Meriter

Buscovius, Daniel Johannis, f. 25 aug. 1599 i Buskåker i Stora Tuna, d. 11 juli 1677 i Kumla i Västmanland. Föräldrar: komministern i Stora Tuna, sedermera kyrkoherden i Älvdalen Johannes Birgeri Morasus och Justina Laurentii. Studerade i Västerås. Konsistoriets cursor; diakon 1630; prästvigd 1631; kaplan i Älvdalen s. å.; kallades enhälligt av församlingen till kaplan vid Stora Kopparberget 18 apr. 1645 och erhöll sedermera biskopens, fullmakt pä tjänsten; kyrkoherde i Kumla i Västmanland 3 maj 1654.

Gift med Brita, d. vid sjuttiotre års ålder 1690, dotter till kyrkoherden i Ål Laurentius Angermanni.

Biografi

B: s far och farfar vunno bägge som präster i norra Dalarna anseende och inflytande i sin ort. Om båda berättas ock, att de genom uppseendeväckande tjänster förstått att förtjäna överhetens bevågenhet. Farfadern, Birgerus Johannis Roslagius, som var son till knekthövitsmannen Hans Salmonsson, skall sålunda år 1547 som kyrkoherde i Dingtuna ha angivit ett försåt mot Gustav Vasas, liv och i gengäld fått en gård i Västerås, »en av drottningens bästa och fagraste jungfrur» till äkta och Mora indräktiga pastorat. Bättre bestyrkt är vad som berättas om sonen, kyrkoherden i Älvdalen Johannes Birgeri Morasus. Det var vid denna tid oroligt i Dalarna, icke minst till följd av de hårda rekryteringar, som ledde till ständiga knekthållets införande. Till Älvdalen kom en upprorshop dragande från Orsa under ledning av Matts Skräddare, även Duken kallad, men den gamle kyrkoherden lät förpläga de oroliga sällarna, så att de somnade, och sände bud efter kronobetjäningen, som med lätthet bemäktigade sig upprorsstiftarna. Det väsentliga i sägnen bekräftas av ett K. brev, daterat 22 mars 1627, vilket till belöning för hans osparda möda »att stilla det uppror, som av en hop lättfärdigt parti nu för en kort tid sedan begynt är», tilldelar Johannes Birgeri femton tunnor spannmål om året — ett nådevedermäle, som efter kyrkoherdens kort därpå timade död även utsträcktes till änkan (2 febr. 1628).  B. deltog jämte en broder verksamt i upprorsmännens gripande. Denna episod, den första, som berättas ur hans liv, har för hans biografer vittnat om att han »redan i ungdomen fått lära av sin fader lydnad och trohet mot överheten». Prästgårdstraditionerna hava väl, jämte hans länge i minnet bevarade »frimodiga», vänsälla kynne och vältalighet, sin del även däri, att han visste att umgås med bönder och förstod att vinna deras tillgivenhet och förtroende. Det var egenskaper, som i en utomordentlig situation skulle inskriva hans namn i vår historia. B: s tidigare bana tycktes dock ej syfta till annat än en lantprästs undangömda liv. Sina studier avslutade han — såsom stundom hände under det Rudbeckska gymnasiets glansdagar — i Västerås utan att ha besökt universitetet och fann sedan en anspråkslös bärgning som kaplan i sin hemsocken. Där hade han tjänstgjort mer än ett årtionde, då kriget med Danmark bröt ut 1643. På våren följande år planerade regeringen en rad framstötar mot norska gränsen. Norr ut besattes Jämtland, och i Dalarna instruerades landshövdingen Peter Kruse att organisera en liknande expedition. Målet blev gränsbyarna Särna, Hede och Idre. Belägna i den stråkväg, efter vilken bönderna i de övre Dalasocknarna sedan urminnes tid plägade söka sig över till Norge på sina handelsresor, voro dessa bygder helt visst ingalunda främmande för sina östra grannar. Från Norge åter gick ingen motsvarande trafik över ödevidderna, och det egna landet företräddes kanske ofta blott av skatteindrivaren och prästen, som två eller tre gånger om året kom för att hålla gudstjänst, viga, döpa och begrava. Förutsättningarna voro alltså de bästa. Själva förloppet är välbekant, det hör till de oftast återberättade smärre episoderna i den svenska historien. Peter Kruse kom själv till Mora och uppbådade folket (9 mars 1644). Bönderna voro villiga nog att draga åstad men förkastade den krigsbuss, som landshövdingen bjöd dem till befälhavare, och begärde att i stället få kaplanen i Älvdalen, »vår Daniel», med sig. Själv var denne tveksam. Att föra de världsliga vapnen syntes stå illa tillsammans med hans prästerliga kall, och han ängslades för hustruns och barnens öde, om han skulle stupa. Den världsliga och andliga överheten, representerade av landshövding och prost, skingrade dock hans betänkligheter. Den 14 mars fingo han och länsmannen, som skulle följa med, sin fullmakt. Man skulle bjuda fred, svensk lag och rätt och gudstjänst, om byarna ville underkasta sig Sveriges krona, eljest eld och svärd. Det räckte med det förra. En skara på 200 man samlades. Den 18 mars bröt man upp. Alla hade skidor. Länsmannen, som blev bränd, då han delade ut krut åt manskapet, måste stanna hemma, och B. fick ensam svara både för de krigiska och kyrkliga vapnen, de senare. representerade av klockaren med böcker och sockenbudstyg. Den 22 på morgonen var man framme, och de överraskade Särnabönderna gåvo sig utan blodsutgjutelse under svenska kronan. Den 25 hölls gudstjänst med nattvardsgång, B. vigde och döpte dem, som, ofta länge nog, fått vänta på dessa förrättningar, och bröt sedan upp med sin skara. En man från varje by följde med för att bekräfta underkastelsen, och med dem och några av sina följeslagare som vittnen skyndade B. till landshövdingen och avlade sin rapport. I freden nämndes ej de tre byarna uttryckligen, bland de danska avträdelserna, då svenskarna synas ha räknat dem till Härjedalen, men den oblodiga erövringen blev dock, trots upprepade danska protester, bestående. Liksom de vidsträckta bygderna vunnits av en präst med ordets mer än med vapnens makt, band dem också främst kyrkans gärning allt fastare vid Sveriges rike, sedan de under det svenska väldet fått egen präst.

B. har själv på gamla dagar skrivit, att han efter Särnatåget av blygsamhet underlät att sälla sig till »supplikanternas ymniga myckenhet» och även hoppades kunna försörja sig och de sina »utan det gemena bästas tillitande». Den gängse uppgiften, att han belönats med tio tunnor spannmål om året, skulle alltså vara oriktig, och den bestyrkes ej heller av räkenskaperna för 1644 och 1645, som ej upptaga någon avkortning för B. Däremot hade denne genom sin raska handling grundlagt en bättre lycka i befordringsvägen. Redan 1645 fick han flytta som kaplan till Stora Kopparberget. Här synes han ha stått sig gott, då han efter några år (23 aug. 1650) kunde köpa sig en egen gård, bergsfrälsehemmanet Början i Kopparbergs socken. Senare kom han som kyrkoherde till Kumla, där han förväntade »sin synnerliga lycka». Får man tro de klagomål, han en gång (1665) framförde till regeringen, skulle dessa förhoppningar svikits, men man får måhända som vanligt skriva en del av de bekymrade utlåtandena på supplikernas obligatoriska stil. B. hade nämligen även i Kumla kunnat skaffa sig en egen gård, ett hemman Söder-Husta, som han ämnade bebygga och ställa i ordning åt hustru och barn efter sitt frånfälle. Det var för detta ändamål, han sökte en skattelindring, som han dock ej synes ha erhållit. Sina dagar slutade han i lugn och ro i Kumla, av den berömde latinskalden Johan Columbus i en latinsk gravskrift skildrad som en vördad patriark, vars visa ord tröstade de av livets skiften bedrövade. Herdaminnet kallar honom en »sorgfällig pastor», vilken alltid ansågs som en märkvärdig man.

I själva verket tog traditionen genast hand om hans mannaålders ibragd. Själv sörjde han lyckligtvis för att den ej fick fria tyglar, i det han i kyrkans handlingar inskrev en berättelse om sitt tåg till Särna. Även minnena därifrån gömdes som reliker av B. och hans närmaste, musköten, som han haft med, krutdosorna och handboken, vars blad de redan försigkomna barnen rivit sönder, då de döptes. Columbus ägnade naturligtvis några rader åt den gamle prästens krigiska bragd i sin gravskrift. När B:s yngre bror prosten i Rättvik Gustav Elvius år 1674 visiterade i Särna, lät han allmogen vid prostetinget avgiva ett vittnesbörd om bygdens anslutning till Sverige. Detta vittnesbörd, som alldeles stämmer överens med den svenska versionen, erkänner särskilt med tacksamhet, att B. med »fog och hövlighet» hanterade menige man och »förtog hos sina undersåtar all otidighet med blodsutgjutelse, brand och annat raseri på varjehanda sätt». Ett prosteting i Älvdalen inskärpte ytterligare, att B. ensam lett företaget. Till de handskrivna uppteckningarna och den muntliga traditionen hänvisade A. Wahlman, då han i sin avhandling »De incrementis regni Svedici» (1707) införde berättelsen om Särnas och Idres förvärv; bland hans sagesman märkes främst B:s brorson, professor P. E. Elvius. På B:s kyrkboksanteckningar bygger framställningen i Zakarias Holenius' disputation »De Dalekarlia» (1722). Några år senare (1737) upptog en ung frände till B., G. J. Tillæus, i en disputation den fråga, som ängslat Älvdalskaplanen före uppbrottet, om prästen i svåra lägen får gripa till vapnen, och avtryckte då bl. a. Särnaböndernas vittnesbörd 1674. I sin mest kända form återfinnes berättelsen om Särnatåget i Abr. Hülphers' Dalaresa (1762) och, med avtryck av alla viktigare urkunder, i Den swenska fatburens fjärde öpning (1768). Sådan traditionen här föreligger, har den sedan med större eller mindre utförlighet återgivits i det ena arbetet efter det andra, tills Nils Edvard Fredins berömda dikt »Vår Daniel» år 1888, med mycken trohet mot källorna, gav poetiskt uttryck åt den starka som från början innebott i de gamla uppteckningarna.

Författare

B. BOËTHIUS.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Underd. supplik av B. om frihet på hemmanet Söderhuvsta 1665 (sign. E 381, UB). — Den sw. fatburen, utg. af E. Ekholm, 4:e öpn. (1768), s. 49—55, 57—64,. 71. — Hj. Alner, Särna och Idre socknars införlivande i Västerås' stift (Från Johannes Rudbeckius' stift, 1923); O. Grau, Beskrifning öfwer Wästmanland (1754); E. Hammarström, Äldre och nyare märkwärdigheter wid St. Kopparberget, 4 (1792); Z. Holenius, Diss. acad. de Dalekarlia, P. 1 (prass. N. Celsius, 1722); A. Hulphers, Dagbok öfwer en resa igenom de under Stora Kopparbergs höfdingedöme lydande lähn och Dalarne år 1757 (1762); Y. Lorents, Efter Brömsebrofreden (1916); G. J. Tillasus, Quasstio politica, an clerico, in rebus arduis, committenda sit expeditio militaris (diss., praes. A. Grömvall, 1737); A. Wahlman, De incrementis regni Svedici et praecipuis provinciarum fatis (diss., praes. O. Celsius, 1707); V. Vessberg, Bidrag till historien om Sveriges krig med Danmark 1643—1645, 2 (1900), s XII-XIII.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Daniel Johannis Buscovius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17198, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17198
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Daniel Johannis Buscovius, urn:sbl:17198, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-25.