Meriter

3. Hubert de Besche, f. 1582, d. 1658, de båda föregåendes broder. Studerade arkitektur och bergsvetenskap; bosatt i Liége i Nederländerna; flyttade under Karl IX:s regering till Sverige; byggmästare vid Gripsholm och Åkers styckebruk samt i Gripsholms län 6 dec. 1609; byggde Stora Tuna kyrkas torn jämte brodern Gerard från 1610 samt Tyska kyrkans i Stockholm torn 1613—18; byggmästare på Stockholms slott 24 apr. 1616 (K. fullmakt 26 sept. 1616)—7 mars 1622; arrenderade Nora och Lindes bergslag jämte Fellingsbro härad genom kontrakt 3 febr. 1623; anlade jämte brodern Gillis Nävekvarns masugn 1623; erhöll privilegium på gruvdrift i Lindes bergslag 1 sept. 1631, privilegium att anlägga en hammare vid Ålberga jämte masugn vid Tybble 30 sept. 1640 och, jämte Peter de Besche, privilegium på gjutning av järnstycken 27 febr. 1650. - Begraven i Tuna kyrka i Södermanland, där hans gravsten med vapnet, tre fiskar, finnes.

Gift med 1) Maria Roquette (Rochet), av samma släkt som ätten Hägerstierna, f. 1591 i Languedoc, d. 21 jan. 1648, 56 2/3 år gammal (begraven under samma sten som mannen); 2) Märta Fredriksdotter.

Biografi

Liksom de övriga bröderna användes de B. i sitt nya fädernesland såsom arkitekt. Någon närmare kännedom om hans insatser som byggmästare vid Gripsholm äger man icke. Däremot är det tydligt, att han jämte brodern Gerard (se denne) spelat en stor roll för införandet av de nederländska tornspireformerna i vårt land. Vilken andel han haft i Stora Tuna kyrkas torn, vars uppförande anförtroddes åt båda bröderna gemensamt, torde ej kunna fastställas; tydligt är blott, att det fullbordats av Gerard, då de B. kallades till Stockholm för att uppföra tornet och spiran på Tyska kyrkan. Ovan tornkroppen byggde han här en åttkantig lyktformig överbyggnad i två avsatser med en spetsig, likaledes åttkantig spira. Tornet, som 1632 försågs med ett galleri kring murkrönet och 1702 smyckades med fyra pyramider kring spirans bas, härjades av eld 1878. Möjligt är, att de B. även ledde en reparation av kyrkans valv, som ägde rum 1619. Då hade han emellertid redan fått ett viktigare uppdrag. Sedan 1616 var han nämligen verksam som byggmästare vid Stockholms slott. Här började han bl. a. i öster vid stora borggården uppföra den s. k. kansliflygeln med dess trapptorn mot gården och det fyrkantiga tornet vid längans södra ända. Det sistnämnda var avsett att utgöra en motsvarighet till gamla nordöstra hörntornet, som i samband därmed ändrades. Innan arbetena voro avslutade, avskedades dock de B., tydligen mot sin vilja, och ersattes med en holländsk arkitekt av mera betydande mått, Kasper van Panten. Då hans arbeten uppgingo i efterföljarens och senare än mer förändrades, ge bevarade avbildningar av slottet ingen säker kännedom om hans verk. Tydligt är dock, att det, som naturligt är, representerat den nederländska renässansarkitekturen från 1500-talets slut; en påtaglig strävan efter symmetri kan även utläsas ur grundplanen till kansliflygeln.

Under vistelsen i Stockholm erhöll de B. öppet brev på de båda »tullkvarnar», som funnos i Norrström (28 sept., 2 okt. 1616). Detta innebar rätt att vid dessa kvarnar upptaga vederbörlig tull mot erläggande av en viss ränta till kronan men därjämte fri disposition över trävirke, järnredskap, stenar och arbetsfolk till kvarnarnas förbättring, de B. var också husägare i Stockholm. Den 23 sept. 1617 köpte han för 75 dlr av Erik Kyle till Erstavik och Dannäs en gård på Söderrnalm (vid nv. Repslagaregatan), och sedermera utvidgade han sin fastighet genom köp av tomter med hus i närheten. Antagligen bebodde han under några år själv sitt hus, men hans övergång till bruksrörelse (se nedan) föranledde snart nog ombyte av vistelseort, och 1625 hyrde han ut huset till Jacques Tladou, gift med en av hans systrar. Hyressumman var 50 dir om året, men denna innehölls av hyresgästen såsom ränta å skuld, vari de B. häftade till svågern; endast för vad en väderkvarn på tomten avkastade skulle denne giva redovisning. Även hos andra personer hade de B. satt sig i gäld, antagligen för att skaffa förlag till sin bruksrörelse, och skulden till svågern ökades både genom direkta lån och genom av denne företagna reparationer å huset och kvarnen. Slutligen uppgick skulden till 998 dlr kopparmynt, för vilket belopp de B. nödgades medgiva inteckning (10 jan. 1637). Han erbjöd sin svåger att köpa huset, och då denne avslog anbudet, vände han sig till Louis De Geer, med vilken han stod i nära affärsförbindelse. Uppslaget ledde omsider till resultat. Sedan De Geer 1642 gjort upp de B: s skulder till Jacques Radou, avslöts (14 dec. 1643) ett köpekontrakt, varigenom de B. till De Geer för 3,780 dlr försålde sin ägande fastighet i Stockholm.

Redan i början av 1620-talet hade de B., såsom nyss nämnts, börjat ägna sig åt bruksrörelse. Han blev på detta område en stor, ej alltid så lycklig mångfrestare. Sina företag drev han dels ensam, dels i kompanjonskap med sina bröder Gillis eller Willem, med Louis De Geer eller med andra personer. Början gjordes, då de B. 3 febr. 1623 genom kontrakt fick på sig överlåtet arrendet av Nora och Lindes bergslag jämte Fellingsbro härad. Han inrymde åt sin broder Willem två tredjedelar av affären, och nödigt kapital skulle tillhandahållas av De Geer. De B. var under de följande åren åtminstone tidvis bosatt å Guldsmedshyttan. Affären blev dock varken lyckosam eller långvarig. Först råkade de B. i tvist med sina företrädare i arrendet, Kristoffer Andersson och Anders Bengtsson. Vid av- och tillträdessynen, som förrättades 8 sept. 1623, befanns det, att åtskilliga persedlar fattades, och då de B. jämte inventeringsmännen anmodade Anders Bengtsson att tillrättaskaffa dessa, blev detta yrkande enligt inventeringsprotokollet »med många spotske och försmädelige ord» avvisat; ännu så sent som 1638 var detta mellanhavande icke uppklarat. Vidare hade de B. att beklaga sig över oskäliga krav vid leverans av harneskplåtar till Erik Gunnemundssons faktori i Arboga samt över de hinder, som Stockholms borgare lade i vägen för utskeppning av järn, lod och stycken under förebärande, att de ensamma hade rätt att uppköpa brukens tillverkningar; då bröderna de B. besvärade sig häröver, fingo de rätt hos kammarrådet (27 juni 1626). Å andra sidan var man icke nöjd med de B:s sätt att sköta sitt arrende. Flera gånger (t. ex, 29 juli 1625 och 10 juli 1626) fann sig kammaren nödsakad påminna honom, att han skulle klarera sitt arrende; en gång heter det, att han varit i Stockholm men olovligen begivit sig därifrån utan att ha lämnat det föreskrivna kvantum järn och pengar. »Vi äro», heter det också i ett brev 28 nov. 1626, »av M. Willem och Hybert (de Besche) i ammunitions leverering illa försatte, fordi vi have icke kunnat komma till bruken och inga dugelige plåtar av dem bekommit.» Tydligt är, att de B. icke kunnat göra rätt för sig, och troligen har kompanjonskap et mellan honom och Willem upplösts, måhända därför att De Geer dragit in krediten. Från och med nyåret 1627 överlämnades arrendet av Nora och Lindes bergslag åt Svenska handelskompaniet, och efter dess upplösning kort därefter övergick det till Willem de Besche och Louis De Geer. Vid avträdandet av en del bruk och hamrar ansåg sig de B. icke ha fått ersättning för nedlagda kostnader och beklagade sig häröver hos kammaren (1628). Helt avpoletterad från sin verksamhet i Nora och Lindes bergslag var dock icke de B. Ända till 1636 vitövade han inseende över samtliga bruk därstädes (Rockhammar, Flögfors, Finnåker m. fl.), och sedan han överflyttat till en annan del av landet, fungerade Gillis Radou som hans ställföreträdare. Genom privilegiebrev av 1 sept. 1631 erhöll vidare de B. såsom delägare i ett konsortium tillstånd att taga sig an vissa gruvor i Lindes bergslag samt där uppbygga masugnar och hammare m. m. Det må även i detta sammanhang nämnas, att Torshälla »järnsnideri», som anlagts av änkedrottning Kristina, under någon tid (före 1627) drevs av de B., dock som det synes utan framgång. Genom kontrakt 20 mars 1628 erhöll de B. rätt att uppsätta en kvarn i Torshälla ström, och enligt ett brev från kammaren 22 febr. 1636 har han också fått arrendet av Hyndevads, Eskilstuna och Eckerå kvarnar i Rekarne.

Under senare delen av sitt liv förlade de B. emellertid huvudparten av sin verksamhet till östra Södermanland. År 1623 anlade han och hans broder Gillis — måhända jämte Joakim Danckwardt (se denne) — en masugn vid Nävekvarn; det var upphovet till det berömda bruket med detta namn. För skogstillgången sörjdes genom talrika egendomsförvärv och genom utnyttjandet av en skogstrakt av allmännings natur uppåt Kolmården, och järn bröts av gammalt i trakten. Huvudtillverkningen blev snart styckegjutning Nävekvarns historia under de följande åren är föga känd. Tydligt är emellertid, att de B. snart lämnat befattningen därmed, måhända på grund av sina engagemang i Nora och Linde. Längre fram på 1620-talet innehades nämligen Nävekvarn tillika med det andra styckebruket i trakten, Bränn-Ekeby, av ett konsortium, som leddes av Joakim Danckwardt (se denne) och i vilket Gillis och Gerard de Besche — men ej Hubert — voro delägare. Hur Danckwardt 1627 trängdes ut av Louis De Geer och Willem de Besche och hur dessa tillika med Gillis och Gerard de Besche delade upp arrendet av de s. k. Nyköpingsverken berättas i Danckwardts och de båda brödernas biografier. Det nya bolaget anlade genast ett tredje styckebruk vid Fada. Efter Willem de Besches död inträdde Hubert 1631 i bolaget, och sedan Gillis och Hubert för 8,000 dir kmt köpt Gerards andel, bestod detta av Louis De Geer och Willems arvingar samt Hubert, och Gillis. De båda sistnämnda blevo »administratörer»; arbetsfördelningen mellan dem var tydligen uppgjord så, att Hubert residerade på Nävekvarn såsom disponent för bruken, medan Gillis bodde i Nyköping såsom ekonomisk ledare av verksamheten i dess helhet. Denna vidgades med åren. Den 23 febr. 1632 erhölls privilegium på en hammarsmedja vid Grishyttan. I Nyköping, där 1641 ett s. k. bokverk och en smältugn byggdes vid S:t Annæ kvarn, fabricerades allehanda vapen, spetsar, uddar, gafflar, korta och långa bössor, sablar och värjor. Även stål omtalas bland de produkter, som bolaget exporterade (Svea hovrätts Liber causarum 115:8:17 fol. 2, 15). Ojämförligt viktigast förblev dock styckegjutningen. Vid Nävekvarn, Bränn-Ekeby och Fada drevs den upp till den grad, att den vissa år torde ha överträffat Finspångs. Under åren 1637—46 uppgick hela tillverkningen sammanlagt till 5,893 stycken, vägande i det närmaste 11 millioner skålpund.

Den verkligt ledande kraften i bolaget var tack vare sin kapitalstyrka Louis De Geer. Det var på hans privilegier, som bruksanläggningarna skett (»Louis De Geer och consorter»), och det var han, som alltifrån starten förlagt pengar åt de kapitalfattiga bröderna de Besche mot förbindelse å dessas sida att till honom ensam försälja alla kanoner, som tillverkades vid deras bruk. Till De Geer avläto Gillis och Hubert gemensamt (på tyska) eller Hubert ensam (på franska) rapporter över brukens tillverkning, varornas försäljning och affärernas ställning i allmänhet. Ej sällan vittna breven om penningsvårigheter, vilka tvingade bröderna att anlita De Geers ekonomiska understöd i en eller annan form. Enligt ett kontrakt, som 10 juli 1637 ingicks mellan bröderna de Besche och De Geer, hade den sistnämnde jämte Willem de Besches arvingar nödgats tillskjuta icke mindre än 66,000 dir, vilket bl. a. tillskrevs överdrivna kostnader för arbetsfolk och byggnader. En upprensning av affärerna företogs, varvid bröderna de B. lovade att snarast realisera, inneliggande lager och De Geer åtog sig att till bestämda priser mottaga brukens tillverkning av kanoner och jäm. I ett nytt kontrakt av 24 febr. 1647 erkänna sig bröderna de Besche vara skyldiga De Geer 8,250 dir; för denna summa och försträckningar, som han eventuellt framdeles komme att lämna, förpliktade de sig att till honom leverera »gode och ostrafflige» stycken av de sorter, som De Geer föreskrev, till ett pris av 16 1/2 dir per skeppund; ganska stränga bestämmelser gällde, för den händelse kanonerna vid provskjutning skulle visa sig felaktiga.

Vid denna tid hade det kommit till brytning mellan De Geer och hans måg, Willem de Besches son Karl. Möjligen har detta stört förhållandet även mellan farbröderna och De Geer; visst är, att den goda sämjan mellan kompanjonerna tog slut. De Geer ställde sig alltmer avvisande till bröderna de Besches aldrig upphörande kreditkrav, och dessa å sin sida sökte allt bestämdare emancipera sig från De Geers ekonomiska förmynderskap. Den förut så livliga korrespondensen avbröts 1647 under alla tecken till missämja. De Geer gjorde försök att förvärva en del bergsmanshemman i Södermanland (Frankhyttan, Hackhyttan, Nyhyttan m. fl.), vilka tillhörde Nävekvarns och de övriga Nyköpingsbrukens godskomplex. Då bröderna de Besche protesterade häremot och i stället sökte skaffa sig rätten till nämnda hemman, resolverade kammaren, att dessa ej finge skiljas från bruken, men De Geer invände då, att bruken egentligen tillhörde honom, alldenstund de uppförts för hans pengar, och att bröderna de Besches äganderätt endast var nominell. De Geers anspråk blevo emellertid underkända; i bergskollegiets yttrande över tvisten (8 nov. 1647) anföras som skäl bl. a., att »De Geer dessförutan på alle orter vid sine bruk är med gode lägenheter väl accomoderat». Bröderna beredde sig nu att skilja sina affärer (Liber causarum 125: 7:12, fol. 5,11), men bolagsgemenskapen ägde dock de facto bestånd vid Gillis de Besches död i aug. 1648. Några år senare upplöstes handelsgemenskapen mellan Hubert och Gillis arvingar (21 febr. 1651; ibid. 115:8:17, fol. 5). Bruken däremot fortsatte tydligen att drivas för gemensam räkning.

En ny anledning till misshälligheter mellan bröderna de Besche och De Geer hade emellertid yppats på våren 1648. Regeringen hade hos De Geer gjort en beställning på 150 kanoner, vilka, skulle skickas till Tyskland. I enlighet med kontraktet med bröderna de Besche, som förpliktade dessa att till De Geer ensam försälja alla kanoner, som tillverkades på deras bruk, anmodade nu De Geer dessa att fullgöra leveransen, men de vägrade. I stället ingåvo de till kronan anbud om direkt leverans, och då detta var lägre än De Geers, antogs det av kammaren (26 maj 1648). Häröver klagade De Geer, vilken ansåg sig på grund av sitt innehavda privilegium ensam ha rätt att tillverka och utskeppa järnkanoner. Drottning Kristina gav De Geer rätt och upphävde kammarens beslut. Bröderna läto emellertid ej nöja sig härmed. I en inlaga till drottningen beklagade de sig bittert över De Geers uppträdande: han »söker till vår största ruin och ound-vikeliga undergång på åtskillige maner att ruinera oss»; han vill icke betala de kontraherade priserna vid kanonleverans, osv. De badö K. M: t att antingen tillhålla De Geer att iakttaga kontraktets bestämmelser angående priserna eller också lämna dem full frihet att »uti utskeppandet av stycken söka vår hanterings profit och nytta». Kammaren sökte åstadkomma en förlikning mellan parterna; denna strandade visserligen länge på De Geers orubblighet, men sedan Gillis avlidit, enades Hubert och De Geer (27 sept. 1648) om att hänskjuta tvisten till två gode män, Henrik Wolff och Willem Momma. Sedan dessa granskat räkenskaperna, befanns det, att De Geer hade en fordran å 9,642 dlr kmt, och denna åtog sig de B. att gälda genom leverans av kanoner. Sedan Louis De Geers privilegium å gjutning och utskeppning av kanoner gått till ända med 1648 års utgång, mötte intet hinder för de B. att få sina intressen härvid tillgodosedda. Genom öppet brev 27 febr. 1650 erhöll Hubert jämte Gillis son Petter regeringens tillstånd »icke allenast att tillverka så många järnstycken av större och ringare vikt och sort, som de årligen mäkta att göra utan någons men eller intrång, utan ock alla de stycken, som de sålunda vid samma sina bruk låta tillgjuta och Vi till Vårt och Kronans behov icke behöva oss tillhandla, utskeppa till utrikes orter, sedan stora sjötullen av dem efter tullordningen riktigt erlagd är, dem till deras bästa och profit att föryttra det bästa de kunna och gitta».

Ett ytterligare verksamhetsfält hade de B. under tiden skaffat sig i Ålberga i Södermanland. Den 6 mars 1640 utfärdade bergskollegium privilegium för bröderna de Besche  att uppbygga en hammarsmedja i Ålberga ström, Kila socken, och en masugn vid Tybble by, Lunda socken, bägge tillhöriga kronan, allt mot sedvanliga friheter. Till det nya brukets underhåll upplätos (30 sept. 1640) några kronans hemman och lägenheter: Ålberga kvarn, tre kronogårdar under namnet Ålberga och fyra kronohemman i Tybble by. Man finner emellertid, att dessa gårdar ännu 1645 icke inrymts åt bröderna de Besche, vilka »icke desto mindre måst deras bruk och verk med största mödo och besvär fullborda och fortdriva». På bergskollegiets initiativ gjordes då en undersökning i saken med det resultatet, att drottning Kristina 1646 konfirmerade upplåtelsen av 1640. Ett försök av en bonde Per i Hammarby att undantränga de B. från hemmanen hindrades genom bergskollegiets ingripande (1648). Ålberga bruks egendoms- och skogsbestånd ökades ytterligare genom köp av några kronohemman till ett pris av 740 rdr specie (18 sept. 1647). Efter några år utvidgades bruksrörelsen. Den 22 nov. 1650 erhöll de B. jämte Gillis' arvingar privilegium på att i Ålberga ström uppföra ett s. k. snidverk (för beredning av ämnesjärn) samt tråddrageri, och i samma brev omtalas deras avsikt att »därsammastädes och på andra orter, där de sina bruk och verk hava, fournera och införa allehanda slags manufacturer, såsom av spiksmideri och andra sorter järn». — Ett rätt stort antal brev av de B. till Louis De Geer ävensom andra handlingar rörande de B. finnas i Lövstaarkivet och ha tack vare riksbibliotekarien E. V. Dahlgrens förmedling kunnat utnyttjas. Brev och inlagor från de B. finnas även i bergskollegiets brev och suppliker.

Författare

Gr Jacobson med bidrag av A. Hahr.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: I texten nämnda brev och handlingar; riksregistr., biographica, Oxenstiernska samlingen, bergskollegiets registr. och bergverksrelationer, allt i RA; kammarens registr. och kontraktsböcker samt bergverkshandl., kammararkivet—Noraskogs arkiv, 1, 5 (1889, 1927); E. W. Dahlgren, Louis De Geers hus i Stockholm (Samf. S:t Eriks årsbok, 1919); dens., Louis De Geer, 1—2 (1923); A. E. Falck, Hantverksskrån och fabriksväsen i Nyköping (1928); A. Hahr, Studier i Johan III:s renässans, 2 (1910); H. O, Indebetou, Nyköpings minnen, 1—2 (1874); G. Jacobson, Näfveqvarns bruk under 300 år (1923); T. O: son Nordberg,.Gustav II Adolf som byggherre (Fornvännen, 1931); G. Upmark d. ä., Tyska kyrkan (Valda skrifter, 1901); G. Upmark d. y., Byggnadskonsten under den yngre Vasatiden (Svensk konsthistoria, utg. av A. L. Romdahl & J. Roosval, 1913); G. Wittrock, Svenska handelskompaniet och kopparhandeln under Gustaf II Adolf (1919). — Se i övrigt, ang. de B:s första hustru, likpredikan av J. Köler 1700 över hans dotter Elisabet, gift med postförvaltaren i Norrköping Albrekt Tillman och dennes efterträdare Antoni Witten.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hubert d.ä. de Besche, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17310, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gr Jacobson med bidrag av A. Hahr.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17310
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hubert d.ä. de Besche, urn:sbl:17310, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gr Jacobson med bidrag av A. Hahr.), hämtad 2024-04-16.