Meriter

4. Sven Libert Bring, den föregåendes kusin, f. 3 febr. 1826 i Össjö, d. 30 nov. 1905 i Lund. Föräldrar: dv. kyrkoherden i Össjö, sedermera i Arrie, prosten Jöns Nikolaus Bring och Ingri Brita Billing. Åtnjöt skolundervisning i Paul Genbergs och E. G. Brings privatskola i Lund samt från 1841 i Malmö skola; student i Lund 7 febr. 1844; disp. 30 okt. s. å. (Determinatio statuum spiritualium, qui in epistola Pauli ad Romanos, cap. VII: 9–25, commemorantur, p. I; pres. E. G. Bring); fil. kand. 16 juni 1849; disp. 11 juni 1850 (Carmina Quinti Horatii Flacci suis quseque metris, spec. I; pres. J. G. Ek); fil. mag. 22 juni 1850; teol. kand. 31 maj 1855; prästvigd 24 juni s. å.; avlade pastoralexamen 21 maj 1860. Biträde vid förvaltningen av förste stadskomministerbefattningen vid Lunds domkyrkoförsamling med tjänstgöring i Bjällerup och Stora Råby 25 juni 1855–23 juni 1856; predikant vid länslasarettet i Lund 24 okt. s. å.; docent i systematisk teologi vid Lunds universitet 23 juni 1856; tf. legationspredikant i London 1 maj–31 aug. 1857 samt 1 juni–30 sept. 1860; uppförd på tredje förslagsrummet till andre teol. adjunkt 17 sept. 1859; meddelade privat undervisning i dogmatik och moralteologi; examinator i teologi vid studentexamina; kyrkoherde i Torrlösa och Norra Skrävlinge 21 mars 1862; uppförd på andra förslagsrummet till biskop i Kalmar 19 jan. 1876; ledamot av prästmötesberedningen 1876 och 1883; medarbetare i Svensk-luthersk kyrkotidning 1877–83 och i Teologisk tidskrift; höll föredrag vid första allmänna prästkonferensen i Stockholm 1881; suppleant till prästerligt ombud vid kyrkomötet 1883 för Lunds stift; professor i praktisk teologi vid Lunds universitet samt kyrkoherde i Hällestad, Dalby och Bonderup 4 juni 1886; ledamot i kommittén angående ny kyrkphandbok 31 dec. 1888 (förslag 18 apr. 1891 och reviderat förslag 7 sept. 1894); bevistade kyrkomötet 1893; erhöll avsked från professuren 2 apr. 1897. Teol. doktor 28 maj 1868; LNO 1876; fil. jubeldoktor 31 maj 1900.

Gift 8 maj 1862 med sin kusin Lydia Konstantia Josefina Billing, f. 1 maj 1837, d. 30 juni 1907, dotter till dv. kronofogden i Gröinge härader, sedermera lanträntmästaren i Kristianstads län Magnus Billing.

Biografi

B:s fader, som avled 1842, efterlämnade sin familj i bekymmersamma ekonomiska omständigheter. Efter nådåret flyttade hans änka till Lund, där hon genom att giva spisning åt studenter sökte bidraga till sitt och sina fyra barns uppehälle. Genom kondition skaffade sig B. tillfälle till akademiska studier. Den första anställningen erhöll han i friherre F. A. Ehrensvärds familj, som med stor välvilja och gästfrihet omfattade den unge studenten. Utom genom familjen Ehrensvärd — en dotter blev gift med den frejdade Gustav Ljunggren — hade B. anknytning till det dåtida lundensiska umgängeslivet genom sina släktingar professor Ebbe Samuel Bring och dv. adjunkten, sedermera biskopen Ebbe Gustav Bring. Av efterlämnade dagboksanteckningar framgår, att han intresserat deltog i tidens studentliv, även öm moderns ängslighet och hans egna begränsade tillgångar ålade honom mången inskränkning. Med entusiasm beskriver han såsom så mången annan samtida Talis Qualis' berömda uppträdande vid studentmötet 1845, då studentskalden under ändlöst jubel deklamerade »Finland, så jag ville ropa». B:s studier syftade närmast till filosofie doktorsgraden och gingo hand i hand med en ganska vidsträckt läsning av skönlitteratur. Sedan filosofie kandidatexamen med högsta betyg i estetik och goda vitsord i filosofi och de gamla språken 1849 absolverats, tog han för ett år kondition hos sin morbror lanträntmästaren M. Billing på Fridhem, där han undervisade de yngre barnen, till vilka Gottfrid Billing hörde. På Fridhem fann han också sin maka, Lydia Billing, med vilken han förlovade sig 1854.

Under året på Fridhem genomgick B. en religiöst fördjupande kris. I sitt föräldrahem hade han blivit förd in i den av herrnhutismen befruktade och levandegjorda kyrkliga traditionen, vilken betytt så mycket, för Lunds stift. I sin dagbok för 1847 skriver han: »På sin dödssäng sade pappa: 'Vad du gör, så håll fast vid Kristi rättfärdighet.' Dessa ord glömmer jag icke, jag tror dem — och denna tro är icke någon auktoritetstro. Jag tror dem, ty de leva och röra sig i mitt hjärta, de giva mig frid.» Överhuvud ger B:s dagbok åren 1845–52 ett starkt intryck av det utpräglade fromhetsliv, som levde före väckelsen och utanför dennas råmärken. Emellertid kom B. just under Fridhemstiden i närmare beröring med åtskilliga av dem, som stodo i spetsen för de nya andliga strömningarna, såsom doktor K. A. Bergman i Vinslöv, P. Welinder, Oskar Ahnfelt, T. N. Hasselqvist, vilken sistnämnde sedermera reste till Amerika och blev en av grundläggarna av Augustanasynoden. B. brevväxlade även under senare år med honom. Hasselqvist gav under för B. tunga dagar honom det rådet att i det religiösa livet vara såsom ett barn. I själva verket fanns det hos B. under hela hans senare liv och starkt framträdande på äldre dagar ett barnafromt drag, kanske ibland lutande åt älsklig naivitet. Men detta barnsliga gick å andra sidan tillsammans med ett starkt spekulativt drag, en ständig strävan att med tanken söka bemästra troslivets problem. I sina dagboksanteckningar återkommer B. icke blott till de med samvetslivet sammanhängande svårigheterna, utan åter och åter till, såsom han uttrycker sig, striden mellan känsla och vetande. B. hade flitigt studerat Hegel och dennes religionsfilosofi och förnam i sitt tänkande tidvis en stark dragning åt en panteistisk världsåskådning. Under den andliga brottningen skrev han också en gång till sin äldre frände Ebbe Gustav Bring, vilken svarade bl. a. följande: »Det har för mig varit av särskilt intresse att hos dig igenkänna densamma inre kamp och desamma uppstående stora frågor, som jag själv, på samma sätt som du och i samma riktning, under de första åren av mina teologiska studier, stridde med. De frågorna följa oss utan tvivel genom livet, utan att erhålla sin fullständiga lösning, men företages arbetet på lösningen blott så, att det bliver ej blott huvudets utan hela människans sak, företages det i ödmjukhet, i tro och bön, och ej i självbelåten otro, så felar det icke — det skall du själv få erfara — att vi mer och mer komma oss att närma oss det i kyrkan positivt givna och därur hämta en allt större rikedom av levande sanning och härlighet.» Vid seklets mitt voro också, genom väckelsen och liberalismen, de kyrkopolitiska problemen brännande. B:s sympatier voro genom uppfostran på den konservativa sidan, men med vaket intresse upptog han, vad Bergman och dennes meningsfränder yttrade. En tid sympatiserade han med kravet på kyrkans skiljande från staten och läste med gillande ett av Hasselqvist lånat arbete av Robert Baird, bekant också i den svenska nykterhetsrörelsens historia, i vilket de amerikanska kyrkliga förhållandena målades i de ljusaste färger.

B. hade emellertid efter sin promotion till filosofie doktor (1850) börjat sina teologiska studier och vinnlade sig, såsom naturligt var med hans läggning, särskilt om den systematiska teologien. En kondition hos domkyrkoinspektoren S. K. Brink i Lund lättade hans ekonomi. Sedan B. efter avlagd teologie kandidatexamen några år tjänstgjort som docent, sökte han 1859 en adjunktur vid den teologiska fakulteten i Lund tillsammans med den äldre och mera meriterade K. V. Skarstedt, vilken erhöll befattningen, och O. F. Myrberg från Uppsala. För sitt egentliga specimen, »Dogmatisk utveckling af Gudsbegreppet. I cap. af en systematisk theologi ur kärlekens idé» erhöll B. goda vitsord och betecknades såsom den bland de sökande, som visade de bästa anlagen för teologisk spekulation. I sitt arbete hade B. i anslutning till den tyske teologen A. Liebner fastslagit kärleken såsom den systematiska teologiens princip. Inom fakulteten riktade visserligen V. Flensburg vissa anmärkningar mot utförandet. Han framhävde emellertid därjämte arbetets olika förtjänster, icke minst författarens stora förtrolighet med bibeln. Denna förtrolighet var ett karakteristiskt drag hos B., likasom hans älsklingsuttryck »kärlekens idé» bär vittne om den »johanneiska» läggningen av hela hans personlighet. I detta sammanhang må också B:s stora kärlek till psalmboken påpekas. Näppeligen har någon ivrigare än han, bittida och sent, i helg och i socken, sjungit psalmer. Det mera naiva draget hos B. kom fram i en liten 1857 utgiven skrift »I skolen allsintet svärja. Några ord till det svenska folket om de svenska ederna». Det brinnande och allvarliga nit, som drev författaren, skärpt som det var under en Englandsvistelse och genom sammanträffandet med den i friare kyrkliga kretsar i Sverige synnerligen uppskattade skotske professorn J. Lumsden, förfelade dock att göra verkan på grund av själva skrivsättet. Åtskilliga kände sig personligen utpekade, och förargelsen var, rätt allmän. Även denna skrift hade B. inlämnat såsom specimen. Vid behandlingen inom fakulteten förklarade Anton Niklas Sundberg, att han helst förbiginge den med tystnad, vilket han också gjorde.

Då utsikterna vid universitetet voro stängda, måste B. med stor avsaknad utbyta akademien mot Torrlösa pastorat (1862). Nu kunde han efter åtta års väntetid grunda det egna hemmet. B. blev en nitisk och god församlingsherde. Sonen, doktor Johannes Bring, har i »Minnen från gamla skånska prästhem» (1924) på ett förträffligt sätt skildrat livet i Torrlösa prästgård. Man får här ett starkt intryck icke blott av prästens gärning under äldre kyrkliga förhållanden utan också av den patriarkaliske familjefadern, hos vilken väl det religiösa var det dominerande men för vilken detta icke uteslöt en mångfald andra intressen, såsom för den klassiska skönlitteraturen, svensk och, av den utländska, engelsk, och för musiken. För besökande stod prästhemmet öppet, och många sökte sig dit, både präster och lekmän. Överhuvud hade B. en lycklig förmåga att umgås och knyta förbindelser med människor, även sådana som stodo hans egen åskådning fjärran. Så brevväxlade han med S. A. Hedlund, den bekante redaktören för Göteborgs handels- och sjöfartstidning. Bland de prästerliga vännerna stod kyrkoherden i det närbelägna Svalöv, Josua Colliander, gift med en dotter till biskop J. H. Thomander, honom närmast. Inom vänkretsen intog B. i viss mån en ledande ställning. Så var han ständig ordförande i en korrespondansförening mellan teologer och präster i Lunds stift. Den fromhetstyp, som var förhärskande inom denna krets, som för övrigt icke saknade inflytande inom stiftet, var avgjort kyrklig. Men B. glömde aldrig sin förbindelse med väckelsens män. Han intog en förståelsefull ställning till den utpräglat pietistiska typen och företrädde själv en konfessionell, kyrklig pietism. B. kände sig oförhindrad att skriva i den av hans vän P. Welinder utgivna Församlingsvännen, liksom också i den av F. F. Hierta redigerade Väktaren. Men en kyrkans orubbligt trogne son var B. Frimodigt uppträdde han till försvar för vad han ansåg vara dyrbart i det kyrkliga arvet.

Såsom en kyrkans nitiske och insiktsfulle målsman gjorde B. sig känd också utanför stiftets gränser. När P. P. Waldenström åstadkom schism inom Evangeliska fosterlandsstiftelsen och separatismen från kyrkan antog skarpare former, sammanslöto sig en del »Kyrkans vänner», närmast inom Linköpings stift, till värnande av den kyrkliga traditionen. Den mest drivande kraften var dv. föreståndaren för Swartz'ska friskolan i Norrköping, sedermera kyrkoherden i Lunds stift P. A. Berggren. Föreningen Kyrkans vänner verkade genom årsmöten, genom utgivandet av ströskrifter och genom en tidskrift, Svensk-luthersk kyrkotidning, redigerad av Berggren (1877–83). Bland medarbetare i denna nämndes i främsta rummet B. och Gottfrid Billing. B. uppträdde också vid föreningens årsmöten och medverkade framgångsrikt i dess ströskrifter.

B. förfogade över en behaglig stil, någon gång med gammaldags konkretion och saftighet, och tonen var varm och innerlig, särskilt i de rent uppbyggliga skrifter, som han under årens lopp lät utgå. Ett ämne, som i dessa ständigt sysselsatte honom, var passionshistorien, för honom även ett drama, som han räknade bland litteraturens mästerverk. Även för fortsatta studier och fortsatt vetenskapligt författarskap fann B. tid. Så skrev han under årens lopp icke så litet i det uppsaliensiska organet Theologisk tidskrift. Med redaktionen, N. J. Linnarsson och Martin Johansson, stod han på vänskapligaste fot. Gärna mottogos hans bidrag, vilket visar, att de lågkyrkliga uppsaliensarna icke funno den snarast högkyrklige lundensaren på något sätt intransigent. B. blev ett föreningsband mellan Uppsala och Lund på en tid — under K. Olbers' dagar — då motsatsförhållandet var nog så utpräglat, och han anmodades också att hålla föredrag vid den första allmänna svenska prästkonferensen i. Stockholm 1881. B. samlade sig emellertid också till större uppgifter. Med »Grunddragen af den christeliga trosläran» (1869, 77) fullföljde han sina intentioner från den akademiska tiden. De utförliga svenska dogmatikernas antal är synnerligen blygsamt. Under århundradet kan man, utom Brings, knappast räkna med mer än ett annat arbete, biskop K. O. Björlings synnerligen vidlyftiga och litet lästa »Den christeliga dogmatiken» (1866–77). Det grundbegrepp, som behärskade framställningen hos B., var kärleken. Originaliteten var icke ringa. Recensenten i Theologisk tidskrift, N. J. Linnarsson, som i stort sett syntes mera nöjd med B. än med Björling, menade visserligen, att B. stundom låtit fantasien få väl fria tyglar. Väsentligen reproducerade eller ville B. dock reproducera den ortodoxa uppfattningen. I en mycket vänligt hållen, men ändock kritisk recension av några av Pontus Wikners skrifter preciserade en gång B., vad han menade med ortodoxi: det var i huvudsak icke annat än kyrkans bekännelse, sådan den t. ex. i Luthers barnalära från barndomen blivit lagd på våra läppar och i våra hjärtan. Den senare dogmatiska vetenskapen har icke haft lika lätt att sätta likhetstecken så, som B. gjorde det. Det konfessionella draget hos B. hade på ett individuellt sätt färgats genom hans genomgående goda kännedom om den nyare tyska dogmatiken, särskilt Erlangerskolan (mest Thomasius), likasom också av hans spekulativa läggning. Ungdomens förkärlek för Hegel hade fått vika. I läran om kyrkan och sakramenten fann lågkyrkligheten i Uppsala med full rätt inverkan från nyluteranismen (Kliefoth). Linnarssons kritik på denna punkt var dock jämförelsevis hovsam. Skarpare toner anslog däremot den finske dogmatikern A. F. Granfelt i en synnerligen ingående och utförlig granskning i Tidskrift för teologi och kyrka. Granfelt förklarade sig i hög grad uppskatta B: s arbete såsom vetenskaplig prestation, men i fråga om åsikter skilde han sig från honom, ju längre han kom i framställningen. I försoningsläran opponerade Granfelt mot B:s fasthållande av Kristi strafflidande. Klar var differensen också i fråga om kyrka och sakrament. B. svarade med ett genmäle, vilket gav anledning till en vänskaplig och förtrolig brevväxling under många år, varvid dogmatiska frågor av olika slag dryftades. B:s dogmatik lästes icke så litet på sin tid. Upplagan blev slutsåld. Men den utträngde varken Martensens dogmatik i Lund eller Granfelts i Uppsala. 1884 utgav B. ännu ett spekulativt lagt arbete, »Treenighetsbegreppets ethiska betydelse».

B. började gråna i församlingstjänsten. Alla tankar på akademien hade han för länge sedan uppgivit. Men när G. Billing 1884 blev biskop i Västerås, sökte han dock på dennes uppmaning den lediga professuren i praktisk teologi. Hans farligaste medsökande var den unge e. o. professorn Per Eklund. B. erhöll emellertid befattningen och kom således nära sextioårig tillbaka till det älskade Lund och universitetet. En högst aktningsvärd arbetsprestation utförde han under de följande åren. Sitt författarskap fortsatte han, nu närmast på den praktisk-teologiska linjen. Såsom ledare av de praktiska övningarna kunde han icke mäta sig med sin företrädare. Temperamentet var också olika. Men hans blida personlighet och hans stora prästerliga erfarenhet gåvo honom auktoritet. Han visade också mycken skicklighet i homiletisk textbehandling, varom de efter hans död utgivna utkasten bära vittne. År 1888 insattes B. i den kommitté, som under A. N. Sundbergs ordförandeskap skulle revidera handboken. Vid sidan av U. L. Ullman, som dominerade, utövade B. föga inflytande. B. deltog även i det märkliga 1893 års kyrkomöte, varvid han, såsom naturligt var på grund av hans ställning sedan gammalt, förde bekännelsetrohetens talan. Utom för de mångskiftande ämbetsgöromålen fann B. tid för allehanda smärre uppgifter på församlingslivets område. Tillsammans med sin gamle vän Josua Colliander, som han återfann i Lund såsom kyrkoherde i S:t Peters kloster, var han med om att grundlägga Enskilda studenthemmet. Ur de studentkretsar, i vilka B. rörde sig, framgingo de män, som sedermera kommo att uppbära den kristliga studentrörelsen, vilken skulle få en så stor betydelse för den svenska kyrkan. Ett slaganfall 1895 lämnade B. med brutna krafter. Efter avskedet 1897 följde några stilla åldrandets år.

Författare

E. Rodhe.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: »I skolen allsintet svärja.» Några ord till det svenska folket om de svenska ederna. Lund 1857 . 30 s. 2: a genomsedda, uppl. Lund 1862. 32 s. (Även i norsk övers.) — Dogmatisk utveckling af gudsbegreppet. 1 cap. af en systematisk theologi ur kärlekens idé. Lund 1859. (2), 97 s. (Avh. f. teol. adjunktur.) — Kyrkotukten betraktad från biblisk ståndpunkt. Lund 1859. (4), 95 s. — Om studiet af det apostoliska tidehvarfvets historia samt de nyare bearbetningarna af denna historia (Sv. kyrkotidn., Årg. 5, 1859, s. 252—256, 265—272). — Om philosophiens ställning till christen-domen och theologien (ibid., Årg. 7, 1861, s. 65—75, 97—108, 145—153). — Satser om religion, christendom och kyrka, som komma att offentligen afhandlas vid prestmöte i Lund den 14—16 sept. 1864. Lund 1864. [1], 26 s. (Handl. om prestmötet i Lund 1864.) Med tillägg ånyo utg. Lund 1864. II, 66 s. (Följdskrift: Den allra nyaste teologien eller theserna vid. prestmötet i Lund. .. bedömda af en Lekman. Helsingborg 1864. [1], 18 s.) — Sex betraktelser öfver Christi lidande. Sthm 1867. (4), 91 s. — Förmaningsord till ungdomen i Torrlösa och Skreflinge församlingar af dess kyrkoherde. Lund 1868. 66 s. 13 :e uppl. Sthm 1912. '64 s. (Även i norsk och finsk övers.) — Om förhållandet mellan den Paulinska och Johanneiska läroformen, med särskilt afseende på läran om återlösningen, rättfärdiggörel-sen och helgelsen (Theol. tidskr., Årg. ,8, 1868, s. 23—31). — Den falske Petrus och påfvedömet (ibid., Årg. 9, 1869, s. 298—306). — Grunddragen af den christeliga trosläran. D. 1—2: H. 1—2. Lund 1869—77. IV,276s.; 149 s.; 257, (2) s. — Om förhållandet mellan tron och trons föremål (Theol. tidskr., Årg. 10, 1870, s. 257—268). — Den katolska kyrkan och folken (ibid., Arg. 11, 1871, s. 269—279). — Passionsbok. Betraktelser för hvar dag i fastan. Lund 1875. (5), 128 s. Lund 1911. (5), 139 s., 1 pl. (Även i finsk övers. Tammerfors 1905.) — Den närvarande separatismen inom den svenska kyrkan. 1—5 (Sv. luthersk kyrkotidn., Årg. 1, 1877, s. 17—22, 41—48, 57—62, 77—82, 93—97). — Abstraktionens synd (Theol. tidskr., Årg. 18, 1878, s. 313—328). — Sanning och lif samt Skriften ett ord i sinom tid för vår tid. Tvenne uppsatser. Norrk. 1879. 67 s. (Den förstnämnda upps. förut tryckt i Sv. luthersk kyrkotidn. 1878, den senare i Lunds stifts bibelsällsk. handl. 1877.) — Ett hus som tjenar Herren. Några ord till husfäder och husmödrar. Norrk. 1880. 48 s. 5:e uppl. Sthm (tr. Norrk.) 1896. 48 s. — Pastor och församling (Sv. luthersk kyrkotidn., Årg. 4, 1880, ¦s. 21—26, 37—42, 57—63, 73—79, 89—93, 125—130, 141—145, 164—178). — Gamla råmärken (ibid., Årg. 5, 1881, s. 53—61; även sep. Norrk. 1881. 20 s.). — Om rätt och kärlek (Förhandl. vid allm. sv.-luth. prestkonf. i Stockholm 1881, s. 103—119). — Att man skall döpa små barn. Norrk. 1883. 4 s. 4:e uppl. Sthm 1894. 4 s. — Huru skall genom konfirmationsundervisningen ett kyrkligt sinne kunna hos nattvardsbarnen bäst befrämjas? (Theol. tidskr., Årg. 23, 1883, s. 444—457). — Fins något kristligt berättigadt i de moderna socialistiska sträfvandena? Lund 1884. 30 s. — Treenighetsbegreppets ethiska betydelse. Lund 1884. (5), 192 s. — Kyrkans handlande såsom objekt för den praktiska teologien. Lund 1885. (6), 73 s. — Kyrkans nationela uppgift (Tidskr. f. kristlig tro o. bildn., Arg. 5, 1887, s. 56—'66). — Kristi lidandes historia betraktad från dramatisk synpunkt (ibid., s. 185—201). — Trenne uppsatser i praktisk teologi. 1. Den praktiska teologiens betydelse för kyrkans lif. 2. Predikans popularitet. 3. Det kasuelas betydelse för själavården. Lund 1888. 69 s. — Gudsvännen Abraham såsom menniskovän (Tidskr. f. kristl. tro o. bildn., Årg. 7, 1889, s. 216—227). — Kyrklighet och kristlighet (Febe, Årg. 4, 1890, s. 83—101). — Passions^ historiens homiletiska behandling. Lund 1893. (4), 218 s. (Delvis förut tryckt i Tidskr. f. teologi, Årg. 1—3, 1891—93..) 2: a uppl. Lund 1907. (4), 218, (l) s. — Beroende, frihet och kärlek som det etiska lifvets grundbestämningar (Kyrkl. tidskr., Årg. 4, 1898, s. 17—29). — Samfundet och Gud. Lund 1901. 73 s. — Predikoutkast öfver första årgångens högmässotexter. I urval ordnade och utg. af J. Th. Bring. Upps. 1907[—08]. (6), 573, (2) s., 1 portr. — Predikoutkast öfver andra årgångens högmässotexter. I urval ordnade och utg. af J. Th. Bring. Upps. [1908—]1909. 573, (2) s. — Dessutom ett stort antal predikningar och andliga tal (förtecknade i Lunds universitets matrikel 1899), uppsatser och anmälningar i Theol. tidskr., Församlingsvännen, Sv. luthersk kyrkotidn., Lutherskt veckoblad, Lutherskt månadsblad, Tidskr. f. teologi, Febe, Väktaren, Söndagsvännen, Augustana, Lutherskt Ugeblad m. fl.

Källor och litteratur

Källor: Personliga minnen. — Eckl.-dep. handl. 21 mars 1862, 10 mars 1876 och 4 juni 1886 (meritförteckn.), Lunds kanslersämb. handl. 1859, RA; B:s Dagbok 1845—52 (hos domprosten J. Th. Bring) samt brev till B., LB; Lunds teol. fakutlets prot., Lunds univ. arkiv. — J. Bring, Bringskla hemmet i Torrlösa prästgård (Minnen fr. gamla skånska prästhem, saml. o. utg, av H. E. Hallberg, 1924); H. E. Hallberg, De bortgångnas minne (Handl. rör. prästmötet i Lund 1906); Lunds universitets matrikel 1899.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sven Libert Bring, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16962, Svenskt biografiskt lexikon (art av [a:6794:E. Rodhe.]), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16962
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sven Libert Bring, urn:sbl:16962, Svenskt biografiskt lexikon (art av [a:6794:E. Rodhe.]), hämtad 2024-04-18.