Meriter

8. Oscar Dickson, son till D. 2, f. 2 dec. 1823 i Göteborg, d. 6 juni 1897 på sin egendom Almnäs i N. Fågelås sn (Skarab.). Studerade vid Klügmanns handelsakademi i Lybeck 1839—41 och Göteborgs handelsinstitut 1841; tjänstgjorde på J. D. & Co:s kontor i Göteborg 1841—46, på Dickson Brothers 1846—47, dels som underchef, dels som disponent för de Dicksonska verken i Norrland 1847—55, grosshandlare och bolagsman 1850 (burskap i Göteborg 8 febr. s. å.); led. av Göteborgs drätselkommission 1861, av Göteborgs stadsfullmäktige 1863—68, av drätselkammaren 1864, ordf. i sundhetsnämnden i Göteborg 1873; kommitterad för grundande av en skandinavisk bank i Göteborg 1863, för skandinavisk industriutställning i Stockholm 1866, för världsutställningen i Paris 1867; heders jurymän vid geografiska kongressen i Paris 1875; led. av skandinaviska växelkommittén 1877. LVVS 1872; led. av Royal geographical society 1875; HedLFS s. å.; LVS s. å.; HedLVS 1876; fil. hed:doktor vid Uppsala univ. 1877; adlad 1880; friherre 1885; RNO 1858; RDDO 1862; KDDO 1866; KVO1kl 1875; KNS:tOO 1877; HedLVVS 1877; LVA 1878; KmstkNO 1880; HedLÖS s. å.; RCXIII:sO 1881. D. innehade även andra utländska ordnar, medaljer från Svenska jägarförbundet och Svenska segelsällskapet samt Vegamedaljen.

G. 10 mars 1857 i Stockholm m. grevinnan Marika Julie von Rosen, f. 26 nov. 1836 i Aten i Grekland, d. 30 nov. 1917 i Göteborg, dotter av översten greve Adolf Eugen von Rosen och Eufrosyne Rizo-Rangabé.

Biografi

Efter grundlig kommersiell, teoretisk och praktisk utbildning hemma och utomlands kom D., som åtskilliga sina fränder, vid unga år till styrande poster inom familjefirman. Först underordnad sin äldre kusin, James (se D. 3), vid de norrländska verken men snart nog dennes efterträdare som chef där uppe (1850), övertog han slutligen — efter faderns död och sin egen återflyttning till Göteborg (1855) — till gagnet om också ej till namnet högsta ledningen av det stora företaget som helhet. Han behöll den i mer än fyrtio år. Men liksom firman vid hans tillträde till makten i huvudsak nedlade sina Värmlandsaffärer, så ägde en motsvarande avveckling rum i Norrland dels under hans sista år, dels omedelbart efter hans död.

Ett bullrande nöjesliv i ungdomen inom och utom rikets gränser fäste uppmärksamheten vid D:s namn. Men överdådet, stundom övermodet, förbands med en sällsynt fysisk styrka, som gjorde D. till jägaren och friluftsmänniskan framför andra i familje- och umgängeskretsen. Från skilda håll vitsordas också det utpräglade ordningssinne, som kom honom att livet igenom på förhand i detalj reglera sin arbetsdag. Snabb i kalkyler och order, rastlöst prövande nya uppslag, tekniska och finansiella, var D. framsynt ännu i de ögonblick, då han avstod från fortsatt tävlan på områden, som han av olika skäl icke fann sin firma i stånd att behärska. Den okuvliga verksamhetslusten drev honom å andra sidan att långt utanför sitt yrkes råmärken uppsöka det ovanliga och okända. Det är karakteristiskt, att han vid nära femtiofem år, under förberedelserna till Vegafärden, i brev till A. E. Nordenskiöld, som mer än någon annan fått röna D:s mecenatskap, säger sig gärna följt sin vän forskaren till Ishavets vidder, om ej hans hustru motsatt sig det. Fastän D:s hela typ, likt faderns och kusinens, var den hårda, koloniala, som eftertraktade hastig vinst i utmarkema, så kände han icke mindre lust — enligt medgivande till vänner i en upprymd stund — att »göra sig bemärkt». Man har satt hans frieri till dottern av en greve och hög ämbetsman i samband med denna äregirighet, och visst är, att han även genom denna aristokratiska konfrontering blev en för vårt land och sin tid ganska egenartad storindustriell typ med vidlyftiga sociala, politiska och kulturella ambitioner. Han ingrep vid inhemska politiska avgöranden, tog viktiga nordiska initiativ, blev internationellt känd som vetenskapens befrämjare och nådde genom förenade sport-, societets- och mecenatförbindelser upprepad beröring både med Sveriges och Englands konungahus. Men denna mångsidiga verksamhet och sensationella bana fick ingen fortsättning i nästa generation.

D: s debut som affärsledare inträffade under det börjande 1850-talets och framför allt Krimkrigets högkonjunktur. Fastän de Dicksonska sågarna vid Nors- och Klarälvarna den gången ännu gingo för fullt och firmans anläggningar i Medelpad, Nordångermanland och Sydvästerbotten ej ens tillnärmelsevis hunnit utnyttjas efter dåtida måttstock, kunde därför D. gripa sig an med en ny dittills orörd norrländsk floddal: Ljusnan. Älven är ovanligt forsrik i hela sitt lopp, men det synes framför allt ha varit de stora sjöarna Bergviken och Marmen nära mynningen, som genom avbrott i de naturliga flottningsmöjligheterna utestängt Ljusnebygderna från den tekniskt; skröpliga sågverksrörelsen under äldre tid. Svårigheterna' hade i det längsta avskräckt jämväl moderna företagare, när äntligen D. personligen kom gående för rekognoscering från havet till Ljusnans källor (1850) som prinsen till en förtrollad borg. De skogar i baklandet, som länsstyrelsen i Gävle ännu två år tidigare (1848) förklarat otillgängliga för annan rörelse än tjärbränning och pottasketillverkning, vaknade plötsligt ur förtrollningen. Väl ser man, att en tidigare spekulant i Ljusnans stora västliga tillflöde, Voxnan, W. H. Kempe, på detta håll i huvudsak spärrat D:s väg. Men han endast sporrades därigenom till så mycket snabbare och målmedvetnare grepp i själva huvudfåran, där ett par andra konkurrenter skyndat till: en Göteborgsfirma, som nyss (1853) övertagit (eller grundat) Bergviks såg vid sjön med samma namn, och ett infödingskonsortium med den kände förste lantmätaren, sedermera landshövdingen P. H. Widmark i spetsen. Inom några år var D: s bjälkhygge på de inre vidderna i full gång, Sandarnes lastageplats vid havet förvärvad från Söderhamns stad (1852), Askesta sågverk anlagt vid Marmens östligaste vik (1854), bruksbana färdig mellan Askesta och Sandarne (1858) och avverkningsrättigheter eller fastigheter inköpta från de nyss avvittrade (eller till avvittring föreslagna) byalagen eller hemmanen i Hälsinglands, Dalarnas, Jämtlands och Härjedalens inbördes gränsområden. Med Bergviksbolaget och Widmark träffades avtal 1853 och 1854 om viss arbetsgemenskap samt om byten av kontrakt och uppdelning av intressesfärer i Ljusdals, Ramsjö och Färila, Loos' och Kårböle, Över- och Ytterhogdals, Rätans, Älvros', Lillhärdals och Linsälls, Svegs, Vemdalens och Hede, Tännäs' och Ljusnedals socknar och kapellag. Utvecklingen skulle snart visa vilket taktiskt och finansiellt övertag den djärve trettioåringen därmed vunnit. I brev till sin förvaltare på Sandarne hösten 1854 framhåller D., att hans skogsköp vid Ljusnan vore »de bästa och billigaste», emedan de gjorts före rivalernas, och att därför nya förvärv, utöver de ursprungliga eller tillbytta, måste ställa sig 50 % dyrare än dessa senare. Bättre än fortsatt kapplöpning med andra storköpare vore upptagandet av dryga strömrensningsavgifter i de flottleder, som Dicksönerna torde beslutat gemensamt med andra strandägare. De förra synas i stor utsträckning åtagit sig att ensamma förskottera dessa leder men krävde dem sedan, som det tyckes, hastigt amorterade av delägarna. Deras syfte var att därigenom avskräcka gamla och nya medtävlare, trygga marknaden för billigt köptimmer samt göra obrutna och sammanhängande strandrättigheter överflödiga. Förvaltarna på Sandarne anmälde vid olika tidpunkter, att bönderna ansågo firman Dickson, i jämförelse med andra, bjuda i underkant. Det hände, att cheferna avvisade nitiska lokalombuds redan preliminärt träffade uppgörelser som ofördelaktiga.

Faktiskt fortsatte det Dicksonska ägokomplexet vid Ljusnan att under årtionden växa genom både goda och dåliga tider, ehuru, betecknande nog, starkast längst bort, d. v. s. i Härjedalen. Man finner på 1890-talet, då rörelsen övergick i andra händer, att denna avskilda provins, som från början måste haft det billigaste virket men småningom blev tillgängligare genom lättad flottning, då omslöt omkr. 85 % av det Dicksonska fastighetsinnehavet; enbart på Hede socken kommo 30 %. Men lika mycket betydde D:s position vid Ljusnedalens naturliga utfartsväg både för hans företags framgång och för den väldiga försäljningssumma han i sinom tid kunde betinga sig. Blott den omedgörligaste konkurrenten, W. H. Kempe, var genom sin såg vid det sydligare Ljusne, där älven med ett sista fall utmynnar, oberoende av den Dicksonska banan Askesta— Sandarne. Det var en triumf för D: s både diplomati och kapital: makt, att han, genom parallella undersökningar och ansökningar om dels kanal, dels järnväg på nämnda sträcka, höll sina andra rivaler, som redan övervägt båda alternativen, i ovisshet om sina avsikter, tills hans privatbana redan var beviljad och i detalj planlagd. Man erinras här som vid Matfors i Ljungan om den första Dicksonska flottspärren vid Deje-Forshaga i Klarälven. En småningom allt effektivare sågteknik, med hjälp bl. a. av i Norge ut-experimenterade tyska blad, och ett metodiskt utnyttjande av värmländska flottare samt klampare och annan förmanspersonal från brädupplagen vid Göteborg avrunda bilden av Sandarneverket som D:s mest personliga och längst bevarade skapelse.

Vad som för firmans äldre Norrlandsföretag under D:s tid kan ha varit typiskt eller avgörande må här blott översiktligt antydas. Man kan såtillvida tala om en koncentration av verksamheten, som Gideå-Husumverken i norra Ångermanland försåldes, men Svartvikföretaget utvidgades under de starka uppgångsåren efter fransktyska kriget i början av 1870-talet. Försäljningen 1874 av (Gideå) Husumsågen, som dock hunnit utveckla sig till Nordångermanlands största med tolv (enkla) ramar mot Svartviks sexton (vid årtiondets mitt), synes inneburit viss kapitulation för en konkurrent av tilltagsnare natur än Ljusnerivalerna: D. O. Francke. Starka motsättningar mellan D. och företagsamma intressen på Göteborgsbörsen, som stodo denne Francke nära, torde inverkat. Driftens utvidgning vid Ljungan innebar vattensågens vid Matfors ersättande med tvenne ångsågar (1873—78) vid Svartvik, där alltså förädling och utskeppning sammanslogos. Den ojämnhet i driften vid en vattensåg, som produktionsökningen allt starkare avslöjade, kostnaden för brädtransporterna från såg till hav och behovet av ökad timmerförsörjning från Indalsälven och andra vattendrag torde i förening framtvingat förflyttningen. Antalet försågade timmer på de skilda platserna utgjorde under 1880-talets förra hälft vid Husum, som visserligen då redan var försålt, 175,000, vid Sandarne 311,000, vid Svartvik 405,000. Den väldiga stegringen i sistnämnda sågs tillverkning var icke fri från stridigheter, vilka dock synas i huvudsak inskränkt sig till en serie av processer med bönderna i Ljungans dal. Dessa gällde bl. a. minimimåtten för de träd, som ingingo eller borde ingå i sålda avverkningsrätter. Här skymtade en med åren, i mån av teknikens och konkurrensens fortgång, alltmera brännande fråga.

Men det blev främst kring Baggböle, Dicksönernas nordligaste domän, som den explosiva tidsatmosfären urladdade sig. Kronan förblev här länge den egentliga motparten, enär avvittringarna ännu vid 1870-talets inträde knappast tagit sin början i Lappmarken. Den västerbottniska jägeristaten kunde äntligen 1856 och 1866 genom riksdagens anslag, efter lång och upprepad väntan, reorganiseras och utvidgas. Den våldsamma rovdriften å kronoskogen underkastades då omsider effektiv kontroll, och det privilegierade Baggböle anklagades vid tvenne tillfällen icke blott för överskridande av den lagliga stockfångsten utan också för stöld, i visserligen ringa skala, av redan beslagtaget timmer, ena gången (1860) genom sprängning av en kronan tillhörig ava (lugnvatten ovanför en fors), den andra (1867) genom infångande av kronotimmer under firmans bommar. Domen blev i ena fallet böter, i det andra värjemålsed av D:s närmaste underordnade i vattendragen. Flottningscheferna förutsattes vid dessa båda tillfällen ha ingripit utan huvudkontorets kännedom, och D., som alltså slapp att, som kusinen på 1840-talet, personligen skylta, fann sig mycket riktigt böra avskeda icke blott dessa underordnade utan också den mångårige och mångbetrodde förvaltaren vid Baggböle, Nelzon, om det ock synes skett efter tvekan. Man kan numera icke blott i Stockholms-, Göteborgs-och provinspressen, med Nya Dagligt Allehanda, Aftonbladet och Handelstidningen i spetsen, utan också i D: s ryckvis täta korrespondens med S. A. Hedlund följa processernas gång inom olika instanser. Den alltmer vakna kritiken växte trots Hedlunds skydd, och firman — icke minst D:s äldre broder James (se D. 6) — våndades - för sitt »goda namn». D. gick anonymt, i broschyr och artiklar, med advokatorisk men fyndig bevisföring till motangrepp på kronans misshushållning och slentrian i urskogen, där överåriga träd både onyttigt ruttnade  bort och hindrade återväxt. Firman framförde, som praktiskt bidrag till en sanering, ett direkt anbud till K. M:t om årlig utsyning och inköp från kronoskogen av 20,000 timmerträd till ett pris av 30 öre per styck. Priset kunde tyckas generöst beräknat, då den genomsnittliga stubböresavgiften i länet för privilegierat, d. v.s. lagligen avverkat timmer å kronomark, blott uppgick till omkring fjärdedelen av nämnda belopp. Men det har även en annan bakgrund: Ortsbefolkningen, som av ålder sparat hemmaskogen och huggit ute på allmänningen, var inför avvittringen särskilt angelägen att skona de närbelägna marker, från vilka skogsanslag kunde bliva den tilldelad. Den tillämpade därför på virke, som var »utan känt eller angivet ursprung», d. v. s. hämtat från avlägsna (och otillåtna) områden, lägre taxa än på timmer från hemmaskogarna. Då kompromissanbudet av K. M:t avvisades och ungefär samtidigt (1870) antalet privilegierade träd för Baggböle nedsattes med uppåt 60 %, förbjöd D. sina underordnade att å auktion inropa det av kronan beslagtagna timret. Följden var, att rimliga bud uteblevo, och att kronan nödgades uppbränna timret. Det var en hämndgirig, dyster sluteffekt i det egentliga Baggböleriets trettioårskrönika (1838—68), som redan fått sin juridiskmoraliska dom men också kan ses biologiskt. »Om denna rovhuggna skog», säger en fackman 1937, »fått stå kvar, hade den nu varit omkring 400 år gammal.» Den skulle då »haft tid att torka», »att ytterligare försämras» och »fortsatt att utöva sin överskärmande, undertryckande och deformerande inverkan, så att underskogen blivit utsatt för obotliga skador i ännu större utsträckning än som skett». De praktiska verkningarna framträdde, när i fortsättningen, åtminstone från början av 1880-talet, Dicksönernas privilegiesågning vid Baggböle fick väsentligt träda tillbaka för en småningom allt intensivare drift vid Holmsunds ångsåg nedanför Umeå, dit timret kom från köpta avverkningsrätter och fastigheter i framför allt Degerfors och Lycksele men i någon mån också Sorsele, Stenselé och Mala m. fl. socknar. Holmsunds försågning i årligt genomsnitt beräknades av Västerbottens länsstyrelse under 1890-talets förra hälft till över en million timmer. Dicksönernas totala andel i den sammanlagda produktionen av sågade och hyvlade varor inom Söderhamns, Sundsvalls och Umeå distrikt, där de vid denna tidpunkt voro företagare, uppskattades i Svensk Trävarukalender 1888 till omkring 13 %. I det hyvlade virket var Dicksönernas andel ända till 36 %. Men vill någon i stort söka taxera Dicksönernas industriella och ekonomiska position vid inträdet i det årtionde, som blev deras företags sista, får han visserligen besinna, att firmans virke, enligt samstämmande uppgifter, noterades i toppklass på utländsk, i varje fall engelsk, marknad. D:s, liksom hans bolagsmäns, andel i den svenska trävarurörelsens kapitalvinst var därför säkerligen större än i dess tillverkningskvantum.

Man döpte vid något tillfälle den Dicksonska firman till Nordens största industriföretag. Och faktiskt blev D. — genom gamla norska och nyare danska förbindelser, t. ex. med C. F. Tietgen — en förgrundsfigur i den ekonomiska skandinavism, som åtminstone skymtar vid sidan av den politiska. Han tog en ledande andel i förarbetet till det gemensamma nordiska emissions- och penninginstitut, som, starkt beskuret, fick mandom i Skandinaviska kredit -a.-b., Göteborg (1863). När han, sannolikt av personliga skäl, avböjde att, trots förarbetet, inträda i detta bolags styrelse, beslöto vid konstituerandet aktietecknarna att samfällt uttala sitt beklagande av hans vägran. När under uppgången efter fransk-tyska kriget ett nytt stort emissionsföretag a.-b. Göteborgs handelskompani (1872) med i viss mån nordisk syftning samlade stadens storfinans, framträdde D. i början vid D. O. Franckes sida som ledande. Men han avgick efter ett par år ur styrelsen och fritog sig därmed från ansvaret för detta företags senare motgångar.

Ett slags ideell både svensk och nordisk expansion betecknar från nämnda årtiondes slut en serie anslag av D. till vetenskapliga Grönlands-, Spetsbergen- och Sibirienfärder, framför allt också till Nordostpassagen genom Vegaexpeditionen (1878—80). Efter ett avbrott 1883, då A. E. Nordenskiöld släppte Ishavsfärderna, kom på 1890-talet hjälpen till Nansen och Andrée samt till forskningsresande på andra världsdelar, bl. a. O. Nordenskjöld för Sydamerika. D. understödde också kulturbyggen i sin hemstad samt publikationer av expeditionsresultat. Den industriella expansionen synes inom alla kulturländer gått hand i hand med rörligt vetenskapligt experimenterande i den bebodda världens utkanter. Men få industrimagnater och mecenater torde illustrerat detta samband så ihärdigt som D. De forskare han understött synas enstämmigt vitsorda icke blott hans för svenska förhållanden ovanliga generositet och hans personliga förbindlighet utan också den metodiska grundlighet, med vilken han i donationer som affärer utstakade och genomförde sina praktiska önskemål, på samma gång som han systematiskt utnyttjade publiciteten och personligen gladdes åt nådevedermälena: hedersdoktoratet, adlandet och baroniseringen. Ett blandat sport- och biologintresse låg bakom hans inplantering av främmande djurslag på de Dicksonska godsen Bokedalen, Skeppsta och på Visingsö, och ett socialt tillkom, då svenska och engelska kungligheter inbjödos till jakten såväl där som på fjällsätern i Jämtland. Den kända påtryckningen på Karl XV i representationsfrågan, hedersposter vid nordiska och kontinentala utställningar, anbudet att betala den norske statsministern Selmers böter efter riksrättsdomen 1884 bekräfta i sim mån egenarten av D:s position och ärelystnad. Varken förr eller senare finner man inom nyare svenskt affärsliv motstycke härtill.

Kanske var det någon reflex från dessa exklusiva sammanhang, som i förening med nyväckta aristokratiska instinkter gjorde, att D. överhuvud sällan besökte sina egna verk och då omgav sig med en speciell, halvt furstlig nimbus, som icke minst var brodern James främmande. Ett möjligen än starkare motiv kan dock ha varit D:s önskan att inför myndigheter och konkurrenter markera sitt personliga avstånd från ömtåliga, löpande friktioner i det industriella vardagsarbetet. Genomgripande lokala tillrustningar, exotisk lustbåt, salut och signaler, utlagda mattor, blåsande orkestrar, ett vimmel av flaggor, ödmjuka hälsningar och en snabbvandring genom kontor och brädgård utmärkte, med åratals mellanrum, ägarens korta besök. Och fast man från dessa verk gärna vitsordar omsorgerna för kyrka och skola, prydlighet och ordning på de från början mycket primitiva lastningsplatserna, framför allt Svartvik, så torde firman på intet sätt skilt sig från tidsgenomsnittet i fråga om lönesatser och välfärdsanordningar, kanske med undantag för pensionsfonder och andra föranstaltningar till de sjukas och uttjäntas hjälp i småningom växande omfattning och i varje fall vid verkens försäljning. En ifrågasatt vädjan om arbetsdagens nedsättning från tolv till elva timmar vid »Dicksons» besök i Sandarne 1889 omintetgjordes av den på platsen enväldige disponenten. Inhysandet av en familj på sju medlemmar i ett vindsrum med snedtak synes ej betraktats som någon ovanlighet.

Det förefaller som om D. vid seklets slut icke vuxit mera fast i Norrland än hans fader gjort det i Värmland vid dess mitt. Ödesdigert blev då att trävarukonjunkturen under hans sista år framdrev en ny förädlingsform: trämassan, liksom redan vid slutet av faderns levnad de grövre plankorna och bräderna i västkustexporten börjat vika för småtimret, både sågat och hyvlat, men kanske framför allt obearbetat: pitpropsen. Dicksönerna tyckas aldrig på allvar övervägt en anpassning till de nya konjunkturer, som knappast tilläto den vinstmarginal firman inhöstat på sina klassiska, grövre bräddimensioner. Den mera komplicerade tillverkningen av i varje fall massan krävde tillika nya tekniska insikter och anordningar, för vilka den åldrande D. torde känt sig främmande. En av Svartviks förvaltare har uttalat den förmodan, att de stora Dicksonska verken skulle bevarats åt familjen, om den näst äldste av D:s söner, enhögt begåvad ung man, som drunknade vid sjutton års ålder, fått leva. Då den nya generation, som sedan återstod, torde synts mindre benägen att föra verket vidare, började under året 1890 rykten, cirkulera om en allmän avveckling av de Dicksonska verken i Norrland. Sedan firmans skeppsbyggeri och fraktfart inför ångans och järntonnagets genombrott redan börjat avskrivas på 1870-talet, följde alltså nu slag i slag de stora försäljningarna av Svartvik för 3 millioner kronor 1891, Holmsund för 2,800,000 kronor 1896 och Sandarne, sedan D. redan hunnit gå bort, för 10 millioner kronor 1898. Ombud för köparna voro i de två förra fallen den kände norske trävarumannen, Sundsvallsgrossören G. P. Braathen, i det tredje fallet bankdirektören Louis Frænckel, som grundade Sandarne a.-b. med Bergvikföretaget som intressent.

Författare

W. Carlgren.

Arkivuppgifter

— Brev från D. finnas i F. F. Carlsons samling och Skogmanska samlingen samt till O. P. Sturzen-Becker, allt i Riksarkivet, ävensom i K. biblioteket och Uppsala univ.-bibliotek. En stor samling brev från D. till A. E. Nordenskiöld finns, jämte andra brev från D., i Vetenskapsakademiens bibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Några upplysningar rörande den norrländska skogshushållningen och trävarurörelsen. Sthm 1868. 40 s. & omsl. (Bih. till Aftonbladet den 28 april 1868; anon.) — Motiv till det af de dansk-norsk-svenska komiterade utarb. utkast till vexellag. Sthm 1878. 4:o 1 bl., XVIII, 118 sp. (Undert. såsom kommittéledamot; även på norska).

Källor och litteratur

Källor: (förutom under fö reg. släktmedlemmar nämnda) Förteckning över Holmsunds innehav av skogsfastigheter, med arrende- och äganderätt, vid tiden för Dicksönernas försäljning av detta företag 1891, sammanställd av direktör Axel Enström, Umeå; stickprov ur den fullständiga årsserien av räkenskaper och korrespondenser för Sandarne under Dicksonsk tid, för åren 1852, 54, 64, 67, 81—82, gjorda av prof. B. Boethius; orig. finnas i Bergvik & Ala nya aktiebolags arkiv, varur även direktör Anders Laurell lämnat kompletterande uppgifter; brev från Oscar D. till P. Wieselgren (7 st.), till S. A. Hedlund 111 st. 1855—84), till Maur. Rubensson (2 st.), samt avskrifter av den Dicksou-Nordenskiöldska brevväxlingen (i VA, jfr ovan) i Göteborgs stadsbibi.; bland släktpapperen å Vikaryd: kommendörkapten L. Stackell, Minnesanteckningar från Svartvik, från 1880—90-talen; sågverksarbetaren O. Persson, Minnesanteckningar från Sandarne, 1870—90-talen; i Malcolm Lilliehööks-samling, bilagd släktpapperen, enstaka brev till Oscar D. från O. I. Fåhrasus (1), Louis De Geer (2), Victor Ankarcrona (2), F. W. von Otter (4), Alb. Ehrensvärd (1), A. E. Nordenskiöld (1), S. A. Andrée (1), K. A. Selmer (1), Fr. Nansen (4), Marl-borough house (Edvard VII) (1); ledamotskallelser till in- och utländska lärda samfund. — K. M:ts bef.-h:s i Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens läns femårsberättelser 1848—98. —¦ W. Carlgren, Oscar Dickson (Nord. tidskr., N. S., 15, 1939); dens., Norrländsk trävarurörelse (Sv. kulturbilder, N. F., 4, 1937); Catalogue of mr Oscar Dickson's collections from the Gothen-burg museum, 1883 (Great international ¦ fisheries exhibition, London 1883); R. Hörneli, Uppgifter över. trävaruutförseln från Sverige (1886 ff.); dens., Nordisk trävarukalender 1889 ff.; A. Karlgren, Sandarne kapellförsamling. På femtioårsdagen av kyrkans grundläggning (1908); S. Lee, King Edward VII, 1—2 (1925,27); A. G. Nathorst. Oscar Dickson (Ymer, 17, 1897); J. Paulson, Minnestal (VVS Handl., Följd 4, 2, 1899); J. Vising, Minnesbilder (1938).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Oscar Dickson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17518, Svenskt biografiskt lexikon (art av W. Carlgren.), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17518
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Oscar Dickson, urn:sbl:17518, Svenskt biografiskt lexikon (art av W. Carlgren.), hämtad 2024-04-23.