Biografi

de Besche, släkt, härstammande från arkitekten och köpmannen Gillis Willemsson, vilken uppges ha varit av gammal adel. Han var bosatt först i Liège och sedan i Antwerpen samt inflyttade i slutet av Karl IX: s regering till Sverige, där han blev byggmästare på Skeppsholmen 23 juli 1608 och vid Nyköpings slott 11 juni 1609. Tydligen är han — och ej sonen Gillis — den »mäster Gilius byggmästare», som 28 maj 1609 och 3 aug. 1610 kallas till konungen i Stockholm. Enligt traditionen inom släkten skall han ha adlats av kejsar Ferdinand III. Till Sverige inflyttade jämväl fem söner, i varje fall de båda äldsta före fadem. De fyra nedan biograferade, Willem, Gillis, Hubert och Gerard, voro alla födda i Liége, åtminstone den äldste, Willem, »en la rue de Besche». Den första tiden i Sverige kallade bröderna sig endast med fadersnamnet Gilliusson men upptogo sedermera släktnamnet de Besche. Ätten förgrenade sig redan under 1600-talet starkt, då alla fem bröderna efterlämnade söner.

A) Av Willem de B:s (se nedan 1) söner blev Karl de B. (f. 1612, d. 1681) måg till faderns kompanjon Louis De Geer. Han var en orolig och stridbar man, som invecklade sig i processer, bl. a. med svärfadern. Sedan den uppseendeväckande tvisten med denne, i huvudsak till hans nackdel, avgjorts genom skiljedom 29 maj 1647, överflyttade han till Holland. Adlad för faderns förtjänster 29 aug. 1664, slöt han själv sin ätt.

B) Gillis de B. d. ä. (se nedan 2) efterföljdes som industri-idkare av sönerna Peter de B. (f. 1618, d. före 1692) och Vilhelm de B. (f. 1628, f 1682). Huru dessa upplöste faderns kompaniskap med farbrodern Hubert de B. berättas nedan i dennes och hans son Gillis d. y: s biografier. Liksom fadern förblevo Peter och Vilhelm de B. bosatta i Nyköping. Upplysningar om deras verksamhet där erhållas bl. a. genom vattenrättstvister (1657) med Willem Mommas mässingsbruk vid Nedre fallet. En betydelsefull utvidgning av de de Besche'ska anläggningarna vid detta ägde rum 1659, i det den äldre brodern Peter då (15 mars) utverkade bergskollegiets privilegium att där med tjugu års skattefrihet anlägga »ett sådant stålsmideri med välvde ugnar, som utan lands fuller finnes, dock rart, men uti Sverige som förmenas aldrig tillför en.de är praktiserat vordet» — alltså ett brännstålverk, antagligen av samma typ som Marcus Kock 1655 med hemlighållande av metoden utverkat privilegium på vid Davidshyttan. Med Peter de B: s privilegium var förbundet ett monopol, som dock redan 1663 gick förlorat på grund av otillräcklig tillverkning. I verkligheten saknade Peter de B. nödigt kapital för sin rörelse. För att skaffa sig förlag sålde han därför 20 dec. 1663 till underpris hela sin ståltillverkning under den nästa tioårsperioden till Börje Olofsson Cronberg och förband sig samtidigt att driva upp produktionen till minst 2,000 centner om året (Svea hovrätts Liber causarum 121:10:12 fol. 14). Redan 1665 förstördes likväl stålverket vid Nyköpings brand, varpå Peter de B. nödgades göra konkurs och slutligen rymde till Norge, där hans ätt ännu fortlever.

Då Petrus broder Vilhelm började återhämta sig efter vådelden och förlusterna på brodern, förskaffade han sig 10 dec. 1673 bergskollegiets tillstånd att återuppbygga verket vid Nedre fallet. Innan han kommit sig för härmed, lyckades emellertid Willem Momma göra sig kvitt den besvärliga grannen. Den 21 mars 1678 utverkade han genom sin måg, den berömde målaren David Klöcker Ehrenstrahl, att det de Besche'ska hammarstället på grund av ödesmål indrogs till kronan och lades under mässingsbruket. Vilhelm de B., som förgäves bittert protesterade häremot, hade sedermera, anställning som byggmästare vid faktorierna i riket. Söner till honom voro svenske konsuln i Lissabon kommerserådet Joakim de B. (d. 1727) och överstelöjtnanten Emanuel de B. (f. 1665, d. 1736), vilken 24 juli 1692 naturaliserades som svensk adelsman men själv slöt sin ätt. 1709–22 var han krigsfånge i Ryssland. Han var en orolig man, invecklad i ständiga tvister, bl. a. med sin förman generalen Karl Gustav Creutz (se den vidlyftiga, för karolinernas historia i Ryssland belysande akten i Biographica, RA).

C) Hubert de B. (se nedan 3) blev fader till Gillis de B. d. y. (se nedan 5), vilken naturaliserades som svensk adelsman 24 nov. 1692 och blev stamfader för en ganska talrik ätt, som varit introducerad både på Sveriges och Finlands riddarhus men utslocknade 28 okt. 1921. Några familjepapper härrörande från denna gren finnas i Hjelmarsbergsarkivet i riksarkivet.

Ett par andra söner till Hubert de B. d. ä., Abraham och Hubert d. y^[1]., vilkas affärsverksamhet i Sverige misslyckats (se Henrik de Try), utvandrade till Frankrike för att med den franska regeringens understöd anlägga koppar- och järnverk. Den ene brodern kom till Frankrike 1666, den andre 1668, medförande svenska yrkesarbetare. Ganska rikhaltiga upplysningar om deras verksamhet återfinnas i Colbert's brevväxling. Planerna på upparbetandet av den franska metallindustrien omfattades av honom med ett brinnande intresse. Den först anlände brodern, tydligen Hubert — förnamnen användas tyvärr ej i de franska källorna — fick till uppgift att organisera kanongjutningen i Bourgogne och erhöll själv en domän i Nivernais, Drambon, där han anlade ett styckebruk. Det lyckades honom emellertid icke att framställa kanoner av fullgod kvalitet, och efter en tioårig försökstid tröttnade den franska regeringen; Drambon indrogs 1676. Den andre brodern, som anlände 1668, anställdes vid ett kompani, som hade till uppgift att uppsöka och driva gruvor i Languedoc. För detta företag ådagalade Colbert om möjligt ännu större iver än för styckegjutningen. För att ej störa verksamheten översåg han t. o. m. med att de B. beträddes med att undansnilla omhänderhavda avlöningsmedel. De förhoppningar, gruvorna väckt, visade sig emellertid bedrägliga, och företaget avvecklades i början av år 1671.

I Sverige uppväckte den befarade konkurrensen livliga farhågor särskilt för styckegjuteriets bestånd (kommerskollegiets prot. 28 apr. 1668), och bergskollegium anbefalldes undersöka de »practiquer», varigenom svenskt arbetsfolk blivit tubbat att lämna landet. Härav framgick (bergskollegiet till K. M:t 27 apr. 1669), att ett antal arbetare inskeppats i Nyköping under föregivande, att de skulle föras till Västervik och därifrån till Gladhammars bruk, men att de, mot sin vilja enligt eget påstående, landsatts i Lybeck, varifrån de över Hamburg befordrats till Frankrike, samt att deras i Sverige kvarlämnade familjer gått miste om dem utlovade förmåner. En av dessa utvandrare, bergsgesällen Anders Sigfersson från Stora Kopparberget, hemkom till fäderneslandet 1675 och redogjorde inför bergskollegium (prot. 18 maj) för sina upplevelser; han hade bl. a. arbetat vid ett av Hubert de B. anlagt styckebruk i närheten av Dijon, där de nu gjorde »sköna» stycken. Härifrån hade han med några kamrater rymt till Tyskland och efter arbete vid Harz och andra bergverk slutligen återkommit till Sverige. Kollegiet beviljade honom respenn ingår för att begiva sig hem till Falun och rekommenderade honom till någon tjänst vid gruvan. — En syster till Gillis, Abraham och Hubert de B. var Katarina de B. (f. 1616, f efter 1684), gift med bruksägaren Henrik de Try.

D) Gerard de B. (se nedan 4) efterlämnade tvenne söner, bruksägaren Georg de B. (f. 1641, d. 1711) och generalkvartermästarlöjtnanten Daniel de B. (se nedan 6), vilka båda naturaliserades som svenska adelsmän 9 nov. 1678. Från den förstnämnde av dessa härstammar den ännu fortlevande adliga ätten de B. Sonsons son till honom var hovmarskalken och ståthållaren på Stockholms slott, översten Georg Johan de B. (f. 1754, d. 1814), ofta omtalad i den samtida memoarlitteraturen som Gustav III: s gunstling och mellanhand vid riksdagarna.

E) Den gamle Gillis Wilhelmssons femte son Jakob de B. (d. 1640), som var verksam som bryggare (se nedan under de B. 2), är föga känd. Från honom utgick en ofrälse släktgren, som fortlevde till 1700-talet.

Författare

B. Boëthius.

Källor och litteratur

Källor: Nedan anf. hovrättsakter m. fl. källor; meddelanden av riksbibliotekarien E. W. Dahlgren ang. Hubert de Besche d. y.; riksregistr., biographica, adelsbrev 1692 samt ansökningar om adelskap, RA. — Lettres, instructions et mémoires de J. B. Colbert, 3—4, 6 (1864—67, 1869). — Likpredikan över Elisabet de Besche av J. Köler 1700 i Norrköping (Sthm u.å.); E. W. Dahlgren, Louis De Geer 1587—1652, 2 (1926); G. Elgen-stierna, Den introducerade sv. adelns ättartavlor, 2 (1926); G. Granfelt, Ätten de Besches norska gren (Personhist. tidskr, 1910); C. Sahlin, Svenskt stål före de stora götstålsprocessernas införande (1931). — Se i övrigt, ang. tredje svenska generationen av släkten, brev till Börje Cronberg, RA.

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
de Besche, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17302, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17302
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
de Besche, släkt, urn:sbl:17302, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-04-25.