Meriter

5. Gustav Bonde (Bonndhe) d. ä., den föregåendes son i hans första gifte, f. 4 febr. 1620 på Äsplunda, d 25 maj 1667 i Hamburg. Friherre, till Laihela; herre till Äsplunda, Hässelby, Töftaholm, Grävsten, Arnöberg och Vinstorp. — Student i Uppsala aug. 1633. Kammarråd 27 jan. 1645; landshövding i Södermanland 28 nov. 1648; riksråd och ånyo kammarråd 18. och 21 juli 1653; tillika kommissarie i reduktionskollegiet 9 juli 1655 och överinspektör över bankoväsendet i Stockholm 19 apr. 1659; kammarpresident 12 febr. 1660; riksskattmästare 1 nov. s. å.; lagman i Östergötland 5 dec. 1661; kansler för Dorpats akademi 27 nov. 1665 (endast en titel, ty universitetet var då upplöst).

Gift 1) 8 dec. 1644 med Maria Elisabet Ulfsparre, f. 20 jan. 1625, d 10 apr. 1646, dotter till ståthållaren Erik Ulfsparre; 2) 29 sept. 1647 med Anna Kristina Persdotter Natt och Dag, f. 8 sept. 1630, d 5 maj 1692, dotter till kanslirådet Per Nilsson Natt och Dag; hon förvärvade Björnö och gjorde 20 jan. 1682 denna egendom till fideikommiss för sonen Karl Bonde (se nedan 7).

Biografi

Son och broder till framstående ämbetsmän — Karl och Krister Bonde — vilkas namn särskilt äro fästa vid bergsbrukets förkovran, har B. själv vunnit sitt rykte på ett närliggande fält, nämligen som finansman. Kammarråd vid tjugufem års ålder, förvärvade han sedan som landshövding i Nyköping erfarenhet i lokalförvaltningen men återgick till tjänstgöring i kammarkollegium, då han 1653 av drottning Kristina upphöjdes till riksråd. Han hade sålunda tillfälle att på närmaste håll mäta den finansiella förvirringen under Kristinas sista år och därav draga de slutsatser, som lågo nära för ett sinne med utpräglad: smak för ordning och trygghet. Av Karl Gustav mottog han i okt. 1654 befallning att utarbeta en grundlig underrättelse om kronans skuld — ett led i konungens försök att vinna en överblick av läget till ledning i sina företag i allmänhet och särskilt vid nödiga reformåtgärder. Vid rådsöverläggningarna om kriget mot Polen framträdde B. starkt som målsman för en mening, som avvek från konungens och flertalets: han var emot kravet på polska landavträdelser som säkerhet för Sverige och ansåg nog, om Polen och Johan Kasimir uppgåve sina gamla anspråk på Lifland och på svenska kronan, ifall mera ej kunde vinnas på fredlig väg. I stället för att gå emot polackerna hade Karl Gustav i B:s tanke hellre bort förena sig med dem mot Ryssland; i vilket land han såg Sveriges farligaste fiende. Men endast tre av rådets övriga ledamöter stodo vid; voteringen på samma sida i huvudfrågan, bland dem även Herman Fleming. Det polska krige.t tog med rådets och .riksdagens bifall sin början 1655, och det blev B:s uppgift att göra sitt för att bereda konungen de därtill behövliga medlen. Det var han och Mårten Leijonsköld, som mot säkerhet i Sveriges och Finlands stora sjötullar och kopparräntan åtogo sig att upplåna och förskottera en summa av ej mindre än 1,280,000 dlr smt.

Vid Karl Gustavs överläggning med sitt råd om 1655 års riksdagsbeslut hade B. att taga ställning till reduktionsfrågan i det skick, vari denna vid riksdagen förelåg. Han ställde sig på adelns sida: ståndet borde genom sin uppoffring av fjärdeparten och de omistande godsen vara tryggat för all ytterligare indragning av förläningar. Av samma mening var flertalet i senaten, men som bekant följdes dess inrådan icke av konungen, som ansåg sakens vikt för kronan och hänsyn till de lägre stånden kräva, att frågan lämnades öppen till ett senare riksmöte. B. vart emellertid en av det nyinsatta reduktionskollegiets ledamöter; i denna egenskap har han mot presidenten Herman Flemings stränga nit påyrkat en mildare och på billighetshänsyn grundad tillämpning av reduktionsföreskrifterna; en bundsförvant hade han därvid i Erik Gyllenstierna. Vad som bröt reduktionens kraft var dock mindre dessas och andras motstånd än konungens frånvaro i vittutseende härnadståg. Att för övrigt B. icke ville fullständigt hindra och omintetgöra hela saken, framgår med full tydlighet av hans uppträdande vid rådets debatter i ämnet efter Karl X Gustavs död. Att rubba det beslut, som en gång var fattat, ansåg han lika omöjligt som oklokt: t. o. m. av adeln skulle största delen yrka räfstens fortgång efter 1655 års stadga, och ett misslyckat försök kunde vålla nya brytningar och leda till svårare villkor än de gällande. Väl medgav han, att en ändring kunde vara tänkbar under konungens minderårighet, men allt dylikt torde gå tillbaka, när denne själv tillträdde makten, och slutet kunde bliva, att adeln miste allting. Reduktionen borde alltså fullföljas, men med rätt för vederbörande att vädja till rådet i tvistiga fall. — Härmed sammanhänger B:s åskådning med avseende på nya förläningar och i andra närliggande spörsmål. Den starka avsöndringen av kronans jord till adeln hade väckt de andra ständernas missnöje emot detta stånd; detta måste växa, om gods ånyo avhändes kronan på ett eller annat sätt. B. motsatte sig därför deras försäljning (aug. 1660) och föredrog som en lindrigare utväg en fortsatt förpantning, som. kunde stödjas med en tidigare befallning till kammarkollegium från Karl Gustav (av 1657); på samma grund måste han också yrka sparsamhet med donationer. När han i dec. 1660 genomdrev förmyndarstyrelsens första principbeslut i detta ämne, hade han emellertid uppstigit till en högre värdighet än kammarrådsämbetet: han var sedan 1 nov. Sveriges rikes skattmästare.

I M. G. De la Gardies frånvaro var det Herman Fleming såsom kammarpresident, som förestått kammarkollegiets arbete under Karl X Gustavs styrelseår. I sitt testamente (12 febr. 1660) hade ock konungen utsett denne till De la Gardies efterträdare på skattmästarposten, medan han till den något sjuklige Flemings hjälp genom ett särskilt brev (av s. d.) förordnade B. till innehavare av den tjänst, som den förre lämnade. Men då det lyckades riksdagsadeln — icke utan drotsens och hans närmaste vänners medverkan — att uppriva hela testamentet, måste Fleming träda tillbaka, och B. blev den, som fick övertaga den högsta ledningen av rikets finansväsen. B:s egen hållning i striden om de höga riksämbetena var korrekt, men han röjer dock större villighet till eftergift gentemot ridderskapet än flera andra av senatens främsta män — Schering Rosenhane, Gustav och Sten Bielke, Klas Tott. Han var redo att böja sig för adelns begäran att få votera om de kungliga kanslers- och skattmästarfullmakternas innehavare såsom blott och bart föreslagna av rådet; han åstundade endast, att ståndet skulle draga de ofrälse med sig och med berått mod påtaga sig det möjliga ansvaret i framtiden inför myndig konung. Bestämmande för B. var tanken på rådets och ridderskapets samfällda intressen: skadligare än adelns anspråk ansåg han en långvarig tvist, som skulle tvinga senaten att söka sitt stöd i en nära förbindelse med de ofrälse stånden. För övrigt har B. vid 1660 års andra riksdag framträtt även i diskussionerna om förhållandet mellan regering och råd. Med skärpa hävdade han därvid rådsherrarnas rätt till full delaktighet i både rådslag och beslut. Kanske hade dock hans hållning varit i större eller mindre mån en annan, om han själv vid tidpunkten i fråga kunnat med någon säkerhet räkna på en plats inom de fem höga riksämbetsmännens krets. Att B. ogillade en skarp brytning med rikets första stånd är i grunden icke ägnat att förvåna. Dit hörde ju i själva verket rådsherrarna själva, och ett levande ståndsintresse är ett av huvuddragen i B:s politiska åskådning i det hela. Han har framlagt denna i ett betänkande, som han i juni 1661 föredrog i rådkammaren såsom ett inlägg i striderna om den riksstat, som enligt hans plan skulle varda en fast grundval för förmyndartidens finanssystem. I detta aktstycke framträda med full klarhet synpunkter, som redan förut kunnat skönjas i den nye riksskattmästarens ord och gärningar. I främsta rummet och som grund för det övriga kräver han fred och sparsamhet.

B:s fredskärlek var utan tvivel en djupt rotad grundsats, men visserligen var vad han önskade ingalunda fred på vad villkor som helst. Tydligt nog röjer sig, detta 1655, då han väl avstyrkte det polska företaget men tänkte sig möjligheten av ett krig mot tsaren i Moskva; och oriktig är F. F. Carlsons uppgift, att i Göteborg 1658 hans mening skulle i det närmaste sammanfallit med Karl Mörners, då denne trädde i skarp motsats till konungens hela krigspolitik och — i skriftlig förklaring av sitt votum — som värdefullare än varje erövring framställde dennes närvaro i riket för att upphjälpa den inre ställningen och bistå de nödställda. Sommaren 1660 (i juni) har också B. uttalat sig för ett fortsatt krig med Ryssland i förbund med Polen. Först på hösten hade han ändrat mening och tillrådde då fred även utan skadeersättning. Då man icke skridit till anfall genast efter fredssluten i Oliva och Köpenhamn med då samlade trupper, ansåg han tillfället försuttet och framhöll såväl bristen på medel som faran att bliva förekommen genom en rysk-polsk förlikning; ännu ett skäl var övriga europeiska makters ringa böjelse att understödja eller ens tåla en ytterligare svensk maktutvidgning, särskilt frestelsen för Danmark att förnya försöket från 1657. Han hävdade också vikten av att. syfta till ett bestämt mål, som enligt hans åsikt saknats i Karl Gustavs polska fejd. — Med dessa uttalanden överensstämmer B:s yttrande 1661. Av erövringar ägde Sverige i hans tanke nog; de syntes honom dessutom med folkets blod och uppoffringar dyrt köpta. Han ville ej släppa, vad man redan vunnit, men han ville nöjas med detta för att samla alla krafter på att bota den skada, som krigen vållat. Fullt klart stod det emellertid för denne stormaktstidens statsman, att detta med trygghet kunde ske endast i hägnet av ett starkt värn till lands och sjöss mot fiender, som i annat fall föga skulle aktat svenskarnas fredliga sinnelag. Så stark kände likväl riksskattmästaren stämningen emot hela denna åskådning, att han ansåg nödvändigt att med inträngande allvar och med en klar hänvisning till Karl Gustavs erfarenheter tillfoga en varning för att anse vapnen som ett ofelbart medel att vinna ära och land.

Fredens bevarande — såvitt det med heder är görligt — är förutsättningen för riksskattmästarens andra programpunkt: strängt genomförda indragningar i statshushållningen. Denna B:s sparsamhetspolitik kan och bör ses ur olika synpunkter. Den delar de svagheter, som vidlåda varje dylikt försök att till det yttersta inskränka utgifterna: sparandet tedde sig lätt nog småaktigt och gjorde det tvivelsutan svårt att tillfredsställande fylla verkliga statsbehov, t. ex. flottans återupprättande efter krigsårens sjötåg och förluster. Men i dylika fall kunde B. hoppas på ständernas hjälp; och framför allt: rikets ställning efter den starka kraftutvecklingen utåt under Karl X Gustavs regering var otvivelaktigt sådan, dess skuldbörda efter dåtidens förhållanden så tryckande, att en politik som B: s eller snarlik denna måste stå som en nödvändighet för dem, som med sakförstånd och ansvarskänsla bedömde finansläget. Huru den i enskildheterna skulle tillämpas och huru länge den skulle kunna fullföljas — detta måste visserligen bero på omständigheterna.. B. har gjort, vad han trott sig kunna, för att genom regeringsåtgärder öka statsinkomsterna; han räknar dessutom med framdeles ökad bevillning av rikets ständer, särskilt till avbördande av gälden; men det lär ej kunna nekas, att denna utväg till vinnande av jämvikt mellan ingäld och utgift för honom kommer i andra hand. Indragningarna åter visa sig i 1661 och 1662 års riksstater — den senare betraktad som normalstat för följande år — på snart sagt alla förvaltningens områden. En viktig punkt — redan förut påpekad — var också nödig varsamhet i utdelandet av nya donationer och förläningar. Så uppenbara voro olägenheterna av det tidigare slöseriet på detta område, att det lyckades riksskattmästaren att gång efter annan (dec. 1660, mars och juni 1661) genomdriva bestämda rådsbeslut till stävjande av överdrivet donerande; det blev t. o. m. fastslaget, att över huvud inga donationer skulle givas, innan kronans inkomst av godsräntor hunnit stiga med 260,000 dlr smt — en summa, som B. beräknat efter statsverkets tarv. Men många av rådets ledamöter hade endast med mer eller mindre dold motvilja bifallit slika regler, och när de skulle efterlevas, talade enskilda hänsyn högre än det allmänna bästa. Förläningar i tidigare omfång kunde väl numera på grund av bristande tillgång icke komma i fråga, men fåfängt kämpade B. emot en mängd smärre nådesbevis; och som en svaghet i hans hållning får det anmärkas, att han i detta ömtåliga läge ej skydde att för egen del utbedja sig och mottaga en ansenlig donation av hemman i södra Sverige. De hade tillhört ståthållaren Erik Ulfsparre, fader till B:s första maka; men därav följde dock icke någon laga rätt till dessa länegods. Till riksskattmästarens finanspolitiska satser hör också det på hans tid av alla upprepade yrkandet, att de nyvunna provinserna borde bringas att »bära sig själva». Det är utan vidare klart, att detta önskemål, taget efter orden, röjer en skev uppfattning av stormaktsväldets förutsättningar och krav. Rikets finanser måste på något sätt bära sig; men om en enskild provins visade brist eller överskott, detta var ur det helas synpunkt av ingen avgörande vikt och måste få bero på dess säregna förhållanden. Emellertid bör det dock ej förbises, att läget icke var sådant, att provinserna kunde skonas över hövan; det var obestridligen nödvändigt att spänna rikets alla krafter för att fylla dess icke lättlösta uppgifter.

I allmänt politiskt hänseende är B:s åskådningssätt konservativt och aristokratiskt, om han ock, själv friherre, i tidens rangstrider tog parti för en rangordning efter tjänst och mot grevarnas överdrivna anspråk. I hans betänkande 26 juni 1661 yppar sig i detta stycke en böjelse att se tingen i ljust — möjligen för tillfället påtagen — som ingalunda kännetecknar hans kärvt allvarliga uppfattning av de egentliga finansfrågorna. Han. talar om önskvärdheten av att begränsa adelns tillväxt, att hindra ofrälses besittning av frälsegods, att avhålla prästerskapet från inblandning i statssaker, att skona bönderna för tyngande bördor, som om allt detta utan svårighet läte sig göra. Värdefullare äro hans samtidiga uttalanden om borgerskapets uppgift i handel och näringar.

Vid utförandet av sitt uppställda finanspolitiska program såg B. till en tid sina strävanden krönta av icke ringa ehuru aldrig fullständig framgång. Det påtagligaste beviset ligger i den kraftiga avbetalningen på statsskulden under skedet 1661−64. Men redan under dessa år yppar sig en i styrka växande opposition, icke endast i förläningsfrågan utan emot sparsamhetspolitiken över huvud, som finner sin främste målsman och ledare i den vältalige, snarfyndige och lysande rikskanslern, M. G. De la Gardie. Bland de spörsmål, som därvid tidigast träda i förgrunden, äro de som röra banken och myntet. B. var redan under Karl X Gustav utnämnd till inspektör över den Palmstruchska banken i Stockholm (1659), och frånsett detta var dess rätta skötsel för riksskattmästaren även därför av största vikt, att kronan ägde rätt till halva vinsten och bankens verksamhet i övrigt på flera sätt blev sammanbunden med statens finansförvaltning. Banken gick kronan till hända med lån (500,000 dir kmt 1663); dess kreditivsedlar (utgivna sedan 1661) voro ett bekvämt betalningsmedel, men deras värde hängde på bankens kredit. Till dess upprätthållande äskade direktören Palmstruch skärpt rätt att indriva bankens fordringar och föryttra förfallna panter; han yrkade tillika på fortsatt kopparmyntning — myntet utlämnades genom banken — och till dessa krav, som understöddes av De la Gardie, fogade denne ytterligare ivriga maningar till räfst med bankens hemliga fiender. Dylikas tillvaro förnekades över huvud av B., som såg förklaringen till bankens svårigheter i direktörens missgrepp och egenmäktighet. Han har ock äran av att hava förordat ett uppslag, som förebådar bankfrågans lösning vid 1668 års riksdag, i det han föreslog, att banken för framtiden skulle garanteras av de tre högre riksstånden och jämte dem visserligen även av Stockholms magistrat, vilka däremot skulle äga att tillsätta dess administratörer. — Kopparmyntningen bekämpades av skattmästaren och hans meningsfränder (Erik och Göran Fleming m. fl.) som ekonomiskt, ofördelaktig, då kopparen vid stigande pris kunde med större vinning säljas som vara. I detta fall genomdrev B. sin vilja: medan myntförhållandena ordnades genom 1664 och 1665 års plakat, som ställde all handel på silvermynt (eller dukater), såldes huvudparten av kronans kopparränta under åren 1664—67 genom enskilda affärsmäns förmedling till. utlandet.

De la Gardie fortsatte emellertid sin opposition, för vilken han överallt i kammarens förvaltning visste att finna rika ämnen. Ett kännbart nederlag tillfogade han riksskattmästaren genom beslutet om bremiska kriget 1665: redan då hade förmyndarregeringen ånyo att kämpa med statsbrist, och den bremiska expeditionen, ehuru obetydlig i sig själv, vållade - likväl kännbara kostnader och genombröt fullständigt B:s finanssystem. Skattmästaren röjde också vid dess första utrustning en anmärkningsvärt ringa iver och bär därigenom i sin mån ansvaret för hela företagets försenade utförande och snöpliga utgång. Delvis torde detta — av hans egna yttranden att döma — hava berott på en underskattning av de utvägar, som stodo till buds: B. hade så vuxit in i sin hushållningsplan och sin övertygelse om oundgängligheten av den yttersta försiktighet, att han från början icke ville erkänna möjligheten av de nya lån, som under krigsåren från 1665 upptogos till betydande belopp, om också icke utan svårighet och på ganska betungande villkor. Mot B. och hans kollegium hävdade De la Gardie för övrigt med tilltagande skärpa och häftighet, att detta ämbetsverks tjänstemän och icke minst dess chef i flera viktiga hänseenden icke visade sig sin uppgift vuxna. Han förebrådde dem långsamhet i de årliga riksstaternas utarbetande, han klandrade den låga beräkning av inkomsterna, som kammaren av grundsats tillämpade för att vara skyddad mot underskott och i tanke att bruka det eventuella överskottet till statsskuldens minskande. Han angrep dess skötsel av rikets gäld som oklok och. bestämd av väld och vänskap. Vid återbetalningen gällde det enligt De la Gardie att mera se på kronans tarv och framför allt betala dem, som kunde stå till tjänst med nya förskott; han beskyllde tillika kammarens ledamöter eller dess underlydande för att genom falska kvitton av borgenärerna eller på andra olaga vis se sig själva till godo på kronans bekostnad! Vore dessa anklagelser sanna, skulle de innebära en graverande kritik av B:s statsmannagärning och en hård dom över hans minne som människa. Men det kan med visshet sägas, att ehuru de innehålla, något berättigat, äro de i det hela utan grund. Vad De la Gardie med rätta kunde förebrå skattmästaren, var en viss tröghet och dogmatism, bristande förmåga att smidigt rätta sig efter skiftande omständigheter, en överdriven böjelse att se svårigheter och hinder. Staterna kunde sålunda kanske hava utarbetats raskare, ehuru man måste minnas bl. a., att kammarens räkenskapspersonal var överhopad med resterande arbete från många föregående år. Men för tillvitelserna för oredlighet och vald finnes intet bevis. De kunna utan tvekan betecknas som falska, åtminstone genom sin överdrift; ty visserligen vore det alltför djärvt att borga för frånvaron av varje missbruk och av varje försök att i statens tjänst sörja för egen fördel.

En ingående granskning av B:s verksamhet, sådan den tecknas i rådets protokoll, i regeringens brev och i kammarens handlingar, låter visserligen icke denne framstå som den storvulne statsman, som Carlson skildrat, men styrker dock till fullo det goda rykte, som B. alltid njutit som en allvarlig, hederlig, kunnig, nitisk och duglig ämbetsman. Uppenbara för alla och fruktbärande voro hans strävan efter reda och ordning, hans värma omtanke om kronans bästa men på samma gång. också om enskildas rätt; och oomtvistlig är hans vidsträckta erfarenhet som praktisk finansman liksom hans klara insikt i vissa oundgängliga förutsättningar för en fredlig lösning av 1600-talets svenska finanskris. Hans begränsning — förut antydd — ligger dels i hans personliga kynne, dels i hans bundenhet av gemensamma ståndsåskådningar.

Under det sista året av sitt liv hindrades riksskattmästaren till stor del av ohälsa att utöva sitt kall och strida för sina åsikter. Svårt sjuk redan i sept. eller okt. 1666, kunde han från denna tid endast vid ett par enstaka tillfällen infinna sig vid rådets sammankomster och i enskilda viktiga mål på vintern och nyåret taga del i sitt kollegiums arbete. För M. G. De la Gardie innebar detta en ökad utsikt att nå fram till den ställning kan tydligt eftertraktade såsom ledande även på riksfinansernas område. Innan B. gick bort i Hamburg på hemväg från en utländsk badresa (25 maj 1667), hade kanslern i mars månad genomdrivit ett regeringsbeslut, som avkrävde kammarkollegium en grundlig och allsidig redovisning för hela dess finansförvaltning under de sistförflutna sju till åtta åren. För de svårigheter och den brist, varöver regeringen därvid klagade, djärvdes man väl ej i själva brevet öppet tillvita kammaren skulden; men allom tydligt var, vad De la Gardie med denna åtgärd åsyftade: kammaren själv skulle lämna materialet till domen över B:s förvaltning. Det kunde emellertid från början vara tvivel underkastat, om det avsedda ändamålet verkligen skulle vinnas. Kollegiets ledamöter och tjänstemän stodo alla fast sammanslutna till försvar av sitt och riks skattmästarens verk, och de ägde i rådet ett mäktigt stöd i det rikskanslerns motparti, som på utrikespolitikens fält redan i dec. 1666 tillfogat honom ett svidande nederlag. I själva verket var B:s system ingalunda dömt med dess främste upphovsmans bortgång: samma eller snarlika åskådningar och förslag förfäktas under de följande åren i skiftande med- och motgång icke blott av kammarråden Klas Rålamb och (utom riksrådet) Henrik Falkenberg, B:s systerson, utan också av män som Sten Bielke, Per Brahe och Johan Gyllenstierna.

Under tider lediga från ämbetsvärv vistades B. gärna å fädernegodset Hässelby i Spånga socken vid Mälaren, halvannan mil från Stockholm, där han lät uppföra en vacker åbyggnad. Mera bekant är det palats, som han lät åt sig bygga i Stockholm vid sidan av Riddarhuset och som sedan blev stadens rådhus. Båda dessa byggnadsverk finnas avbildade i Dahlberghs »Suecia antiqua et hodierna».

Författare

G. WlTTROCK.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Riks-rådet frih. Gustaf Bondes Oförgripelige tankar öfwer närwarande myntets ostadighet, och huru den står at bota, samt hwilket rådeligare för fäderneslandet pröfwas, at hafwa och hålla myntet uti et wisst pris och valeur, eller tilstädja hwar och en frihet at valvera det efter sin nytta och eget behag. Dat. Stockholm den 28 october år 1664 (Den swenska fatburen, Öpn. 2, 1767—68, s. 9—14, 25—31, 49—53). — Riksskattmästaren Gustaf Bondes politiska program 1661, utg. af G. Wittrock (Hist. tidskr., Årg. 33, 1913, s. 44—54; inneh. det nämnda betänkandet av B. i rådet d. 26 juni 1661). — Bondes förslag till bankordning (Sveriges riksbank 1668—1918, 1, 1918, bil. VI, s. 46—76).

Källor och litteratur

Källor: Sävstaholmssamlingen (inneh. något av B:s skriftliga kvarlåten-skap; handl. rör. försträckningen 1655 i vol. 47), samt rådsprot. 1658 och 1660 (30 sept., 15 okt., 7—8 nov.), RA. — Les anecdotes de Suéde (1716); Carl Bondes skrifter, utg. af C. Trolle Bonde (1900; de s. k. bondeska anekdoterna); Handl. rör. Sverges historia ur utrikes arkiver saml. o, utg. af A. Fryxell, 1—4 (1836—43); Svenska riksrådets protokoll, 16, 1654— 1656 (1923). — S. Bergh, Rangstriderna inom adeln under 1600-talet (Hist. tidskr., 1896); E. F. Carlson, Sveriges historia under kon. af pfalziska huset, 1—2 (1855—56); N. Eden, Grunderna för Karl X Gustafs anfall pä, Polen (Hist. tidskr., 1906); A. Fryxell, Berättelser ur svenska historien, 11—14 (1843—46); K. G. Lundqvist, Sveriges krig med staden Bremen och politik i samband därmed 1665—1666 (1893); J. E. Nordwall, Svensk-rvska underhandlingar före freden i Kardis (1658—1661) (1890); W. Tham, Bidrag till svenska riksdagarnes och regeringsformernas historia, 1—2 (1845—48); G. Wittrock. Carl X Gustafs testamente, f 19081: dens.. Karl XI :s förmyndares finanspolitik 1661—1667 (1914).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustav Bonde, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17929, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. WlTTROCK.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17929
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustav Bonde, urn:sbl:17929, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. WlTTROCK.), hämtad 2024-04-20.