Meriter

1. Carl Georg Brunius, f. 23 mars 1792 i Tanum, d. 12 nov. 1869 i Lund. Föräldrar: kyrkoherden i Tanum och Lur, prosten Gomer Brunius och Mariana Rodhe. Efter enskild undervisning student i Lund 28 mars 1803 och i Uppsala 15 okt. 1811; återvände till Lund, disp. där 19 dec. 1812 (Dissertatio physicoastronomica de propagatione luminis successiva; pres. K. E. Kjellin); filol. kand. 15 dec. 1813; fil. kand. 23 apr. 1814; disp. maj s. å. (Methodus inveniendi numeros minimos, rationem datam appropinquate exprimentes; pres. K. E. Kjellin); fil. magister 22 juni s. å. Docent i Lund 18 maj 1815, e. o. adjunkt 1 maj 1816 och adjunkt 17 mars 1820, allt i grekiska språket; tillika adjunkt i romersk vältalighet och poesi 30 apr. 1821 (jmfr K. brev 22 mars s. å.); prästvigd 3 dec. 1823; professor i grekiska språket 20 apr. 1824; ledamot av Lunds domkyrkoråd sept. 1831 (dess ordförande, ständig ledamot 31 juli 1843); akademiens rektor 1831 och 1841; vald till ledamot av skolrevisionen 2 maj 1832 (bet. 13 dec. s. å.) (v. ordförande 18 sept. s. å.); kyrkoherde i Stävie och Lackalänge prebendepastorat 25 maj 1847 (tillträdde 1848); prost 25 aug. s. å.; ledamot av Lunds lasarettsdirektion 9 juli 1852; erhöll avsked som professor emeritus 1 maj 1858. LNO 1843; BJDDO 1851; LHA 1853; KVO s. å.; LWS 1857; fil. jubeldoktor 7 juni 1865; ledamot av ett flertal in- och utländska allmänna och lärda sällskap, däribland Fornskriftssällskapet (1844) och VVS (1857).

Gift 25 aug. 1829 med Maria Charlotta Tillander, f. 6 nov. 1804, d. 29 sept. 1883, dotter till klädesfabrikören Johan Sakarias Tillander i Stockholm.

Biografi

Redan som barn visade B. anlag för teckning och handaslöjd. Då faderns arbetare voro sysselsatta med byggnadsverksamhet, tillbragte han hos dem sina lediga timmar och visade sig då både händig och praktisk. För läsning hade han däremot mindre fallenhet, och föräldrarna hotade därför att sätta honom i murarlära. Långtifrån att avskräckas härav, tilltalades han livligt av projektet. Detta blev emellertid icke realiserat, utan så småningom lyckades modern väcka gossens intresse för studier, så att han på allvar började syssla med särskilt latinska språket, vari han vann sådan skicklighet, att han inom ett år kunde läsa Caesar, Justinus och en del av Ciceros tal kursivt. Läsningen av romerska skalders diktverk väckte hans lust till självproduktion, men faderns kritik avskräckte honom från att fortsätta. Vid elva års ålder for B. jämte två bröder till Lund för att studera juridik. Då faderns gamle vän professor J. Lundblad fick se gossens latinska verser, rådde han honom emellertid att fortsätta med de klassiska språkens studium. Vid återkomsten till hembygden kort därefter erhöll han ytterligare handledning av fadern och av dennes adjunkt. Efter några månaders vistelse i Uppsala 1811 återvände han därpå till Lund, där han på uppmaning av professorerna K. P. Hagberg och K. E. Kjellin fullföljde de humanistiska studierna och någon tid efter sin promotion fästes vid universitetet, till en början som docent, därpå som adjunkt och slutligen som professor i grekiska. Under sommaren 1814 och de två närmast följande åren undersökte B. Vikens gamla monument, vilket resulterade i det av honom jämte professorn, sedermera riksantikvarien J. G. Liljegren utgivna arbetet »Nordiska fornlemningar». På grundval av den mängd hällristningar, som han påträffat, författade han en »Hällristningslära», som år 1818 översattes till franska men som icke blev tryckt. År 1816 begav sig B. med vederbörligt tillstånd till Stockholm, där han vistades en tid framåt i sin dv. beskyddares, sedermera svärfaders, fabrikör Tillanders hus. Han sysslade då med undervisningsverksamhet och framför allt med utgivandet av några av sina arbeten. I professor Fredrik Cederschiölds inbjudningsskrift till den högtidlighet, med vilken B. 1824 tillträdde professorsämbetet efter Esaias Tegnér, omnämnes hans verksamhet endast i korta, sedvanligt berömmande ordalag. Det tillägges, att det var svårt att avgöra, om han var mest hemmastadd i grekiska eller i latinska språket. Vid försvaret av hans docentavhandling 1815 hade, för första gången på länge, grekiska talats i Carolinas salar. Som latinsk skald hade B. tidigt framträtt, dels genom metriska översättningar från Apollonios och Tyrtaios, dels genom en på Eddorna byggd nordisk teogoni, »De Diis Arctois libri sex», märklig som det längsta latinska poem, vilket skrivits av någon svensk författare. Om man undantager några tillfällighetsdikter vid akademiska högtidligheter, födelsedagsverser till furstliga personer o. d., upphörde emellertid B:s' produktion inom området för hans professur så gott som fullständigt med början av 1820-talet. Tegnér skrev om hans författarskap i ett brev till K. G. von Brinkman 1834: »Brunius är mig i allmänhet för svulstig, ehuru hans Dii Arctoi ha vackra ställen.» Den insats, som B. gjort i de klassiska språkens studium under en tid, då huvudvikten lades på att obehindrat kunna tala och skriva dem, torde emellertid trots hans stora lärdom knappast vara av någon större vetenskaplig betydelse. Efter några år finna vi honom också verksam som författare och praktisk ledare på ett helt annat område, nämligen arkitekturens, och där har hans arbete varit av i vissa fall banbrytande art. Efter det under 1700-talet rådande föraktet för den medeltida kulturen väcktes i Tyskland vid sekelskiftet ett intresse för medeltidsarkitekturen, som snart nådde Sverige. Så utförde arkitekten J. V. Gerss redan 1807 på överintendentsämbetets uppdrag uppmätningar av fornminnen på Gotland. I sina »Breve fra Sverrige i aaret 1812» påvisar dansken Kr. Molbech värdet av den svenska medeltidsarkitekturen, och det är han, som enligt B:s' egen utsago först väckte dennes håg för arkitekturens studium. Det intresse för dylika ting, som kännetecknat B. sedan barnaåren, kom nu till sin rätt. Lunds domkyrka hade sedan länge varit i behov av en genomgripande restaurering, och 1832 erhöll professor A. Nyström i Stockholm uppdraget att framlägga förslag till en dylik. B. var vid ifrågavarande tid ordförande i domkyrkorådet och fick därför det värvet sig anförtrott att övervaka arbetets utförande. Möjligt är, att Nyström, som trots sin klassisistiska läggning under sina resor rönt intryck av utlandets romantiska åskådning tillämpad på arkitekturen, ytterligare påverkat B:s' för medeltidsarkitekturens storhet mottagliga sinne. Sin uppgift att utföra Nyströms restaureringsplan tog B. ytterst samvetsgrant, även om han i någon enstaka detalj av arkeologiska skäl kunde ställa sig tveksam.

Ehuru B. ej lämnade sin professur, vände han från denna tid helt och hållet sin stora energi och arbetsförmåga till den praktiske arkitektens och den vetenskaplige konstarkeologens värv. Åt Lundadomens restaurering ägnade han mer än ett kvartssekel (1833–59). Vid sidan därav ledde han om- och påbyggnaden av gamla bibliotekshuset i Lund, fordom kallat Lundagård (1836–39), byggde räddningshemmet i Stora Råby (1840), sitt eget hus, Kiliansgatan 17^[1] (s. å. enligt årtal på fasaden), nuvarande biskopshuset i Lund, ursprungligen avsett för kemiska, fysiska och zoologiska institutionerna (1842–45) och skolhus i Hälsingborg (1844), utövade byggnadsledningen vid uppförandet av nuvarande Historiska museet i Lund, byggt som biskopshus efter Nyströms ritningar (1840–45), samt ombesörjde restaureringen av Laurentiiklostrets forna bibliotekshus (»kapellet») i Lund (1843–45). Därjämte uppgjorde han ritningarna till och hade ledningen av uppförandet av kyrkorna i Torrlösa (1845–46), Tullstorp (1847), Svedala och Stora Harrie (1851–52), Husie och Kristinehamn (1854–57) samt Källstorp (1858–59). Efter hans ritningar och under hans tillsyn utvidgades och restaurerades därjämte domkyrkan i Växjö (1849—52) och kyrkorna i Asmundtorp (1843), Tofta (Lunds stift), Vallkärra och Skegrie (1844–45), Stävie (1847), Hörup och Fågeltofta (1848), Oxie och Vadensjö (1848–49), Lackalänga (1850), Fuglie (1851), Vellinge (1852), Bosjökloster, Skurup och Heda (1855–57), Igelösa (1859) samt Odarslöv och Löderup (1862–63). Ävenså har han lett restaureringen av Mariakyrkan i Ystad (1839), Mariakyrkan i Hälsingborg (1844–46) och Petrikyrkan i Malmö (1848–53) samt uppgjort ritningar till utvidgning och restaurering av ett flertal gamla kyrkor och litat några nya, vilka byggnadsarbeten emellertid utförts under andras ledning. Till allt detta måste slutligen läggas, att B. under åren 1839–57 jämväl uppgjort planer till och haft ledningen av restaureringar och nybyggnader å flera skånska herresäten, nämligen Jordberga, Sövdeborg, Skarhult, Trolleholm och Skoghult.

B. var otvivelaktigt den främste och trognaste förkämpen för medeltidsstilens återupptagande i Sverige, och han arbetade för detta ändamål såväl genom sin arkitektverksamhet som genom sina många skrifter. Han nöjde sig ej som andra samtida med endast ett mera platoniskt svärmeri för medeltidsarkitekturen, utan känslan för denna växte hos honom till en kult med utgångspunkt i en säker kännedom om ifrågavarande kulturperiods konstutveckling. Ej heller var han som andra medeltidsbeundrare bunden vid den då moderna nygotiken utan ägnade samma kärlek åt den romanska stilen. Och han ville vid sina ny- och ombyggnader reformera ej blott den kyrkliga konsten, utan även profanarkitekturen. Med B:s' beundran för den medeltida byggnadskonsten följde emellertid även en djup ringaktning för yngre stilarter. Betecknande är hans yttrande om Tessins mästerverk, Stockholms slott, att »om detta slott med sin storartade anläggning fått en utbildad medeltidsstil som t. ex. Londons parlamentshus, så skulle det ej allenast visat sig vida större utan vida härligare, än det nu framstår med sin fördärvade byggnadsart» (Konstanteckningar under en resa år 1849). Längre fram avsvalnade emellertid medeltidsentusiasmen överallt i landet, och t. o. m. B. blev ej fullständigt oberörd av denna omkastning. Visserligen fasthöll han vid de gamla idealen, men av hans inträdestal i Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien 1853 (Om renaissans- eller barockstilen i Skåne) framgår dock, att han numera något bättre förstod att uppskatta även yngre tiders arkitektur. Han medgav sålunda nu, att en dylik byggnadskonst kunde vara »storartad», ehuru däri framträdde ett »tröttande effektsökeri».

Som arkitekt och restaurator omsatte B. sina medeltidsstudier i praktiken. Vid sidan av de ledande institutionerna för utbildning av arkitekter, överintendentsämbetet och Konstakademien, uppstod så en privat skola med betydande inflytande i Lund. Här var under 1830-, 40- och 50-talen den egentliga härden för den nyromanska och nygotiska arkitekturen. Även Nyström påverkades av B. Hans direkta lärjunge var emellertid H. J. Strömberg (1821–72), om vars förmåga Akademiska föreningens byggnad i Lund (1848–51) bär vittne och som sedermera verkade i samma riktning i Göteborg. Indirekt har B. dessutom påverkat arkitekterna A. V. Edelsvärd och K. F. V. von Gegerfelt samt även E. V. Langlet och efterträdaren som restaurator av Lunds domkyrka, Helgo Zettervall.

Det ur arkitektonisk synpunkt värdefullaste av B:s' verk torde, om man undantager restaureringen av Lunds domkyrka, vara ombyggnaden av det gamla bibliotekshuset å Lundagård. Ej minst påtagligt blir detta, om man jämför det utförda arbetet med en av Nyström och B. gemensamt utförd skiss (nu i nationalmuseum) till denna restaurering. Den sistnämnda är ur arkeologisk synpunkt vida att föredraga och tyder på att Nyström var mindre hänsynslös vid genomförandet av sina idéer än B., men ur estetisk synpunkt är B:s' förslag, sådant som det avspeglar sig i den fullbordade byggnaden (med bortseende från den beklagliga, nyligen företagna inredningen av vindsvåningen), givet överlägset. Den vanliga uppgiften, att B. skulle ha uppgjort ritningarna till Historiska museet (förutvarande biskopshuset) vid Kraftstorg, är felaktig. Visserligen önskade man i Lund, att så skulle ske, men det var lyckligtvis efter Nyströms omarbetade förslag, som byggnaden kom till utförande. Vissa detaljer, såsom södra portalen, tyda dock på inflytande från B. Visserligen är Historiska museet långtifrån ett fullödigt konstverk, men det är dock som byggnadsverk vida mera tilltalande än exempelvis B:s' eget hus och räddningshemmet i Stora Råby eller det nuvarande biskopshuset i Lund, vilka alla ritats av B., ehuru man förmodligen i sistnämnda byggnadsfasad kan spåra en viss påverkan av Gerss, vilken enligt en i K. byggnadsstyrelsen befintlig ritning av år 1842 skall ha renritat förslaget. Ett dylikt antagande skulle förklara, varför biskopshusets fasad förefaller relativt lugn och stillsam i jämförelse med den buttra och kärva karaktären hos de båda andra byggnaderna. De tre ifrågavarande byggnaderna äro, jämte det av Nyström ritade men av B. byggda Historiska museet, murade i medeltida s. k. munkförband. Även den nuvarande geologiska institutionen i Lund är påverkad av B:s' stil men säkerligen icke uppförd av honom, då bl. a. förbandet är modernt. Den jämte det Bruniuska huset och Råby räddningshem mest typiska representanten för B:s' byggnadskonst är väl den ansenliga, i gotisk stil uppförda kyrkan i Kristinehamn, ehuru även ritningarna till denna förmodligen retuscherats inom överintendentsämbetet. B. var icke någon konstnär, men väl en djärv och ganska duglig byggmästare. Hans byggnadsverk karakteriseras av en torr och tråkig formgivning, och hans restaureringar voro väl från den tidens synpunkt berömvärda, men de tillfredsställa (med undantag av Lundagårdshuset) icke vår tids estetiska fordringar och motsvara ej heller nutida arkeologiska krav. Personligen var B. en kraftnatur, ytterligt arbetsam och duglig, men samtidigt ganska hänsynslös samt grovkornig och satirisk i sitt sätt att vara. Scholanders yttrande om honom i ett brev till Zettervall är betecknande för den uppfattning, den följande generationens arkitekter hyste om honom: »Han är en spränglärd man, bortskämd genom vanan att svärja sig fram i det som han blott såsom dilettant kastat sig på, och föråldrad under tron på sin egen ofelbarhet, vilken under långliga tider varit oantastat erkänd av många, även bland dem, som nu ivrigast bespotta den grånade ulven. Han har sparkat oss alla, som på ett stilla och hederligt sätt... söka gagna i det yrke, vi såsom konst älska och utöva: arkitekturen;... och nu har det i stället blivit hans lott att småningom sjunka ned ... och stå maktlös...»

Den ojämförligt största betydelsen äger B:s' verksamhet på konstarkeologiens fält. Det är honom vi ha att tacka för den första systematiska undersökningen av Sveriges medeltidsarkitektur. Han ägnade äldre svensk konst- och särskilt arkitekturhistoria ett ingående vetenskapligt studium och gjorde arkeologiska samt konsthistoriska resor i skilda svenska landskap, företrädesvis i Skåne och på Gotland från år 1815 till kort före sin död. Dessa forskningar resulterade i en rad lärda avhandlingar av allra största intresse samt i omfångsrika samlingar av anteckningar och ritningar, vilka förvaras i K. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens arkiv. Utan dessa för sin tid enastående och för vår konsthistoriska forskning delvis oumbärliga arbeten skulle vår kännedom om särskilt Skånes och i viss mån även Gotlands medeltida konst vara högst avsevärt mindre än den nu är, och det skulle svårligen ha varit möjligt att giva en vetenskapligt korrekt framställning av Lunds domkyrkas byggnadshistoria utan B:s' uttömmande beskrivning av kyrkans arkitektur. B. lyckades ej blott avvinna monumenten själva deras hemligheter utan framletade även ur bibliotekens och arkivens gömmor de uppgifter, som kunde bidraga till att giva en fyllig bild av speciellt de skånska byggnadsverken. För de dyrbara fornminnen, som genom B:s' förmedling överlämnats till Lunds universitets historiska museum, bevarar museet hans namn i tacksamt minne.

Författare

O. Rydbeck.

Arkivuppgifter

— Med ovannämnda släktarkiv ha B: s självbiografi efterlämnade papper nyligen kommit till K. biblioteket.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Apollonii Rhodii Argonauticon liber secundus latino carmine redditus. P. 1*. Lund 1814. 4: o 12 s. (Diss., praes B., resp. J. Fehr-lund.) ¦— Tyrtaei Uofoiuortigta carmine elegiaco reddita cum ejus vita Grasce oonfecta. Lund 1816. 4: o (17) s. (Diss., praes. B., resp. P. Jonsson.) — Elegi sasculares in reformationem Lutheranam, recitati Londini Gothorum 1817. Sthm 1820. XV s. — De diis arctois libri sex. Sthm 1822. 4:0 137 s. — Refutatio perversas neologorum rationis fidei interpretandi articulos. Lund 1823. 4: o 22 s. (Diss., praes. B., resp. J. M. Rosengren.) — Nordiska fornlemningar, utg. af J. G. Liljegren & C. G. Brunius. Bd 1—2. Sthm [1819—jl823. (100) s., pl. 1—48; (104), XVII s., pl. 49—100. (B. deltog endast i utgivningen av förra delen av verket.) — Nordens äldsta metro-politankyrka eller historisk och arkitektonisk beskrifning öfver Lunds domkyrka. Lund 1836. (6), VII, 356 s., 6 pl. Omarb. o. mycket tillökt uppl. Lund 1854. (6), XVII, 570 s., 6 pl. — Antiqvarisk och arkitektonisk resa genom Halland, Bohuslän, Dalsland, Wermland och Westergötland år 1838. Lund 1839. VIII, 363 s. — Kort underrättelse om Allhelgonakyrka och kloster wid Lund (Theol. quartalskrift, 1840, s. 107—133). — Kort Efter-retning om Dalby Kirke og Kloster i Skaane (Hist. Tidsskr., Bd 1, Köpenh. 1840, s. 148—164). — Glimminge fäste Steenhus i Christianstads Lehn i Skaane (ibid., Bd 5, Köpenh. 1844, s. 565—612, 1 pl.). — Historisk och arkitektonisk beskrifning öfver Helsingborgs Kärna. Lund 1845. 4: o VI, 53, (2) s., 5 pl. — Tal vid en minnesfest öfver Lunds domkyrkas invigning för 700 år sedan, hållet i samma domkyrkas högkor. Lund 1845. 4: o 29 s. (Lunds domkyrkas jubelfest den 1 och 2 sept. 1845, Lund 1845.) — Skånes konsthistoria för medeltiden. Lund 1850. VI, (2), 704 s., 16 pl. (Skånes historia och beskrifning.) — Konstanteckningar under en resa år 1849 från Lund om Linköping och Strengnäs till Fahlun och åter om Upsala, Stockholm och Vexiö. Lund 1851. (4), IV, (1), 782 s. — S:t Olofs kyrka i Skåne (Tidskr. f. prak't. byggnadskonst och mekanik, 1851, s. 41—43, pl. 8). — Christianstads kyrka (ibid., 1852, s. 1—6, pl. 1—2). — Tullstorps nya kyrka (ibid., 1852, s. 105'—106, pl. 18). — Om renaissans- eller barock-stilen i Skåne. Inträdestal [i HA 1 nov. 1853] (HA Handl., N. F., D. 1, 1857, s. 181—219; även sep. Sthm 1856. 39 s.). — Poemata, partim iam ante, partim nunc primum edita. Lund 1857. IV, 244, (3) s. — Korta anteckningar på en genomresa af Blekinge till Kalmar 1854 (Nord. univ.-tidskr., Arg. 5: H. 2, 1859, s. 1—31). — Om de allmänna grunderna för en sanitär byggnadslag. Föredrag... på den hygienska kongressen i Köpenhamn i juli 1858 (Tidskr. f. byggnadskonst och ingeniörvetenskap, Årg. 1, 1859, s. 2—9). — Genarps kyrka i Skåne (ibid., s. 81—87, pl. 21). — Blick på domkyrkan i Trondhjem (Nord. univ.-tidskr., Årg. 6: H. 2, 1860, s. 1—24). — Christinehamns nya kyrka (Tidskr. f. byggnadskonst och ingeniörvetenskap, Årg. 2, 1860, s. 1—21, pl. 1—5; även sep. Sthm 1860. 4: o 21 s., 5 pl.). — Konstanteckningar under en resa till Bornholm år 1857. Lund 1860. (4), 249 s. — Kjellstorps nya kyrka (Tidskr. f. byggnadskonst och ingeniörvetenskap, Årg. 3, 1861, s. 1—4, pl. l'v—2). — Ännu några ord om Kjellstorps kyrka (ibid., s. 33—35). — Berättelse om förbättringar å Lunds domkyrka under sistförflutna tre årtionden (ibid., s. 123—129, 145—146, 149—165, pl. 32—33; även sep, Sthm 1861. 4:o 25 s., 1 pl.). — Iståndsättning och utvidgning af Lackalänga kyrka i Malmöhus län (ibid., Årg. 5, 1863, s. 77—79, pl. 14). — Gotlands konsthistoria. D. 1—3. Lund 1864—66. IV, (1), 332 s.; V, 394, (2) s.; VII, (2), 372 s., 9 pl. — Försök till förklaringar öfver hällristningar.' Lund 1868. (4), 185 s., 15 pl. — Erinran vid förslag till nytt vattentak å Lunds domkyrka. Lund 1869. 41 s. — Ett flertal tillfällighetsdikter på latin och svenska, i festskr., tidskr. o. tidn. eller sep. utgivna, samt akad. program: vid domprosten Hellstenii installation 1832 (på latinsk vers), vid fil. magister-promo-tionen 1841 (på latinsk vers; tolkat på svensk vers av Talis Qualis, 1842), vid minnesfesten över bibelns första utgivande i svensk översättning 1841, samt vid rektorsombytena 1832 och 1842.

Källor och litteratur

Källor: Personliga meddelanden; Lunds univ.-kanslers skrivelse till K. M:t 20 mars 1824 och eckl.-dep. handl. 1 maj 1858 (meritförteckn.), RA; B:s samlingar i K. Vitterh.-, hist.- o. ant.-akademiens arkiv; B:s byggnadsverk och skrifter, särsk. Lunds domkyrka och Skånes konsthistoria; Biogr. lexikon, 3 (1875); Matrikel öfver Lunds stift, utg. af P. E. G. Gul-lander & J. A. Asping (1842) samt af J. A. Asping & P. E. G. Åkerman (1854); Fr. Cederschiöld, Inbjudningsskrift till B:s professorsinstallation 4 okt. 1824 (1824); R. Josephson, Svensk 1800-taIsarkitektur, 2 (Tekn. tidskr., Årg. 52, 1922, Avd. Arkitektur); C. Sjöström, Göteborgs nation i Lund 1669—1906 (1906); M. L. Ståhl, Biogr. underrättelser om professorer vid K. universitetet i Lund (1834); M. Weibull & E. Tegnér, Lunds universitets historia 1669—1868, 1—2 (1868); Professor Fredrik Wulffs hem i Lund (Brunius'ska huset) (Svenska hem i ord och bilder, 1917).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Georg Brunius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17061, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. Rydbeck.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17061
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Georg Brunius, urn:sbl:17061, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. Rydbeck.), hämtad 2024-04-25.