Meriter

7. Gustaf Reinhold Boije af Gennäs, den föregåendes kusin, f. 18 mars 1769 i Vasa, d 16 febr. 1836 på Haga gård i Finland. Föräldrar: kaptenen friherre Erik Ernst Boije af Gennäs och Hedvig Ulrika von Köhler. Volontär vid Östgöta infanteriregemente febr. 1786; fänrik därstädes 12 apr. s. å.; löjtnant 21 nov. 1789; kapten i armén 29 juli 1790; kapten vid livgrenadjär-regementet 5 juli 1793; stabskapten 23 juni 1794; regements-kvartermästare 26 nov. s. å.; andre major 19 dec. 1799; erhöll avsked med tillstånd att kvarstå i armén 6 okt. 1802; överadjutant hos konungen 15 aug. 1803; generaladjutant av flygeln och överstelöjtnant i armén 16 juni 1805; tillika chef för Stralsunds bataljon av pommerska lantvärnet 1806; departementschef vid militära departementet av generalguvernörsämbetet i Pommern 1 juli 1806; erhöll ryttmästares lön vid adelsfanan med bibehållen plats i Pommern 17 apr. 1807; överste i armén 25 sept. s. å.; generaladjutant hos Karl XIII 26 sept. 1809; överste och chef för Västerbottens regemente 25 juni 1811, vilket chefskap han dock aldrig utövade; överste och chef för konungens eget värvade regemente 18 febr. 1812; generalmajor i armén 26 jan. 1813; generallöjtnant i armén 8 jan. 1814 (K. fullmakt 1 mars s. å.); generalinspektör i tredje infanteriinspektionen 8 aug. 1815; avsändes till Berlin aug. s. å. med anledning av Pommerns avträdande; transporterad till ovannämnda befattning i första infanteriinspektionen juni 1816; erhöll avsked ur krigstjänsten 26 apr. 1825. RSO 1799. RmstkSO 1814; KmstkSO 1818; innehade dessutom utländska ordnar; ströks enligt K. M:ts beslut 17 maj 1829 ur de svenska ordensmatriklarna och avsade sig därefter i skrivelse till svenske ministern i Berlin jämväl rätten att bära de utländska dekorationerna.

Gift 1) 26 aug. 1791 i Linköping med sin kusin Magdalena Albertina Boije, f. 26 okt. 1766, d 27 aug. 1792, dotter till översten Adam Ludvig Boije; 2) 15 sept. 1793 med Anna Brita Sparschuch, f. 15 apr. 1774, dotter till häradshövdingen Lars Sparschuch i Linköping; 3) 1 okt. 1818 med Sofia Kristina von Köhler, f. mars 1787, d 18 aug. 1862, dotter till v. presidenten friherre Axel Johan von Köhler.

Biografi

Redan som ung officer fick B. tillfälle att vinna berömmelse i krigiska värv, när han med sitt regemente deltog i 1788−90 års finska krig. Bland de »affärer», han då bevistade, nämnas träffningarna vid Högfors 1788, vid Värälä, Uttismalm, Skogsby, Sippola, Anjala och Kaipiäis 1789 samt vid Valkeala och Kelttus baracker 1790. Vid Valkeala erhöll han en svår kontusion i huvudet och belönades för visad tapperhet med utnämning till kapten i armén, en befordran, som snart följdes av ytterligare avancemang. Men redan 1802 sökte han — nu major — avsked, enligt egen uppgift till följd av sviter av den vid Valkeala erhållna blessyren. Han var emellertid sedan år 1800 invecklad i process med en kamrat, angående ackordsumman för sin beställning, och det synes icke uteslutet, att förvecklingar i denna sak hava gjort ett avskedstagande önskvärt. Under någon tid efter avskedet vistades B. i utlandet, »vid badorter», och blev vid återkomsten år 1803 utnämnd till överadjutant hos konungen med tjänstgöring vid pommerska fördelningen. När Gustav IV Adolf efter det pommerska krigets utbrott i nov. 1805 inträffade i Stralsund, organiserades en generalstab för den kombinerade armén, i vilken B. insattes som generaladjutant av flygeln. Då B. följande år tjänstgjorde som konungens vakthavande adjutant, fick han i uppdrag att meddela ett preussiskt sändebud, överstelöjtnant Krusenmark, vars ankomst till högkvarteret misshagat konungen, att han ägde att antingen avresa inom en timme från högkvarteret eller ock träda i arrest. Krusenmark bodde hos den ryske ministern Alopæus, vilken sålunda redan nu fick en försmak av en sedermera inträffande, mera bemärkt arrestering. Vid konungens återresa till Sverige i sept. 1806 upplöstes generalstaben, men B. hade redan några månader tidigare placerats vid det militära departementet av generalguvernörsämbetet i Pommern, och vid konungens återkomst till Pommern i maj 1807 fick han åter plats i den då på nytt organiserade generalstaben. Han var sedermera med vid Stralsunds belägring och deltog i flera av besättningens utfall, efter vad det synes med utmärkelse, då han samtidigt befordrades till överste i armén.

Under tjänstgöring i mars 1808 som Gustav Adolfs personlige överadjutant erhöll B. i uppdrag att verkställa en åtgärd, vilken både »vann europeisk ryktbarhet och gjort epok i diplomatiens annaler», nämligen arresteringen av den ryske ministern Alopæus. I förbittring över ryssarnas infall utan krigsförklaring i Finland befallde Gustav Adolf B. att, medförande viss eskort och enligt en omständlig instruktion, tillsäga Alopæus, dennes hustru samt hela legationspersonalen arrest. Man trodde sig hava avstängt de arresterade från all kommunikation med yttervärlden, men nyare, forskningar ha visat, att Alopæus haft möjlighet att även efter arresteringen avsända depescher till Ryssland, innehållande uppgifter av betydande värde för den ryska krigföringen. I betraktande av den anbefallda stränga bevakningen har det antagits, att Alopæus stått i maskopi med någon av de vakthavande och i anledning av ordalagen i de brev, vilka, samtidigt med förlänandet till B. år 1810 av den ryska S:t Anneorden i briljanter, avläts till denne från Alopaeus och ryske kejsaren, har den misstanken väckts, att B. vid utförandet av konungens uppdrag skulle hava handlat förrädiskt (Sam Clason).

Vid konungens överresa till Åland i juni 1808 åtföljdes han av B., vilken till en början gjorde tjänst i högkvarteret. När konungen i slutet av sept. igångsatte de kända landstigningsförsöken mot södra Finland, hade generaladjutanten G. O. Lagerbring fått befälet över den styrka, som skulle företaga en landstigning vid Helsinge. Lagerbring förklarade emellertid, att företaget var omöjligt i anseende till den ringa styrkan hos landstigningskåren, varefter konungen fråntog honom befälet, som i stället uppdrogs åt B. Denne kom sålunda att oförberedd bliva ledare av det misslyckade företaget, som slutade med att gardesregementena trots en under tapper strid utförd reträtt blevo degraderade. B. författade en förklaring över de företagna operationerna men lyckades ej omstämma konungen och undandrog sig då icke att själv kontrasignera den generalorder, som anbefallde gardenas förödmjukande. Bland Gustav Adolfs hemliga papper angående gardesaffären fanns en promemoria, vilken sannolikt bidragit till konungens beslut och i vilken B. beskylles för att aftonen före reträtten från Wiais hava haft hemliga sammankomster med ryska officerare. Han synes emellertid det oaktat allt fortfarande hava åtnjutit nådigt förtroende och fick såsom chef för tredje åländska brigaden under Georg von Döbeln deltaga i dennes operationer på Åland. Därpå kvarstod han som brigadchef i kustarmén och bevistade fälttåget i Västerbotten: under detsamma deltog han bl. a. i slaget vid Sävar. Även de nya maktägandena tyckas ha givit honom sin ynnest, i det att han dels utnämndes till generaladjutant hos Karl XIII och regementschef, dels erhöll det maktpåliggande uppdraget att med ryska delegerade utföra regleringen av den nya gränsen.

Under kriget i Tyskland 1813−14 deltog B., som vid fälttågets början fick generalmajors värdighet, icke utan berömmelse. Han förde till en början befäl under von Döbeln över sjätte brigaden. Det var B., som fick leda det tåg mot Hamburg, vilket von Döbeln emot Karl Johans avsikter anbefallde och som förorsakade den bekanta krigsrättsdomen över den självrådige generalen. B. utförde emellertid sina åligganden väl, och måste fritagas från all delaktighet i de påtalade subordinationsbrotten. Han nyttjades under denna tid även i ministeriellt uppdrag för förhandlingar med ett danskt sändebud. Under fortsättningen av kriget förde B. en s. k. »flygande kår» och bevistade slagen vid Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig; när vapnen vändes mot Danmark, detacherades han med sin fördelning, i vilken ingingo utom svenska även ryska, preussiska och hannoveranska trupper, att belägra fästningen Glückstadt och lyckades i jan. 1814 intaga densamma. Till belöning för denna bragd konstituerades B. av Karl Johan till generallöjtnant. Efter freden i Kiel avmarscherade B. som chef för svenskarnas avantgarde mot franska gränsen och förde sedermera fördelningsbefäl vid Brüssel. Även sedan huvuddelen av den svenska armén hemtågat, kvarstannade B. med sin division i Nederländerna i särskilt uppdrag samt anträdde slutligen hemmarschen via Rostock, överskeppades till Göteborg samt intågade i Norge. Här bevistade han träffningen vid Trögstad. Såsom svenskt ombud vid förhandlingarna med Preussen angående Pommerns avträdande fick B. därpå det smärtsamma åliggandet att lösa de pommerska undersåtarna från deras trohetsed till den svenska kronan och synes härvid på ett värdigt sätt hava företrätt Sverige.

Efter återkomsten från Pommern ägnade sig B. åt sitt regemente och, efter befordran till generalinspektör, åt inspektionsresor till en början i tredje, sedermera i första infanteriinspektionen. Hans framgångsrika bana skulle emellertid snart på ett uppseendeväckande sätt avbrytas. Hans ekonomi var i själva verket alldeles undergrävd. Sedan han trätt i nytt äktenskap, synes han hava haft hjälp av sin svärfar, men denne kunde icke i längden fortsätta härmed; Karl Johan torde även hava trätt hjälpande emellan, men intet synes hava kunnat hejda den annalkande ruinen och år 1825 rymde B., efter att på sannolikt ganska bedrägliga uppgifter hava förskaffat sig reskassa, till Hamburg, lämnande stora skulder efter sig. Kort därefter gjorde svärfadern konkurs, varefter även B: s kvarlämnade familj råkade i misär. Han själv, som slutligen överflyttat till Finland, framlevde sina återstående år i beroende av släktingars välvilja och i torftiga förhållanden.

B. var en på huvudets vägnar begåvad man och ägde ett tilldragande sätt, som gjorde honom allmänt omtyckt. Användbar och använd inom åtskilliga av det offentliga livets värv, var han dock på sin rätta plats som truppförare, där han t. o. m. vann den kritiske Karl Johans erkännande. Hans samtida Johan af Wingård, vilken stod i personligt vänskapsförhållande till honom, säger i sina minnen, att »han icke gjorde något för sin egen äregirighet eller egen utmärkelse — ty allt hos honom gick ut från att gagna sin trupp och det allmänna». Med en bättre karaktär och starkare moralisk ryggrad skulle han därför lämnat sitt namn till eftervärlden med en annan klang än nu blev fallet. Enligt Wingård var han »en ganska populär man, intill dess hans lättsinnighet i penningaffärer och spelvana nedsatte hans anseende och slutligen gjorde honom ohjälplig». En annan samtida, Gustav Wathier Hamilton, omnämner i sina anteckningar från Karl Johanstiden hans rymning och uttrycker sin indignation i de kort karakteriserande orden: »en den kvickaste, lättsinnigaste och mest immoraliska man på sin tid». Hans lättsinne och omoral i penningaffärer synes sålunda tillfullo dokumenterad. I betraktande av hans ekonomiska misär och den från frihetstiden kvarlevande benägenheten att taga mutor ligger det nära till hands att tilltro honom de landsförrädiska stämplingar, för vilka han blivit misstänkt i sammanhang med arresteringen av Alopæus. Men för denna misstanke har det dock icke förebringats någon klar bevisning, och det får knappast anses uteslutet, att B. endast sökt utföra det obehagliga uppdraget på sitt vanliga förbindliga sätt och med sin sedvanliga nonchalans icke iakttagit alla de försiktighetsmått, som synbarligen varit av nöden gentemot den förslagne ryssen, och därigenom blivit av denne dragen vid näsan. Ett skäl, som talar för denna förklaring, är, att B. efter sin flykt till Finland icke på något sätt fick åtnjuta någon ynnest från den ryska överhetens sida utan lämnades åt sitt öde. Det torde vidare vara ganska tvivelaktigt, om något större värde skall tillmätas den anonyma skriften rörande Helsingeaffären, i vilken B. beskylles för förräderi med ryska officerare. I varje fall lärer ytterligare dokumentering av hans landsförräderi vara av nöden, innan en slutgiltig dom fälles, helst som ingen av hans samtida, vilka i övrigt dömde honom hårt, synes hava närt några misstankar i dessa hänseenden.

Författare

Lenn Jacobson.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Rede des Generals Freyherrn Boye, Commissarius Sr. Majestät des Königs von Schweden und Norwegen, an die Behörden und Deputirten des Herzogthums Pommern und des Fürstenthums Rügen, bey der Gelegenheit, als er diese Proyinzen den Commissarien Sr. Majestät des Königs von Preussen iibergab. [Stralsund 1815.] 4: o (4) s. — Abschieds-Rede des schwedischen Generals Freyherrn Boye an die pommerschen Regimenter, den 23sten October 1815. [Stralsund 1815.} 4: o (3) s. (Bägge skrifterna även i Stralsunder Zeitung 1815, N:o 127, samt därefter i omtr. som bil. till nedan-nämnda arbete av Rassow i Pommersche Jahrbticher 1915.)

Källor och litteratur

Källor: Militaria: meritlistor, diplomatica: Preussen: Pommerns avträdande 1815, samt Wirsénska saml.: brev, allt i RA; meritlistor m. fl. handl., krigsarkivet. — S. Clason, Den kungl. fången på Gripsholm (1911); L. von Engeström, Minnen och anteckningar, 2 (1876); Handl. rör. såväl gardesregementenas förhållande i allmänhet som den af Kongl. lif-gardet till fot enskildt. verkställda reträtt från Wiais till Helsinge d. 28 sept. 1808 under anförande af... majoren... J. Vilh. Tornérhjelm (1809); C. J. Ljunggren, Minnesanteckningar under 1813 och 1814 årens kampagner uti Tyskland och Norge (1856); H. G. Trolle-Wachtmeister, Anteckningar och minnen, 1 (1889); J. af Wingård, Minnen, 10 (1846). — G. Björlin, Sveriges krig i Tyskland åren 1805—1807 (1882); G. Carlquist, Landshöfdingen Gustaf Wathier Hamilton (1921); S. Clason, Gustaf IV Adolf och den europeiska krisen under Napoleon (1913); M. J. Crusenstolpe, Skildringar ur det inre af dagens historia: De frånvarande (1837); dens., Portefeuille, 1 (1837); [P. A. Granberg], Hist. tafla af f. d. konung Gustaf IV Adolfs sednaste regeringsår (1810); G. Montgomery, Historia öfver kriget mellan Sverige och Ryssland åren 1808—1809 (1842); J. Rassow, Verhandlungen uber die Ver-einigung des ehem. schwedischen Vorpommerns und Rügens mit Preussen (Pommersche Jahrbucher, 16, 1915); B. von Schinkel & E. W. Bergman, Minnen ur Sveriges nyare historia, 6—7 (1855); H. Schulman, Striden om Finland 1808—1809 (1909); Sveriges krig åren 1808—1809, utg. af Generalstabens krigshist. afd., 5—8 (1910—21); L. Tingsten, Huvuddragen av Sveriges yttre politik, krigsförberedelser m. m. 1809—1813 (1923).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Reinhold Boije, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17884, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lenn Jacobson.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17884
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Reinhold Boije, urn:sbl:17884, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lenn Jacobson.), hämtad 2024-04-20.