Meriter

Boneauschiöld, Gustaf, f. 25 jan. 1683, d 22 nov. 1754 i Stockholm. Föräldrar: handlanden Abraham Boneau och Katarina Kjerrulf. Student i Uppsala 18 febr. 1697. E. o. kammarskrivare i kammarkollegium 1702; kassör vid ambassaden till Warschau 1704−05; hovmästare hos K. rådet Arvid Horn; auskultant i Svea hovrätt 1707; e. o. kanslist i utrikesexpeditionen 2 nov. 1709; aktuarie i kansliet 1713; presidentsekreterare 2 jan. 1714; företog en utrikes resa 1716; expeditionssekreterare vid inrikesexpeditionen 7 mars 1719; adlad 21 maj s. å.; medlem av amiralitetskommissionen 14 dec. 1726; medlem av algieriska handelsdeputationen 14 juni 1727; kansliråd 30 aug. s. å.; medlem av försvarskommissionen i Stockholm 7 juli 1731; kommissarie vid förhandlingar med franska ministern 6 aug. 1734 och med engelska ministern 10 mars 1735; medlem av sundhetskommissionen 26 apr. 1737−39; statssekreterare vid inrikesexpeditionen 30 maj 1739; suspenderad på ett halvt år 6 juni 1741; medlem av kommissionen angående penningupphandling 15 sept. 1743. RNO 1748.

Gift 1) 20 sept. 1727 med Margareta Sofia Palmquist, d 6 maj 1731, dotter till hovkanslären Johan Palmquist; 2) 20 sept. 1733 med Elisabet Sofia Funck, f. 1714 (döpt. 5 aug.), d 18 febr. 1758, dotter till landshövdingen friherre Isak Funck.

Biografi

Efter att ha tjänstgjort i kammarkollegium och arbetat vid likvidationen rörande Hedvig Eleonoras pretentioner, reste B. år 1704 ut till armén och kom där i förbindelse med Arvid Horn, först som kassör vid hans beskickning till Polen 1704−05 och därpå som hans hovmästare. Hemkommen återgick han till ämbetsmannabanan, fick anställning i kansliet och tillvann sig genom sitt arbete där ett anseende, som förmådde rådet att, ehuru förgäves, rekommendera honom till en av de nya kommissariebefattningarna vid kommeiskollegiets reorganisation (14 aug. 1711). Sedan han 1719 blivit adlad, deltog han från 1720 i riksdagarna. Redan detta år utsågs han, liksom senare 1726 och 1734, till bänkman, 1723 och 1731 var han ledamot i tulldeputationen och tjänstgjorde vid den första av dessa riksdagar även såsom dess sekreterare, 1723 satt han i deputationen över priserna och 1726−27 i sekreta utskottet samt dess underavdelning statsdeputationen. 1731 placerades han i kammar-, ekonomi- och kommersdeputationen och urskillningsdeputationen och var även 1734 ledamot av sistnämnda utskott. Vid överläggningen rörande regeringsformen 1720 uttalade sig B. för bevarandet av riksrådens ställning såsom chefer för kollegierna, i det han hävdade betydelsen av denna förbindelse mellan regeringen och administrationen. Särskilt vid riksdagen 1726—27 tog B. livlig del i debatterna på riddarhuset. Han intresserade sig då bl. a. för adelns organisation, ville utesluta adelsmän, som stodo i främmande tjänst, så framt de ej sutto för egen ätt, och fann det överensstämmande med den allmänna meningen på riddarhuset, att riksråd ej borde utses till lantmarskalk, en uppfattning, som han fann motiverad därav, att riksråden ej deltogo i adelns förhandlingar. B. fann det vidare olämpligt att låta riksdagen sammanträda på någon annan ort än Stockholm, enär ständerna behövde biträde av ämbetsverken. Även i de näringspolitiska frågorna tog han till orda. Han uttalade sig sålunda för bildandet av landshjälpsfonden till understöd åt industrien och sökte stödja Göteborg i dess strid mot Uddevallas rätt att deltaga i järnexporten.

B: s aktivitet vid riksdagen 1726−27 sammanhängde otvivelaktigt med att han anslutit sig till det då segrande Hornska partiet. Han ingrep också på ett par punkter i de för partivälvningen avgörande debatterna. Så försvarade han sekreta utskottets tillvägagångssätt emot Maurits Wellingk och uttalade sig vid behandlingen av remarkerna mot riksrådet (5 juli 1727) mot ett framkommet förslag att låta dessa förfalla och för den fortsatta gemensamma behandling av anmärkningarna i sekreta utskottet och sekreta deputationen, som slutligen ledde till Josias Cederhielms fall B., som under riksdagen befordrades till kansliråd, intog under det Hornska skedet en ganska bemärkt ställning inom kanslikollegiet. Så fick han plats bland konferenskommissarierna vid de viktiga förhandlingarna med Frankrike 1734−35 under polska tronföljdskriget liksom även vid de konkurrerande förhandlingar med England, som samtidigt bedrevos. Däremot sökte han förgäves statssekreterarbefattningen vid krigsexpeditionen 1737. Av särskilt intresse är den halvofficiella korrespondens, som han till följd av sin tjänsteställning underhöll med de svenska diplomaterna i utlandet. Framför allt innehålla hans brev till ministern i Haag J. F. Preis ganska oförbehållsamma uttalanden. Hans sympatier för Arvid Horns styrelse framlysa här tydligt. Riksdagen 1731 framställes som »god och nyttig» på grund av den enighet, som rådde. Notiser om personalförhållanden och dylikt saknas ej. Så skildras Axel Banérs avgång från rikskanslirådsbefattningen såsom en överraskning. Sedermera närmade sig B. det framväxande hattpartiet. Belysande för ställningen är, att han rådde Preis att vända sig till K. G. Tessin med sina önskemål om förhöjd lön. Trots sin frontförändring måste B. jämte kanslikollegiets övriga mindre exponerade medlemmar mottaga en skrapa av sekreta utskottet vid ämbetsverkets rensning i samband med partivälvningen, men att hans ställning ej var rubbad, visade sig, då han endast ett par månader därefter befordrades till den viktiga statssekreterarbefattningen vid inrikes civilexpeditionen. B:s förhållande till de nya maktägarna blev emellertid icke länge ostört. Han ansågs stå i särskild gunst hos Fredrik I, och det är icke uteslutet, att misstämning över hans benägenhet att ställa sig på konungens sida mot rådet föranlett eller bidragit till att hans ämbetsmannabana snart nog hotades genom ett uppseendeväckande inskridande. B. hade bl. a. dels på konungens befallning utfärdat fullmakt på en lagsaga för assessor E. Wellstadius, som rådet velat utesluta från förslaget, dels i kabinettet i stället för i rådet föredragit frågan om tillsättande av bibliotekariebefattningen vid Lunds universitetsbibliotek och universitetsbibliotekariens rang. Han ställdes på grund härav inför en kanslirätt, men domen, som lydde på ett halvt års suspension (6 juni 1741), tillfredställde ej hans vedersakare, och frågan togs 12 aug. 1741 upp hos adeln, som efter en ganska lång debatt beslöt att utse en ny åklagare för att dels överklaga kanslirättens dom hos K. M:t, dels inför en kanslirätt upptaga vissa i den föregående domen ej beaktade, delvis vid riksdagen andragna ytterligare anmärkningar mot B:s ämbetsmannaverksamhet; tills slutlig dom fallit, skulle B. förbli avstängd från ämbetets utövande. Då emellertid av de övriga stånden endast borgarståndet biföll adelns beslut, förföll frågan. B. undgick sålunda en alltför allvarsam efterräkning. Det var emellertid förgäves, han sedermera sökte åtskilliga högre tjänster, såsom landshövdingebefattningen i Stockholms län (1743 och 1750) samt presidentsysslorna i kammarkollegium (1742) och statskontoret (1754). — B. var ägare till en ganska betydande enskild förmögenhet. Hans bouppteckning visar något över 690,000 dlr kmt i tillgångar, varemot visserligen svarade skulder angivna till något över 520,000 dlr kmt. Tillgångarna utgjordes i första hand av fastigheter. Förutom hus i Stockholm vid Drottninggatan ägde B. sålunda Stavsund, Kaggeholm och Vällinge samt Bornö och Edeby i Svartlösa härad i Stockholms län, vilka egendomar han 1744 förvärvat från stärbhuset efter svärfadern I. Funck. I bouppteckningen lämnas ingående upplysningar rörande egendomarna, bl. a. uppgifter om husen och deras möblering, tavlor osv. Mindre anmärkningsvärda voro B:s kapitalplaceringar i industriella företag. Ännu vid sin död var han emellertid delägare i ett kattuntryckeri i Sickla och i Peter Mommas boktryckeri. B. innehade jämväl ett ej obetydligt bibliotek, innehållande utom religiös, historisk och juridisk litteratur bl. a. en rad utländska diplomatiskt historiska arbeten samt skönlitteratur.

Författare

Erik Naumann.

Källor och litteratur

Källor: Registr. (fullm.), bouppteckning ingiven till Svea hovrätt, ansökningar till Svea hovrätt och kanslikollegiet, kanslirättens prot. och handl., biographica och skrivelser till J. F. Preis 1716—45 (Hollandica), C. M. Wasenberg 1737—38 (Anglica), P. A. Fleming (Gallica) och C. J. Ringwicht (Cassareana), alll i RA; Hist. Handl., 7 (.1870); Sveriges ridderskaps och adels' prot.; E. Hjärne, Ämbetsmannaintressen och politiska doktriner på 1719 års riksdag (Hist. tidskr., 1916); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 2, 3 (1895, 97); A. A. von Stiernman, Matrikel öfwer Swea rikes ridderskap och adel, 2 (1755).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Boneauschiöld, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17949, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Naumann.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17949
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Boneauschiöld, urn:sbl:17949, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Naumann.), hämtad 2024-04-18.