Meriter

Botvid Sunesson, d 1562, biskop i Strängnäs 1536−55 och 1561−62, är före sin biskopsutnämning föga känd. Födelseort, födelseår och släktförhållanden äro obekanta. Hans sigill är enligt Kl. Örnhiälm ett adligt vapen med en ekegren och löv i fältet.

Biografi

Att han fullbordat sina studier vid utländska universitet, därom vittnar hans magistertitel (= mäster). Han har studerat även i Wittenberg, kanske samtidigt med Olaus Petri. Sedermera blev han kanik i Linköping och innehade där prebenda Andreæ. År 1536 i sept. har konung Gustav eligerat B. till biskop i Strängnäs med sina mäns och råds råd och samtycke, desslikes ock de gode mäns i Strängnäs »belevning». B. var den förste reformationen hängivne biskop i Strängnäs. Den stad, till vilken han kom, hade året förut nedbrunnit; domkyrkan och några av klerkeriets gårdar hade dock undsluppit förödelsen. De av konungen för B. bestämda löneinkomsterna voro betydligt reducerade, mot vad hans företrädare haft; men han fick dock besitta det stora Roggeska stenhuset (nv. läroverkshuset) med därtill hörande avelsgård Sundby (nu statens hospital), gården Gorsinge (belägen en halv mil söder om staden) samt tjugunio landbönder (biskopshemman). Själva utnämningen liksom också lönens tillmätande visar, att B. var en för konungen behaglig person. Andreas Rhyzelius skriver, att konungen kände honom väl och älskade honom synnerligen. Om så varit, har det ej så länge fortfarit. Det är uppenbart, att B. hörde till den skara, som i predikaren mäster Olof, i konungens mäktige secretarius Laurentius Andreæ och i den år 1531 till ärkebiskop valde Laurentius Petri såg sina förnämsta ledare. Men redan före mitten av 1530-talet hade dessa män förlorat sin härskares gunst och tillit. Deras viktigaste företag blev under detta årtionde bibelöversättningen och att i enlighet med sina reformatoriska tänkesätt organisera evangelisk gudstjänst inom stiften och församlingarna, så mycket sig göra lät med biskoparnas nu mycket förknappade inkomster och rörelsefrihet. Traditionen förmäler, att B., en »väl lärd» man, deltagit i bibelarbetet såsom en av Laurentius Petri medhjälpare. Att han med varmt intresse verkade för saken, framgår av två bevarade skrivelser; den ena visar, att han tidigare än de flesta stiftscheferna, nämligen redan 1538, inbetalat, enligt Olaus Petris kvittens, 500 mark penningar, väl Strängnäs stifts hjälpskatt till bibeltrycket. Vidare har han till ärkebiskopen insänt 250 mark som förutbetalning (= prenumeration) på 25 exemplar (priset för exemplar var 10 mark); detta framgår av ett B: s egenhändiga brev av år 1542, genom vilket han även erkänner sig ha mottagit från ärkebiskopen hundra biblar till Strängnäs stift (Örnhiälms avskrifter, 5, RA). Om B:s strävan för utbildandet av ett evangeliskt kyrkoliv vittnar hans ödmjuka bön år 1538 till en kunglig skrivare att utverka ett prebende åt ännu en präst att i stiftsstaden hålla svensk mässa och predika. Om det vore tillåtet följa äldre biografers exempel och låta fantasien fylla ut dokumentens fåtaliga notiser, så låge här den tanken nära till hands, att B. vid den önskade prebendans besättning hade i tankarna sin gode vän, mäster Olof, som vid denna tid, insnärjd i svårigheter, uttröttad och missmodig, gärna velat lämna den upprörda tummelplatsen Stockholm för att återvända till Strängnäs, där hans ungdomliga och djärva förhoppningar icke hade trott på nederlagets möjlighet. Man kunde finna en ytterligare anledning till dylika förmodanden däri, att mäster Olof följande år (1539), då hans ställning var nästan förtvivlad, begav sig till B. och blev av honom prästvigd i Strängnäs domkyrka. Vid årsskiftet 1539/40 måste ärkebiskopen och B. sitta i domstolen, som dömde Laurentius Andreæ och Olavus Petri till döden. De närmaste åren härefter rasade Dackefejden, vars svallvågor konungen dock lyckades tämligen utestänga från Strängnäs stift. Men sedan denna folkoro blivit stillad, blev Strängnäs stift föremål för en liknande hänsynslös kyrkoplundring, som i de sydligare landskapen bidragit till allmogeförbittringen mot konungen och hans utländska rådgivare. Brev på brev under åren 1543−46 föreskriva indragningar av biskopens och domkyrkans inkomster och ägodelar. Hur grundligt konungen här gick till väga, visar ett brev av 27 apr. 1544, där han befaller biskopen och kapitlet att uppgöra och insända ett klart och ordentligt register på ränteuppbörden samt desslikes medskicka kyrkans gamla böcker och andra gamla register, som alla prelaturers, kanoniers och prebende gods med deras räntor och uppbörd stå beskrivna uti, »tagandes här intid försumelse före, så frampt vi icke skole själve late sände efter them.» Konungens omilda tillvägagående mot präster och kyrkor syntes nästan bringa hela kyrkoväsendet, ja hela den andliga kulturen i Sverige i våda. Ett uttryck för denna farhåga äro de punkter, som, biskoparna framställde på herredagen i Arboga 1546: skolorna äro till akters, inga lärarkandidater uppfostras, ett svenskt universitet måste upprättas; inga prästkandidater utbildas — av nöden är att några unga karlar, som man kunde tämja och öva till prästämbetet, bliva uppehållna vid domkyrkorna, lärda män borde härför finnas vid domkyrkorna; gällen (= pastoraten) äro för svaga (=för klent avlönade), medel till domkyrkornas upprätthållande och hospitalens underhåll saknas; anslag böra anvisas till gamla präster och till prebendater, som mistat sina prebenden. — Vad Strängnäs domkyrka beträffar, hade den haft tre prelaturer och åtminstone tjugufem prebendater ännu under biskop Sommars tid; vid mitten av 1540-talet hade den en prelatur (domprost) och sju prebendater; ett tiotal år senare endast tre eller fyra präster. Under sommarens starka torka år 1551 led Strängnäs domkyrka 18 juni stor skada av ljungeld. Hur förändrad ställningen både för biskop och domkyrka blivit, visar både det K. brevet av 14 juli detta år om ett tiondeanslag till den fattiga domkyrkans iståndsättande och breven av 22 sept. till konungens fogde Måns Smed, att han skulle laga så, att domkyrkan innan vintern räddades för taklösa, och till biskop B., att han skulle skaffa Måns Smed, som varken kunde läsa eller skriva, en räkenskapsförare. Den 31 juli hade biskopen fått befallning att till Stockholms slott sända det stora skåp, som stod i kammaren över sakristian i Strängnäs domkyrka.

År 1552 ådrogo sig mälarstiftens biskopar konungens vrede genom sitt bestämda yttrande mot konungens giftermål med Katarina Stenbock. De nödgades dock samma år ge vika i en för dem förödmjukande förklaring med bindande underskrifter, där även står: »Et ego Botvidus etc. subscripsi.» Vid jultiden år 1554 skriver konungen till sina äldre söner, »thet oss någet misshag infallet är emot biskop Botvit uti Strängnäs för then framlidne M. Olufs kronike skuld, vilken han haver emot vår vilje ... lätet hemmeligen utskrive», för hemliga stämplingar och för en hemlig krönika om konungens eget regimente; och därpå, själva julafton, till ärkebiskopen om mäster Olofs krönika samt om sin misstanke, att ärkebiskopen själv, såsom mäster Olofs broder, eller biskop Botvid i Strängnäs eller Peder Erici, kaplan i Stockholm, hava bekommit och för konungen hemligen undanstungit riksens register och viktiga handlingar. Nästa dag, juldagen, beder han sina söner utspana och utrannsaka samma sak, tilläggande, att de tre nämnda personerna skola varit de förnämsta, som varit i råd med framlidne mäster Olof och vetat utav hans hemliga stämplingar. Om krönikans författare fäller han i detta brev följande dom: M. Olof har haft mer en papistisk ande och consciens än en rätt evangelisk ande. Vad B. vid underrättelsen om konungens häftiga misstankar företagit sig, vet man ej. Kanhända har den överhängande faran drivit honom till sådana mått och steg som att bränna handlingar, vilka för konungens sjukliga misstänksamhet och våldsamma lynne kunnat synas innehålla hemliga stämplingar eller landsförrädiska uttryck om hans regeringshandlingar. Om B. ägt en hemlig krönika om konungens regering, vilken ej hållits i den lovtalets ton, som konungen vid denna tid fordrade, har den säkert måst offras åt lågorna. Den 16 febr. 1555 var B:s sak avgjord, såsom synes av konungens brev till sin befallningsman på Gripsholm: »Till Erik Dalekarl, att han skall have biskop Botvet udi en fast bestrickning ther opå slottet etc, opå thet han icke videre skall främje sitt onde upsåt, som han en tid lång gjort haver.» Ett halvt år hölls han i fängsligt förvar. Han blev fri genom konungens brev av 30 juli samma år: »Till Erik Dalekarl, att biskop Botved må blive förlosset ifrå Gripzholm, och skall han här efter intet have att beställe med prästerne i Strängnäs stigt etc.» Han var således fri, men med detsamma också avsatt från sitt biskopsämbete. Friheten hade han måst betala med böter, uppgående till 1,000 mark örtuger, av vilka hälften inbetalades samma dag som frihetsbrevet utfärdades; den återstående summan inbetalades 27 nov. samma år. Båda inbetalningarna gjordes å B:s vägnar av herr Hans, kyrkherre i Stockholm.

Ett eller ett par år, synes B. härefter ha uppehållit sig i Strängnäs. I början av år 1556 uppgöres med honom om stenhusets och avelsgårdens (Sundby) inventarier. Av utvald konung Eriks brev från början av år 1556 framgår, att B. skulle få behålla några inventarier samt få ett hemman i ersättning för Sundby. År 1558 fick han brev på två läster spannmål av den tionde, som faller i Åkers härad vid de kyrkor, som oförlänte äro. Enligt vanlig uppgift var han då sedan 1557 kyrkoherde i Fogdö. År 1561 uppsattes han åter på Strängnäs biskopsstol, vilken han sedan innehade till sin död år 1562.

Några skrifter av B. finnas ej kvar. K. A. Hagström avtrycker i sitt herdaminne några rader av hans hand om orsakerna till kyrkornas orientering i öster och väster. De äro av ringa vikt. Däremot äro två traditionsvis bevarade berättelser om honom av intresse. Konungen skall en gång, då han gästade B. i hans biskopsgård, ha frågat honom, i vilket kapitel i bibeln det tillätes biskopar att bo i präktiga stenhus; B. svarade: I det, i vilket det tillätes konungen att taga tionde av sina undersåtar, ett svar, som väl överensstämmer med den ofta återkommande uppgiften, att B. hade både kvickhet och ett modigt lynne. Den andra historien förmäler, att då han vid något tillfälle genom sitt tal uppretat konungen, han blivit med hugg och slag av konungen trakterad (verberibus a Regia Majestate affectus). Båda berättelserna förefalla trovärdiga,

B. var den förste Strängnäsbiskop, som varit gift; hans fru, Elin, bodde länge efter hans död kvar i Strängnäs i eget hus, som hon år 1575 sålde; deras dotter Margareta var gift med kyrkoherden i Strängnäs Reinholdus Ragvaldi. Ett minne av B. finns i Strängnäs domkyrkobibliotek: på titelbladet till ett arbete av Ottomarus Epplinus (H. Aminsons katalog, s. 237) står skrivet: »Liber Eccl. Strengen. emptus 9 mc holmenses. Anno domini 1562 per Botvidum ibidem episcopum, sed pro pecunia Ecclesise.» Bland de handlingar, B. uppges ha bränt vid sitt fängslande, skulle enligt Palne Erikssons påstående ha varit även en gammal kopiebok, innehållande bl. a. den av Palne Eriksson återgivna berättelsen om Helgeandsholms mötes beslut.

Författare

I. Fehr.

Källor och litteratur

Källor: Örnhiälms avskriftssamling, RA. — Kon. Gustaf I:s registratur (passim); Sv. riksdagsakter, 1 (1521-1560) (1887—88); P. E. Thyselius, Handl. rör. Sverges inre förhållanden under kon. Gustaf I (1841). — J. A. Almquist, Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523—1630, 1—2 (1917 —22); L. A. Anjou, Sv. kyrkoreformationens historia (1851); N. Aurelius, Strengnäs stifts herda-minne, 1 (1785); H. Forssell, Sveriges inre historia från Gustaf I, 1 (1869); K. A. Hagström, Strengnäs stifts herdaminne, 1 (1897); E. Hildebrand, Gustav Vasa (Sveriges historia till våra dagar, 4, 1920); A. O. Rhyzelius, Episcoposcopia Sviogothica (1752); H. Schiick, Den sv. förlagsbokhandelns historia (1923); Sörmlandsboken (1918).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Botvid Sunesson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18008, Svenskt biografiskt lexikon (art av I. Fehr.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18008
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Botvid Sunesson, urn:sbl:18008, Svenskt biografiskt lexikon (art av I. Fehr.), hämtad 2024-04-16.