Meriter

4. Erich Gustaf Boije, f. 1702, d 19 jan. 1751 på Degerhov i Skällviks socken. Föräldrar: översten Anders Boije och Elsa Kristina von Liewen. Volontär vid Östgöta kavalleriregemente 1717; korpral s. å.; kornett 24 juli 1719; äldste kornett 7 sept. s. å.; löjtnant 5 maj 1733; erhöll kornetts indelning vid adelsfanan 22 mars 1737; överjägmästare i Östergötland 12 apr. 1738; hov- och överjägmästare i Jönköpings län genom tjänstebyte med K. V. Pauli 5 febr. 1747; hade avgått från överjägmästarbefattningen 1749.

Gift 14 febr. 1722 med Kristina Charlotta von Snoilsky, f. 1700, d 29 apr. 1770, dotter till hovjunkaren Johan Ernst von Snoilsky.

Biografi

B. spelade på 1740-talet rollen av en bland mössornas verksammare röstvärvare och en av deras visserligen mera underordnade partiledare. Åt honom var partikassan och särskilt de medel, som användes till utdelning inom partiet och röstköp, anförtrodd. Hans ställning inom riksdagspolitiken återspeglas i viss mån även av hans utskottskarriär. Efter att vid riksdagen 1740 ha varit bänkman och ledamot av bergsdeputationen, satt han vid 1742−43 och 1746−47 års riksdagar i sekreta utskottet. Vid den förra riksdagen var han dessutom medlem av sekreta handels- och manufakturdeputationen och av adelns deputation angående den vid föregående riksdag för förgripliga yttranden mot sekreta utskottet anklagade häradshövdingen S. Cederfelt. I enlighet med sitt partis grundsatser uttalade sig B. vid flera tillfällen mot sekreta utskottets överhandtagande makt och i allmänhet mot den sekretess, med vilken en mängd ärenden omgåvos. Sålunda bestred han 1740 sekreta utskottets rätt att sammandraga trupper, och vid följande riksdag, då han i allmänhet var en flitig talare på riddarhuset, sökte han bryta udden av sekreta utskottets dominerande ställning i riksdagslivet genom att yrka, att endast ett mindre antal av dem, som vid föregående riksdag setat i utskottet, ånyo skulle få inväljas i detsamma. Mot ett av hans parti gärna påtalat missförhållande vände han sig, då han krävde, att ingen skulle få sitta i bankodeputationen, som vore bankens låntagare. I allmänhet yrkade han, att klara gränser skulle uppdragas för sekreta utskottets maktområde. Åt mössornas motvilja mot extraordinära domstolar gav han ett uttryck, då han vid 1742−43 års riksdag motsatte sig borgar- och bondeståndets krav på tillsättandet av den ständerkommission, som likväl slutligen fick i uppdrag att jämte generalkrigsrätten rannsaka rörande det ryska kriget. Under diskussionen på riddarhuset hävdade han (27 nov. 1742) adelns rätt som det förnämsta ståndet under hänvisning till att adelsmännen voro »själva principaler men de [andra stånden] allenast fullmäktige». Enligt B:s mening borde en ständerkommission tillsättas först om det visade sig, att några ministeriella saker framkommo. Hans avsikt var dock ingalunda att komma de närmast ansvariga till hjälp. Med skärpa vände han sig mot Ch. E. Lewenhaupts försök att i de av sekreta utskottet uppgjorda planerna söka en av orsakerna till olyckorna Under kriget: »utskottet hade aldrig gjort sådan plan, att grev Lewenhaupt skulle lämna hela landet i fiendens händer». Det var emellertid icke hans mening, att ansvaret skulle stanna endast hos de olyckliga generalerna, utan han fann en undersökning behövlig om huru kriget uppkommit och vilka som varit vållande därtill. Då hattarna för att avleda uppmärksamheten från den av motpartiet eftersträvade räfsten aktualiserade tronföljdsfrågan och en av deras män, Henrik Wrede, drog denna fråga inför stånden genom att väcka spörsmålet om tronföljarens religion, sökte B. i likhet med sina meningsfränder, ehuru förgäves, hindra det för mösspolitiken obekväma förslagets fortgång. Han framhöll sålunda, att alla voro ense om att tronföljaren i enlighet med grundlagens bud skulle bekänna sig till den luterska religionen inen att frågan om successionen av hänsyn till det utrikespolitiska läget ej nu borde upptagas. I juni 1743 uttalade han sig för ett eventuellt val av danske kronprinsen. Över huvud fann han den politiska situationen vid denna tidpunkt bjuda, att man under kriget med Ryssland ej på något sätt stötte sig med Danmark. Ett ytterligare vittnesbörd om B:s iver för mössornas strävanden var hans starka intresse för återinkallandet av de 1738 licentierade riksråden i rådet. Då frågan härom förföll vid 1742−43 års riksdag, reserverade han sig mot beslutet för att vid nästa riksdag, 1746−47, ånyo framstå som en ivrig förkämpe för de licentierade rådsherrarnas sak. Särskilt motsatte han sig nu böndernas uteslutande från deltagandet i denna frågas avgörande och fordrade, att en redogörelse för motiven till licentieringen skulle föreläggas stånden. Även vid denna riksdag fann han ett tillfälle att ådagalägga sin motvilja mot extraordinära domstolar, i det han förenade sig med dem, som yrkade och genomdrevo, att mössornas och ryske ministern von Korffs gemensamme hantlangare skulle få åtnjuta laga forum. Men visserligen hade B. och hans meningsfränder här icke blott principiella intressen att bevaka. Mösspartiels ledande män stodo vid denna riksdag i det närmaste förhållande till ryske ministern, och även B. deltog i de konferenser, som höllos med denne.

Lika tidstypisk som B:s politiska roll var den industriella verksamhet, i vilken han försökte sig. På sina egendomar Degerhov och Eknön i Skällviks socken i Östergötland fann han en lerart, som han ansåg lämplig till porslinstillverkning. Han ville därför »göra en inrättning till förfärdigande av sockerformar» samt »blå och vita lerkäril av så kallat delftskt gods eller oäkta porcelaine». Då Rörstrands privilegier emellertid stodo hindrande i vägen för hans planer, tog han (1743) med framgång sin tillflykt till riksdagen. Sekreta handels- och manufakturdeputationen hemställde (9 aug. 1743) trots kommerskollegiets avstyrkande om bifall till hans ansökan, ehuru med den inskränkning, att han av hänsyn till Rörstrandsfabriken ej skulle få försälja sina tillverkningar i Stockholm. Deputationens betänkande bifölls av ständerna, och B. kunde redan samma år börja en tillverkning av tekannor och skålar, som dock synes ha bedrivits i mycket liten skala. Redan efter några år nedlades företaget, enligt uppgift av R. Broocman på den grund, att leran befunnits mycket skör. B. innehade jämte sina egendomar även kungsgården Sjöstorp i Östergötland på arrende och ägnade mycket intresse åt dess skötsel. Han upptog den »så gott som av öde», hävdade den väl och nedlade kostnader på dess byggnader. Som ett erkännande åt dessa hans förtjänster förklarade ständerna honom 1746 berättigad att behålla arrendet framför någon annan.

Författare

Erik Naumann.

Källor och litteratur

Källor: Registratur (fullm.), militaria: ansökn. och meritförteckn. samt sekreta handels- och manufäkturdeputationens akter 1742—43, allt i RA; Genealogica, riddarhuset; Sveriges ridd, o. adels riksdags-prot., 1740—1747 (1890—1906);' J. R. Danielsson, Die nordische Frage in den Jahren 1746 —1751 (1888); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 3 (1897); H. Sam-zelius, Jägeristaten (1915); G. H. Stråle, Rörstrands historia och tillverk- rungar 1726—1850 (1879), s. 81, 82, 85.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erich Gustaf Boije, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17882, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Naumann.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17882
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erich Gustaf Boije, urn:sbl:17882, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Naumann.), hämtad 2024-04-19.