Meriter

3. Fredrik Deland, den föregåendes broder, f. 1 jan. 1812 i Stockholm, d. 11 jan. 1894 i Östhammar. Efter faderns död uppfostrad i hovmästaren Edlunds hem. Anställd vid Karl XIV Johans ekonomiska kontor; engagerad vid Chr. Svanbergs landsortssällskap; debuterade där 1830; engagerad vid O. U. Torsslows och P. J. Delands teatersällskap (från 1838 O. U. Torsslows sällskap) å Djurgårdsteatern somrarna 1834—43; teaterföreståndare för detta sällskap 1843—sommaren 1848 och spelade därunder å Djurgårdsteatern om somrarna och i landsorten den övriga delen av året; bosatte sig på Aludden vid Sigtuna 1848; gästspelade i Uppsala i dec. 1848; engagerad vid K. teatern 2 dec. 1853—11 maj 1854, hos E. Stjernström på Mindre teatern 1854—62, vid Nya teatern i Helsingfors 1862—63; gav åtskilliga gästspel å Dramatiska teatern 18 sept. 1869—15 juni 1870, 12 jan.—2 maj 1871 och 11 sept. 1871—8 mars 1872, å Nya teatern i Göteborg och å Klingenbergs teater i Kristiania under vårmånaderna 1872—-74, hos E. Stjernström å Nya teatern på Blasieholmen från jan. 1875, å K. teatrarna 3 dec. 1884—7 febr. 1885 samt å K. stora teatern 17 och 20 apr. 1886; flyttade till Östhammar 1887. Erhöll medaljen Litteris et artibus 1880; RVO 1884.

G. 1) 2 okt. 1837 i Helsingfors m. skådespelerskan Emilia Rosalie Feodorovna Widerberg, f. 22 okt. 1819 i Helsingfors, d. 25 juni 1854 å Aludden vid Sigtuna, dotter av teaterföreståndaren Fredrik Julius Widerberg och hans hustru Augusta Emilie; 2) 30 april 1887 i Solna kyrka (Sth.) m. bankkamrern i Östhammar Hildegard Emilia Fredrika Hwass, f. 19 sept. 1857 i Hasserås prästgård, Mo sn (Älvsb.), f 17 sept. 1916 i Östhammar, dotter av kyrkoherden Anders Hwass och Eleonora Maria Åberg.

Biografi

I det kungliga ekonomikontorets lugna och avskilda värld trodde sig D:s faderlige beskyddare och vän hovmästaren Edlund ha skaffat honom en omgivning, där han kunde växa upp utan att komma i kontakt med teaterns farliga lockelser, från vilka hans fader på sina äldre dagar helst velat veta honom för alltid skild. Men konstnärsblodet dröjde icke att taga ut sin rätt. Efter sin moders död sökte D. sig in vid det av Christoffer Svanberg ledda landsortssällskap, där hans äldre bror P. J. D. (se D. 2) sedan ett par år tillbaka var anställd. Om dessa D: s läroår veta vi föga, men tydligtvis har han rätt länge använts blott i betjänt- och anmälningsroller. Lokalkritiken i Göteborg, där han åtskilliga gånger uppträdde, anser emellertid, att han »ej synes vara utan anlag för komiken, endast han ger sitt spel litet mer livaktighet och förjagar allvarsamheten ur sitt ansikte». Att han ej under dessa år fick pröva sina krafter i mera betydelsefulla roller berodde enligt uppgift bl. a. också därpå, att han visat sig vara en förträfflig sufflör åt sällskapets gamle och något minnesslöe chef. Efter ett par år sökte D. sig in vid det sällskap, som leddes av den berömde O. U. Torsslow. Det var här han. mognade till skådespelare. »Hos Torsslow», brukade han själv säga, »lärde jag mig först förstå en roll, och han har gjort mig till allt vad jag är.»

Sin första sceniska framgång vann D. i en biroll (bodpojken Lorenzo) i Scribes komedi »Strozzi och Martino», då detta utomordentligt populära stycke med Torsslow i titelrollen i sept. 1835 hade sin premiär på Djurgårdsteatern. Den komiska karikatyren blev den specialitet, på vilken han allt mer kom att koncentrera sig. Men ännu dröjde det länge, innan han nådde fram till mästerskapet. Först sedan Torsslow på hösten 1843 överlämnat ledningen av Djurgårdsteatern i hans händer, och han sålunda som direktör för egen. trupp vunnit en fullt självständig position, nådde hans konstnärskap sin fulla utveckling. Under dessa och närmast följande år var det, som August Blanche skrev roller åt honom och därigenom gav honom tillfälle att skapa den rad av komiska typer, som förlänade honom hans enastående popularitet inom dåtidens svenska teaterliv: Magister Bläckstadius, Job Kurk i »Rika morbror», Bautastenius i »1846—1946», gesällen Filman i »Järnbäraren» och främst av allt den gamle ungkarlen Konjander i »Hittebarnet», hans egen och publikens favoritroll, vilken han utförde inemot halvtannat tusental gånger. Alla dessa tyckas emellertid av samtida uttalanden att döma ha varit inbördes mycket nära besläktade. D: s komiska teknik har överhuvud taget, såvitt man kan finna, rört sig inom ganska snäva gränser. Men han synes trots detta ha ägt förmågan att utrusta sina figurer med vissa fyndiga och roande detaljer, som kom dem en och var att te sig som individuella och självständiga prestationer. Frans Hedberg betonar därjämte som det väsentligaste elementet i hans konst »den buttra självparodi och det tvärsäkra allvar, som han nedlägger i sina mest uppsluppna skapelser». Ludvig Josephson framhåller i sin nekrolog vid sidan av hans »makalöst torroliga replikbehandling» även hans ovanliga förmåga att finna roande attityder, hans livfulla ögonspel och hans karikerade kostymering. Han spelade alltid med små medel och »roade hela världen med det allra minsta besvär för sig själv».

Någon charmör inom sällskapslivet var D. icke alls. Till lynnet var han enligt samstämmande omdömen dyster, att icke säga butter och tvär. »Aldrig förrådde han ett spår av uppsluppet löje eller något begär att muntra andra, då han befann sig utom scenen» (L. Josephson). Större sällskap undvek han, och om han någon enstaka gång antog en bjudning till någon enkel borgarfamilj — med andra kretsar hade han inga som helst förbindelser — höll han sig i bakgrunden, om han ej använde tillfället att slå sig ned vid virabordet. I det väsentliga torde denna hans lynnesriktning ha berott därpå, att han var mycket olycklig i sitt första äktenskap. Redan kort efter giftermålet började hans hustru lägga i dagen en nervös svartsjuka, vars utbrott gjorde samlivet mellan makarna outhärdligt. Förmodligen var det på grund av detta sitt olyckliga familjeliv, som D. 1848 beslöt att lämna Stockholm och teatern för att i stället slå sig ned som lantbrukare på den av honom inköpta lilla egendomen Aludden i närheten av Sigtuna. Det efterlängtade lugnet kom honom emellertid där icke till del. Hans hustru anknöt nämligen inom kort en förbindelse med en på gården anställd inspektor C. G. H. Löhr, och denna tog snart sådana former, att den icke längre kunde döljas för maken. Misstankar för förgiftningsförsök inblandades även i saken, och en för alla parter ytterligt pinsam process inför Sigtuna rådstuvurätt följde, vars resultat blev, att fru D. och hennes älskare sakfälldes för äktenskapsbrott till vatten-och-brödstraff och kyrkoplikt, under det att ryktet om mordförsök befanns obestyrkt.

Flera år framåt höll sig D. efter dessa tilldragelser borta från offentligheten med undantag för tillfälliga gästspel, bl. a. vid det Hesslerska sällskapet. Efter hustruns död (1854) började han emellertid på allvar återknyta kontakten med scenen och stod snart återigen i en period av framgångsrikt konstnärligt arbete. Länge var han knuten till den av hans förtrogne vän Edvard Stjernström ledda Nya teatern. Under dessa, sina senare år vidgade han också sin repertoar och införlivade med densamma flera betydande komiska karaktärsroller såsom Peer Degn i »Erasmus Montanus» och Jourdain i »Le bourgeois gentilhomme». I övrigt bibehöll han sitt gamla rollfack och vann där nya triumfer, bl. a. som Hezekiel Pipping i den tyska farsen »Sodom och Gomorra» och som Henzelmeyer i Carl Aug. Görners lustspel »Fåfänga» (»Der geadelte Kaufmann»). Då E. Stjernström i dec. 1860 framförde »Orfeus i underjorden» på Mindre teatern, väckte D. ävenledes mycket jubel i Orfeus' roll, fastän detta parti låg i periferien av hans vanliga område.

Sitt definitiva farväl från scenen tog D. 17 och 20 april 1886 vid tvenne till förmån för »Delandska kassan» (se D. 2) anordnade soaréer på K. teatern i Stockholm. Avskedets säkerligen djupt kända smärta mildrades emellertid åtminstone i någon mån genom de talrika bevis på beundran och vänskap, som han därvid fick röna från publikens sida. Han drog sig nu tillbaka till sin lilla våning ovanför källaren Tre Remmare vid Regeringsgatan, där han i en omgivning av puritansk enkelhet, dit intet av modern smak fick tränga sig in, residerade ensam med sin gamla hushållerska. Somrarna tillbringade han vid någon liten badort, där han kunde få tillfälle till havsbad utan att behöva deltaga i något sällskapsliv. Efter att ha prövat flera platser stannade han för Östhammar, där han blev en trogen gäst. Året efter sitt avsked från teatern blev han emellertid under vistelsen där sjuk och vårdades då av sin värdinna, bankkamreraren fröken Hildegard Hwass, med sådan ömhet, att den gamle skådespelaren någon tid efteråt tog henne till sin maka. Efter giftermålet kom han blott ytterst sällan till Stockholm. Det lilla lugna Östhammars idylliska ro passade honom förträffligt, och snart hade han glidit in i ramen och blivit ett småstadsoriginal bland många andra. Under hans sista år voro hans krafter mycket nedsatta, och han måste tillbringa långa tider sängliggande. D:s yttre skildras av Ludv. Josephson på följande sätt: »En liten rask, undersätsig figur med ett mycket allvarligt utseende; ett slätkammat, under årens lopp grånande hår över en hög, moln-höljd panna under en finborstad cylinderhatt; en med guldknapp prydd käpp i handen och en och annan gång silversnusdosan i den andra.»

Författare

O. WlESELGREN.

Källor och litteratur

Källor: Se ovan under D. 1) och 2).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredrik Deland, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17406, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. WlESELGREN.), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17406
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredrik Deland, urn:sbl:17406, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. WlESELGREN.), hämtad 2024-11-08.