Biografi

Dohna, släkt. Ätten D. är en av Tysklands äldsta adelssläkter, i urkunderna säkert känd fr. o. m. burggreven Heinrich omkr. 1152 på borgen Dohna (Donin) i sachsiska distriktet Dresden vid Elbes biflod Müglitz. Släkten är en karakteristisk representant för den europeiska högaristokrati, vars medlemmar länge togo tjänst i många, vitt skilda länder. Ättens medlemmar möta i svensk historia både i och utanför svensk tjänst. Till en gren av den schlesiska linjen hörde den katolske burggreven Carl Hannibal D. (f. 1588, d. 1633), överste och kammarpresident i Schlesien, hatad för sin framfart mot dess protestanter. Kejsar Ferdinand II utsåg denne, »ett slughuvud med honungslent vältalig tunga», att förhandla med svenskarna i Danzig 1630; kongressen sprängdes dock juli s. å., innan den hunnit börja. Hans farfars far var kusin till burggreven Peter D. (d. 1553), från vilken den preussiska linjen stammar. Bland den sistnämndes söner var burggreven Heinrich D. (f. 1534, d. 1563), vilken i maj 1561 som polskt sändebud förgäves sökte hindra Revals övergång till Sverige. Under hertig Johans giftermålsförhandlingar var han jämte greve J. Tenczynski på beskickning i Åbo nyåret 1562, underhandlade i febr. i Reval med Herman Fleming, Henrik Classon Horn och Ezechias Gephart samt i aug. i Danzig med hertig Johan själv men dog följande år, sårad i strid mot ryssarna vid Pernau. Denne H. v. D:s bröder Friedrich D. (d. 1564) och Christoff D. (d. 1584) gingo i dansk tjänst resp. 1559 och 1563. Den förre gjorde med Daniel Rantzau ett djärvt infall i Småland 1564, medan Christoff, slutligen dansk fältöverste och riksråd, blev svensk fånge vid Varberg s. å. och utväxlades 1567: han tillrådde sedan kraftigt ett infall i Sverige, vilket ledde till Daniel Rantzaus fälttåg. De tre nämnda bröderna D: s brorson burggreven Abraham D. (f. 1579, d. 1631), brandenburgsk generalkrigskommissarie, var 1628 sändebud, till svenskarna. Axel Oxenstierna, som förhandlade med honom, kunde icke ana, att den tyske burggrevens släkt en gång skulle ärva hans eget Tidö (se nedan). Abraham D:s yngre dotter, Euphrosyne D. (f. 1628, d. 1702), äktade 1647 en av de sista polska Gyllenstiernorna, kastelianen i Elbing friherre Maximilian Gyllenstierna af Lundholm (d. 1677), kusins son till Axel Oxenstierna. Med Abraham D:s brorson burggreven Christoff Delphicus D. (se nedan 1), av, Karwindengrenen (uppkallad efter ett gods i Ostpreussen)., kom ätten till Sverige. Att den sistnämnde, såsom uppgives i äldre litteratur, skulle ha naturaliserats som svensk greve 1651 är oriktigt; han inkom till Sverige först i slutet lav 1652 och anställdes icke förrän 1653 i svensk tjänst. C. D. D: s bror burggreven Christian Albrecht D. (f. 1621, d. 1677) var brandenburgsk fälttygmästare och som sådan svenskarnas motståndare i kriget 1675—76. Hans och C. D. D:s brorson burggreven Alexander D.-Schlobit ten (f. 1661, d. 1728) var svärson till C. D. D. och brandenburgsk envoyé i Stockholm 1690—91; A. D:s syster åter var gift med C. D. D: s son, sin kusin Friedrich Christoff D. (se nedan 2) och A. D:s dotter med greve Friedrich Ludwig D. (se nedan). Alexander D:s sondotter blev ingift i Holsteins furstehus och farfars mor till Kristian IX av Danmark. En Alexander D: s ättling blev 1900 preussisk furste D.-Schlobitten. Av Alexander D:s brorsöner (linjen D.-Schlodien) köpte burggreven Carl Florus D.-Schlodien (f. 1693, d. 1765) Karwinden av svenska gremen (jfr nedan); den sistnämndes bror generallöjtnanten Christoff D. Schlodien (f. 1702, d. 1762) var preussisk överbefälhavare i kriget mot Sverige 1758.

Den svenska linjen förblev länge halvtysk. Medan burggreven Friedrich Christoff D. (se nedan 2) blev preussisk envoyé i Stockholm 1697 men sedan återgick i svensk tjänst, återbördades hans yngre son greve Friedrich Ludwig D. (f. 1694, d. 1749), svärson till Alexander D. (se ovan), till Tyskland och blev preussisk envoyé i Wien samt generalfältmarskalk. Med den sistnämndes bror, Friedrich Christoff D:s äldre son, Carl August D. (se nedan 3), introducerades Christoff Delphicus D: s gren (i enlighet med K. brev 20 dec. 1719 och 30 febr. 1720) som svenska grevar 1720. Även C. A. D. hade varit i tysk tjänst. Först fjärde generationen, C. A. D:s barn, blev helt svensk. Bland dem var generallöjtnanten greve Fredrik (Fritz) Carl D. (f. 1721, d. 1784), som 1762 sålde Karwinden till burggreven Carl Florus D.-Schlodien (se ovan). Orsaken till släktens försvenskning var dess stora svenska godsarv. Greve C.A.D: s styvmor och svärmor, Eleonora Elisabeth Oxenstierna af Croneborg, var dotterdotter till rikskanslern greve Erik Oxenstierna af Södermöre, Axel Oxenstiernas son, och ägde från 1711 mödernegodset Hjulsta, Enköpings-Näs sn (Upps.), som sedan tillföll C. A. D. genom giftet och hans son Fritz Carl D. Hedvig Ulrica Christina Soop af Limingo, C. A. D: s maka, ärvde tillika 1754 det Oxenstiernska Tidö efter sin morbror generalmajoren greve Axel Gabriel Oxenstierna af Croneborg, medan dennes gods Vikhus, liksom Tidö beläget i Rytterns sn (Vm.), gick direkt till grevinnan Dohnas, f. Soop, äldre son Fritz Carl D., som 1777 efter modern ärvde också Tidö. Med Tidö följde även det ryktbara Oxenstiernska arkivet, som familjen D. tyvärr föga vårdade. Gustav III gjorde försök att förvärva det i offentlig ägo men lyckades icke; först 1848 kom större delen av Tidö slottsarkiv till Riksarkivet. Greve Fritz Carl D. var älskvärd, gästfri och mångsidigt bildad samt hade vänskaplig, förbindelse med Linné (1768); som militär betecknas han emellertid vid avskedstagandet 1776 såsom en av de »generaler, som för arméen och ett krig nog kunde umbäras» (Ehrensvärd), ej heller hade han sinne för ekonomi. Redan Carl August D. ägde i Sverige Stjärnsund i Askersunds landsförs. (Ör.) och anlade på dess ägor Dohnafors järnbruk. Dessa egendomar och Vikhus ärvdes av en Fritz Carl D:s yngre bror, med vars son kaptenen greve August Magnus Delphicus D. den svenska släkten utgick på svärdssidan 1820; på kvinnosidan utdog den 1858. En mängd handlingar rörande ätten finnas i Ridderstolpeska släktarkivet på Fiholm (Vm.). Mest känt blev släktnamnet i Sverige genom dess fingerade användning i Selma Lagerlöfs »Gösta Berlings saga».

Författare

Bengt Hildebrand.

Källor och litteratur

Källor: Biographica, RA; handskrift från Karwinden med familjeauteck-ningar av olika medlemmar av ätten Dohna (sign. H. d. 2), KB. — Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, 1:1 (1888), 1:4 (1909), 1:5 (1915), 1:6 (1918); Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné, 1:5 (1911); Karl XI :s almanacksanteckningar... utg. av S. Hildebrand (1918). — N. Ahnlund, Gustaf Adolf inför tyska kriget (1918); dens., Axel Oxenstierna intill Gustav Adolfs död (1940); Allg. deutsche Biographie, 5 (1877); S. Arnell, Die Auflösung des livländischen Ordensstaates. Das schwedische Ein-greifen und die Heirat Herzog Johans von Finnland 1558—1562 (1937); B. C:son Barkman, Kungl. Svea livgardes historia, 2 (1938—39); A. Chroust, Abraham von Dohna. Sein Leben und sein Gedicht auf den Reichstag von 1613 (1896); Dansk biografisk Leksikon, red. af P. Engelstoft, 6 (1935); S. Dohna, Aufzeichnungen iiber die erloschenen Linien der Familie Dohna (1876); dens., Aufzeichnungen iiber die Vergangenheit der Familie Dohna, 1—2 (1877—80); G. J. Ehrensvärd, Dagboksanteckningar förda vid Gustaf III:s hof, utg. af E. V. Montan, 1 (2:a uppl., 1878), s. 101; C. A. Klingspor & B. Schlegel, Uplands herregårdar (1877—81); A. Lewenhaupt, Storfurstinnan Marias af Ryssland härstamning från Gustaf Vasa och Sten Sture (Personhist. tidskr., 9, 1907, tr. 1908), s. 59; R. Przezdziecki, Ätten Gyllenstierna i Polen (Personhist. tidskr., 42, 1943); Sv. slott och herresäten vid 1900-talets början. Västmanland (1910) och Nerike (1911); Sveriges krig 1611—1632 [utg. av Generalstaben], 2—6 (1936—39); T. Säve, Sveriges deltagande i sjuåriga kriget åren 1757—1762 (1915); H. Söderstéen, Askersunds landsförsamlings kyrka (1916); W. Tham, Axel Oxenstierna. Hans ungdom och verksamhet intill år 1612 (1935); O. Walde, Svenska emigranter i Polen och deras bibliotek. (Nord. tidskr. för bok- och biblioteksväsen, 28, 1941), s. 77; F. Wernstedt, Om främmande adels naturalisation och introduktion på svenska riddarhuset under storhetstiden (Personhist. tidskr., 38, 1937, tr. 1938); N. Wimarson, Sveriges krig i Tyskland 1675—1679. 1—3 (1897—1912): F. U. Wrangel, Anteckningar om Rytterns socken (1886).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Dohna, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17581, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17581
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Dohna, släkt, urn:sbl:17581, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-26.