Meriter

4. Johan Diedric Duwall, sonsons son, f. 5 okt. 1723 på Bredsjö, Järlåsa sn (Upps.), d. 12 mars 1801 på Näsby i Taxinge sn (Söd.). Föräldrar: majoren friherre Sven Duwall och friherrinnan Sofia Charlotta Kruuse af Verchou. Volontär vid Livreg. till häst 1737; student vid Uppsala univ. 15 juni 1738; volontär vid Livgardet till fot 1741; furir 1742; livdrabant 16 okt. s. å.; två års permission med K. M:ts tillstånd att gå i fransk tjänst 12 dec. 1745; regementskvartermästare vid Gustaf Rutensparres värvade reg. 20 okt. 1747; kapten där 23 nov. 1748; åter regementskvartermästare 25 juli 1750 och vid Livgardet till fot 1753; kapten där 1753; överadjutant och major i armén 29 juli 1754; kompanichef 26 mars 1.756; anhöll juni 1758 om befrielse från tjänstgöring; på begäran avsked 13 febr. 1759; överstes namn 1762; överste i armén 1764 med tur från 28 juni 1762; uppsatt på förslag till riksråd 7 okt. 1761 och 4 juli 1769; generalmajor 1 nov. 1773; en av herrar ett hundrade män i Stockholms stads brand-och försäkringskontor 1772; avsked med generallöjtnants karaktär 19 juni 1776; förste stallmästare hos hertiginnan av Södermanland i dec. 1778; led. av ridderskapet och adeln vid riksdagarna 1746— 47, 1751—52, 1755—56, 1760 —62, 1765—66, 1769—70, 1771—72, 1778—79 och 1789 och därunder led. av lant-och sjömilitiedeputationen 1755—56, av sekreta utskottet 1760—62 och 1771—72, av defensionsdeputationen 1769 —70, av lagutskottet 1778— 79 och av bankoutskottet 1789 samt lantmarskalk 1 maj 1786; fullmäktig i Riksgäldskontoret och fullmäktiges ordf. 14 april—16 maj 1789; led. av kommittén för utarbetande av ny skogsordning 22 nov. 1792—25 nov. 1793 och av kommittén angående lanthushållningen 26 febr. 1793—maj 1794. RSO 1757; KmstkVO 1778; RoKavKMO 1786.

G. 17 juli 1757 m. Ulrica Kierman, 1770 adlad Kjerrmansköld, f. 24 maj 1734, d. 3 febr. 1804, dotter av politiborgmästaren i Stockholm Gustaf Kierman och Anna Margaretha Gedine.

Biografi

Diedric D: s karriär var officiellt i första hand militärens, men som sådan har han icke spelat någon egentlig roll. Han ådrog sig t. o. m. viss öppen missaktning (i prästeståndet 1761), enär han mitt nnder pommerska kriget tog sig för att begära först befrielse från tjänstgöring 1758 och sedan avsked följande år. Då han likväl 1760 sökte bli generaladjutant i armén och att få överstelöjtnants namn, avstyrktes det. Han uppnådde dock senare att få överstetitel och därpå att bli överste i armén. Men när det 1773 var fråga om att D. skulle bli generalmajor, frågade konungen direkt, om han verkligen kvarstode i armén, vilket tjänstgörande statssekreteraren bejakade. Ett par år senare avgick D. definitivt.

Utan att heller vara någon mera framstående politisk begåvning fick D. emellertid en ovanligt lång parlamentarisk bana som ledamot av sitt stånd ända från riksdagen 1746—47 till 1789. Han tillhörde hattpartiet och knöts än närmare därtill genom sitt gifte 1757 med den förmögne och inflytelserike hattchefen Gustaf Kiermans dotter. Nu insattes D. också 1760 i sekreta utskottet och fick även andra förtroendeuppdrag. Stort uppseende väckte det, att D., som då ännu endast var major, vid riksdagen våren 1761 kom upp på rådsförslag tillsammans med hatten överste G. A. Hiärne och mössan överste Th. G. Rudbeck. Orsaken till, att D. sköts fram, var naturligtvis — såsom också öppet utsädes i prästeståndet — att det gällde Kiermans måg. Saken vållade emellertid hetsig diskussion på Riddarhuset, och med 92 rösters övervikt blev D. utvoterad av mössorna såsom för litet meriterad (27 april). Hattarna fordrade då, att även Rudbeck skulle uteslutas. Mössornas kompromissförslag, att både D. och Rudbeck skulle kvarstå, förkastades, och hattarna genomdrevo, att ståndspluraliteten borde gälla vid rådsförslagens prövande och stadfästande. Då två ofrälse stånd utvoterade Rudbeck men gillade D., fick denne kvarstå på förslaget. Konungen valde emellertid i okt. G. A. Hiärne.

Genom sitt gifte blev D. småningom delaktig i svärfaderns visserligen på ganska tvivelaktiga vägar förvärvade rikedom. Kiermans störtande 1765 vid den stora växelkontorskraschen medförde naturligtvis allvarliga bekymmer också för D. Under striden i stånden hösten 1765 om Kiermans straff, nödgades D. bedja ridderskapet och adeln att skärpa sitt beslut till likhet med borgarståndets — detta därför, att eljest präste- och bondeståndens än strängare mening skulle blivit gällande. Straffet blev därför, att Kierman miste ämbete och burskap samt fick en månads fängelse vid vatten och bröd och livstidsfängelse på Marstrand. D. övertog skulden för svärfadern och nödgades efter det stora kursfallet förklara sig ur stånd att fullgöra sina förbindelser. För att ej tvinga honom til] konkurs och därigenom göra ännu större förlust än eljest, nödgades regeringen bevilja honom uppskov. Som målsman för den 1766 avlidne Kiermans arvingar begärde D. vid riksdagen 1769—70 lindring i det öde, som övergått dem, och slutet blev, att bankodeputationen enligt riksdagens direktiv nedsatte skuldsumman. D. synes emellertid ha till en början räddat något av den fasta egendom, som han tydligen fått genom giftet. Ännu hösten 1768, under kronprins Gustavs bekanta bergslagsresa, satt D. som ägare av Bjurfors mässingsbruk i Norbergs sn (Vm.), där han tillverkade mässingsdosor, vilkas inskrifter uttryckte folkets klagan, något som kronprinsen ansåg gagna kungamakten. Näsby i Taxinge sn (Söd.), som D. och hans maka fått i gåva av Kierman 1759—60, ägde och utvidgade D. ännu 1795, ehuru det sedan såldes till Anders Wahrendorff. D. synes likväl ha fått bo kvar, emedan han dog där. År 1771 (26 sept.) fick D. K. resolution att vid Stockholms hamnar saluhålla s. k. klink (tegelsten), tillverkad på hans bruk Kalkudden, Kärnbo sn (Söd.). Tillsammans med Wahrendorff arrenderade D. senare Gustav III: s eget bränneri vid Gripsholm. Men den enda fasta egendom, som upptages i D:s bouppteckning, är ett stenhus i Jakobs församling i Stockholm.

På politikens fält lyckades D. vidmakthålla en viss ställning och stod 1769 åter på rådsförslag. Han anses ha deltagit i de hemliga förhandlingar, som under mössregimen fördes s. å. i författningsfrågan mellan franske ministern Modéne, hattarna, kronprinsen och hovet. D. var med om den s. k. kompositionen 1771, där han vid förhandlingarna i juni jämte Fersen och C. F. von Höpken var en av de tre hattdelegaterna. D. ifrågasattes nu även till lantmarskalksposten men »var för mycket köpman, och hans öde sammanhängde för mycket med de forna växelkontorens, för att han skulle vara i riddarhusets smak» (Malmström).

Några år efter statsvälvningen fick D. en hovtjänst, i det att han 1778 blev hertiginnan Charlottes förste stallmästare. Chargen var icke alltför betungande, ej heller hans övriga uppdrag vid hovet, t. ex. att uppträda som en av lapparna i divertissementet »Sibyllans grotta» 1781. Hos hertiginnan stod han högt i gunst och karakteriseras av henne som »en man till vars sanningskärlek och redbarhet jag hyser stort förtroende», även som »rättänkande och hederlig». För hertiginnan blev han en välkommen rapportör i fråga om politiska nyheter.

Vid riksdagen 1786 utsågs D. till lantmarskalk. Hertiginnan antecknar, att ridderskapet och adeln redan vid sitt första plenum visade »sin stora belåtenhet» härmed, under det att en syrlig bedömare som Fersen skriver, att D., »över 60 år gammal och sjuklig, var mer inövad uti små hovintriger än uti riksärenden; svag och villrådig hade han uti alla framflutna statsomskiften sökt jämka kappan på båda skuldrorna». Samma dag D. erhållit staven, gick han till Fersen för att begära råd och jämrade sig över bördan. Fersen rådde honom att ej glömma, att han vore »konungens lantmarskalk och adelns talman» samt att intaga en hederligt medlande hållning. »Jag talade», fortsätter Fersen, »som jag kunde och borde med en man, den jag befordrat i sin lycka och uti flera års förlopp kommenderat såsom kapten vid gardesregementet. Lantmarskalken antog mitt råd, följde det och fann sig väl därav». Även hertiginnan framhåller, att D. uppträdde moderat och försiktigt men samtidigt rakryggat och självständigt inför Gustav III, en uppgift, som likväl naturligtvis återgår på D: s egen redogörelse för de konflikter, som ingalunda saknades. Vid riksdagens slut gav konungen D. serafimerbandet. Inför rustningarna mot Ryssland stod D. misstänksam och kritisk. Han blev emellertid av konungen nyttjad i en särskild diplomatisk mission, nämligen till Norge sommaren 1788 för att genom danske kronprinsen och prins Carl av Hessen söka förskaffa Sverige danskt förbund mot Ryssland. Det var utan tvivel med tanke på D: s fina utseende, stora världsvana och älskvärda sätt, som han blev vald härtill. Sjuklig som han var, kände sig D. besvärad men kunde ej neka att åtaga sig uppdraget. Han åtföljdes av den obetydlige kammarjunkaren Carl Borgenstierna, vilken var hög frimurare. Den 1 juli ankom D. till Kristiania och fick genast enskild audiens hos kronprinsen men rönte föga framgång. Lika litet lyckades D. få något politiskt tillmötesgående hos den hessiske prinsen. D. fick däremot ett artigt mottagande i sällskapslivet i Kristiania men stod illa ut med allt festande. Det egentliga resultatet av D: s mission blev den briljanterade snusdosa, som kronprinsen gav honom, men som D. fann så gammalmodig, att han ej betvivlade, att prinsen en gång skulle bli en »stark hushållare». Den 1 aug. lämnade D. Kristiania och anlände den 9 till Stockholm. Förslaget till allians traktat fick han obrutet återsända till konungen. Själv framhöll D. vid återkomsten, att man ej kunde lita på den danska politiken.

Vid 1789 års riksdag tillhörde D. oppositionen och synes även ha underblåst hertiginnan Charlottes kritik av konungen. Under de stormiga dagarna i riksdagen mot slutet av febr. var D. en av de självständigaste riddarhusledarna, sökte på rikssalen den 21 protestera mot sättet för Förenings- och säkerhetsaktens antagande, undgick sedan själv att bli häktad men yrkade under de fortsatta debatterna kraftigt på de häktades frigivning. Då frågorna om statsskulden skulle ordnas, kom D. att spela en uppmärksammad roll. I bankoutskottet lyckades han åvägabringa en kompromiss, när det gällde frågan om ökad diskonteringsrätt i Riksbanken för det nyinrättade Riksgäldskontoret. D. insattes omedelbart bland dess fullmäktige och blev dess förste ordförande samt öppnade 14 april fullmäktiges förhandlingar med ett tal, som präglades av stundens svårigheter men visade lugn moderation och oförkvävd självständighet. Motsättningen till konungen blev emellertid för stark, och D. avträdde ur fullmäktige redan 8 maj. Protokollet vittnar om uppskattningen av den »ypperliga» förmån det varit att ha haft D. som ledande kraft. Vid kungamordet 1792 hörde D. till de misstänkta, då han tidigare öppet lagt sitt missnöje med Gustav III i dagen. Om D: s senare år vet man föga, men han nyttjades i offentliga uppdrag även under förmyndartiden i kommittéarbeten rörande skogs- och lantbruksfrågor. — Diedric D. var icke någon första rangens förmåga eller stor personlighet, men han var en driftig affärsman och kunde som politiker i allmänhet berömma sig av takt och klokhet, samtidigt som han var orädd och självständig. — I Riksarkivet finnas brev från D. till bl. a. ambassadören frih. J. W. Sprengtporten 1770 r—88. Papper efter D. (utnyttjade i Lydia Wahlströms nedan, anförda arbete) finnas i Cronstedtska arkivet på Fullerö. I Uppsala univ.-bibliotek finnas bl. a. 7 brev från D. till Gustav III (sign. F 499).

Författare

Bengt Hildebrand.

Källor och litteratur

Källor: Militaria, ansökn. o. meritförteckn., Adliga bouppteckningar, RA. — F. A. von Fersen, Historiska skrifter, utg.' af R. M. Klinckowström, 3—7 (1869—71); Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok, öfvers. o. utg. af C. C:son Bonde, 1—3 (1902—1907); Sveriges ridderskaps och adels riksdags-protokoll fr.o.m.år 1719, 15—18 (1901 — 11); D.Tilas, Dagbok öfver.,. prints Gustavs resa igenom Bergslagerne in sept: 1768 (Noraskogs arkiv, 6, 1928). — B. Dahlström, Rikets gäld 1788—1792 (1942); Mila Hallman, Gustaf Kierman, en politiker och affärsman från frihetstiden (Svenska julboken, red. af H. Sam--zelius, 1910); Beth Hennings, Gustav III som kronprins (1935); K. Hildebrand, Riksgäldskontoret 1789—1934 (Sveriges riksdag, 2:13, 1934); Histo-riskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige, 1, 5 (1859, 64); O. Jä-gerskiöld, Hovet och författningsfrågan 1760—1766 (1943); c. G. Malmström, Sveriges politiska historia, 4—6 (2:a uppl., 1899—1901); C. T. Odhner, Sveriges politiska historia under konung Gustaf III :s regering, 2—3'(1896, ,1905); W. Ridderstad, Gula gardet 1526—1903 (1903); Sveriges riksbank 1668— 1918, 3 (1920); L. Stavenow, Om riksrådsvalen under frihetstiden (1890); Lydia Wahlström, Gustavianska studier (1914); F. Wernstedt, Fullmäktige i riksgäldskontoret 1789—1939 (1939).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Diedric Duwall, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17732, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17732
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Diedric Duwall, urn:sbl:17732, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-24.