Meriter

18. Carl Carlson Bonde, son till B. 15, f. 11 juni 1850 i Stockholm, d 16 nov. 1913 på Eriksberg vid makans dödsbädd. Elev vid nya elementarskolan , 1 sept. 1862; avlade mogenhetsexamen 14 maj 1869; inskriven vid Uppsala universitet 20 maj s. å.; jur. fil. kand. 14 sept. 1871) avlade kansliexamen 14 sept. 1872. Attaché vid beskickningen i Paris 25 okt. 1872; uppvaktade österrikiske ambassadören furst Metternich vid Oskar II: s kröning maj 1873; attaché i London 12 nov. s. å. och i Rom okt. 1874; tf. andre sekreterare i utrikesdepartementet 3 dec. 1875; andre sekreterare 10 mars 1876; erhöll i uppdrag att medfölja fadern på dennes särskilda beskickning till kejsaren av Tyskland och tsaren av Ryssland 23 juni s. å.; kammarherre 15 aug, s. å.; erhöll avsked ur departementet med rätt att över stat kvarstå 29 sept. s. å.; ledamot av Södermanlands läns landsting 1879 (v. ordförande 1901−03; ordförande från 1904); erhöll avsked ur kabinettet 8 dec. 1882; statsrevisor 1884, 1885, 1886 och 1891 (v. ordförande 1891); ledamot av Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott 1886−99, ordförande i Oppunda hushållningsgille 1891−96 och hedersledamot av hushållningssällskapet 1900; ledamot av riksdagens andra kammare för Oppunda härad 1888−90, 1894−99 och från 1903 samt fr. o. m. 1912 för Södermanlands läns södra valkrets och var därunder bl. a. ledamot i lagutskottet 1903, i bevillningsutskottet 1904, 1905 lagt. och 1906 samt 1910, i särskilt utskott 1905 första och andra urt. samt 1907, i konstitutionsutskottet 1907−09, 1911, 1912 (ordförande), i talmanskonferensen 1909−12, v. talman 9 febr. 1912; talman 1913; uppvaktande hos kronprinsessan Lovisa av Danmark under hennes vistelse i Stockholm apr. 1891; ledamot av styrelsen för Södermanlands läns folkhögskola 1892; överceremonimästare vid hovet 3 febr. 1896; tillika introduktör för främmande sändebud 7 febr. s. å.; ledamot av kommittéerna angående omorganisation av den centrala ledningen av landets hästväsen 28 mars−18 nov. s. å. och angående uppehållande av verksamheten å K. teatrarna 25 sept. 1897−21 mars 1898; ordförande i Sveriges allmänna exportförening 1899; erhöll avsked från ceremonimästarbefattningen 12 febr. 1900; överstekammarjunkare s. d.; erhöll avsked från introduktörsbefattningen 23 febr. s. å.; ordförande i kommittén angående verksamheten vid Dramatiska teatern 11 maj 1906; inspektor och censor för samma teater; styrelseledamot i K. dramatiska teaterns a.-b. och i a.-b. dramatiska teaterbyggnadskonsortiet; sakkunnig för utredning av frågan om rikets försvarsväsen (andra beredningen) 1 dec. 1911−10 sept. 1912; erhöll avsked från överstekammarjunkarbefattningen 12 dec. 1911. Innehade som fideikommiss Eriksberg med underlydande och Forssjö bruk samt huset n:o 9 Strandvägen i Stockholm och ägde dessutom Gimmersta och Nygård i Södermanland. LLA 1883; LSkS 1884; RNO 1889; KV02kl 1894; ordförande i Svenska autografsällskapet 1895; KVO1kl 1897; ordförande i sällskapet Pro patria 1900; KNO1kl 1901; HedLHA 1908; KmstKNO s. å.; OIIsGbmt och Jmt; ledamöt av Samfundet pro fide et christianismo; innehade dessutom ett stort antal utländska ordnar och var medlem av utländska sällskap.

Gift 20 sept. 1876 med friherrinnan Ulrika Sofia Beck-Friis, f. 11 maj 1852, d 16 nov. 1913, dotter till kabinettskammarherren greve Korfitz Augustin Beck-Friis.

Biografi

B. ägde en mångsidig begåvning. I förstärkt grad hade han ärvt sina förfäders historiska intresse och känsla för den höga sociala ställningens representativa förpliktelser, men han hade även ett avsevärt mått av politisk verksamhetslust. När han slagit sig ned på landet som godsägare, ägnade han de närmaste åren ett intresserat och framgångsrikt arbete åt länets hushållningssällskap samt åt landstinget; bl. a. ingrep han nitiskt i hushållningssällskapets förvaltningsutskott för att modernisera verksamheten. Ett erkännande åt hans ådagalagda praktiska duglighet gav riksdagens första kammare honom genom att vid en tidpunkt, då han ännu icke tillhörde riksdagen eller ens var valbar till denna kammare, utse honom till statsrevisor. Fastare befattning med politiska värv vann han, då han vid de ordinarie valen 1887 insattes i andra kammaren. I den då aktuella tullstriden hade han prononcerat sig som frihandlare. Han anslöt sig därför till gamla lantmannapartiet men intog under sin första valperiod i det hela en moderat centerståndpunkt; sålunda uppträdde han 1890 som motionär i den brännande frågan om fixering av riksdagsmännens antal med ett förslag, vilket tämligen nära motsvarade det av riksdagen sedan antagna men av K. M:t icke sanktionerade. Vid de allmänna valen sistnämnda år föll han igenom mot en konservativ och tullvänlig lantman samt hade för sitt nya inval 1893 att tacka en icke blott frihandelsvänlig utan tämligen radikaliserad väljarkår. Att innehavaren av Mellansveriges mest aristokratiska herresäte sålunda valdes som kandidat för den utpräglade demokratien, gav anledning till många och rätt elaka kommentarer även från den liberala sidan.

Man torde rättast karakterisera B. så, att han ville vara och väl även var en internationell grandseigneur. För denna ställning innebar riksdagsmannauppdraget bestämda förmåner, som mer än uppvägde dem, vilka på annan väg kunde förvärvas. Med sitt utpräglade intresse för offentliga angelägenheter förenade B. emellertid icke något verkligt politiskt patos utan såg tvärtom på händelser och personer med en viss gäckande skepticism. Inom kammaren gjorde han sig bemärkt genom sin lätta talegåva och omtyckt för sitt muntra humör. Något ledande inflytande utövade han knappast, för sådant var han alltför litet partiman, men han blev i åtskilligt en förgrundsgestalt vid de partiförskjutningar, som dessa år försiggingo. När lantmannapartiernas sammanslagning ägde rum 1895, hörde B. till dem, som stannade utanför, och han nämndes de närmaste åren som chef för »gruppen Bonde», ett tjugutal lantmän från rikets nordligare delar, vilka hade liberal färg men ej ville förena sig med det radikala folkpartiet. Flertalet av dessa ingingo i det 1900 bildade liberala samlingspartiet, och dit sällade sig även B., när han 1903 efter en av ohälsa vållad paus återkom till riksdagen. Han insattes snart i partiets förtroenderåd, användes flitigt i utskottsarbetet och nådde under sitt sista år talmansskapet. Ett flertal år ledde han som ordförande riksdagens interparlamentariska fredsgrupp.

B:s framskjutna ställning inom partilivet gjorde att hans namn ofta återfanns under gruppvis framförda motioner. År 1898 undertecknade han som främste en motion om begränsning av den kommunala rösträtten på landsbygden; förslaget blev i huvudsak antaget av andra kammaren, föll på medkammarens motstånd men blev senare genomfört. Från och med 1904 stod han vanligen som en av huvudmotionärerna för det liberala partiets rösträttsförslag. Mera personliga för honom torde varit de motioner, han frambar i åtskilliga kulturella frågor, såsom angående de kungliga teatrarnas verksamhet, universitetens lönefrågor o. dyl. Som huvudmotionär hade han 1904 framgång med sitt yrkande om statsanslag till Sveriges utsädesförening och sammalunda 1909 i fråga om statsanslag åt svenska interparlamentariska skiljedomsgruppen till bestridande av omkostnaderna vid ett besök i Sverige av franska parlamentsmedlemmar. Hans motioner 1896 om upprättande av ett lantbruks-, industri- och handelsdepartement (i förening med försvarsdepartementens sammanslagning) och 1905 (som medundertecknare) angående departement för handel, industri och sjöfart samt hans interpellation 1907 till civilministern angående åtgärder för införande av särskilda exporttariffer torde väsentligen framkallats genom hans ställning som styrelseledamot och ordförande i Sveriges allmänna exportförening.

Genom sin resliga gestalt, sitt rörliga väsende och sitt fryntliga umgängessätt drog B. alltid uppmärksamheten till sig. Ehuru han var i kammaren gärna hörd, särskilt för den ton av raljerande humor, han med förkärlek anlade, var han i debatterna övervägande en dekorativ figur. Detta berodde nog mest därpå, att han var välgörande fri från partifanatism. När han under andra kammarens stora interpellationsdebatt 17 mars 1909 angående tillämpningen av § 46 riksdagsordningen fungerade som det liberala partiets huvudtalare, vars anförande åtföljdes av massinstämmanden, ådrog han sig åtskillig försmädelse för sitt citat av frihetstidsmannen K. Fr. Pechlins grundsatser om ständernas befogenhet att såsom maktägande förordna om riksstyrelsen. B. bar emellertid tadlet med muntert jämnmod. Över huvud kunde det nog sägas om honom, att han tog riksdagslivets händelser något lätt, men det bör erkännas, att detta ofta var förenat med en försonande självironi. Det berättades efter den första urtima riksdagen 1905, att stämningen var tryckt inom särskilda utskottet (unionsutskottet), sedan den Lundebergska ministären bildats med utplockande av de mera framskjutna utskottsmedlemmarna; B. mottog emellertid de något besvikna kvarblivna kamraterna med ett muntert »nous voici au salon des refusés». För det liberala partiet betydde B. mycket nog genom sin framskjutna sociala ställning och sina under talrika utländska resor förvärvade internationella förbindelser. Bäst passade han otvivelaktigt i talmansstolen, där han fri från partiförpliktelserna fick ägna sig åt representativa uppgifter, men framför allt var han sig själv som älskvärd slottsherre och gästfri värd på sitt magnifika Eriksberg.

Eriksberg undergick på B:s tid nya och fullständigare restaureringsarbeten. Faderns intresse för de där förvarade samlingarna av konst, böcker och arkivalier hade B. ärvt förökat, särskilt lade han sig vinn om arkivets och autografsamlingens riktande. Han nöjde sig för övrigt icke med att samla och upplåta för andras forskningar utan bedrev själv ett flitigt forskningsarbete. Dess viktigaste frukt var Hedvig Charlottas journal i svensk tolkning, av vilken under hans livstid tre delar, omfattande åren 1775−92, utkommo. Den omsorgsfulla översättningen och det rikhaltiga meddelandet av belysande aktstycken och brev, hämtade ur Eriksbergs arkiv, giva denna edition ett mycket högt värde, och det måste beklagas, att B. icke själv medhann att längre fullfölja sin utgivningsplan. Historiska studier av alla slag funno i B. en varm och offervillig befordrare. Vid sidan av sina vetenskapliga böjelser hade B. mycket intresse för teaterverksamheten och fick även tillfälle att befrämja denna genom aktivt arbete för Dramatiska teatern.

Författare

C. Hallendorff.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Sverige och Norge 1814. Skildringar af H. M. drottning Hedvig Elisabeth Charlotta enligt utdrag ur hennes brefväxling med H. Exc. herr grefve E. Ruuth samt hennes efterlämnade egenhändiga memoarer öfvers. och utg. Sthm 1896. 176 s., 2 portr. — »Fersenska mordet» skildradt af drottning Hedvig Elisabeth Charlotta i hennes dagboksanteckningar för år 1810 och 1811 (Personhist. tidskr., Årg. 1, 1898—99, s. 1—15, 51—87). — Tvenne egenhändiga bref från drottning Kristina (ibid., s. 139— 140). — Hedvig Elisabeth Charlottas Dagbok öfvers. och utg. ;D. 1—3. Sthm 1902-07. XXIV, 475 s, 5 facs.; XVIII, 501 s, 1 portr.; XVI, 586 s., 1 portr., 2:a uppl. D. 1—2. Sthm 1908—11. (D. 4—5 övers, och utg. av Cecilia af Clercker.)

Källor och litteratur

Källor: Riksdagens prot. och handl.; J. A. Almquist, Södermanlands läns Kungl. hushållningssällskap, 1—2 (1914); C. M. Stenbock, Carl Carls- son Bonde in memoriam (Personhist. tidskr., 1913).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Carlsson Bonde, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17919, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. Hallendorff.), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17919
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Carlsson Bonde, urn:sbl:17919, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. Hallendorff.), hämtad 2024-04-23.