Meriter

Johan Fredrik Ehrenstam, f. 29 dec. 1800 i Stockholm (Svea livg.), d. 5 febr. 1849 där (Skeppsh.). Föräldrar: överauditören och krigsrådet Samuel Gustaf Ehrenstam och friherrinnan Catharina Charlotta Gripenstierna. Undervisning dels i hemmet, dels i Maria skola; kadett vid Karlberg 28 sept. 1816; utex. 2 nov. 1818; underlöjtnant vid örlogsflottan 17 nov. s. å.; premiärlöjtnant 31 dec. 1829; kaptenlöjtnant 1841; kapten 28 maj 1842; tygmästare i Karlskrona s. å.; överste och sekundchef för flottans konstruktionskår 23 juli 1847; statsråd och chef för Sjöförsvarsdepartementet 10 april 1.848; led. av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1840–41, 1844–45 (statsrevisor 1840–41, 1844–45) samt 1847–48 (led. av statsulsk. och av hemliga utsk.); fullmäktig i Riksgäldskontoret 1848. LÖS 1830; LKrVA 1839; RSO 1844; KSO 1848.

G. 12 okt. 1827 i Karlskrona m. Constance Sofia Carolina af Trolle, f. 23 nov. 1798 i Helsingfors, d. 27 april 1881 i Stockholm (Jak.), dotter av ryttmästaren August Edvard af Trolle och Hedvig Brigitta de Frese.

Biografi

Under sina första officersår var E. så gott som årligen ute på sjöexpeditioner, bl. a. på fregatterna Camilla och af Chapman 1828 och 1832, på korvetten Najaden 1836 och på linjeskeppet Prins Oscar 1838. Han var fartygschef 1831 på mörsarefartyget Surtur, 1840 på kanonslupen von Essen, 1843 på linjeskeppet Manligheten och 1846–47 på korvetten Najaden under långresa i Atlanten och till Sydafrika.

Av särskild betydelse för E:s framtid blev kommenderingen 1827 till det nyinrättade högre militärläroverket å Marieberg, där han inhämtade ökad kunskap i artillerivetenskapen, till följd varav han blev specialist på artilleriteknik vid flottan, i vilken egenskap han verkade som informationsofficer vid artilleriskolan i Karlskrona 1829–42 och därefter som tygmästare. Han kom härunder i livlig beröring med de yngre sjöofficerarna, däribland även den blivande konung Oskar II, och blev av dem högt uppskattad.

Verksamheten som informationsofficer gav anledning till författarskap. Sålunda utgav E. 1839 den för sin tid märkliga »Lärobok i det praktiska af sjö-artilleri-vetenskapen» och 1841 en lärobok i mekanik, i vilket ämne han ägde både kunnighet och praktiskt handlag, vilket måhända kan räknas som ett arv från hans morfars morfar Christoffer Polhem.

Även deltog E. i utarbetandet av nytt artilleriexercisreglemente 1834 och av ett artilleriinventarie- och utredningsreglemente 1837 samt utarbetade 1846 ett förslag till lag angående sjöbeväringen. Hans viktigaste insats på det artilleritekniska området var emellertid införandet av förbättringar och nykonstruktioner, varav må nämnas en lavett för skeppskanon, grundad på en engelsk uppfinning (marshallslavetten), varigenom betjänandet i hög grad underlättades, samt den s. k. bombkanonen, i vilken den massiva järnkulan ersattes med en ihålig, innehållande sprängladdning. Bombkanonen kunde jämväl förses med bakladdningsmekanism efter ett system, som uppfunnits vid Åkers styckebruk. I de kommittéer, som under en följd av år arbetade på dessa och andra förbättringar av kanonmaterielen, tog E. en verksam del. Han får också av en nutida sjömilitär skriftställare (E. Hägg) det vitsordet, att han varit sin tids »sannolikt skickligaste fackman inom det artilleritekniska området».

Under sommaren 1842 företog E. i offentligt uppdrag en resa till England och Frankrike med uppgift att studera artilleriet och sjökrigsväsendet, varöver rapport avgavs. Efter hemkomsten blev han tygmästare vid varvet i Karlskrona.

E. intresserade sig dock icke endast för artilleritekniken utan tog även ställning till sjöförsvarets utveckling i andra avseenden, nämligen om det skulle i första hand grundas på en sjögående linjeskeppsflotta eller på en av mindre fartyg bestående skärgårdsflotta. Härom stod under 1830- och 1840-talen en skarp strid av delvis politisk karaktär, som tog sig uttryck i en mångfald broschyrer och tidningsartiklar. Särskilt tillspetsades striden vid 1840–41 års riksdag. Den radikala åsiktsriktningen, som på grund av de nya revolutionerande uppfinningarna – propellerångfartyg av järn, bestyckade med bombkanoner – yrkade på linjeskeppens slopande, företräddes i främsta rummet av kommendörkaptenen Gustaf Hjelm, som öppnat sin aktion genom att besvara en i ämnet av Krigsvetenskapsakademien uppställd prisfråga. Hjelm bemöttes i en broschyr, skriven av E. men utan författarnamn utgiven av Örlogs-mannasällskapet. Denne framhöll där, att trä som material för större fartyg alltjämt vore att föredraga framför järn och att bombkanonens verkan mot linjeskepp var överskattad. Även ställde han sig skeptisk mot propellern.

För den nutida uppfattningen synes denna E:s ståndpunkt alltför konservativ. Han kämpade dock, ej utan talang, för att den sjögående flottan fortfarande skulle vara den väsentligaste beståndsdelen i våra rustningar till sjöss.

Att E. dock icke var principiell motståndare till alla nyheter visar hans oreserverade godkännande av bombkanonen. Däremot uppreste han sig mot en alltför brådstörtad förändring av flottans karaktär, vilket skulle ha till följd, att den för flera år skulle vara lamslagen. Att han härvid beaktade de oroliga förhållandena ute i världen är otvivelaktigt. Han säger på ett ställe: »Projekt framkomma gärna till riksdagarna, men av den avsedda verkan nås ofta blott den negativa delen, misstro mot sjöförsvarets styrelse.» En följd av diskussionen blev vid 1844–45 års riksdag, att inga medel beviljades till nybyggnad av den stora flottan men väl till anskaffning av bombkanoner. Till nästa riksdag, som började 1847, hade dåvarande sjöministern C. A. B. Gyllengranat gjort upp en plan, enligt vilken man skulle komma ifrån den olyckliga tvisten genom att tills vidare avstå från byggandet av ångskepp och inskränka sig till ångkorvetter och ångbogserfartyg. Ej heller detta förslag vann erforderlig anslutning. Så följde 1848 års stora politiska kris, och ny ministär bildades.

År 1847 blev E. från kapten utnämnd till överste och sekundchef för flottans konstruktionskår, vars förnämsta uppgift var skeppsbygge och som har sin nuvarande motsvarighet i Mariningenjörkåren. Tack vare det stora anseende, som E. åtnjöt och vartill icke minst bidragit hans uppträdande i sjöförsvarsfrågan, framkallade utnämningen mindre kritik, än man på grund av hans bristande erfarenhet i själva skeppsbyggeriyrket kunnat vänta. I betraktande av E:s centrala ställning i striden om sjöförsvaret samt av den moderation och sans, som han utvecklat, var det naturligt, att blickarna riktades på honom, då det gällde att utse den nye sjöministern. Härtill bidrog, att han var chef just för den institution, som bar ansvaret för skeppsbygget. Han var också väl känd i riksdagskretsar och hade intagit sin plats bland ridderskapet och adeln vid den pågående riksdagen.

Utnämningen till statsråd skedde 10 april 1848. I denna egenskap fick E. dock föga tillfälle att i avseende på nybyggnad av fartyg i praktiken omsätta de idéer han teoretiskt förfäktat. De oroliga tiderna och hotande krigsutsikterna ställde honom i stället inför den ansvarsfulla uppgiften att göra det bästa möjliga i beredskapssyfte av den sjökrigsmateriel, som redan fanns. Det låg fara i dröjsmål, ty läget blev för varje dag alltmera tillspetsat genom konflikten mellan Danmark och de tyska staterna i den slesvig-holsteinska frågan. Redan 20 maj 1848 var regeringen färdig med ett principuttalande, som gick ut på »att av omtanke för Sveriges och Norges ära, självständighet och egna intressen lämna konungen av Danmark den av honom begärda hjälp» genom flottans utlöpande och genom överförande till de danska öarna av en expeditionskår om 15,000 man »för att därest omständigheterna och de inledda underhandlingarnas utveckling så fordra biträda vid Danmarks försvar».

E:s yttrande till statsrådsprotokollet var kort men sakligt. Enligt detsamma beräknades kostnaderna för totalmobilisering av flottan till 3 1/2 millioner rdr b: ko. Utöver de redan klargjorda fartygen kunde ytterligare fyra linjeskepp under sommaren göras färdiga men de återstående först påföljande vår. Den av 72 kanonslupar och 120 kanonjollar bestående skärgårdsflottan kunde inom fem månader göras stridsberedd. Ett skyndsamt iståndsättande av befästningarna vid Karlskrona vore oundgängligt. E. betonade de tre nordiska folkens stamfrändskap men fäste sig främst vid de sjömilitära synpunkterna. Den djupaste grunden till den tyska politiken mot Danmark vore, enligt hans mening, strävan att skapa en tysk sjömakt, vartill både hamnar och sjöfolk saknades. Därmed skulle det sjöstrategiska läget i hela Norden förändras. Ännu vore Sverige-Norge den sjömilitärt starkaste makten i Norden, eftersom den ryska flottan endast kunde räknas till tredje rangens. Det insulära läget gjorde Skandinavien nära nog oåtkomligt annat än sjövägen. Den ryska faran ansågs av E. mindre hotande än den tyska. Svenskar och norrmän stodo kulturellt och konstitutionellt så högt över ryssarna, att dessa »åtminstone ej på en gång» skulle våga att med sig införliva fyra à fem millioner människor av sådan art som skandinaverna. Tyskarnas egenskap av stamförvanter med likartad samhällsbyggnad och bildningsnivå skulle däremot göra Skandinaviens underkuvande vida lättare från söder än från öster. Efter denna kulturförsvarsutvikning återvände E. till det militärpolitiska området, i det att han påvisade faran för den skandinaviska halvön, om tyskarna förfogade över transportmedel för sina starka arméer. En dylik eventualitet måste Sverige och Norge »med yttersta krafter» förebygga. Detta politiska program innebar, såsom E. själv angivit redan i mitten av april för G. O. Hyltén-Cavallius, »en rent skandinavisk» politik, för vilken E. önskade stöd hos allmänna opinionen. En presskampanj härför kom, under fördöljande av regeringsinitiativet, också till stånd. Innebörden av E:s nämnda program är emellertid ej helt känd.

Ehuru Sverige 1848 kunde inskränka sina militära åtgärder till besättandet av Fyen, blev dock en stor del av krigsmakten mobiliserad, och Sveriges röst kunde ännu göra sig hörd i makternas rådslag ej minst till följd av de maktmedel, som utvecklades. Det var under sådana förhållanden för E. en värdig avslutning på ett liv ägnat åt flottans vidmakthållande och stärkande att under denna krävande tid stå vid den svenska sjömaktens roder. Länge fick han dock ej förbliva där. Hans hälsa var redan vid statsrådsutnämningen försvagad, och han sparade ej sina krafter. Följden blev också, att han redan febr. 1849 avled.

S. G. von Troil har karakteriserat E. som gudfruktig, enkel, flärdfri, rättrådig, såsom ämbetsman »djupseende, skarpsinnig, fyndig; prövande med mogen överläggning, verkställande med allvarlig kraft». Som politiker var han »klar i bevisningsförmåga, tillgänglig för grundade motskäl, men med sällsynt lugn och självbehärskning försvarande vad han ansåg rätt». Han såg saker i stort och hade likväl noggrann detaljkännedom. – E:s maka, Constance af Trolle, hade stora litterära intressen och förbindelser; hon var som ung sekreterare och lektris hos Leopold och hade, enligt Crusenstolpe, i dagligt umgänge med denne »inandats doftet av det gustavianska tidevarvets litterära bildning».

Författare

Ludvig Hammarskiöld. Med bidrag av Bengt Hildebrand.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Anmärkningar vid de olika methoderne för kanoners rigtande om skeppsbord (Tidskr. i sjöväsendet, Arg. 1, 1836, s. 1–27; sign. E.). – Kapiten Marshall's kanon-lavetter (ibid, s. 28–36; sign. E.). – Jemförelse mellan fördelarne af större och mindre block (ibid, s. 74–83, 1 pl.; sign. E.). – Kort öfversigt af de förbättringar sjö-artilleriet erhållit under de sednaste tio åren (ibid, s. 173—193; sign. E.). – Tankar om be-hofvet af en särskild kadettkorps för Kongl. flottan, . . . (ibid. Arg. 2, 1837, s. 214—236; sign. E.). – Lärobok i det praktiska af sjö-artilleri-vetenskapen'. Carlskrona 1839. (16;, 280, (24) s, 2 pl. 2:a uppl. Sthm 1852. (2), XVII, (1), 390 s, 7 .pl. – Försök till en oväldig framställning af skärgårds- och seglande flottornas nödvändighet för Sveriges försvar och merkantila förkofran. Till trycket befordradt af Kongl. örlogsmannasällskapet. Sthm 1840. 67 s. (Anon.) – Om Marshalls lavetter och den erfarenhet angående deras användbarhet, som numera blifvit inhemtad (Tidskr. i sjöväsendet, Årg. 5, 1840, s. 11–25; sign. E.). – P. M. angående krutets stufning i durkarne och krutlangningens anordning å H. M:s skepp Prins Oscar, under prof-seglings- och exercis-expeditionen år 1838 (ibid, s. 209–215). – Betänkande angående sättet att å Kongl. flottans seglande fartyg införa bruket af bomb-kanoner och ihåliga projektiler... (ibid, s. 215–223). – Protokoll, hållet vid de försök, som blifvit anstälda å Hans Maj:ts däckade kanonslup von Essen, med en 7 tums bomb-kanon uti en kursör-lavett af ny konstruktion, . . . (ibid, s. 224–240). – Första grunderna till mekaniken. Efter fullständigare läroböcker sammandragne. Carlskrona 1841. (8), 125 s, 1 pl. 2:a uppl. Gefle 1845. (8), 124 s, 1 pl. 3:e uppl. Sthm (tr. i Gefle) 1851. 130 s, 1 pl. – Erinringar vid herr komm.-kapt. ... P. G. Hjelms svar på en af närvarande tids vigtigaste frågor rörande sjökrigsväsendet. Carlskrona 1844. 31 s. & omsl. – Wahrendorffska bombkanonen. Sammandrag af tillförordnade kom-mitterades berättelse, i anledning af det artilleri-försök med denna kanon, som blifvit verkställdt. . . år 1844 (KrVA Tidskr. 1845, s. 246–259; tills, med F. M. af Puke). – Ännu ett ord om Sveriges sjö-försvar, i anledning af. .. O. J. Hagelstams Faktiska upplysningar och oväldiga tankar om Sveriges skärgårds- och hafsförsvar, 1844 (Tidskr. i sjöväsendet, Årg. 9, 1845–46, s. 26–68). – Yttrande till Ridd. o. adelns prot. vid riksdagen 1847/48.

Källor och litteratur

Källor: Krigsexp. registr. över sjöärenden, Sjöförsvarsdep. registr., Generaladjutantens för flottorna och sjöförsvarets kommandoexp. arkiv: meritförteckningar, RA; kyrkoarkiv, Stockholms stadsarkiv; begravningstal över E. av F. G. Grönlund 14 febr. 1849 samt andra familjearkivalier (hos hovrättsrådet H. af Trolle, Stockholm). – [Nekrolog] Bore, 11/2 1849; Hj. Börjeson, Örlogsflotta och skeppsfart under 1800-talet (Sv. folket genom tiderna, 10, 1939); M. J. Crusenstolpe, Medalj onger och statyetter (1882), s. 95; G. Heckscher, Konung och statsråd i 1809 års författning (1933); E. Holmberg, Kungl. örlogsmannasällskapet 1771–1921 (1921); A. Holmberg, Skandinavismen i Sverige vid 1800-talets mitt (1946); L. L. von Horn, Biografiska anteckningar. 3:1. Officerare, som tjenat vid örlogsflottan åren 1825–1891 (1934); C. Hulthander, Biografiska anteckningar från Carlberg 1792–1892 (1892); G. O. Hyltén-Cavallius, Ur mitt framfarna lif (1929); E. Hägg, Under tretungad flagga (1941); A. Jansson, Försvarsfrågan i svensk politik från 1809 till Krimkriget (1935); E. O. Löfgren, Sverige- Norges ingripande i den dansk-tyska krisen 1848 (Hist. tidskr., 58, 1938); Personregister till rikets ständers protokoll... 1809 t. o. m. 1866 (1935); V. Söderberg, H. Olsson & G. Heckscher, Johan August Hazelius (1936); S. G. von Troil [Nekrolog] (KrVA Handl., 1850; omtr. i C. Akrell & S. G. von Troil, Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV :s dagar, 2, 1885); F. Wernstedt, Fullmäktige i riksgäldskontoret 1789–1939 (1939); E. Wrangel, Ur det fördolda (Blekingeboken, 13, 1935).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Fredrik Ehrenstam, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16708, Svenskt biografiskt lexikon (art av LudvigHammarskiöld. Med bidrag av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16708
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Fredrik Ehrenstam, urn:sbl:16708, Svenskt biografiskt lexikon (art av LudvigHammarskiöld. Med bidrag av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-16.