Biografi

Bonde, jämte ätterna Bielke och Natt och Dag den äldsta svenska adelsätt av rent inhemskt ursprung, som ännu fortlever. Möjligen var redan riddaren Torer Bonde, som något av åren 1282—86 i Vreta kloster bevittnade stadfästelsen av en till klostret gjord donation och vars dödsdag (men ej dödsår) är antecknad i Stockholms gråmunkeklosters kalendarium, en medlem av ätten; han är i varje fall den tidigaste storman med tillnamnet Bonde, som möter i källorna. Det dokumentariskt styrkta ättartalet utgår emellertid från bröderna Tord B. (1310−27) och Erengisle Petersson (1319−50), och då skäl saknas för den i litteraturen stundom uttalade åsikten, att dessa blott voro halvbröder och endast hade gemensam moder, ha vi att i den Peter (Bonde?), vars existens framgår av Erengisles fadersnamn, se anherren för bägge brödernas descendenter och därmed för hela Bondeätten. Om honom veta vi i övrigt ingenting; en framställd hypotes, att han skulle vara identisk med en i Finveden och Värend besutten person vid namn Peter Erengislesson, som redan år 1272, troligen på dödsbädden, upprättar sitt testamente, ger rum för så starka betänkligheter av kronologisk och annan art, att den näppeligen ens som gissning kan upprätthållas, och det alternativt gjorda antagandet, att han var son till den i ett brev av år 1259 omnämnde Tord Petersson, som tydligen tillhörde stormannaklassen, och att han sålunda skulle ha hetat Peter Tordsson, är, ehuru något sannolikare, föga mer än en lös förmodan, grundad som den är allenast på det faktum, att namnen Tord och Peter voro vanliga inom Bondeätten under 1300-talet. Den hävdvunna uppfattningen, att ätten leder sitt ursprung från Småland — i detta landskaps nordligaste del ägde en ättemedlem redan vid 1300-talets mitt gården Bordsjö (Askeryds socken, Norra Vedbo härad), som ännu är i ättens besittning — vilar på tämligen osäker grund, och den meningen torde ha ungefär lika starkt fog, att stamorten i själva verket är att söka i Östergötland; både Tord Bondes och Erengisle Peterssons släktgren hade under det tidigare 1300-talet godsbesittningar i den sistnämnda provinsens västligare del, under det att från början den förra grenen, såvitt man vet, alldeles eller åtminstone så gott som alldeles saknade sådana i Småland. Ätten har under hela sin historiskt kända tillvaro fört en båt (vanligen ställd tvärsöver skölden men under 1300-talet någon gång snett över densamma) i sitt vapen. Samma sköldemärke brukades från slutet av 1200-talet eller början av 1300-talet av åtskilliga andra småländska och östgötska familjer och släkter, och bland dem voro åtminstone tvenne efter allt att döma befryndade med ätten Bonde, ehuru frändskapens art numera icke kan fastställas; måhända voro båda dessa släkter helt enkelt grenar av samma ätt som Bondesläkten, i vilket fall differentieringen torde ha skett vid 1200-talets mitt eller något senare. Den ena representerades av riddarna Sigmund Erengislesson (1296−1321) och Torkel Erengislesson Djäkn (1299−1311), vilka tydligen voro bröder, samt av den sistnämndes son (?) Erengisle Torkelsson (1325−29). Den andra släkten återigen företräddes i sin första nu kända generation av tvenne bröder, Sune och Peter Jonssöner, båda riddare och båda under Magnus Erikssons regering politiskt verksamma (jfr artikeln Bååt, släktöversikt); hypotesen om denna släkts nära frändskap med Bondeätten stödjes bl. a. även av det förhållandet, att den nyssnämnde Peter Jonsson i ett år 1340 använt sigill bär tillnamnet Bonde. Av samma stam som Peter Jonsson och hans broder var troligen också den Erengisle Bonde, som åren 1389−92 framträder i handlingarna; han för båten och kallas frände till Sune Jonssons son, jarlen Erengisle Sunesson. — De ovannämnda bröderna Tord B. och Erengisle Petersson grundlade, såsom redan antytts, var sin släktgren, av vilka den förres utgick redan före medeltidens slut men till gengäld led efter led intog en plats inom den högsta aristokratien och slutligen skänkte landet en konung, under det att Erengisles linje, som alltjämt fortlever, under de tre första århundradena av sin tillvaro endast räknade ett fåtal mera framskjutna medlemmar och först på 1600-talet inträdde i sin egentliga storhetstid. A) Tord Bondes linje: Stamfadern, Tord Bonde själv, kallas riddare från 1316 och blev senast 1320 riksråd. Under konung Birgers tid stod han uppenbarligen hertigarna nära — som hertig Eriks man framträder han redan 1310 — och efter Nyköpings gästabud deltog han i den allmänna resningen mot Birger. Han bevistade sedermera herredagen i Stockholm juni 1320 och var sålunda medskyldig till den unge junker Magnus' avrättning, som enligt den trovärdigaste uppgiften (Hälsingelagens ärvdabalk, XVI; jfr Dipl. suec, 3, s. 647) skedde på detta möte och icke vid den på Erikskrönikans auktoritet vanligen antagna tidpunkten i okt. s. å. År 1322 anslöt han sig till den mot hertiginnan Ingeborg riktade stormannakonfederationen i Skara. Bosatt i Östergötland, där han 1316 hade sätesgården Örbäck (troligen i Brunneby socken, Bobergs härad), var han tillika, förmodligen i följd av sitt giftermål, jordägare även i Södermanland och kom i denna egenskap att inträda i den nämnd, som vid 1320-talets mitt utarbetade Södermannalagen. Han synes ha dött ej långt efter det att konung Magnus (10 aug. 1327) stadfäste den sålunda tillkomna lagredaktionen; år 1330 omnämnes han uttryckligen som avliden. Gift med Margareta Röriksdotter (snedbjälke), en fränka till konungaätten, efterlämnade han sönerna Peter B. (1340−62) och Rörik B. (1341−64), båda riddare. Den förre var i början av 1360-talet riksråd, och även den senare synes ha innehaft rådsvärdigheten. Peter B. lämnade ingen son efter sig; Rörik däremot blev fader till riddaren och riksrådet Tord Röriksson B., d 1417 (se nedan 1). Två söner till den sistnämnde nådde mogen ålder: riddaren Knut B., d omkr. 1412 (om honom närmare i faderns biografi), och riksrådet Karl Tordsson B., d omkr. 1443 (se nedan 2). Knut B:s ende son var konung Karl Knutsson (se denne), f. troligen 1408 (Sv. medeltidens rimkrönikor, 2, s. 178), d 1470; Karl Tordsson B. åter hade två söner, den berömde marsken Tord B., d 1456 (se nedan 3), och riddaren Bo Karlsson Djure, d 1465 (närmare uppgifter om honom i biografien över fadern), av vilka ingendera efterlämnade manlig avkomma. Släktgrenen utgick på manssidan med konung Karls son Karl Karlsson, som visserligen var oäkta född men av den kunglige fadern, då denne på dödsbädden legitimerade sin förbindelse med hans moder Kristina Abrahamsdotter, erkändes som äkta son med full arvsrätt. Enligt en 1500-talsförfattare, Olaus Magnus, skall han ha varit en lovande yngling (optimas spei adolescens) men likväl kommit att leva och åldras i en ringa och föraktad ställning, emedan han efter faderns bortgång och i strid med dennes på dödsbädden träffade anstalter alltjämt betraktades som illegitim och fördenskull berövades sitt fädernearv. Huruvida han verkligen uppnått en så framskriden ålder, som det refererade uttalandet ger vid handen, måste anses tvivelaktigt; att han levde ännu 24 sept. 1488, synes en anteckning i Stockholms tankebok för nämnda dag utvisa. Men i allt övrigt torde Olaus Magnus' ovan återgivna uppgifter om honom vara i stort sett riktiga; att han i det väsentliga blev arvlös bekräftas av samtida källor. B) Erengisle Peterssons linje: Erengisle Petersson, som i motsats till brodern varken blev riddare eller riksråd och aldrig spelade någon politisk roll, var bofast i Värend, där han hade sätesgården Kedjenäs (Kianäs) i Älghults socken. Han namnes sista gången 30 mars 1350, då han och hans hustru Bengta med sina barn avtalade, att makarnas enda dotter i fäderne- och mödernearv skulle erhålla lika stor lott av deras jordagods i Värend och andra delar av dåvarande Sydsverige som vardera av de tre sönerna, och i sammanhang därmed gåvo detaljerade bestämmelser om de fyra lotterna. Eftersom det icke gärna kan vara en tillfällighet, att det ifrågavarande skiftesbrevet härrör från en i Värend bosatt familj och huvudsakligen avser där belägna fastigheter, torde brevet få betraktas som ett tidigt vittnesbörd — det äldsta bevarade — om den med Birger jarls arvslag kämpande värendska arvspraxis, som eljest först från och med 1600-talet har spårats i källorna. Av Erengisles söner deltogo Peter Erengislesson B. till Bordsjö (d omkr. 1390) och Ragvald Erengislesson Puke (d senast 1393) på folkungarnas sida i dessas krig med konung Albrekt och det mecklenburgska partiet i Sverige 1363−71, under det att den tredje brodern Filip Erengislesson B. till Vanborga på Öland, vilken namnes sista gången år 1367, efter vad det vill synas kämpade på motsatta sidan; ingen av de tre bröderna uppnådde riddare- eller riksråds värdighet. Ragvalds tillnamn Puke torde ha upptagits från mödernesläkten. Det övergick icke till hans son väpnaren Peter Ragvaldsson (Bonde), d på 1420-talet, men bars däremot av den sistnämndes söner, bland dem riksrådet och östgötalagmannen Ragvald Petersson Puke (riddare vid Karl Knutssons kröning 1448, d omkr. 1450), för att återigen bortläggas av nästa generation, representerad av den yngre Ragvald Pukes son väpnaren Peter Ragvaldsson B., som stupade i slaget vid Herrljunga 1469 och som var den siste medlemmen av denna Pukegren inom Bondeätten. Peter Erengislesson B. till Bordsjö blev fader till Tord Petersson B., d 1412, vilken såsom den förste av Erengisle Peterssons linje mottog riddarslaget vid konungahyllningen å Mora äng 1396 men troligen ej var medlem av riksrådet, och till väpnaren Filip Petersson B., häradshövding i Vedbo, d under 1440-talets förra hälft. Den senare bevistade några herredagar och möten åren 1434−36 men var eljest icke politiskt verksam. Den ene av Filips söner, väpnaren Magnus Filipsson B. till Bordsjö, häradshövding i Norra Vedbo, d i början av 1490-talet, stod fullständigt utanför det politiska livet, bortsett ifrån att han, troligen 1471 och i det nationella partiets led, deltog i en belägring av Stäkehölm (Scriptores rerum Suecicarum, III: 2, s. 267). Den andre sonen däremot, Tord Filipsson B., d 1484 eller 1485 (bosatt å Säm i Västergötland), var jämte den förutnämnde östgötalagmannen Ragvald Petersson Puke den ende medeltida medlemmen av Erengisle Peterssons släktlinje, som i mera framskjuten ställning verkade på statslivets område. Riddare vid Kristian I:s kröning 1457 och senast 1463 riksråd, ställde han sig under Kristians fanor vid utbrottet av biskop Kettils resning 1464 (A. 20, f. 199, RA) men anslöt sig till konung Karl Knutsson efter dennes återkomst till Sverige, s. å.; i fortsättningen var han en flitig deltagare i rådsmötena ända till sin död. Då han icke efterlämnade någon son och då ju därjämte den släktgren, som konung Karl Knutsson tillhörde, under medeltidens sista halvsekel utdog, kom hans ovannämnde broder Magnus B. att bli stamfader för alla medlemmar av Bondeätten i det följande. Dennes son Tord Magnusson B. till Traneberg (Västergötland), d 1545 eller 1546, blev på valriksdagen i Strängnäs 1523 inkallad i riksrådet och utnämnd till lagman i Tiohärad. Han var under de närmaste åren i besittning av Gustav Vasas gunst och erhöll Mo härad i Småland som förläning men miste 1529 på grund av deltagande i västgötaherrarnas uppror såväl riksråds- och lagmansämbetena som förläningen och straffades ytterligare med dryga böter. Hans politiska roll var därmed för alltid utspelad; endast som medlem av meniga frälset bevistade han riksdagen i Västerås 1544. Hans son Jöns B. till Traneberg och Stensholm (Västergötland), d 1566, mottog vid Erik XIV:s kröning riddarslaget, inkallades vid ungefär samma tid i riksrådet och tjänstgjorde i början av nordiska sjuårskriget som befälhavare på västgötasidan, varvid han hösten 1563 tillsammans med Per Brahe ledde infallet i Bohuslän och Viken. Han blev fader till Tord B. till Stensholm, d 1628, och till hertig Karls råd Filip B. till Säckestad (Västergötland), d 1588. Den förre blev av Karl IX anklagad för förrädiska stämplingar till konung Sigismunds förmån och dömdes till döden år 1604: av nåd befriad från dödsstraffet, hölls han under konung Karls återstående regeringsår i fängsligt förvar och återfick först 1612 sin frihet. Hans släktgren (Stensholmsgrenen) utgick på manssidan 1716. Filip B:s söner Karl, Jöns och Ulf B. blevo stamfäder för var sin gren av Bondeätten: a) Karl Bondes gren (Laihelagrenen): Karl B., riksråd, d 1652 (se nedan 4), upphöjdes 1651 i friherrligt stånd med Laihela socken i Österbotten som friherrskap och blev stamfader för friherrliga ätten B. till Laihela (utgången som friherrlig år 1712). Av hans söner, riksskattmästaren friherre Gustaf B., d 1667 (se nedan 5), och riksrådet friherre Krister B., d 1659 (se nedan 6), blev den förre fader till K. rådet Karl B., d 1699 (se nedan 7), vilken 1695 erhöll grevlig värdighet och blev stamfader för den ännu levande grevliga ätten Bonde af Björnö. Söner till greve Karl B. voro riksrådet greve Gustaf B., d 1764 (se nedan 9), och landshövdingen greve Nils B., d 1760 (se nedan 10). Den förre blev fader till riksrådet greve Carl B., d 1791 (se nedan 11), vars son, en av rikets herrar greve Gustaf B., d 1855 (se nedan 13), såsom innehavare av Trolleholms fideikommiss erhöll kungl. tillstånd år 1809 att kalla sig Trolle-Bonde, vilket namn sedan alltjämt burits av fideikommissarierna till Trolleholm. Denne greve Gustaf Trolle-Bondes brorson var överstekammarjunkaren greve Gustaf Trolle-B., d 1884, (se nedan 14), vars andre son greve Carl Trolle-B., f 1912 (se nedan 17), efter honom innehade Trolleholm. Nuvarande innehavare av fideikommisset är den sistnämndes son, kammarherren greve Gustaf Trolle-B., f. 1868 (d 1951). b) Jöns Bondes gren (Borrö- och Fitunagrenen, så benämnd efter släktgodsen Borrö, nu Borrad, i Västergötland och Fituna på Södertörn): Jöns B. (assessor i Göta hovrätt, d 1662) var farfars farfar till överstekammarjunkaren, en av rikets herrar Carl Göran B., d 1840 (se nedan 12), som 1802 upphöjdes i friherrligt stånd och 1803 såsom friherre introducerades på den utdöda friherrliga ätten B:s till Laihela nummer. Av hans sonsöner, överstekammarherren friherre Carl Jedvard B., d 1895 (se nedan 15) och överstekammarjunkaren friherre Knut Filip B., d 1871 (se nedan 16), blev den förre fader till överstekammarjunkaren och talmannen friherre Carl Carlson B., d 1913 (se nedan 18). Den sistnämndes son, friherre Carl Gotthard B., f. 1877, innehar f. n. fideikommisset Eriksberg, som sedan 1808 tillhört friherrliga ätten B. c) Ulf Bondes gren (Säckestadsgrenen): Ulf B. (överste, d 1657) var far till Ulf B. (f. 1635, d 1687), vilken blev assessor i kommerskollegium och lantdomare (lagman) i Skåne samt på riddarhuset och i stora kommissionen gentemot det radikala reduktions-och räfstpartiet företrädde en moderatare ståndpunkt; han var ock känd för att väl förstå »antikviteterna och genealogiam Svecicam». En son till honom var riksrådet Claes B., d 1726 (se nedan 8), vilken 1719 upphöjdes i grevligt stånd. Hans grevliga ätt, Bonde af Sävstaholm, utgick redan 1783 med hans son Fredrik Lorens B., som tillika var hela Säckestadsgrenens siste manlige medlem. — Den Bondeska ättens främsta släktarkiv har uppkallats efter Sävstaholm, där det förvarades, innan det (1911) deponerades i riksarkivet. Dess kärna utgöres av papper, som tillhört den ovannämnde Jöns B. till Traneberg och Stensholm (d 1566) och dennes efterkommande av Säckestads- och Laihelagrenarna; båda släktgrenarnas papper torde emellertid ha lidit förluster vid Hässelby brand 4 mars 1721 och Sävstaholms brand 28 febr. 1762. Sävstaholmsarkivet har förtecknats i 36:e delen av »Handlingar rörande Skandinaviens historia» (1855) samt i 4:e och 7:e delarna av »Historiska handlingar» (1864, 1870). Av mindre enhetlig karaktär men likaledes ytterst betydelsefull för den historiska forskningen är den storartade samling papper från framför allt olika släkt- och herrgårdsarkiv, som tack vare ett genom generationer nedärvt samlarnit hopbragts på Borrö- och Fitunagrenens gods Eriksberg.

Författare

G. Carlsson.

Källor och litteratur

Källor: Pergamentsbrev, RA och UB; kopieböckerna A 20, B 15 och B 16, RA; pergamentsbrev, dat. Kalmar 26 febr. 1391 i Sverige: Småland, 29, Danska riksark. (ang. Erengisle Bonde [båt]); Sv. [LagerJBring, Samling af åtskilliga handlingar ... i swänska historien, 3 (1758), s. 252 o. följ. (ang. Karl Karlsson); Diplomatarium Svecanum, 1—6 (1829—1921; sigillbeskrivningen till brevet 19 maj 1325, n. 2517, felaktig, i det att ett sigill där med orätt hänförts till Tord Bonde i st. f. till Erengisle Torkelsson); B. E. Hildebrand, Sv. sigiller fr. medeltiden (1862—67); Kon. Gustaf den förstes registratur, 1—29 (1861—1916); Missiver fra Kongerne Christiern I:s og Hans' Tid, udg. ved W. Christensen, 2 (1914), s. 24 (ang. Tord Filipsson B.); Olaus Magnus, Historia de gentibus septentrionalibus (1555), lib. 14, cap. 14; Scriptores rerum Suecicarum medii sevi, 1, 3 (1818, 1871—76); Stockholms stads tänkeböcker 1483 —92, h. 2(1924); Sv. medeltidens rimkrönikor, utg. af G. E. Klemming, 2 (1866); Sv. riksarchivets pergamentsbref fr. o. m. år 1351, 1—2 (1866—68); Sv. riks- dagsaktcr 1521—1718, 1—2 (1887—99); Sv. diplomatarium fr. o. m. ar 1401, 1—3 med supplement (1875—1904); Sverges traktater med främmande magter, utg. af O. S. Rydberg, 1—3 (1877—1895). — C. Annerstedt, Svenska medeltidens frälsesläkter (manuskript; detta stora arbete med dess rikhaltiga genealogiska upplysningar har tack vare förf: s godhetsfulla erbjudande kunnat utnyttjas för denna artikel ävensom för de följande biografierna över medeltida medlemmar av Bondeätten); K. Fabricius, En nordisk lensmands liv i det 15de århundrade (Hist. tidskr., 1904, s. 297 o. följ.; ang. Karl Karlsson); K. H. Karlsson, Bondeslägten under medeltiden (Sv. ättartal, G, 1890); G. O. F. Westling, Det nord. sjuårskrigets historia (1879); F. Ödberg, Om vestgöta-adelsmannen Tord Bonde till Stensholmen och hans tid (Västergötlands fornminnesfören. tidskr., II, h. 2—3, 1903). — Se i övrigt, ang. de Bondeska arkiven och biblioteken: ovannämnda tryckta förteckningar över Sävstaholmsarkivet, C. M. Carlander, Sv. bibliotek och exlibris, 2—3 (1904) samt brev till K. Kr. Gjörwell från E. af Sotberg 21 juli 1779 och från A. Schönbcrg 13 dec. 1808 och 1811 (meddelande av andre arkivarien W. Enblom).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Bonde, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17914, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlsson.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17914
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Bonde, släkt, urn:sbl:17914, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlsson.), hämtad 2024-04-18.