hade vänt sig direkt till deputationen med förbigående av både K. M:t och urskillningsdeputationen. Tack vare stöd särskilt av generallöjtnanten Carl Cronstedt kunde Mård inför deputationen framträda som faktoriets faktiske ledare och föra samtliga hantverkares talan, medan E., som dock skickligt försvarade sig, helt. sköts åt sidan. Cronstedt gjorde gällande, att faktoriet hotades av undergång, om icke hantverkarnas villkor förbättrades. Deputationen gav Krigskollegium en skarp reprimand, för att det tidigare underlåtit att avhjälpa hantverkarnas klagomål, och sekreta utskottet fastställde 9 nov. 1738, att faktoriet hädanefter skulle förvaltas på samma sätt som före 1716. Kronan skulle ackordera om priset på varje gevärsstycke direkt med hantverkarna, svara för allabyggnader och förvaltningsomkostnader samt bestå faktorn viss provision. Hantverkarna fingo löfte om en särskild ersättning förårets produktion utöver den vanliga lönen, och Mård skyddades mot efterräkningar från E. genom ett defensionsdeputationens protokollsutdrag av 3 okt. 1738. Sekreta utskottets partitagande för Mård och beslut att förbättra faktorihantverkarnas villkor måste ses mot bakgrunden av hattpartiets utrikespolitik. E. hade visserligen själv försänkningar och förespråkare inom detta, men det ansågs tydligen viktigast att hålla hantverkarna vid gott mod. Då konflikten mellan E. och Mård om faktoriets ledning fortsatte efter riksdagens slut, togo dock både Krigskollegium och K. M: t parti för E., som effektivt kunde kväsa sin motståndare. Vid 1740–41 års riksdag lyckades E. förskaffa sig överdirektörstiteln, icke minst för att. kunna uppträda mot hantverkarna med större auktoritet.

Tiden 1740–55 var för E. relativt gynnsam. Faktorianläggningarna sattes i gott skick, och han erhöll själv en ny faktorsbostad. Hantverkarnas löner höjdes betydligt, då de i aug. 1739 träffade ackord med Krigskollegium om priset på gevär av 1738 års modell. Vinsten härav gick dock i huvudsak förlorad genom den kort därefter följande inflationen. Vid underhandlingarna i juli 1748 om priset på gevär av 1747 års modell krävde hantverkarna betydligt höjda löner, men Krigskollegium avvisade kraven och dekreterade, att 1739 års löner (utom för laddstocken) skulle utgå oförändrade.

Faktoriernas kroniska svårigheter under frihetstiden berodde främst på motsättningen mellan statens ringa behov av vapen och dess samtidiga strävan att underhålla ett så stort antal faktorier som möjligt för att, när så krävdes, snabbt kunna öka gevärsproduktionen. Så länge denna hölls nere vid faktoriet, försvårades rationaliseringar, införandet av modernare tekniska metoder och strängare arbetsfördelning. Hantverkarna motsatte sig sådana reformer, då arbetslösheten därigenom skulle ökas. Riksdagarna 1751–52 och 1755–56 ville lösa problemet genom att få produktionen inriktad på export. För att faktorierna effektivt skulle kunna kon- iurrera med utlandet krävdes främst, att gevärspriset sänktes. Detta .kunde enklast ske, om faktorierna avhändes staten och överlätes till privatpersoner, samtidigt som nyare tekniska metoder, särskilt s. k. sänksmide, infördes och exportpremier beviljades. En huvudsynpunkt var, att alla kostnader för faktoriernas drift därigenom skulle överflyttas från staten till de enskilda faktoriägarna, och staten av dessa få gevär till sänkta priser. För att förbereda genomförandet av ständernas planer tillsattes 1752 två faktorideputerade, som skulle pröva de nya metoderna och gå faktorierna tillhanda med råd och anvisningar. Vidare anmodade K. M:t 3 juni 1752 Krigskollegium att försöka driva faktorierna genom kontrakt med innehavarna. E., som länge hade arbetat på att återvinna maktställningen från tiden före 1738, åtog sig genom kontrakt av 23 dec. 1754 att övertaga faktoriets förvaltning och själv svara för alla omkostnader samt därjämte något sänka gevärspriset, mot att han garanterades en årlig statsbeställning av 2,000 à 2,500 musköter och bajonetter. 1754 års kontrakt innebar en återgång till förvaltningssystemet 1716–38. Hantverkarna blevo åter direkt beroende av E. Kontraktets giltighet var dock begränsad till nästa ständer-möte. Redan 1754 måste E. något sänka arbetslönerna för att kunna uppfylla kontraktet. Utan entusiasm mottog han 1756 defensionsdeputationens erbjudande om att gratis få mottaga faktoriet som sin egendom. Han kunde nämligen icke få gehör för sin begäran att i sådant fall garanteras statsbeställningar av 4,000, senare sänkt till 2,000, musköter och bajonetter samt ett engångsanslag av 16,000 dir smt till återuppbyggande av hantverkarbostäderna i Huskvarna. Alltför väl insåg han, att kronan genom överlåtelsen skulle göra en god affär på hans bekostnad och fruktade för arbetaroroligheter ¦vid försämrade konjunkturer. Sekreta utskottet måste rentav påtruga E. faktoriet. Av statens årliga totalbeställning, som beräknades till 4,000 gevär med bajonetter, tilldelades Jönköpings faktori 1,500. Exportpremier om 12 à 25 o/o voro en ringa tröst för E., som alltid synes ha ställt sig skeptisk till exportplanerna. Den 13 sept. 1757 utfärdade emellertid Krigskollegium överlåtelsebrev å »Jönköpings och Husqvarna» gevärsfaktori för E. utan att ha tagit nämnvärd hänsyn till hans erinringar i annat än faktoriets benämning.

Någon större gevärsexport kom aldrig till stånd. Faktoriet var i huvudsak hänvisat till statsleveranserna. Dessa hade 1754–56 i genomsnitt uppgått till 2,750 gevär och bajonetter om året. Då de 1757 sjönko till 1,500 utan att gevärspriset höjdes, måste E. ytterligare något sänka arbetslönerna. Missnöjet bland hantverkarna kom dock först i759 till öppet utbrott. Då hade hattarnas bank- och penningpolitik, särskilt den ohämmade sedelemissionen under pommerska kriget, framkallat en ny stark inflation. Hantverkarnas reallöner sjönko därigenom till en bråkdel av motsvarande löner 1739, som de även nominellt understego. Inflationen och de därmed följande höga livsmedelsprisen voro huvudorsaken till hantverkarnas revoltstämning. E. hade redan 1758 försökt förmå Krigskollegium att höja gevärspriset, men då detta misslyckades, kunde han ej utan att ruinera sig själv höja arbetslönerna. Själv fick han ändå bära kostnaderna för det stegrade järnpriset. Hantverkarna erhöllo nämligen av honom järnet till förkrigspris. Deras begäran att genom egna ombud få söka ändring i sina avlöningsvillkor avvisade E. men befordrade till Krigskollegium låssmedernas och stockmakarnas klagoskrifter, som inlämnades till honom av åldermännen Lars Rånge och Lars Hörning 25 och 28 juli 1759. Krigskollegium anmodade emellertid hantverkarna att »ovägerligen fullgöra gevärsarbetet», tills faktorideputerade undersökt förhållandena i orten. Dessa, som ankommo till faktoriet i slutet av okt., underkände det berättigade i lönekraven. Därvid undersökte de blott, om arbetarna hade utfått de betingade lönerna och togo icke någon hänsyn till penningvärdets fall. De följde härvid helt E. Då hantverkarna stödde sina lönekrav med att åberopa 1748 års s. k. »kontrakt» med kronan, var det ingen svårighet för motparten att uppvisa, att »kontraktet» var liktydigt med arbetarnas lönekrav, som Krigskollegium aldrig hade godkänt. Någon juridisk rätt till högre löner för den gångna tiden hade hantverkarna icke, men då E. både nu och senare förklarade flitiga hantverkares löner för fullt tillräckliga, torde hans huvudsyfte ha varit att skydda sig själv mot deras ersättningsanspråk. Som huvudorsak till oroligheterna angav han – liksom efter honom myndigheterna – de nya tekniska metoder, som kort förut hade införts. Någon sanning låg väl häri, men aktmaterialet visar dock klart, att oron hade sin verkliga rot i rent ekonomiska förhållanden.

Hantverkarna hade redan före faktorideputerades ankomst framfört sina klagomål även till justitiekanslern och K. M: t. För att bevaka sina intressen sände de i början av juni 1760 två representanter till Stockholm, åldermannen Rånge och en stockmakare Hyllegren. Då dessa utan tillstånd hemligen och nattetid lämnat faktoriet, lyckades E. med stöd av landshövdingen i länet, Krigskollegium och justitiekanslern få dem arresterade och återsända. Under tiden avgav Krigskollegium sitt utlåtande över hantverkarnas besvär till K. M:t på grundval av faktorideputerades berättelse. K. M: t tog i sitt utslag 9 okt. 1760 helt Krigskollegii och E:s parti samt gav justitiekanslern i uppdrag att ställa hantverkarna till rättsligt ansvar. Dessa besvärade sig hos ständerna vid riksdagen 1760–62 och fingo en energisk och hänsynslös talesman i assessorn Per Johan Höppener, en av de mest högröstade företrädarna för de ofrälse mössornas sociala radikalism. Höppener förmådde 1761 hantverkarna att hos landshövdingeämbetet i Jönköping skriftligen avsäga sig allt arbete för kronan, tills de fått sina krav beviljade. Ett elakartat uppträde ägde rum, då tre hantverkare häktades såsom lösdrivare och fördes till landshövdingeresidenset. Deras kamrater i Jönköping och Huskvarna skockade sig samman och inträngde även dit – enligt uppgift omkr. 200 personer. Endast med stor möda lyckades landshövdingen förmå dem att avlägsna sig. Arbetsned-läggelsen torde främst ha berört hantverkarna i Jönköping och Huskvarna. Dessa uppgingo enligt Krigskollegii riksdagsberättelse 1755 till 86 mästare, 25 gesäller och 31 lärlingar i Jönköping, huvudsakligen låssmeder och stockmakare, samt 58 mästare, 9 gesäller och 8 lärlingar i Huskvarna, enbart borrare, slipare och beredare, eller sammanlagt 217 personer. Indirekt indrogos emellertid även landsbygdens hantverkare och arbetare (1755: 481 resp. 157 st.) i strejken. Mitt under pommerska kriget låg alltså gevärsproduktionen vid Sveriges största gevärsfaktori helt nere.

Vid riksdagen 1760–62 hänsköts konflikten mellan E. och faktorihantverkarna först till sekreta utskottet och dess defensions-deputation. Stridens bitterhet och de hätska angreppen av Höppener sårade djupt E. Han förklarade sig anse det som en ynnest, om ständerna ville ersätta honom hans investeringar i faktoriet, samt återtaga detta och förvalta det på samma sätt som före 1754. Sekreta utskottet tog helt hans parti och föreslog tillsättandet i Jönköping av en slottsrätt, som skulle döma över hantverkarna. En sådan tillsattes även men hann aldrig fälla någon dom. Ståndens plena, som i mars 1762 behandlade sekreta utskottets protokollsutdrag, avstyrde alla rättsliga åtgärder mot hantverkarna, om dessa blott ville återtaga arbetet, och beviljade dem dessutom gratifikationer med hänsyn till de senaste årens dyrtid. Ständerna togo dock icke hantverkarnas parti mot E. utan ogillade deras besvär och uppträdande. Det relativt arbetarvänliga beslutet berodde åtminstone delvis på att mössorna voro starkare företrädda i plena än i sekreta utskottet; ständernas beslut anslöt sig nära till ett memorial av mössan överste Carl Funck. Medan sekreta utskottet liksom E. hade bedömt arbetarnas lönekrav enbart från formellt juridiska utgångspunkter, togo ständerna även hänsyn till konfliktens djupare liggande ekonomiska orsaker, ej blott till rätt utan även till billighet. Striden bilades sålunda i godo. Hantverkarna återgingo senast i nov. 1762 till arbetet. Deras gratifikationer bestämdes av K. M:t till 25,224 dir smt för de 13,983 gevär och 15,983 bajonetter, som tillverkats 1754–62.

Strejken 1761–62 hade helt utarmat faktorihantverkarna. Sedan den bilagts, hjälpte dock E. till att utplåna de värsta följderna. Hantverkarlönerna reglerades uppåt, vissa hantverkare erhöllo gratis nya bostäder, förskott till inköp av verktyg, spannmål till nedsatt pris m. m. Gevärsproduktionen nådde småningom åter upp till 1750-talets nivå. Under den gustavianska tiden inträdde för faktoriet lugnare förhållanden, och samarbetet mellan arbetare och arbetsgivare försiggick utan svårare konflikter.

De rubbningar, för vilka driften vid E:s faktori var utsatt, få dock icke bortskymma det faktum, att faktoriet under E: s ledning lyckades behålla sin rangställning i förhållande till övriga faktorier. Som företagsledare var E. driftig och nedlade särskilt under 1760-talet ett stort arbete på att modernisera och utbygga anläggningarna i Huskvarna, dit han alltmera koncentrerade den fabriksmässiga delen av produktionen. År 1778 övertog E:s son kapten Göran E. (f. 1750, f 1828) ledningen av Huskvarna krutbruk och biträdde dessutom E. vid skötseln av faktoriet. Försiktigare än fadern undgick Fredrik E. att som denne ruineras men förtjänade icke heller någon förmögenhet på faktoriet. I hans många och långa memorial vid riksdagarna framträder gärna den paragrafkunnige juristen. Trots de svåra ekonomiska konflikterna med hantverkarna finnas dock uttryck för att dessa uppskattat E. personligen. Till sin läggning var E. human och lidelsefri, en representant för den traditionellt patriarkaliske arbetsgivaren, även om läran om »de låga lönernas ekonomi» icke synes ha lämnat honom helt oberörd.

Författare

G. Utterström.

Källor och litteratur

Källor: Frihetstidens utskottshandlingar, Sekreta utskottets skrivelser till K. M:t i krigsärenden, Krigsexpeditionens registr., RA; Krigskollegii registr. och brevböcker, Krigskollegii artilleridepartement: Inkomna handlingar, Faktorier, Jönköping: a) Diverse handlingar, Gevärstillverkning 1600–1851, b) Rullor 1720–1763, KrA. – Lunds universitets matrikel 1725–1732, utg. av P. Wilner (1932); Sveriges ridd. och adels riksdags-protokoll fr. o. m. år 1719, 21:2 (1938). – E. Göransson, Husqvarna vapenfabrik 1689–1939 (1939); R. Lindstam, Huskvarna krönika (1923).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredrik Ehrenpreus, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16692, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Utterström.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16692
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredrik Ehrenpreus, urn:sbl:16692, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Utterström.), hämtad 2024-04-19.