Meriter

von Dernath, Gerhard (Gerhardsson), f. 1668 i Sachsen, d. 12 juli 1740. Föräldrar: fältmarskalklöjtnanten och överstefalkenermästaren i sachsisk tjänst, riksgreve Gerhard von Dernath (van der Nath) och överhovmästarinnan hos kurfurstinnan av Sachsen Christine Ahlefeldt. Gick i holstein-gottorpsk militärtjänst, blev 11 dec. 1695 överste för holsteinska dragongardet, generallöjtnant och geheimekrigsråd 1706, senare geheimeråd och medlem av regeringskonseljen; avgick i beskickning till Danmark 1710, 1711 och 1712, till Holland och England 1713, till Sverige 1714 (instr. 3 april); trädde jämte holsteinska dragongardet i svensk tjänst s. å.; medlem av upphandlingsdeputationen 1716; arresterad 5 dec. 1718, frigiven mot paroll i juli 1720, dömd att till kronan inbetala 82,569 dlr smt 15 sept. 1721; lämnade Sverige sept. eller okt. 1721, senare, åtminstone tidvis, bosatt i Hamburg och enligt uppgift general i kejserlig tjänst. G. 1) 1716 m. Christine Dorothea Rantzau, f. 1676, d. 17 aug. 1717 på Nienhof, dotter av godsägaren Hieronymus Rantzau och Elisabeth Sophie Reventlow samt änka efter lantrådet och amtmannen Daniel Didrik von Buchwald till Krummendiek, d. 1696, och generalen Johan Valentin von Daldorff (d. 1715, se denne); 2) 1722 m. grevinnan Louise Charlotte av Aldenburg, f. 3 febr. 1664, d. 12 maj 1732 i Hamburg, dotter av ståthållaren i Oldenburg greve Anton av Aldenburg och grevinnan Augusta av Sayn-Wittgenstein, samt änka efter brigadjären Christoffer Bielke till Östraat (f. 1654, d. 1704).

Biografi

D. tillhörde en gammal holländsk ätt. D: s fader (1622—89) blev genom sitt giftermål befryndad med de holsteinska högadliga ätterna och inköpte en rad betydande gods, bl. a. de båda holsteinska, strax norr om Neustadt vid Lubecker Bucht belägna granngodsen Sierhagen och Hasselburg, dit han 1682 efter avskedstagandet ur sachsisk tjänst drog sig tillbaka. Själv torde D. varit född i Sachsen. Efter föräldrarnas död synes han ha tillträtt Hasselburg. Att han fått en synnerligen vårdad uppfostran framgår med tydlighet ur de brev han efterlämnat. På våren 1700 bröt den gamla motsättningen mellan Holstein-Gottorp och Danmark ut i öppen fejd. Under de stridigheter, som nu följde, har D. tagit verksam del. D. fortsatte även efter krigets upphörande sitt kommando över dragongardet. Den holstein-gottorpska hären var oproportionerligt stor och betungande för det lilla landets finanser, varför regeringen under spanska tronföljdskriget fann en kärkommen anledning att överlåta en del av armén, därvid bl. a. dragongardet, 1703 som auxiliärtrupper i holländsk sold, där de förblevo till krigets slut. D. medföljde som överbefälhavare dessa trupper de första åren; enligt en uppgift (Arpe) skall han i Brabant, särskilt i drabbningen vid Eckern, ha inlagt förtjänster. År 1706 blev D. holsteinsk generallöjtnant och efter den s. å. avlidne Johan Gabriel Banér överbefälhavare för den i Holstein befintliga armén om c:a 3,000 man. Samtidigt blev han geheimekrigsråd och medlem av furstendömets regering.

Från och med denna tid blev D: s verksamhet alltmera inriktad på rent politiska värv, för vilka han med sin smidiga intelligens tydligen var särskilt lämpad. Arpe karakteriserar honom som en världsmannatyp av muntert väsen med goda kunskaper och en god hushållare, men hetlevrad, hämndlysten, penning- och ärekär samt benägen för vittgående projekt. I den holstein-gottorpska regeringskonseljen rådde sedan några år öppen fiendskap mellan den nu åldrande M. von Wedderkop och administratorns gunstling, G. H. von Goertz, vars stjärna var i hastigt stigande; D.; som var ovän med Wedderkop, anslöt sig helt till Goertz, som i honom fann ett förträffligt redskap för sina planer. När Wedderkop i dec. 1709 störtades; fick D. för sig och sin familj betydande delar av Wedderkops konfiskerade gods.

I nov. 1710 sändes D. till Köpenhamn för förhandlingar med Fredrik IV, vilka bl. a. åsyftade att förmå denne att lämna Wedderkop åt sitt öde; uppdraget lyckades, och D. kunde 12 dec. 1710 jämte Goertz underteckna den s. k. hamburgerförlikningen mellan Danmark och Holstein-Gottorp. År 1711 sändes D. ånyo till Köpenhamn, i själva verket för att taga del i de hemliga förhandlingar, som avsågo att skilja Danmark från de förbundna; att D. denna gång misslyckades berodde lika mycket på energiska påtryckningar från Ryssland och Polen som på att Karl XII efter Turkiets krigsförklaring mot Ryssland (nov. 1710) vägrade att höra talas om annat än status quo. Vintern 1711—12 användes D. ånyo som mellanhand vid likartade förhandlingar, som dock även nu strandade. I Danmark synes D. likväl ha varit högt uppskattad.

Efter slaget vid Gadebusch 10 dec. 1712 och Stenbocks marsch mot Holstein råkade detta land i vanskligt läge. I det invecklade intrigspel, då Holstein-Gottorp åt Stenbock uppgav Tönningen men samtidigt sökte på allt sätt, genom förfalskade aktstycken m. m., få Danmark att tro på administratorns neutralitet, hade D. till uppgift att lugna Fredriks misstro. Vid besök hos denne i jan. 1713 i Fredericia försäkrade han den danske konungen, att han satte sitt huvud i pant på, att icke en enda svensk soldat skulle få komma in i Tönningen, om blott Danmark respekterade Gottorps neutralitet. Situationen blev alltmera kritisk, och det beslöts då, att D. skulle avresa till Haag och London för att tillse, om icke något bistånd härifrån kunde utverkas. D: s till Generalstaterna i febr. 1713 framburna memorial (Lamberty) framför klagomål över den danska invasionen i Holstein och en begäran, att Generalstaterna och England med stöd av Traventhaltraktaten och konventionen 15 mars 1703 skulle ingripa och kräva landets befrielse från de trupper, som höllo det besatt. Ytterligare skulle D. försöka att få hemtransporterade en eller två av de holsteinska bataljonerna i Brabant, och framför allt skulle han söka anskaffa undsättning med livsmedel till Tönningen, enär Goertz hoppades få Danmark mera förhandlingsvilligt, om det berövades hoppet om erövringen av Tönningen. I Holland synes D. icke ha uppnått något resultat — Karl XII:s tillfångatagande vid kalabaliken i Bender minskade betydligt sjömakternas välvilja mot de svenska intressena — och i mitten av mars begav sig D. vidare till England. Hans energiska bemödanden här hade verkligen till följd, att engelska regeringen gjorde upprepade framställningar till Danmark att återge hertigen hans land, men då Fredrik vägrade efterkomma önskemålen, och England icke ville gripa till allvarligare åtgärder, uppnåddes i realiteten ingenting. Mera framgång hade D. till en början med den planerade undsättningen av Tönningen. Han lyckades förmå engelska köpmän att befrakta några med livsmedel och annat lastade fartyg till Tönningen, vilka dessutom voro bevarade för att med vapenmakt kunna bryta blockaden. Hela expeditionen blev emellertid ett svårt fiasko. Icke långt därefter kapitulerade Tönningen.

Hemkommen från England erhöll D. Goertz' uppdrag att avresa till Stockholm för att där söka utplåna den misstro man i rådskretsar hyste mot Goertz' manipulationer och samtidigt verka för den holsteinske hertigens successionsanspråk. Enligt den instruktion D. 3 april 1714 erhöll (Almquist), skulle hans främsta uppgift vara att söka återställa det hotade politiska samarbetet mellan Sverige och Holstein-Gottorp. Vidare skulle han, utan att för mycket driva det holsteinska önskemålet att få den unge hertigen hemsänd, framföra det såsom ett uttryck för administratorns omsorger om sin brorson och begära en skriftlig resolution i frågan. Ytterligare skulle han, i enlighet med en redan av Karl XII uttryckt önskan, erbjuda Sverige de från Holland återvända holsteinska trupperna och begära, att de skulle få sitt underhåll i Pommern. I sistnämnda punkt uppnåddes lätt enighet. På vägen till Sverige avslöt D. i Stralsund 15 maj med general C. G. Dücker (se denne) en konvention om överlåtelse av det holsteinska dragongardet, vilken 16 juli bekräftades av Karl XII.

I övrigt avlöpte emellertid D: s beskickning synnerligen olyckligt. Han mottogs i Stockholm med förbindliga fraser, men efter hand som man kom in på mera brännbara ämnen, antogo diskussionerna en alltmera hetsig karaktär, och hela försoningsplanen kastades plötsligt över ända, när man i Stockholm fick närmare kännedom om det holsteinska sändebudet Bassewitz' förhandlingar i Petersburg och dennes avslöjande av Goertz' planer på en giftermålsförbindelse mellan den holsteinske hertigen och en rysk prinsessa. Den samtidigt ankomna underrättelsen, att Goertz blivit ovän med Preussen, inverkade ytterligare på rådets iver att demonstrera sin ovilja mot Goertz, och 25 aug. fick D. besked, att man icke mer önskade hans besök vid hovet; 30 aug. fick han sitt pass. D:s beskickning hade sålunda blivit ett fiasko, men ett närmare studium av hans verksamhet i Stockholm visar, att han med utomordentlig energi och verklig diplomatisk talang kämpat för sin hopplösa uppgift. När han på återresan i Hamburg sammanträffade med administratorn, erhöll han också trots besvikelsen ett oförbehållsamt erkännande för det duktiga arbete han utfört. D. hämnades på rådsregeringen genom att öppet skildra det förvirrade och tröstlösa tillståndet i Stockholm och särskilt oenigheten mellan de kungliga råden.

Genom Fabrice hade Karl XII hållits underkunnig om D: s verksamhet i Stockholm och det sätt, varpå denne blivit behandlad. Rådets uppträdande vann icke konungens gillande, om han än medgav, att det fanns skäl till misstro mot Goertz och dennes medhjälpare, »ty de konstra mycket och hålla sällan rätta vägen». Till Stralsund anlände redan före Karls ankomst 22 nov. såväl Vellingk som D., några dagar efter konungen infann sig administratorn och slutligen även Goertz själv. Redan från första stund kom sålunda Karl under gottorparnas kraftiga bearbetning. I mitten av dec. ingav Goertz ett memorial, i vilket han bl. a. klagade över den skymfliga behandlingen av D. och begärde upprättelse. Karl XII:s ståndpunkttagande i den holsteinska frågan är välbekant; alltifrån slutet av 1714 är Goertz' inflytande över honom i ständig utveckling, och Goertz' främste medhälpare blev D.

Redan 16 febr. 1715 vet Campredon berätta, att Horn skulle lämna guvernörskapet för hertigen, så snart D. anlänt till Stockholm, »ou il revient avec éclat pour se venger de l'affront». Den 24 maj skriver kapten Jefferye från Stralsund, att D. samma dag avrest till Sverige för att »reside by the young duke of Holstein» och snart ¦därefter ankom D. till Stockholm. Emellertid torde den nu 15-årige Karl Fredriks uppfostran redan ha betraktats som avslutad, och D: s verksamhet hos den sjuklige, högfärdige och utomordentligt illa omtyckte hertigen har huvudsakligen gällt att hålla denne i kontakt med administratorns och Goertz' synpunkter på förmyndarregeringen och de holsteinska frågorna.

Genom Karl XII: s maktbud tillskapades upphandlingsdeputa-tionen (instr. 20 jan. 1716), som inom kort fick hela rikets finansförvaltning i sina händer och med oavbrutet vidgade uppgifter kom att under nära tre år djupt ingripa i hela Sveriges ekonomiska liv. Styresman blev som bekant Goertz, utan fullmakt eller instruktion, men med en maktställning, vars obegränsade natur berodde på, att han skulle sortera direkt under envåldskonungen. Deputationen erhöll i övrigt fyra medlemmar, varav den ene var D. Som Goertz' närmaste man och ombud (»mandatarius et vicarius») har D. tagit personlig del i de mest skiftande göromål fallande inom deputationens uppgifter. En genomgång av det icke obetydliga antal brev, som äro bevarade från D. 1716—18, synes ge rätt att konstatera vissa huvudfakta, ägnade att belysa hans personlighet. Det synes sålunda bestämt framgå, att D. var en verkligt dugande och energisk man, som med reda och förutseende sökte på bästa sätt bringa till verkställighet de order han mottog av Goertz och konungen. Med klarhet och skärpa lägger han upp problemen och skyr icke att såväl gentemot Goertz som Karl XII och andra hänsynslöst hävda, vad han anser klokheten bjuda. Men det som framför allt karakteriserar dessa brev är D: s oavlåtliga klagan över hopplösheten i den uppgift han fått sig förelagd att i praktiken omsätta Goertz' ekonomiska planer och anordningar. Å ena sidan hade han emot sig ett kompakt motstånd från på förhand mot holsteinarna avoga ämbetsmän, regementschefer och övriga, vilkas intressen berördes, å andra sidan måste han ta hänsyn till en högsta myndighet, som väl i princip gillade Goertz' förslag men ofta, när det kom till stycket, gjorde dem orealiserbara genom att icke respektera de självklaraste förutsättningar för deras lyckosamma förverkligande. Redan på ett mycket tidigt stadium har D. insett, hur hopplös denna kamp var. På sommaren 1716 beklagar han sig (i breven till kammarjunkare Reventlow) över hur regementscheferna göra allt för att motarbeta honom och uttrycker den bestämda förhoppningen att med årets slut få lämna ifrån sig affärerna till någon av dem, som nu så hetsigt kritisera hans åtgöranden. Och det var med yttersta motvilja han vid Goertz' avresa till Holland påtog sig att fungera som dennes vikarie och med bestämt förbehåll, att det alltjämt skulle vara Goertz, som skriftligen skulle leda deputationens arbete. Breven till Goertz under dennes oväntat långa bortovaro betyga också med stigande bitterhet, hur D. på alla håll fann. sig motarbetad, och hur han var ur stånd att hindra den ekonomiska förvirring, som blev en följd av bl. a. ämbetsinnehavarnas systematiska kamp mot Goertz' projekter. På hösten 1716 har han på kungens bestämda önskan lovat att stanna kvar över vintern, blott han kunde lita på att få bli entledigad i maj 1717. Men alltjämt utsatt för nya påtryckningar måste han ånyo uppge hoppet om att bli fri; Goertz' arrestering gjorde tills vidare D: s kvarblivande i tjänst nödvändigt.

Då Goertz i nov. 1717 återkom till Sverige, hastade D. ånyo att i de mest bestämda ordalag begära sitt entledigande, men alltjämt förgäves. Redan i D: s första bevarade brev till Goertz 7 aug. 1716 ber han honom sålunda »de vouloir considerer cette affaire d'un plus grand serieux que d'ailleurs vous n'etes pas accoutumé de traitter les affaires», en något underlig admonition från en underordnad till hans chef. Tonen blir allt snäsigare och bittrare för att kulminera i breven från 1718, då så gott som vartenda ett innehåller i det oändliga varierade förebråelser. Ett på måfå valt citat ur ett brev från D. till Goertz 13 sept. 1718 (citerat på svenska efter översättningen i Goertzkommissionens handlingar) visar, hurudan tonen brukade vara: »För mig är det nog att i tre år hava gjort vad som, utan att försaka karaktären av hederlig karl, stått att göra till uppfyllande av vänskapens fordringar. Men då en vän sträcker sina fordringar för långt, återstår för den andre intet annat än ledsnaden att ej kunna uppfylla dem och att nödgas draga sig ur spelet...». Under den senare processen mot Goertz, då dessa brev drogos fram av aktör såsom synnerligen komprometterande för Goertz' egenmäktiga och våghalsiga metoder, förklarade denne, att »D. skrivit mig ibland sådana hårda brev till, både om ett och annat, sedan vi därom förut varit överenskomna (de concert), på det jag skulle visa dem för Hans Maj:t och skaffa ändring uti ett och annat». Det är ju möjligt att så varit fallet med enstaka brev. Men det överväldigande antalet likartade uttalanden i de flesta av D: s brev vittnar om, att D: s skarpa utlåtelser verkligen i huvudsak gåvo uttryck åt hans åsikter och ingalunda blott voro komedispel. Tillfrågad av en kommissionsledamot, om breven voro skrivna efter avtal, förnekade också D. detta på det bestämdaste och förklarade dem skrivna »ex interiori cordis». Men ännu dagen före sin avrättning tillskrev Goertz D. ett brev, i vilket han hemställde till D. att »utsäga på sin ära och sitt samvete uti vad intention han skrivit de brev».

Det hat, som under de tre sista Karl XII: s-åren samlats kring Goertz och hans holsteinska medhjälpare, slog som bekant omedelbart efter dödsskottet vid Fredrikshald ut i fanatiskt raseri. Goertz häktades i Tanum på väg till högkvarteret 2 dec, och samma dag Sicre med dödsbudet nådde huvudstaden, arresterades D. och hans »främmande hantlangare». Upphandlingsdeputationens kvarsittande ledamöter erhöllo till chef Gustaf Cronhielm, under vars driftiga ledning de löpande ärendena fördelades på vederbörande kollegier och ämbetsverk, så att deputationen 5 jan. 1719 kunde upplösas. Goertz' och D:s öden överantvardades åt en 22 dec. 1718 förordnad kommission. Med blodtörstig brådska kastade sig kommissionen över Goertz, medan D. redan från början kom fullständigt i skymundan. Snarast synes han, i synnerhet från adelshåll, ha blivit omgiven med en viss sympati efter framdragandet av de ovannämnda breven till Goertz, och det kunde t. o. m. vid ett tillfälle i sekreta utskottet till hans favör påpekas, att ingen svensk vågat göra Karl XII sådana föreställningar som D. gjort. Medan processen mot Goertz hastigt och under hänsynslösaste maktmissbruk bragtes till önskat slut och redan 19 febr. dödsdomen kunde verkställas, drog det ut på tiden med avgörandet om D. Det gjordes först ett försök att få D. fast för oredlighet, och särskilt G. H. Ecklef utfrågades (8 jan.), »om D. inga penningar till sin enskilta nytta och disposition tagit». Ecklef nekade bestämt, och lika litet resultat hade ansträngningarna att få bestyrkt en skvallerhistoria om att »ungefär tolv dagar före D: s arrest ur dess hus om aftonen klockan 8 till Ladugårdslandet är vorden bortförd en stor kista med gamla caroliner». Den 27 april 1719 påmintes på Riddarhuset om D. och lämnades till svar, att »man kan intet komma till slut, innan räkenskaperna bli slutna». Enligt O. A. Knös' anteckningar skall D. under den tid han suttit i arrest ha försökt muta en av kommissionsledamöterna kammarrådet P. von Danckwardt (se denne) och t. o. m. haft tillfälle att personligen hemma hos grevinnan Charlotte Bonde — bekant för sina holsteinska förbindelser och på sina håll utpekad som D: s älskarinna — sammanträffa med Danckwardt, dock utan resultat. Slutligen, 1720, sedan D. nitton månader suttit i arrest, lösgavs han på begäran av sekreta utskottet; dock måste han förplikta sig att icke resa bort utan K. M:ts tillstånd. De omständigheter, varunder han frigavs, äro för övrigt något oklara. Konung Georg av England och prins Eugene av Savoyen ha lagt sig ut för honom; enligt sändebudsrapporter skall det vidare ha varit Arvid Horn, som ivrigast talat hans sak, och då Fredrik I fördröjt fribrevets utfärdande, nästan framtvingat det. Den efter Goertz' avrättning tillsatta kommissionen över Upphandlingsdeputationen blev först 16 sept. 1721 färdig med sitt beslut. Den ansåg, att de summor, som i Upphandlingsdeputationens räkenskaper tillgodoräknats D. under namn av taffelpenningar och gratifikationer, icke kunde godkännas. Han hade uppburit 127,569 dir smt, varav kommissionen ansåg billigt tillerkänna honom 45,000. Skillnaden, 82,569 dir smt, jämte en annan anmärkt post på 41,000 dir (för stångjärn som av D. utskeppats) skulle uppföras i moträkning mot av D. uppgivna fordringar på kronan, härrörande från att han aldrig fått full ersättning för sitt holsteinska garde. Ännu i åtskilliga år förhandlades det emellertid om denna likvidation. Vid 1723 och 1726—27 års riksdagar var saken uppe, och vid den förra resolverades det, att »vad D: s fordringar hos kronan angår, så bör däröver likvideras utan att det som dömt och ostridigt är därför bör uppehållas». Först 4 aug. 1727 avgick till K. M:t slutligt beslut härom från ständerna. Då var emellertid D. redan för länge sedan ur landet, och några penningar torde kronan aldrig ha fått. Det ser ut som om D. lämnat Sverige hösten. 1721. Han hade denna sommar fått rådets löfte att till hösten, då man förmodade, att hans sak skulle vara klar, få resa utomlands för att ordna sina affärer, och med hänvisning härtill begärde han och erhöll i sept. 1721 av nåd ett resepass; åtskilliga omständigheter tala också för, att han ungefär vid denna tid lämnat landet men sedan förloras nästan alla spår efter honom. Det framgår emellertid av en anteckning i Nils Bondes självbiografi, att D. i juni 1723 vistats i Hamburg, och från samma ort är 25 dec. 1725 dagtecknat ett brev från D. till Josias Cederhielm, av vilket framgår, att han då hade stora ekonomiska vanskligheter. I vad förhållande D. efter återkomsten till Tyskland stått till det holsteinska hovet är icke känt; den nu allsmäktige Bassewitz var emellertid hans och Goertz' personlige fiende, och detta är måhända anledningen till, att D. icke synes ha återvänt dit. Vid 1723 års riksdag kallas D. »kejserlig general», och även från annat håll uppgives, att han någon tid varit i kejserlig tjänst. En förklaring till denna anknytning kan man möjligen finna däri, att D. blivit nära anförvant till kejserlige ministern i Stockholm greve B. Ph. von Fridag (Freytag). År 1722 gifte sig nämligen D., som sedan 1717 varit änkling, med grevinnan Louise Charlotte av Aldenburg, änka efter Christoffer Bielke till Östraat, med vilken hon hade en dotter, som 1708 blev gift med Fridag. Enligt en holsteinsk historieskrivare (Kobbe) dog D. »in grosser Armuth».

Författare

Gunnar Carlquist.

Arkivuppgifter

Var D: s privatarkiv hamnat, och om det ännu möjligen finnes i behåll någonstädes i Holstein, är icke känt. Däremot finnas som nämnt talrika brev från honom bevarade, viktigast i serierna av skrivelser till Goertz, von Miillern och greve Heinrich Reventlow, samtliga i Riksarkivet; jämväl i Diplomatica där finnas många brev från D.

Källor och litteratur

Källor: Ovan nämnda brevserier samt Kommissionens över upphandlings-deputationens och kontributionsränteriets förvaltning handlingar, RA. — Bidrag til den store nordiske Krigs Historie, 1, 3—6 (1899, 1906—20); Danmarks Adels Aarbog, 4 (1887), 47 (1930); Dela Gard. archivet, 17 (1842); Handlingar rör. Sveriges historia under åren 1713—1720, utg. af C. G. Malmström (1854); Kapten Jefferyes bref till engelska regeringen (Hist. handl., 16:2, 1897); [L. B. T.] de Lamberty, Mémoires pour servir k 1'histoire du XVIII, siécle, 8 (1730); Riksdagen i Stockholm år 1719 [utg. av P. G. Cederschjöld], Bihang (1826). — H. Almquist, Holstein-Gottorp, Sverige och den nordiska ligan i den politiska krisen 1713—1714 (HVS Skrifter, 21:1, 1918); [P. F. Arpe], Geschichte des herzoglich schleswig-holstein-gottorfischen Hofes und dessen vornehmsten Staats-Bedienten (1774); L. Bobé, Slaegten Ahlefeldts Historie, 5 (1899); S._ Jägerskiöld, Sverige och Europa 1716—1718 (1937); P. v. Kobbe, Schleswig-holsteinische Geschichte (1834); Chr. Kock, Schles-wig-holsteiner unter gottorfischer Fahne im spanischen Erbfolgekrieg (Zeit-schr. d. Gesellsch. f. schleswig-holsteinische Gesch., 64, 1936); S. Landahl, Henning Friedrich von Bassewitz' arkiv å Prebberede (Hist. tidskr., 58, 1938); G. Lindeberg, Greve von Dernath och hans »ostensibla» brev (Karol. f örb :s årsbok 1934); dens., Några politiska visor mot Görtz (ibid. 1936); C.G.Malmström, Sveriges politiska historia, 1—2, 2:a uppl. (1893, 95); [F. C. v. Moser], Rettung der Ehre und Unschuld ... Georg Heinrichs . . . von Goerz, 2: e Aufl. (1782); E. Naumann, Om centralförvaltningen under Karl XII:s tid (Karl XII. Till 200-årsdagen av hans död, 1918); H. Ratjen, Der fiirstlich holstein-got-torpische Hof und seine Verhandlungen im Jahre 1713 (Nordalbingische Studien. Neues Archiv d. schleswig-holstein-lauenburgischen Gesellsch., 2, 1845); C Trolle-Bonde. Landshöfdineren srrefve Nils Bonde samt hans descendenter •(6681)

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gerhard (Gerhardsson) Dernath, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17485, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Carlquist.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17485
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gerhard (Gerhardsson) Dernath, von, urn:sbl:17485, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Carlquist.), hämtad 2024-04-20.