Meriter

1. Jacob de Rees (skrev sig även Jacques eller Jacomo), f. 13 mars 1575 i Hamburg, d. 4 april 1648 i Stockholm. Föräldrar: köpmannen i Antwerpen Thomas de Rees och Clara de Greve (van Grewe). Skolundervisning i Hamburg från 1584; utbildning till köpman från 1591 i Niirnberg och några år senare i Venedig; köpman i Amsterdam från omkr. sekelskiftet; överflyttade till Sverige sommaren 1607 och bosatte sig följande år i Karl IX: s Göteborg som en av denna stads första borgare; flydde vid svensk-danska krigets utbrott från Göteborg 1611 men tillfångatogs och fördes till Köpenhamn; blev efter fångenskapen ånyo köpman i Amsterdam; återflyttade till Göteborg sommaren 1622; rådman där 1622—27; överflyttade sistnämnda år till Stockholm och blev en av stadens förnämsta köpmän samt innehavare av fd. K. apoteket »Markattan».

G. 20 maj 1601 m. Maria van Sommern, f. 5 april 1579, d. 11 jan. 1653, dotter av Göteborgs förste burggreve, köpmannen Lambert van Sommern och Anneka Nappens van der Bosch.

Biografi

För att förverkliga sina planer på att vid Västerhavet skapa en stapelstad, jämställd med kontinentens stora hamnstäder, och en förbindelsepunkt för väst- och nordeuropeisk handel sökte som bekant Karl IX kontakt med i främsta rummet holländska köpmän, vilka dels ägde kapital och internationella förbindelser, dels arbetsskicklighet och kommersiell skolning, för att förmå dem att slå sig ned i den planerade staden på ön Hisingen. När därför underhandlare från Sverige 1606 eller 1607 vände sig till den unge D. för att värva honom som borgare i det blivande Göteborg, handlade de helt i överensstämmelse med sin uppdragsgivares intentioner. D. hade av sin ansedde fader (se släktart. ovan) erhållit en sällsynt grundlig utbildning. År 1584 sattes den nioårige D. i skola i Hamburg för att studera teologi och latin. Från sitt sextonde år fick han även läsa franska. Då D. fyllt 16 år, började hans praktiska affärsmannautbildning. I juli 1591 togs han i tjänst av en framstående köpman i Nürnberg, Paul Schaufelin, hos vilken han stannade i sex år. Därpå följde två år i Venedig, där D. var i tjänst hos köpmännen Jan de Cordes och Jacomo de Castre. Omkring 25 år gammal synes D. ha beslutat sig för att öppna egen rörelse. Som centrum för denna valde han liksom många andra från Brabant och Flandern härstammande köpmän Amsterdam, som under senare hälften av 1500-talet överflyglat D: s av det nederländska frihetskrigets stormar illa åtgångna fädernestad Antwerpen. D: s inflyttning till Amsterdam synes ha skett omkring sekelskiftet. Här gifte han 1601 in sig i en betydande köpmansfamilj.

År 1607 reste en liten grupp holländska köpmän över till Sverige för att bli den nya staden Göteborgs första borgare. Bland dessa köpmän, vilka leddes av den från Göteborgs äldsta historia bekante Abraham Cabeliau (se denne), torde D. och dennes svärfader L. van Sommern ha befunnit sig. Tyske pastorn i Stockholm, J. C. Hingher, vilken var befryndad med D., anger i sin 1648 tryckta och, i den mån den kunnat kontrolleras, tillförlitliga likpredikan över D., att denne reste från Amsterdam till Sverige 1 juni 1607. Resan ställdes närmast till Stockholm, där D. deltog i de förhandlingar, som 14 aug. s. å. ledde till utfärdandet av det för de holländska borgarna synnerligen förmånliga privilegiebrevet för staden Göteborg. Hans svärfader blev stadens förste burggreve. D. och hans familj bosatte sig i Göteborg först 1608'. Från denna stadens äldsta tid finnas ett par verifikationer bevarade, som visa D. som leverantör till Älvsborgs slott.

När kriget mellan Sverige och Danmark i början av april 1611 utbröt, blev stadens läge så riskabelt, att dess borgare funno för gott att avvika. Den. 22 april, tre veckor efter krigsförklaringens utfärdande, avseglade D. från Göteborg med sin familj och sin svärfader, burggreven, för att återvända till Amsterdam. På vägen dit blev fartyget upphunnet av danska kapare, som förde flyktingarna fångna till Köpenhamn. D. satt en tid i fängelse men blev omsider frigiven efter att ha tvingats avstå från all sin medförda egendom och ankom utblottad till Amsterdam. Här synes han snart ha återvunnit sitt välstånd.

Den olyckliga utgången av överflyttningen till Sverige hade dock icke kommit D: s intresse för detta land att svalna. Det är bekant (H. Almquist), att då Gustav II Adolfs i april 1620 till Holland utsände kommissarie, Peter Simonsson Falck, fick i uppdrag att värva holländska emigranter till Sverige, denne då möttes av stort intresse för en sådan överflyttning bland borgare i Amsterdam, icke minst hos dem, som varit borgare i det gamla Göteborg. Möjligen hade de förnämsta av dessa redan fått inbjudningsskrivelser från den svenska ledningen. Ett sådant brev fick i varje fall den ovan nämnde A. Cabeliau, och D. säges (Hingher) ha återinflyttat till Göteborg på Gustav II Adolfs anmodan. Nödbedd har D. i varje fall icke varit. I en odaterad skrivelse från Amsterdam skriver Falck till konungen, att han uppsökts av några förutvarande borgare i Göteborg, vilka begärde K. privilegium på handelskompanier som ersättning för den i Sverige lidna skadan. Donationen skulle även omfatta två munderade skepp samt betydande mängder av de begärliga svenska exportprodukterna, koppar, järn och tjära. Av dessa supplikanter ansåg Falck endast tvenna värda beaktande, en arminian vid namn Elias Gans samt Jacob de Rees »av vår religion, dem och som honom följer ville gärna ditföra så mycket honom möjeligt är, och är en rättsinnig man». Om båda säger Falck vidare, att de i Amsterdam »sig och sin hus uppehälle med bokehålleri och hava diverses compagnies och förnäme köpmäns handel under händer, dem till boken att före». De voro även mycket språkkunniga, kände priset på alla varor och visste, var dessa kunde köpas.

Även på andra sätt var D. verksam för överflyttning till Sverige. Våren 1620 hade en krets borgare i Amsterdam bildat en kommitté med huvudsakligt syfte att av den svenske konungen utverka så gynnsamma privilegier som möjligt. Denna kommitté synes ha utarbetat ett privilegieutkast (nu i Städers acta, Riksarkivet) och sände i juni 1620 två ombud till Sverige. Bland de 16 undertecknarna av ombudens kreditiv var D. Förhandlingarna ledde försommaren 1621 till tillkomsten av det stora privilegiebrevet för Göteborg s. å.

D. nöjde sig icke med de synnerligen frikostiga privilegier, som borgarna i det nya Göteborg erhållit. Den 29 juni, ungefär samtidigt med tillkomsten av stadsprivilegierna, lyckades D. tillsammans med en infödd, Markus Larsson, förvärva rätt att låta uppsöka och bearbeta malmer och slagg i hela riket, av vilka blåfärg kunde erhållas. Den färdiga varan skulle vara befriad från alla slags tullar under 12 år; därefter skulle förhandlingar upptagas angående årliga avgifter till kronan av de slaggverk, som kunde komma att upprättas. I syfte att söka rätt på för färgfabrikation lämpligt råmaterial fick D. redan följande dag rätt att resa till Kopparberget för att bese slagg där. Privilegiet rörande färgfabrikationen innehöll vidare den mycket frikostiga bestämmelsen, att D. och hans kompanjon skulle få rätt att på alla kronans strömmar uppbygga hamrar, tråddragerier och kvarnar av alla slag samt erhålla tillräckligt med jord och virke att driva dem. Allt skulle få brukas som arv och eget och med 20 års frihet från alla pålagor. Efter utgången av nådåren skulle en engångssumma betalas till kronan. Privilegiet var verkligt förmånligt men kunde förvisso aldrig till fullo utnyttjas av D. Att det utgjort en god grund för honom att bygga sin rörelse i Sverige på, är dock sannolikt. I mars 1623 erhöll D. ytterligare tillåtelse att bränna pottaska inom hela Västergötland. Även i detta fall gällde det kemisk tillverkning, vilket med hänsyn till D: s senare verksamhet är av intresse att konstatera.

Överflyttningen dröjde ännu någon tid, och i jan. 1622 var D. verksam med emigrantvärvning för svensk räkning. I juni s. å. skedde emellertid flyttningen till Göteborg. Hans hustru och barn följde med. Den 6 aug. 1622 omtalas D. som rådman i staden, vilken befattning han innehade under de fem år han vistades där. D: s verksamhet i Göteborg är i övrigt endast känd genom spridda notiser, som vittna om att han funnit sig väl till rätta i den nya staden. År 1624 är han Göteborgs störste fordringsägare, och s. å. undertecknar han vissa stadsräkenskaper. En stadens utbetalning år 1626 vittnar om att D. uthyrt lokal till tyska församlingens skola.

Enligt Hingher skall D. 2 juli 1627 ha lämnat Göteborg för att slå sig ned i Stockholm och där övertaga det K. apoteket. De närmare omständigheterna härvid äro icke kända, ty Sveriges äldre apotekarhistoria är ännu ofullständigt utredd. I litteraturen har D. förväxlats med sin son med samma namn.

I Gustav II Adolfs Stockholm funnos 1627 tvenne apotek. Det ena var det fd. K. apoteket, vilket 1623 ställts under inseende av konungens livmedikus, Jacob Robertsson (von Struan), och två år senare av denne övertagits som eget apotek. Det andra apoteket, senare kallat Lejonet, innehades av apotekaren Philip Magnus Schmidt. Den 22 juni 1625 erhöll den förstnämnde K. M: ts tillstånd att antaga kompanjoner, ty inrättandet av ett välförsett apotek ansågs fordra stort kapital. Tiden kände inga farmaceutiskt utbildade apotekare. Huvudsaken var, att kapital och förbindelser funnos, som möjliggjorde import av läkemedel. Det var sannolikt D: s förmåga att uppfylla sistnämnda krav, som blev anledningen till att han blev Robertssons kompanjon och inom kort själv övertog apoteket. Han var, som ovan antytts, ej heller främmande för tillverkning och försäljning av kemiska produkter. D. innehade apoteket till 1646, då han överlät det till Georg Christian Daurer (privilegium 6 juni 1646), son till en apotekare i Hamburg och nyligen gift med en dotterdotter till D., Maria von Schoting. D. kallades även i fortsättningen apotekare och hade måhända även efter 1646 andel i apoteket. Hans apotek bar namnet »Markattan» (numera »Leoparden») och låg vid Stora Nygatan. Från D:s apotekartid finnes en odaterad ansökan till rådsregeringen bevarad, vari han söker utverka befrielse från tull på sina apoteksvaror.

Vid sidan av apotekarverksamheten bedrev D. alltjämt omfattande handelsrörelse. År 1641 nämnes han i rådet bland »de förnämsta 12 handelsmän» i Sverige, vilka borde höras i frågan om myntväsendet. Man ville därigenom förhindra opposition mot regeringens åtgärder. Liksom andra förmögna handelsmän anlitades D. vid kronans penningtransaktioner med utlandet. År 1635 hade han sålunda växlar, utställda på Holland och avsedda att användas bl. a. vid Johan Skyttes värvningar där.

D:s sjukdom och död äro utförligt omtalade i Hinghers likpredikan. Han insjuknade i jan. 1648 och avled 4 mars s. å. samt begrovs tio dagar senare i magen Hans Bremers familjegrav i Storkyrkan. D. säges ha varit en rättsinnig och fridsam man samt varmt religiös. Han hade med sin hustru sex söner och tre döttrar, av vilka blott två, sönerna Jacob och Arnold (se nedan), överlevde honom.

Författare

Åke Kromnow.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., titulärreg. till riksregistr., Biographica D 16 a, P. Sondéns biogr. notiser från 1600-talet, RA; mantals-, kontributions- och skattelängder, borgarlängd 1643, reg. över döda enligt Nicolai förs:s räkenskaper 1627—80, reg. över döda enligt Tyska förs:s räkenskaper med verifikationer 1635—80, Stockholms stadsarkiv. — Kammarkollegiets prot., 1, 1620— 1638 (1634); Sv. riksrådets prot., 8, 1640—1641 (1898). — H. Almquist, Göteborgs historia, 1 (Skrifter utg. till Göteborgs stads trehundraårsjubileum, 1:1, 1929); W. Berg, Samlingar till Göteborgs historia, [1] (1882); H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldsta historia (1908); J. Chr. Hingher, Raptus justorum flebilis . . . Jacob de Rees des ältern ... (1648); J. Rotlöben, Christ- licher Leich-Sermon .. . bey ... Leich-Begängnuss .. . Marias de Rees (1638); Sveriges apotekarhistoria. . . utg. af A. Levertin, C. F. V. Schimmelpfennig & K. A. Ahlberg, 1 (1910—18).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jacob (Jacques, Jacomo) de Rees, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17480, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Kromnow.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17480
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jacob (Jacques, Jacomo) de Rees, urn:sbl:17480, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Kromnow.), hämtad 2024-04-19.