Meriter

5. Laurentius Bureus (Lars Bure), den föregåendes kusins son, f. 1623 eller 1624, troligen i Stockholm, d. 1665 (själaringning 30 dec.) därstädes. Föräldrar: hovpredikanten, sedermera biskopen i Strängnäs Jacobus Zäbråzynthius (Bureus) och Katarina Nilsdotter Bothniensis Stiernman. Åtnjöt undervisning i hemmet av Erik Runell-Palmskiöld; student i Uppsala 4 nov. 1640; erhöll tillika privat undervisning av Johan Bure; erhöll 8 dec. 1647 av akademiska konsistoriet ett »stipendium politicum» mot skyldighet att om somrarna assistera Johan Bure under dennes antikvariska forskningsresor; arbetade 1651 i riksarkivet med titel av translator; företog en utrikes resa, varunder han inskrevs vid universitetet i Leiden 9 nov. 1651 samt bedrev antikvariska studier för Ole Worm i Köpenhamn; riksantikvarie 1657 (revers 1 mars; K. fullmakt 17 dec. 1660); tillika professor i historia i Uppsala 24 jan. 1658 (ed 4 nov. s. å.) —1661; verkade därefter i Stockholm som antikvarie. — Ogift.

Biografi

Ända till våra dagar har B:s verksamhet i de antikvariska vetenskapernas tjänst varit föga beaktad av eftervärlden. Han synes ej heller böra räknas till de större namnen inom 1600-talets svenska fornforskning, ehuruväl han hos samtiden åtnjöt anseende för lärdom och under åtskilliga år (från 1657) beklädde riksantikvarie- ämbetet. De ej synnerligen många arbeten, som B. veterligen hann åstadkomma, visa, huru han omedelbart efter och i direkt anslutning till sin lärare Johan Bure fortsatte dennes forskningar inom runtolkningen och studiet av handskrifter på de nordiska fornspråken. Han påbörjade ett runverk, som skulle innehålla avbildningar av svenska runstenar med transskriberade inskrifter och översättning därav till latin, men detta hann ej utöver det uppländska materialet. Stort anlagt men ett fragment blev likaledes ett lexikon över fornspråket av hans hand av år 1650, som stannade med alfabetets andra bokstav. Det är till största delen utarbetat på grundval av tolkade runinskrifter samt dessutom bl. a. den nu förlorade Söderköpingsrätten. Bland handskrifter, som B. studerat, må nämnas äldre Västgötalagen och den isländska Olofssagan, vilka han avskrivit. Avskriften av Olofssagan, som förelåg 1651, är mycket bristfällig med många felaktigheter i fråga om bokstavstecknen och upplösta förkortningar samt rena slarvfel. Vida fördelaktigare ter sig den översättning, B. senare verkställde av samma saga, vilken, om den än ställvis är mycket fri, i allmänhet lämnar en riktig mening. Som en kuriositet kan nämnas, att han härvid lät de svårtolkade skaldevisorna inflyta i texten i oöversatt skick. Det var meningen, att sagan skulle utgivas i bokform, men detta skedde ej, trots att professor Olaus Verelius efter B:s död fick i uppdrag att för detta ändamål revidera manuskripten. B: s mest betydande och originella insats var väl i varje fall hans studium av den gamla isländska litteratur, vars renässans i Norden vid denna tid på allvar begynte. Det fanns då ej många i Sverige, som mäktade tolka isländska handskrifter; enligt ett yttrande av Johan Hadorph skulle blott denne själv och B. förmått tyda några sådana manuskript, som 1660 infördes från Danmark.

Under Karl X Gustavs krigfyllda regering förde den antikvariska forskningen ett tynande liv. B. utnämndes 1657 på företrädaren Johan Axehiälms rekommendation till riksantikvarie med en årlig lön av 900 dir smt men hade ännu ej utbekommit någon lön, när han 1658 sökte och erhöll rättighet att med nämnda tjänst få förena professuren i historia vid Uppsala universitet. Denna lämnade han snart och fick alltifrån 1661 sin huvudsakliga verksamhet förlagd till riksarkivet, vid vilket verk antikvarietjänsten genom den K. fullmakten och 1661 års kansliordning blev fast knuten. Hans göromål skulle enligt instruktionens ordalag mest bestå i att med språkliga och historiska förklaringar förse och utgiva gamla handlingar i riksarkivet, att dit insamla sådana eller åtminstone kopior därav, att avskriva svårläsliga manuskript och att göra annalistiska sammanställningar ur registraturen eller av de viktigaste aktstyckena — allt närmast en .arkivtjänstemans sysselsättning. Förmyndarregeringen med sin höga uppskattning av fornforsk-ningen vidgade emellertid snart programmet för antikvariens verksamhet. Den beslöt nämligen, att B. med de lokala myndigheternas bistånd skulle företaga resor i riket och de nyförvärvade provinserna Skåne, Halland och Blekinge för att uppspåra, studera och göra anteckningar om fornminnen samt övervaka, att de ej förstördes eller skadades. I nov. 1665 uppsattes ett »Memorial varefter Kgl. Maj: t i nåder vill att antiquarius Laurentius Burseus uti sin kommission sig skall hava att rätta». Det blev dock icke B. utan det ett år senare inrättade antikvitetskollegiets män, som skulle utföra dessa direktiv om antikvarisk forskning och fornminnesvård. Redan innan det nyssnämnda memorialet i utskrift hunnit överlämnas till honom, hade han i dec. 1665 bortryckts i sin kraftigaste mannaålder.

B:s kvarlåtenskap av runologiska handskrifter utgöres, såvitt känt är, av originalarbetet Afritningar af swenska runstenar, Uppland 1 och 2 (handskr., sign. Fl 1—2, KB) samt en utskrift av Johan Bures Runahäfd (handskr., sign. Fa 1, KB). Ordbokshandskrifter äro: Dictionarium antiquae lingvas S[c]anzianae, thet ähr Swea och Götha forne tungomåls ordesamnadh (bokstav A; handskr.; sign. R 594, UB) och Lexici lingvse Scanzianae littera B (handskr., sign. Fe 1, KB). Frukter av hans handskriftsstudier åter äro: avskrift av Västgötalagens äldsta codex samt avskrift och översättning av Olofssaga ins helga (handskr., resp. sign. B 62 samt allm. saml. papp. fol. n: o 24 och 9.2, KB). Palmskiöld upptager (Palmsk. saml. n:o 333, UB) B. som författare till ännu ett par, som det väll synas, nu förkomna skrifter: »Een kort under-wijsning om runeskrifften medh anledning huruledes den samma å stenom bör läsas och rädelig uthtydas» och »Relation öfwer ryske handlingar ifrån 1607 till 1613 in folio». En av Palmskiöld likaledes upptagen »Monumenta Runica medh af tryckte runesteenar och Om runeskriffter en tractat in 4: o» är måhända identisk med ovannämnda runologiska handskrift. Intet av B:s arbeten befordrades till trycket.

Författare

E. Vennberg.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Handskrifter: se texten.

Källor och litteratur

Källor: Samling af instructioner rör. den civila förvaltningen i Sverige och Finnland, utg. af C. G. Styffe (1856). — S. Bergh, Sv. riksarkivet 1618— 1837 (1916); V. Gödel, Fornnorsk-isländsk litteratur i Sverige, 1 (1897) med hänvisningar till det viktigaste otryckta källmaterialet rör. B.; dens., Sveriges medeltidslitteratur (1916); G. E. Klemming, Upplysningar och anteckningar om... Söderköpings-rätten (HA Handl., 25, 1867); E. Wrangel, Sveriges litterära förbindelser med Holland, särdeles under 1600-talet (1897).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Laurentius Bureus, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17177, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Vennberg.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17177
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Laurentius Bureus, urn:sbl:17177, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Vennberg.), hämtad 2024-04-19.