Meriter

1. Bengt Gustaf Bredberg, f. 6 juni 1797 i Kristine församling, Göteborg, d. 4 dec. 1873 i Valdemarsvik. Föräldrar: grosshandlaren Olof Bredberg och Johanna Maria Santesson. Åtnjöt undervisning i hemmet, bl. a. av gymnasieadjunkten, sedermera domprosten i Uppsala J. Thorsander; fortsatte privatstudierna i Lund och Uppsala; student i Uppsala 12 okt. 1810; avlade hovrättsexamen 8 juni 1815 och bergsexamen 7 juni 1816; idkade studier i bergsvetenskap vid Sala silvergruva sommaren 1816; företog flera studieresor, bl. a. till de tyska bergverken 1823–24 och på bergsrådet J. L. Aschans bekostnad till tyska nysilverfabriker 1851. Auskultant i bergskollegiet 18 juni 1816 (ed 17 nov. s. å.); tf. bergsvärdie vid Sala silververk från 23 dec. s. å.; bergsvärdie 8 nov. 1819; tillika andre lärare vid Falu bergskola 6 sept. 1824–1 juli 1830; erhöll bergmästares titel 23 nov. 1824; disponent Över gjuteriet och mekaniska verkstaden vid Krokfors 1832–dec. 1837; i egenskap av aktieägande direktör ledamot i Göta kanals direktion 1835–42; bergmästare i Nya Kopparbergs distrikt 11 juni 1836; ledde smältningarna vid Åtvidabergs kopparverk 1844–49; inköpte tillsammans med friherre J. K. Adelswärd Valdemarsviks kopparverk och Fångö gruva dec. 1844 och övertog ensam detta företag 1848; erhöll avsked från bergmästarbefattningen 6 juli 1849; avyttrade 1858 hälften i Valdemarsviksverket till stadsmäklaren Johan Holm och mottog i likviden säteriet Berga i Västerhaninge socken, dit han avflyttade i juni s. å; drev därpå Valdemarsviksverket tillsammans med sin kompanjon till år 1864. Erhöll Lindbomska priset 1823 och 1828; LVVS 1831; LVA 1842; RVO 1848.

Gift 4 juli 1826 med Karolina Jakobina Blix, f. 10 aug. 1795, t 4 jan. 1860, dotter till kaptenen i ostindiska kompaniets tjänst, Abraham Samuel Blix.

Biografi

B. är en av den svenska bergsvetenskapens märkesmän. Hans verk ägnades ej åt vår ekonomiskt viktigaste metall, järnet, som med rätta fått brorslotten av våra största metallurgers intresse, utan åt ädelmetallerna. Egentligen hade han bestämts för en annan bana. Hans fader, en förmögen grosshandlare, bedrev jämte sin huvudaffär bl. a. sockertillverkning, och då han önskade, att sonen skulle förvärva en för denna rörelse lämpad högre utbildning, sände han honom 1809 till Lund för att studera kemi. A. J. Retzius blev där hans lärare, och J. J. Berzelius' lärobok i kemien, som utkommit föregående år, hans vägledning vid självstudier. Men den sydsvenska lärdomsstaden hade intet laboratorium, och B. begav sig därför till Uppsala för att få tillfälle till experimentell utbildning. Ehuru endast tretton år gammal, fick han efter avlagd studentexamen tillträde till Joh. Afzelius' laboratorium, och här bestämdes hans levnadsbana. Föreståndaren, den originelle »Sten-Jan», var mera en kammarlärd än en experimentell forskare, men han hade förvärvat både sitt binamn och en god del av sin berömmelse genom sin stora mineraliesamling. Hans laborator A. G. Ekeberg, vars undervisning B. i stor utsträckning anlitade, var en skicklig kemist, och bland hans studiekamrater märkas J. H. af Forselles och J. A. Arfwedson, som båda skulle komma att göra sig ett namn i bergsvetenskapen. I denna omgivning fattade B. en avgjord håg för metallurgien, och sedan han fått sin faders samtycke, förberedde han sig för inträde i bergskollegiets tjänst med sådan framgång, att han vid aderton års ålder avlade hovrättsexamen och vid nitton års ålder den svåra och ansedda bergsexamen med högsta betyget i alla ämnen (1816).

Bekantskapen med Forselles förde B. efter avlagd examen till Sala, där Forselles deltog i omfattande undersökningar och utredningar för silververkets reorganisation i tekniskt och ekonomiskt avseende. Efter att genom biträdande vid dessa arbeten ha fått sin håg riktad på de ädla metallernas studium, begav sig B. på hösten 1816 till Stockholm för att fortsätta sin utbildning som auskultant i bergskollegiet och frivillig på Berzelius' laboratorium men återvände redan på nyåret 1817 som tf. bergsvärdie till Sala. Nu började B. kontrollera tillverkningen genom systematiska laboratorieundersökningar, som avslöjade oanat stora silverförluster under tillverkningens olika stadier. Lättast kom B. till rätta med smältförlusterna, som nedbringades till hälften i en av honom konstruerad ny smältugn (1819). Hans mest uppseendeväckande resultat var emellertid, att förlusten i metallhalt vid den  smältningen föregående anrikningen uppgick till 60 à 66 o/o, ett missförhållande som han under en utrikes resa 1823–24 kunde fastställa även vid de tyska silververken i Freiburg och Clausthal. De reformer, B. med anledning härav vidtog, ökade silverutbytet med 23 procent. En fullständig lösning av anrikningens problem innebar detta i sig betydande framsteg visserligen ej, men B: s förtjänst var så mycket större, som hans undersökningar voro de första i sitt slag. Den avhandling »Om aftersorteringen», vari han publicerade sina rön (1827), har också, även i utlandet vunnit anseende som klassisk. På ännu en tredje väg minskade B. silverförlusterna vid tillverkningen genom införandet av den s. k. smärgeldrivningen, som han under den nyssnämnda resan lärt känna i Tarnowitz.

Samtidigt med sin framgångsrika verksamhet vid Sala hade B. tagits i anspråk även som lärare vid Falu bergsskola (1824–30) och tillika funnit tid att utvidga sina vetenskapliga undersökningar även till andra områden av metallurgien. Genom förnyat arbete på Berzelius' laboratorium (1821) hade han letts in på studiet av isomorfien och kunde, tack vare den vetenskapliga utformning, detta begrepp då fått, fastställa, att slaggerna utgöras av kemiska föreningar i vissa proportioner, ej av isomorfa blandkristaller, varav åter slutsatsen blev, att man genom riktigt val av beskickningsämnen kan göra slaggen kemiskt ren från den metall, man avser att framställa (1822). Även dessa B:s rön beaktades i utlandet men föranledde även den franske kemisten Berthier till en kritik, vilken bemöttes av Berzelius i Vetenskapsakademiens årsberättelse 1825. B:s avhandling om slaggerna hade av Vetenskapsakademien belönats med Lindbomska priset. Samma utmärkelse vann han för andra gången 1828 genom en avhandling om de skärstenar eller svavelmetaller, som uppkomma vid metallurgiska processer. Även här visade han med tillämpande av samma tankegångar och metoder som i undersökningen om slaggerna, att skärstenarna äro kemiska föreningar, ej mekaniska blandningar, ett resultat som i likhet med hans slaggundersökningar vann erkännande även i utlandet men jämväl blivit bestritt och något modifierat genom senare forskningar.

Emellertid undergingo B:s levnadsomständigheter förändringar, som kommo att hämmande inverka på hans med sådan framgång inledda vetenskapliga verksamhet. Faderns död (1830) överflyttade på honom ansvaret för utredningen av boets vidsträckta affärer och för skötseln av ett par lantegendomar och en bruksegendom. Därjämte lade även en annan affär beslag på hans krafter. Under en utländsk resa 1829 hade han studerat fabrikationen av emaljerade kokkärl och därpå biträtt vid införandet av denna tillverkningsgren vid Krokfors gjuteri och mekaniska verkstad. De förbindelser, vari han härigenom inleddes, medförde, att han vid ägarens förtidiga död som disponent övertog skötseln av det starkt skuldsatta företaget, som han dock efter någon tid (1836) lyckades ombilda till aktiebolag. På liknande sätt indrogs han i Göta kanals affärer. Hans fader hade gått i borgen för sin svåger B. H. Santesson, en av kanalföretagets hängivnaste befrämjare, men då denne genom kanalbygget råkade i ekonomiskt trångmål, övertog B. jämte modern ansvaret för hans förbindelser. Som stor intressent inkallades B. i direktionen, där han under åren 1835–42 intog en framskjuten ställning; bl. a. ledde han de viktiga förhandlingarna vid de stämmor med kanalbolaget, som 1840 beslöto att försälja Motala mekaniska verkstad till ett enskilt konsortium.

Affärerna intresserade knappast B. i högre grad men fyllde snart jämte ämbetsplikterna helt hans verksamhet. Trots splittringen av tid och krafter åtnöjde han sig ingalunda med de formella tjänstebestyren. Sedan han (1836) övertagit bergmästarbefattningen i Nya Kopparbergs distrikt, fann han rikt tillfälle att göra sina insikter gällande till fromma för tillverkningen av ädelmetaller. Att silververken skulle bli föremål för B: s särskilda omvårdnad var ju att vänta. Genom hans bedrivande återupptogs nu driften vid Hällefors silververk, och med hans hjälp förbättrades arbetsmetoderna vid Grythytte silververk. Viktigare och varaktigare voro resultaten av hans insatser för kopparhanteringen. Trots myndigheternas ensidiga förkärlek för silver och koppar hade i tidens längd de ekonomiska realiteterna tagit ut sin rätt, och järnproduktionen hade därmed vunnit en utpräglad övervikt även i trakter, där man strävat att hålla kopparbrytningen vid makt både med tvång och stegrade privilegier. Med stora ansträngningar lyckades emellertid B. förmå intressenterna att återupptaga Ljusnarsbergs koppargruva — en framgång, vilken han på gamla dagar räknade »bland de minnen från en yngre tjänstemannaverksamhet, vilka ännu vid en framskriden ålder skänka tillfredsställelse och hugnad» —, genom hans ingripande reformerades smältningarna vid flera andra kopparverk, däribland Tunaberg, Gottenvik och Garpenberg, och hans insatser kommo att bilda epok i Åtvidabergs kopparverks historia. År 1843 kallades han av dåvarande fideikommissarien friherre Johan Karl Adelswärd till Åtvidaberg och övertog genom avtal med denne mot viss vinstandel ledningen av smältningen under fem år, räknat från början av år 1844. Nu reformerades hela smältprocessen, kolåtgången minskades och tillverkningskostnaderna nedpressades väsentligt. Då samtidigt en av de förnämsta gruvorna började giva rikare avkastning, uppdrevs tillverkningen från omkring 4,000 till över 10,000 centner. Trots dessa även ekonomiskt synnerligen goda resultat uppstod emellertid mellan friherre Adelswärd och B. en tvist om den senares vinstandel, vilken efter en uppseendeväckande process genom skiljedom avgjordes till B:s fördel. På Åtvidabergsaffären skall B. ha haft en vinst, som beräknats till mer än 280,000 kr.

Efter Åtvidabergsaffären tog B. avsked från bergmästarämbetet och ägnade sig uteslutande åt enskild verksamhet. År 1844 hade han nämligen på auktion inropat Valdemarsviks kopparverk med Fångö gruva. Till en början hade han innehaft bruket tillsammans med friherre Adelswärd, men då intressentskapet med denne upplöstes, övertogs det av B. ensam. Han bedrev till en början verket i måttlig skala och med tämligen god avkastning, men år 1858 upptog han en kompanjon i affären och slog sig själv ned på säteriet Berga i Västerhaninge. Samtidigt började B. och hans meddelägare med tillhjälp av den sistnämndes kapital och kredit starkt utvidga rörelsen. Det var dock ett ödesdigert missgrepp. Inom några år hade förlagsskulderna stigit från 30,000 till 300,000 kr., och då B:s kompanjon plötsligt gjorde konkurs, drogs även han med i ruinen (1864).

Redan omkring år 1850 hade B. vid sidan av sina ekonomiska företag upptagit ett viktigt bergsvetenskapligt arbete, i det han medverkade vid de omfattande undersökningar, genom vilka J. L. Aschan (se denne) möjliggjorde nickelframställningen vid Kleva. Ett annat större arbete, vid vilket B. anlitades som konsulterande ingenjör, var reorganisationen av koppartillverkningen vid Gustavs och Karlbergs kopparverk (1864–65). Efter konkursen sysselsatte sig B. väsentligen med utarbetandet av sina »Metallurgiska anteckningar», en rad häftesvis utkommande uppsatser och undersökningar, som han börjat utge 1863 och som i viss mån kunna sägas vara memoarer från B: s egen verksamhet, då de väsentligen bygga på därunder gjorda erfarenheter. De rymma forskningar och rön rörande ädelmetallerna samt bly, tenn och nickel, vilka behandlas såsom ett forskningsobjekt på grund av nära frändskap och ofta kombinerad förekomst samt likartade metoder såväl i avseende på de förberedande arbetena, skrädning, vaskning och röstning m. m., som vid själva smältprocessen. Arbetets bärande grundtanke är att visa den genom mångårig prövning i praktiken vunna bekräftelsen av de teoretiska åsikter, som B. utvecklat vid den närmare bekantskapen med de vid smältprocessen bildade föreningarnas kemiska konstitution. Vid sidan av de tekniska undersökningarna förekomma även historiska återblickar, vid vilka bl. a. en del material från bergskollegiets arkiv, bergmästararkiven och verkens egna arkiv kommit till användning.

B. beskrives som en man av glatt, angenämt och fint umgängesvett i förening med mycken belevenhet. »Med ett lätt och livligt lynne skattade han, enligt mångas åsikt, alltför mycket åt skenet och de kvinnliga behagen.»

Författare

B. Boëthius.

Arkivuppgifter

B. efterlämnade en utförlig självbiografi i handskrift, vilken ligger till grund för åminnelsetalet över honom i Vetenskapsakademien. Ett flertal brev från honom samt hans laborationsjournal 1821–44 förvaras i Vetenskapsakademiens bibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Försök att bestämma den chemiska sammansättningen hos några vid smält-processer i stort bildade slagger (VA Handl., 1822, s. 58—82; även i Jern-kont. annaler, Årg. 7, 1823, s. 313—347; belönad med Lindblomska priset). — Undersökning af grön granat från Sala (VA Handl., 1822, s. 83—86). — Några underrättelser om jernbergverken m. m. i Norra Tyskland (Jern-kont. annaler, Årg. 9, 1825, s. 230—370, 3 pl., 2 tab.; Årg. 12, 1828, s. 352—518, 2 pl.; tills, med C. E. Sjögreen). — Om kolmätning (ibid., Årg. 10, 1826, s. 273—340; tills, med C. Wallman, E. Berndtson och N. G. Sefström). —t Om aftersorteringen (ibid., Årg. 11, 1827, s. 275—336, 1 pl., 3 tab.). — Om den chemiska sammansättningen hos svaflets föreningar med metaller, sådane de bildas vid smält-processer i stort (VA Handl., 1828, s. 126—155; även i Jern-kont. annaler, Årg. 12, 1828, s. 272—306; belönad med Lindblomska priset). — Om kiselsyrans användande vid koppargarning (VA Handl., 1841, s. 181—186). — Berättelse om de förändringar i smält-processerne vid Åtvidabergs kopparverk, hvilka under åren 1844—1848 derstädes blifvit införde. Linköping 1848. 50 s., 5 tab. — Ritningar till Berättelsen om Åtvidabergs smältprocesser. Sthm 1849, 6 s., 9 pl. — Metallurgisk tillverkning af nickelspeis (VA Öfversigt, Årg. 8, 1851, s. 29—31). — Nickeltill verkning (ibid., s. 169—174, 258). — Metallurgiska anteckningar. H. 1—7. Sthm 1863—69. 80 s., 1 pl.; 78, (2) s.; 95 s., 1 pl.; 40 s., 3 pl.; 64 s.; 93, (3) s.; 192 s. — Några upplysningar om Gustafs och Carlsbergs kopparverk i Jemtland, hufvudsakligen i Jmetallurgiskt hänseende, afgifne vid bolagets sammanträde den 6 nov. •1865. Sthm 1865. 29 s. — Johan Lorentz Aschan, bergsråd, bruksägare (VA Lefnadsteckningar, Bd 1, H. 1, 1869, s. 59—69). — Dessutom Berättelser rörande göromålen vid bergs-skolan åren 1824 och 1825 (Jern-kont. annaler, 9—10, 1825, 26) och Berättelser rörande bergs-skolans göromål uti hyttkonsten för åren 1826 t. o. m. 1829 (ibid., 11—14, 1827—30). — Flertalet av B: s ovannämnda avhandlingar ha även publicerats i översättning i en eller flera av följande tidskrifter: Archiv f. Bergbau, Journal f. Chemie, Journal f. prakt. Chemie, Journal f. techn. u. ökon. Chemie, Annalen der Physik, Annales des mines och Philosophical Magazine.

Översatt: W. Scott, Om skogsplantering (Jern-kont. annaler, Årg. 15, 1831, s. 447—498).

Källor och litteratur

Källor: B:s ovannämnda metallurgiska anteckningar; C. A. H. Sjögren, Bengt Gustaf Bredberg (VA Lefnadsteckningar, 2, 1878—1885).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Bengt Gustaf Bredberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16922, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16922
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Bengt Gustaf Bredberg, urn:sbl:16922, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-04-20.