Meriter

5. Abraham Brahe, broder till B. 2—4, f. 25 mars 1569 på Rydboholm, d där 16 mars 1630. Greve till Visingsborg, friherre till Rydboholm och Lindholmen, herre till Brahelinna, Dimbo, Ulvstorp och Skofteby. Undervisades av preceptorer och reste i utlandet (var sommaren 1593 i Danzig). Uppvaktade vid hoven och assisterade bl. a. Erik Sparre vid kansliets inventering i mars 1596; avseglade i mars 1598 till Polen och åtföljde sedan Sigismund på hans andra svenska resa; gjorde skriftlig deprekation och avbön till hertig Karl 29 okt. 1598; legat till Danmark jämte Göran Eriksson (Ulfsparre) och sekreteraren Mickel Olofsson 10 aug. 1599 (instruktion 19 aug.; muntlig relation nov. s. å.); ledamot av den utomordentliga domstolen i Linköping 1600; ståthållare på Gävle slott och över Norrland under Karl IX:s baltiska fälttåg 17 juli s. å.; nämnes i konungens testamente 30 juli s. å. bland de herrar, som i händelse av hans frånfälle skulle utgöra förmyndarregeringens råd; förde 1601 norrländskt krigsfolk till Lifland; kommissarie vid gränsmötet med danskarna 1 febr. 1602; hovråd s. å. (jmfr riksdagsbeslutet 17 juni) och räknades längre fram, antagligen utan ny utnämning, jämte övriga högättade hovråd till riksrådet; befullmäktigad att jämte biskopen och befallningsmännen underhandla med allmogen i Västerås lagsaga 30 okt. 1602; lagman i Västmanland och Dalarna 22 nov. s. å.; kommissarie vid uppbörden av månadspengarna i Uppland, Norrland och Västmanland 24 juni 1604; satt i domstolen över Hogenskild Bielke m. fl. i Stockholm 1605; ledamot av den under Karl IX:s lifländska fälttåg tillförordnade regeringen 18 juni s. å.; befullmäktigad att jämte Erland Björnsson [Bååt] förhandla med ständerna i Västmanland 28 dec. 1608; sänd till Öland för att styrka bönderna till trohet 5 aug. 1611; ombud vid utväxlandet av huvudexemplaren av fredstraktaten med Danmark febr. 1613; hovrättsråd 16 febr. 1614; erhöll tillika bekräftelse å lagmansdömet i Västmanland och Dalarna 21 febr. s. å.; förhandlade med allmogen i Bergslagen s. å.; kommissarie vid utskrivningen i Dalarna 22 mars 1618; beordrades 8 sept. 1620 att möta vid Maria Eleonoras landstigning i Kalmar; ånyo kommissarie i Dalarna angående regementets rekrytering jan. 1621; ledamot av de tillförordnade regeringarna 16 juli 1621 och 6 juni 1622; kommissarie vid utskrivningen i Västmanland 31 okt. 1622; såsom riksråd ledamot av de tillförordnade regeringarna under Gustav Adolfs fälttåg 1625 och följande år (särskilt nämnd 24 juni 1625, 15 juni 1626, 27 apr. 1627, 28 apr. 1628 och 19 maj 1629).

Gift 13 mars 1599 med friherrinnan Elsa Gyllenstierna av Lundholm, f. 6 febr. 1577, d 25 nov. 1650, dotter till riksdrotsen Nils Göransson Gyllenstierna.

Biografi

B. fick på våren 1590 till sitt underhåll häradsräntan i grevskapet av fadern och tillträdde några månader senare efter dennes död Rydboholm, vars skötsel han dock längre fram för en tid anförtrodde åt svågern Erik Sparre — en affär, som sedermera gav upphov till åtskilliga meningsutbyten. Den undervisning han i hemmet åtnjutit, hade gjort honom förfaren i alla bokliga konster och särskilt givit honom herravälde över det latinska språket i tal och skrift. Sedan hans världsmannabildning fullkomnats genom den sedvanliga utländska resan, var han sålunda rustad för de allmänna värv, vartill hans börd bestämt honom. Sigismunds frånvaro från riket hänvisade honom till hertig Karl, och hans förhållande till denne gestaltade sig också till en början tillfredsställande. Han infann sig på Söderköpings riksdag och belönades med ett förläningsbrev på Östra Ryds och större delen av Riala socknar (8 nov. 1595) samt brukades under den följande tiden av hertigen i en del smärre värv. Liksom brodern Magnus höll han sig borta från Arboga riksdag, straffades som denne med förlusten av sin förläning (16 apr. 1597) och underkastade sig därpå, alltjämt följande broderns föredöme. Men sedan skildes deras vägar. B. lämnade nämligen på våren följande år landet i sällskap med svågern Johan Gyllenstierna. Själv sökte han efter Sigismunds nederlag göra gällande, att resan föranletts av enskilda angelägenheter, men det är dock anmärkningsvärt, att han begav sig nästan direkt till Sigismund och återkom till fäderneslandet med denne. Av konungen hedrades han med uppdraget att föra huvudbaneret i striderna vid Stegeborg (8 sept.) samt vid Stångebro (25 sept.), där han enligt egen uppgift var utsatt för stor livsfara. I sin »Tidebok» (varom mera nedan) synes han vilja göra gällande, att han endast motvilligt gjort dylik tjänst, och även om det kan misstänkas, att texten här fått sin slutliga avfattning först sedan han bytt parti, är det tydligt, att han ej alltför svårt komprometterat sig. Karl Karlsson Gyllenhielm har nämligen om B. antecknat, att han trots den framträdande roll, han som bärare av huvudbaneret fått på sin lott, »likväl intet ont stiftat mellan konungen och hertigen såsom andra». Redan efter en månad gjorde B. också fullständig avbön hos hertigen, och då han i dec. sammanträffade med denne i Stockholm, gav som han skriver »den gode och dygdelige fursten mig sin gunst och nade igen i sin kammer och bad mig till aftensmåltid med sig». Längre fram återfick B. även Östra Ryd och (numera hela) Riala (14 aug. 1599) samt erhöll därjämte vid samma tid Garns socken. Han hade då vid Kalmar slotts stormning i mars 1599 bevisat sin trohet och stod just i beredskap att anträda en legationsresa till Danmark för att där rättfärdiga hertigens politik. Hemkommen från denna, avkrävdes han och gav de vanliga lojalitetsproven genom att deltaga i blodsdomarna 1600 och 1605 samt underteckna det 17 juni 1605 daterade renunciationsbrevet till Sigismund. Tillika fick han som ståthållare i Gävle pröva sina krafter i administrativa värv.

B:s förvaltning av det vidsträckta norrländska länet äger ett visst intresse i organisatoriskt avseende, i det han med konsekvens sökte hävda ett verkligt chefskap gentemot fogdarna och sålunda påtalade dessas benägenhet att efter gammal vana vända sig direkt till kammaren. Han ställdes därjämte inför en rad av landsändans speciella problem (såsom den alltför betungande skjutsningen i kusttrakterna, regleringen av den norrländska seglationen, svårigheterna för bergsbruket i Gästrikland, bygdernas klagomål över finnkolonisationen), men hans egentliga uppgift var att genom offentliggörande av Karls öppna brev och egna föreställningar bibringa allmogen den rätta uppfattningen av kriget samt mobilisera landets krafter för krigföringen. Han hade sålunda att förse fälthären med allehanda förråd och persedlar samt fick därjämte på våren 1601 befallning att utskriva och till Lifland överföra 1,000 man knektar. I aug. samlade B. sitt folk i Öregrund och framkom i mitten av sept. till Pernau efter en svår överresa, under vilken han själv varit i livsfara och några skepp gått förlorade, men han fick så gott som omedelbart återvända hem på grund av svärfadern Nils Gyllenstiernas död. Han slog sig nu ned på Rydboholm och synes lika litet som brodern Magnus ha velat utbyta jorddrottens oberoende mot en ledande politikers eller administratörs mödosamma och bundna liv; t. o. m. tjänstgöringen i hovrätten var trots de korta sessionsterminerna för honom ett tvång, som han gärna ville vara fri ifrån. Men ovanligt talrika kallelsebrev och biljetter bära alltjämt vittne om att hans råd söktes med en ihärdighet, som väl icke kan ha sin enda grund i att hans sätesgård låg i huvudstadens omedelbara närhet. Självfallet brukades han också i mångahanda särskilda uppdrag av skiftande natur särskilt inom lagsagan, där han bl. a. — efter att förgäves ha sökt befrielse från det bekymmersamma uppdraget — 1618 lyckligt genomförde den utskrivning, som närmast föregick införandet av det ständiga knektehållet i Dalarna, samt deltog i förhandlingarna med allmogen i samband med uppgörelsen om detta (1621). Som ett vittnesbörd om hans anseende kan nämnas, att professorerna i Uppsala år 1607 erbjödo honom kanslers värdigheten, ehuru någon kanslersutnämning sedan icke kom att äga rum. Om hans domarvärv i sin lagsaga erinra ej få handlingar bland hans papper, belysande bl. a. de mångahanda tvister, som föranleddes genom det framträdande behovet av klarare sockengränser i norra Dalarnas utskogar. Tjänsten sköttes på övligt sätt i regel genom underlagmän, även om B. personligen företog åtskilliga tingsresor. På äldre dagar fann han dock dessa besvärliga, och ett och annat klagomål hördes över otillräcklig rättskipning och substitutionsväsendets olämplighet. Så sändo allmogen i Nora bergslag honom en gång (8 apr. 1627) en bevekande framställning att i »grevlig egen person» hålla lagmansting, enär »höge personer have mäktigare änglar och med högre visdom och förstånd av Gud alsmäktig begåvade, ja, sådane myndighet hos allmogen, att de för personens myndighet och höghet hava alldeles fördrag, myckin olika och osanning i rätta föra».

Norabergsmännens vädjan griper säkerligen lyckligt det för B:s ställning i hans samtid karakteristiska. Det var bördens, rikedomens och den gammaldags redbara personlighetens förenade pondus, som gav vikt åt hans ord i riksvårdande rådslag och allmänna värv. Då han, däri lik Magnus, i vad på honom ankom undandrog sig den permanenta tjänst, den nya tiden fordrade, resignerade han liksom denne från en verkligt ledande roll i sitt lands historia. Osjälvständig var han dock ej; åtminstone vid ett par tillfällen synes han med ett eftertryck, som ej var konungen behagligt, ha företrätt oppositionella meningar i rådet (1623 och våren 1629). Snarast erinrar han, då han lämnar sina sätesgårdar för att möta upp vid rådslagen eller utföra något mera tillfälligt, auktoritetskrävande uppdrag, om den gamla stormannatypen från de tider, då konungarnas personliga regemente utfyllt av de lågättade sekreterarnas arbete räckte till för statslivets vardagsgärning. Om en godsägare från 1500-talet påminde han säkerligen även, då han sysslade med hushållningens konkreta detaljer och patriarkaliskt styrde över sitt husfolk och sina underlydande, efter omständigheterna växlande med uppmuntrande vänlighet, förmaningar och bestraffningar — ännu som sextonårig yngling fick unge greve Joakim »ris», förmodligen egenhändigt av fadern, och både gårdsrätt och fångtorn skymta i den inre disciplinen på godsen. B. ägde utpräglat sinne för ekonomiska realiteter. Sina anspråk på underhåll från grevskapet hävdade han med skärpa gentemot sina bröder, först Erik och sedan, såsom redan är berättat (se B. 1), Magnus; mot båda vädjade han till hertig Karl. Om hans andel i återförvärvet av förbrutna släktgods är talat i broderns biografi. Av sina sätesgårdar bebodde han främst Rydboholm men vistades gärna även på Dimbo, sedan han 1615 förvärvat denna gård. Hans förläningar, som ej hade någon större omfattning, anslöto sig väsentligen till hans båda främsta sätesgårdar. De ovan omnämnda förläningarna i Uppland utvidgades 1602 och 26 sept. 1613 (då han även fick ett par socknar i Småland). I Västergötland erhöll han 13 maj 1625 Dimbo och Skövde gäll. Genom köp avrundade B. sina possessioner, så både av enskilda och av kronan (17 juni 1624 och 29 apr. 1628); bl. a. förvärvade han de gårdar, där senare Bogesunds slott byggdes. I ganska stor skala uppträdde han även som långivare.

Hos B. skönjas emellertid genom husbondebekymren och grevevärdigheten även mera personliga drag. Hans giftermålshistoria hade varit romantisk. I sina minnesanteckningar berättar han, hur han en dag i början av år 1595 första gången talade med Nils Gyllenstiernas dotter Elsa »och fick behag till henne». Innan årets slut hade han nått »tillbörlige gode svar» först av jungfrun själv och sedan av hennes fader, men senare synes den gamle försiktige riksdrotsen ha blivit tveksam. Vi veta dock ej, om han fann grevarna Brahes ställning osäker till följd av partibrytningarna eller av mera personliga skäl blev obenägen mot giftermålet. I varje fall reste han betänkligheter mot den av B. erbjudna morgongåvan, Rydboholm, enär släkten enligt Per Brahe d. ä:s testamente alltid skulle ha lösningsrätt till denna egendom, och han förebar till svar på B:s allt enträgnare yrkanden på snart bröllop ekonomiska svårigheter. Då tog B. efter mer än treårig väntan saken i egen hand. Då han efter stormningen av Kalmar vårvintern 1599 reste uppåt landen, upphann han — vare sig detta var avtalat eller ej — sin trolovade på vägen, satte sig hos henne i släden och vände plötsligt av till Rydboholm. Två dagar senare vigdes B. och Elsa Gyllenstierna i närvaro av hennes syster, en änkedrottning Katarinas hovjunkare och de förnämsta bönderna i socknen. Det var ett uppseendeväckande steg, även om B. i sina ursäktsbrev icke utan självmedvetande sade sig ej kunna tro, att fränderna kunde ha något annat att anmärka mot det skedda än bröllopets torftighet. Hertig Karl tog emellertid de nygiftas parti, och för Gyllenstierna återstod blott att ge de nygifta sin välsignelse. Den adliga ungdomen synes med sympati ha ställt sig på de älskandes sida. Elsa Gyllenstiernas syskon beklagade faderns undanflykter, och Karl Karlsson Gyllenhielm såg i händelsen »en god varning för släkter och föräldrar, att the icke för prakt och onödige bekostnader länge uppehålla och fördröja, thet som av Gud och människor en gång är samtyckt. Alltså vart den ädle bruden icke illa fången».

För sina barn var B. en omtänksam fader. Sina söner beredde han omsorgsfull uppfostran och sände dem ut att bese främmande land, även om kostnaderna syntes honom avskräckande. Sonen Nils fann han oroväckande slösaktig, Per, som tyckes haft bättre hand med ekonomien, gav honom ett annat bekymmer, då han fördjupade sig i teologiska studier. Fadern var rädd, att han skulle förfalla till grubblerier och förmanade honom att hålla fast vid den rena läran och en enkel praktisk fromhet, låtande »all vidlyftig och onyttig religionshandel och studier bestå, titt stånd kräver icke, att tu skall bli ve någen präst». Då sonen senare mot hans önskan reste till Italien, varnade han honom enträget under hänvisning till gällande lagstiftning för alla papistiska villfarelser. För egen del saknade B. ingalunda litterära intressen. Han ägnade sig gärna åt matematiska och astrologiska beräkningar. Följande traditionerna inom sin släkt, förde han dagboksanteckningar, som han sedan renskrivit i sin berömda »Tidebok». I regel innehåller denna endast kortfattade notiser, men en och annan gång sväller texten ut till verkliga skildringar, t. ex. av Gustav Adolfs kröning och konungamötet på danska gränsen 1619; en liknande bredare framställning om »onsdagsbröllopet» och därpå följande förvecklingar har senare utskurits. Tideboken har tre gånger tryckts, senast fullständigt 1920.

Författare

B. Boëthius.

Arkivuppgifter

Originalhandskriften förvaras på Äsplunda. B:s arkiv splittrades efter hans död; en betydande del därav, innehållande en omfattande men företrädesvis rent privat korrespondens, har med Skokloster-och Rydboholmsarkiven kommit till riksarkivet.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Riks-rådet gref Abraham Brahes Tide-bok ifrån 1594 til 1611 ([S. Loenbom], Svenska archivum, T. 2, Sthm 1768, s. 3—50). [Tr. efter ett av P. Brahe d. y:s sekreterare Mathias Johansson verkställt utdrag av orig.-handskriften; sedermera utg. fullständigt efter denna:] Riks-rådet gref Abraham Brahes Tidebok, ifrån 1594 til 1629 ([S. Loenbom], Anecdoter om namnkunniga och märkwärdiga swenska män, Bd-3, Sthm 1775, s. 110—225). [Ny uppl.:] Abraham Brahes Tidebok. [Utg. af C. M. Stenbock & R. Sten-1 bock.j Sthm 1920[—21]. VIII, 202 s., 1 portr.

Källor och litteratur

Källor: B:s ovannämnda tidebok och i riksarkivet förvarade papper samt ovan under B. 3 och 4 anförd litteratur; likpredikan över B. av J. P. Holmius jämte personalier av Petrus Kenicius; reduktionskollegiets akt N:o 322 & 323 samt köpegodsakten N:o 105, kammararkivet; Ellen Fries, Teckningar ur svenska adelns familjelif i gamla tider (1895); [S. Loenbom], Anecdoter,om namnkunniga och märkwärdiga swenska män, 3 (1775).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Abraham Brahe, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18038, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18038
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Abraham Brahe, urn:sbl:18038, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2024-04-24.