Meriter

von Ditten, Thor, f. 12 sept. 1860 i Kristiania, d. 23 jan. 1936 på Skravestadverket vid Sandefjord, Norge. Föräldrar: apotekaren Hans Selchier von Ditten och Johanne Theodora Døderlein. Gick i skola i Kristiania; student 1878; juridisk ämbetsex. dec. 1883; språkstudier i Frankrike jan.—aug. 1884; tjänstgjorde i indredepartementet 7 okt. 1884—juni 1885; attaché i svenska utrikesdep. 16 juni s. å., inträdde i tjänst 7 juli, tjänstledig febr.—juli 1886; attaché vid beskickningen i Wien 10 juli 1886—jan. 1887; tjg. andre sekr. i utrikesdep. 12 jan. 1887; andre sekr. 18 nov. s. å; tf. chargé d'affaires i Wien 9 juni—21. nov. 1890; tf. chef för utrikesdep:s kameralavdelning 1 dec. s. å.—30 sept. 1891; avdelningschef 19 juni 1891; kansliråd och chef för utrikesdep:s handels- och konsulatavdelning 1 juli s. å.; tf. chargé d'affaires i Konstantinopel 22 aug.—16 okt. 1893; sekr. hos konung Oskar på resor i Tyskland sommaren 1894 och hösten 1896; tf. legationssekr. vid beskickningen i London 16 juli 1897; tf. chargé d'affaires i Madrid 7 dec. 1897—26 april 1898 samt i London 3 aug.—15 okt. s. å.; k:abi: nettssekr. 28 febr. 1900; envoyé extraordinaire och ministre pléni-potentiaire i Rom 8 maj 1903—9 juni 1905; norsk envoyé extraordinaire et ministre plénipotentiaire i Berlin 21 mars 1906, tillika i Wien 7aprils.å.; överceremonimästare vid kröningen iTrondhjem 22 juni 1906; avsked som minister i Berlin och Wien 30 sept. 19! RN0 1893; KNO2kll901; KNOlk.11903; KNS :t001kl 1906. — Og.

Biografi

Norrmannen D. tillhörde en urspr. mecklenburgsk adelssläkt. Hans far, känd som kemist, skapade sin förmögenhet bl. a. genom tillverkning av läkemedlet »Dittens piller». Vintern 1884 uppvaktade D. dåvarande kabinettssekreteraren Lagerheim för att vinna inträde i diplomatkarriären. På uppmaning av denne och utrikesminister Hochschild utbildades D. i norska indredepartementet, bl. a. i dess konsulatkontor, studerade franska i Blois samt började som attaché i Stockholm sommaren 1886. D. följde som sekreterare konung Oskar till Ems i maj 1894 och fördjupade där sin bekantskap med Lagerheim, som nu var minister i Berlin; de brevväxlade åter från detta år. Vid 1890-talets mitt samarbetade D., då chef för utrikesdepartementets handels- och konsulatavdelning, i unionsfrågan med diplomaten Robert Sager, som ville skapa ny unionell gemenskap genom omorganisation av de unionella institutionerna på full likställighetsgrund. Sager utarbetade en promemoria, vari framlades lagtextförslag till ny riksakt jämte motiv. Förslaget gick bl. a. ut på tillsättande av en gemensam »kansler för utrikesärendena», svensk eller norsk man, ansvarig inför ett svensk-norskt folkrepresentationsutskott, ett slags mindre unionsparlament. Promemorian underskrevs av Sager och D. 5 mars 1892. Sedan norska stortinget 10 juni s. å. definitivt antagit förslaget om särskilt konsulatväsen, förklarade sig D. dock icke längre kunna biträda Sagers promemoria men intresserade sig likväl 1895 alltjämt för saken och fortsatte i viss mån sin medverkan. Sagers och D: s förslag torde ej varit utan inflytande på utrikesminister C. Lewenhaupt och gillades t. ex. (mars 1896) av Louis De Geer. Under Douglas som utrikesminister vantrivdes D. och var 1897 beredd att ta avsked. Lagerheims utnämning efter Douglas omkastade helt läget, då D., ehuru norrman, blev kabinettssekreterare febr. 1900. Utnämningen vållade anmärkning i konstitutionsutskottet, som fann den strida mot 28 § R. F. och ansåg oriktigt, att den skett i ministeriell konselj. Saken vållade stora debatter i riksdagen 2 maj s. å., varvid förstakammarhögern angrep regeringen, medan andra kammaren ogillade anmärkningen. Utnämningen ingick som led i Lagerheims strävan efter vänskaplig lösning av unionsfrågan men därjämte bidrog, utom Lagerheims goda samarbete med D., också dennes personliga lämplighet för posten. D. var icke en man av stora mått eller någon särpräglad kraftnatur, men han ägde brinnande arbetslust och stor arbetsförmåga, var ett mönster av plikttrogen och metodisk ämbetsman och ville genomföra »ambition inåt» i stället för utåt. Klen till hälsan genom en mag- och tarmsjukdom, för vilken han under många somrar sökte bot i Porla, var D. ej särskilt road av mondänt sällskapsliv men undandrog sig icke detta, var en fulländad världsman och uppskattad även i Stockholms mest exklusiva kretsar. Han var musikvän med odlad smak. Som stilist är D. i breven till Lagerheim ej sällan uddigt spirituell.

När Lagerheim jan. 1902 tillsatt svensk-norska konsulatkommittén, tjänstgjorde D. hösten och vintern 1902—03 sorti sekreterare vid Boströms, Lagerheims och Husbergs förhandlingar i frågan med de norska politiska ledarna. Såsom patriotisk norrman hade D. en svår ställning men utförde sitt arbete med takt och klokhet. Bl. a. för sin hälsas skull fick D. maj 1903 ministerposten i Rom efter Bildt. D., som var »Soltilbeder», trivdes utmärkt här, ehuru han ibland kände sig leva i sin dominerande föregångares skugga. D. kunde naturligtvis ej ha Bildts gamla och vidsträckta förbindelser i Rom. Han saknade även dennes allmänna kulturintressen — till Lagerheim skrev han (16 febr. 1904), att »gamle Birgitta og Kristina er da grundig udpumpede» — men vårdade sig, enligt egen uppgift, mera om svensk-norska kolonien.

Såsom förut följde D. intresserat unionsfrågans utveckling. Han hade tidigare (juni 1900) skrivit till Lagerheim, att han ej tyckte om »norsk venstreklikevajæn», liksom han å andra sidan tog avstånd från Sagers syn på konsulatfrågan (sept. 1902). Återverkningarna i Norge efter Lagerheims av Sager kritiserade märkliga »kommuniké» 24 mars 1903 försatte D. i »Ekstase» (juni 1903), och han såg däri en seger för Lagerheims politik: framtidsmöjligheten borde vara »Sverige og Norge med en Villie». D., som skarpt ogillat Blehr, gladde sig över norska ministärskiftet okt. 1903, då Hagerup blev regeringschef. D. önskade nu »Norges Ligestilledhed gjennem Forhandling» (nov. 1903). I konsulatfrågan bagatelliserade D. svårigheterna men oroades (mars 1904) av utvecklingen och förespådde, om saken »forplumpes», bakslag i Norge. Svenska riksdagens ingripande maj 1904 i tvisten om Grisbådarna stötte starkt D., som häri såg uttryck för önskan att hålla Norge nere. I nov. s. å. vidhöll han, att blott »kommunikéns» anda och förhandlingsvägen kunde ge möjlighet till lösning.. D. beklagade djupt Lagerheims avgång 7 dec. 1904, både av personliga och sakliga skäl. Till Sager skrev D. dagen förut: »Ja nu går det vel löst hjemme snart. Jeg beundrer Gyldenstolpes mod, der vil tage oplösningen på sine skuldre. Bare de lader mig få blive i Rom, så kan det vare mig det samme, thi nu er det slut med min begribelse, jeg kan ikke fölge med laengre, når inan... ikke holder sig til jorden.» I jan. 1905 hade D. »intet mere at håbe af Sverige». Då Sager i början av maj 1905 på nytt ville söka ena de olika parterna genom sitt förslag av 1892 och begärde D: s mening, avrådde denne i telegram men vidhöll i brev »kanslerlinien» och ansåg ännu 14 maj 1905 en fredlig norsk överenskommelse med ny svensk liberal regering möjlig.

Vid unionsbrottet 7 juni 1905 ställde sig D. i telegram till norska regeringens förfogande och reste omedelbart hem. Som norsk regeringsrepresentant förhandlade han i Stockholm okt. s. å. om Karlstadsavtalens franska redaktion med uppdrag att underteckna å Norges vägnar. Ett halvår deltog D. i skapandet av norska utrikesdepartementet och diplomatien, varvid han bl. a. rådförde sig med Lagerheim. D. gladdes över. Gunthers försoningssträvanden och ansåg (9 dec. 1905) själv, att »ethvert förnuftigt Menneske» i Norge önskade föra samma politik som Sverige. Efter kommersiella studier blev D. norsk minister i Berlin mars 1906, där han anses ha väl skött sin svåra post under världskriget. Efter avskedet bodde han på sin egendom vid Sandefjord. Med stor tacksamhet såg han 1935 tillbaka på Gustav V:s arbete för »broderaandens gjenopvekkelse til nyt og rikere liv».

Författare

Bengt Hildebrand.

Arkivuppgifter

— D: s dagböcker och brevväxling finnas i univ.-biblioteket i Oslo (tillgängliga 1960). Hans brev till Sager, varav utförliga utdrag trycktes av Essen 1937 (se nedan), deponerades s. å. i Riksarkivet och bli helt tillgängliga jan. 1950. Även D: s 106 brev (1884—86,1894—1906) till Lagerheim finnas i Riksarkivet.

Källor och litteratur

Källor: D:s ovan anförda brev till Lagerheim, RA; handlingar hos legationsrådet L. Sager, Stockholm; promemoria okt. 1938 av fd. envoyén C. Anckar-svärd; muntliga meddelanden av andre arkivarien Hj. Bergstrand, fil. dr R. Essen och legatiohsrådet L. Säger, Stockholm. •— Konstitutionsutskottets memorial nr 6 vid lagtima riksdagen 1900 samt Första och Andra kammarens protokoll 2 maj s. å. (1900); [L. G. De Geer], Ur Louis De Geers brevsam-lirig. [Utg. av G. L. De Geer] (1929); Kungl. utrikesdepartementets kalender 1905. —• R. Essen, Robert Säger och den norska frågan (1937); E. Giinther, Minnen från ministertiden i Kristiania åren 1905—1908 (1923), s. 11 f., 29; K. V. Hammer, Thor von Ditten ("Norsk biogr. leksikon, 3, 1926); P. Sondén, Hugo Tamm till Fånöq (1925), s. 453.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Thor Ditten, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17551, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17551
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Thor Ditten, von, urn:sbl:17551, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-19.