Meriter

14. Magnus Brahe, den föregåendes son, f. 2 sept. 1790 på Rydboholm, d 16 sept. 1844 i Stockholm. Student i Uppsala 11 okt. 1805. Kornett vid livregementsbrigadens husarkår 14 apr. 1809; reste som ambassadkavaljer till Frankrike s. å.; kabinettskammarherre 6 aug. s. å.; kornett vid livgardet till häst 20 febr. 1810; löjtnant därstädes.10 apr. s. å.; åtföljde sin fader på dennes beskickning till Frankrike 1811; åtföljde Karl Johan till mötet i Åbo 1812 samt under tyska fälttåget 1813−14; ryttmästare i armén 17 nov. 1812; ryttmästare vid regementet 22 juni 1813; stabsryttmästare 22 maj 1814; major i armén 4 aug. s. å,; förste hovstallmästare i survivance 14 febr. 1817; skvadronchef vid livgardet till häst 4 mars s. å.; överstelöjtnant i armén 22 juli s. å. med fullmaktsdatum 4 juli; erhöll ryttmästares lön 9 dec. s. å.; förste hovstallmästare 1818; major vid livgardet till häst 19 jan. 1820; erhöll andre majors lön 24 juni s. å.; överste i armén s. d.; generaladjutant i armén 9 okt. 1821; erhöll förste majors lön vid livgardet till häst 5 febr. 1822; sekundchef därstädes 19 febr. s. å.; generalmajor 16 mars 1824; förste adjutant hos konungen och chef för konungens tjänstgörande adjutants- och ordonnansofficerskår 17 aug. s. å.; överhovstallmästare 28 febr. 1826; avgick i särskilt uppdrag till S:t Petersburg mars s. å.; tf. generaladjutant för armén 5 juli s. å.; tf. riksmarskalk 23 juli 1827; generaladjutant för armén och chef för generalstaben 21 apr. 1828; ledamot av direktionen över militära hospitalsfonden 10 sept. s. å., av kommittén angående åldern för officerarnas inträde i tjänst 17 sept. s. å. och av kommittén angående soldatens underhåll under arbetskommenderingar 15 aug. 1829−1830 (bet. ink. 21 juni); ordförande i kommittén för reglering av livgardesregementenas löner 6 febr.−21 juni 1830 och i kommittén för indelta arméns lönereglering 13 febr. 1830−30 maj 1831; ledamot av kommittén angående fördelning av anslagen till försvarsverkets iståndsättande 13 febr.−10 sept. 1830; tf. riksmarskalk 1 juni−1 okt. s. å. samt ånyo 31 maj 1831; generallöjtnant 19 juni 1830; åtföljde kronprins Oskar till S:t Petersburg s. å.; en av rikets herrar 26 jan. 1831; ordförande för arméns fullmäktige 1833−14 sept. 1839; ledamot av kommittén angående en förbättrad gevärstillverkning 23 mars 1833−20 juni 1836; ordförande i kommittén angående en allmän reglering av ackorderna inom den värvade armén 30 mars−26 apr. 1833; riksmarskalk 2 dec. 1834; tf. kansler vid krigsakademien 12 maj 1837; ledamot av Serafimerordensgillet 8 juni s. å.; ledamot av serafimerlasarettsdirektionen 11 maj 1838; avgick med lyckönskningsuppdrag till S: t Petersburg 24 juli 1839 och till Berlin 17 juni 1840; ordförande vid krigsbefälets sammankomst 1839; kansler för krigsakademien 12 okt. s. å.; ordförande i kommittén angående svenska skärgårdens befästande 25 okt.−8 dec. s. å.; hoher kirchenrat i tyska församlingen 1842; ordförande i riddarhusdirektionen 2 maj s. å.; ordförande i frimurarbarnhusdirektionen från 10 mars 1843; tf. generalbefälhavare i fjärde militärdistriktet 19 mars 1844. Erhöll guldmedalj för tapperhet i fält 1813; RSO s. å.; KSO 1822; LKrVA 1823; KmstkSO 1826; RoKavKMO 1827 (överste ombudsman 1841, överste skattmästare 1842); HedLKrVA 1828 (styresman 1829−30, 1832−33, 1835 och 1844); RCXIII:sO 1829; LSkS 1830 (ordförande 1833−44); HedLLA 1833; HedLHA 1834; HedLFrKA 1835; HedLVS 1836; LVA 1837; erhöll Karl XIV Johans porträtt i briljanter att i guldkedja bäras om halsen maj 1844; innehade dessutom ett stort antal utländska ordnar. — Ogift.

Biografi

Efter att ha åtnjutit undervisning i föräldrahemmet sändes B. till Uppsala universitet för att driva studier under ledning av dåvarande medicine kandidaten, sedermera konungens förste arkiater E. Edholm. Hans uppfostran var enkel; han kom — berättar en ungdomsbekant till honom — till Uppsala i bondvagn och levde anspråkslöst och tillbakadraget i universitetsstaden. Ingen kunde på den tiden ana, att den unge greven med det fina, kvinnligt veka utseendet en gång skulle spela en så framskjuten roll. Den bildning han inhämtade torde ha varit föga grundlig. Han saknade — uppger en annan sagesman — litterär underbyggnad och därpå grundad bildning; den han senare tillägnade sig var rutinens och var följaktligen ganska ytlig. B. inträdde redan tidigt både i krigstjänsten och i hovtjänsten, och på båda områdena gjorde han en utomordentligt snabb karriär. Såsom kabinettskammarherre uppfördes han på den avdelning av hovfunktionärer, som anställdes i kronprins Karl Johans tjänst, och var denne följaktig såväl till mötet i Åbo 1812 som på 1813 och 1814 års fälttåg. Den viktigaste militära post B. beklädde var befattningen som generaladjutant för armén och chef för generalstaben, vari han efterträdde greve M. Björnstjerna, då denne avsändes som minister till London (1828), och vari han kvarstod ända till dess ämbetet indrogs vid departementalstyrelsens införande 1840. Vid sin avgång erhöll han av arméns befäl en dyrbar hedersvärja som uttryck av den aktning och tillgivenhet han förvärvat. Två viktiga reformer knyta sig till B:s militära verksamhet: avskaffandet av ackordsystemet inom armén (1833), vartill han såsom ordförande för arméns fullmäktige tog initiativet, samt införandet av bestämda kunskapsfordringar för inträde i generalstaben (1832) och sedermera även för inträde i tjänst som officer (1835). Han var mycket nogräknad i sina krav på militär disciplin; då den unge Fritz von Dardel en gång givit ut några små skämtteckningar med motiv från en Karlbergsbal, fick han av B., som »var krigsakademiens kansler, uppbära förebråelser och förmaningar att ej göra narr av militärväsendet. Parallellt med B:s militära karriär gick hans befordran vid hovet, och han hade faktiskt redan länge varit hovets allt i allo, då han även i det yttre bekläddes med den högsta hovchargen, riksmarskalksämbetet (1834). B. ledde även ett par beskickningar till utländska hov, bl. a. till Ryssland (1826) med anledning av kejsar Alexander I: s död, ett uppdrag, som, ehuru opolitiskt, gav B. tillfälle att skaffa sig bekantskaper och förbindelser vid det ryska hovet samt att sammanträffa med andra kända personer, bl. a. hertigen av Wellington och prins Vilhelm av Preussen.

B:s betydelse och inflytande betingades emellertid mindre av de ämbeten han beklädde än av den ställning han under lång tid intog såsom Karl XIV Johans intime vän och rådgivare. Alltifrån sin ankomst till Sverige hade Karl Johan visat B: s föräldrar den utsöktaste artighet och välvilja, och denna utsträcktes snart nog till sonen, vilkens nobla och ridderliga väsen och behagfulla yttre uppträdande livligt slog an på den för yttre förfining synnerligen känslige monarken. För denne blev B. snart ett oumbärligt sällskap. Han var en självskriven gäst vid konungens »kammarspisningar», hela hans dag gick upp i plikter och arbete i konungens tjänst, och långt in på nätterna satt han vid dennes säng och läste högt för honom, tills han somnade. På konungens resor till Norge och i den svenska landsorten var B. honom ständigt följaktig. Då B. 1831 insjuknade i en lång och allvarlig sjukdom, var Karl Johan förtvivlad, besökte honom titt och ofta vid sjuksängen och lade på ett rörande sätt i dagen sin sorg och oro. Å andra sidan var B:s hängivenhet för sin monark obegränsad; det finns knappast ett brev från honom, där han icke utförligt redogör för konungens tillstånd och förehavanden, och han gläder sig som ett barn åt de bevis på popularitet, som denne får röna; »man söker fåfängt» — skrev han under ett besök i Karlskrona 1832 — »att beskriva sinnesstämningen, som råder överallt för konungen, den är blandad av kärlek, vördnad, tacksamhet och även något religiöst». Om den sällsporda oegennyttan och troheten i B:s vänskap för Karl Johan har det icke rått mer än en mening.

Det stannade emellertid icke vid detta rent personliga vänskapsförhållande. B. utövade såsom konungens gunstling ett visst inflytande inom det politiska livet, inom befordringsväsen och administration, ett inflytande, som gav upphov till de inom den oppositionella pressen oavlåtligen upprepade slagorden om »Brahevälde», »sängkammarstyrelse», »kamarillastyrelse», »excellentissimus», »Pompadoursregemente» osv. Angående omfattningen och värdet av detta sidoinflytande, som tillskrevs B., ha omdömena varierat högst betydligt, alltifrån den devote beundrare (J. af Wingård), som anser B. »bland våra stora konungars rådgivare stå näst Axel Oxenstierna främst i historien», och till den fräne kritiker, som i B. ser »ett slags vice konung i landet, stödet och verktyget för det mest impopulära styrelsesystem, detta land haft att uppvisa sedan Gustav III:s senare regeringsår» (Aftonbladet 14 okt. 1844), för att icke tala om fjärde brevet av M. J. Crusenstolpes »Ställningar och förhållanden», som kan sägas vara ett av de hätskaste angrepp, som i tryck riktats mot någon enskild person i vårt land. Till och med Crusenstolpe har dock på äldre dagar erkänt, att B. aldrig missbrukade sitt välde till förtryck och förföljelser, och mera sansade bedömare — sådana som H. G. Trolle-Wachtmeister och G. Ulfsparre — ha framhållit icke blott B:s oegennytta utan även det lugnande och försonande inflytande, han utövade på sin kunglige gynnares för överilningar och förhastade beslut benägna sinne. Av stor betydelse var uppenbarligen konungens bristande kunskap i svenska språket, varav följde, att han behövde en trogen mellanhand mellan sig och de många, som sökte hans gunst eller hjälp, eller som han själv lät uppsöka. Redan tidigt hade det blivit ett stående talesätt i hovkretsar: »tala bara med greve Brahe», så snart man hade något att andraga hos konungen, och sedan B. blivit generaladjutant, gav detta medlarskap upphov till en representation av enastående omfattning. Förutom audienser för särskilt förtrogna, vilka kunde börja redan under toaletten, hade B. varje förmiddag, helgdagarna naturligtvis undantagna, mottagningar i riksmarskalksrummen på slottet för vem som önskade tala med honom. Dit infunno sig personer av alla stånd och villkor, »från fabrikanten och kaplanen till statssekreteraren och presidenten», och därvid inlämnades till B. allehanda suppliker, petitioner och andra framställningar, som man ville ha framförda till konungen. B. lyssnade alltid artigt och uppmärksamt, oftast med deltagande och intresse till vad de uppvaktande hade att säga. »Gud vet» — utbrister Crusenstolpe — »om ett nedslående nej någonsin blivit uttalat i detta kabinett.» En annan form av B:s representation var de varje torsdag under vintermånaderna återkommande soaréerna i B:s magnifikt dekorerade våning i slottets nordvästra flygel; vid dessa, liksom vid de utsökta middagar, som emellanåt förekommo, utövade B. ett älskvärt och tvångslöst värdskap, »lika artigt mot gästen längst borta vid bordsändan som mot kraschanen närmast hans sida». På detta sätt kom B. att hålla många trådar i sin hand och blev i stånd att göra sitt inflytande gällande på skilda områden: inom det politiska livet, i riksdagen och i pressen; inom förvaltningen, särskilt vid ämbetsutnämningar samt övriga befordringar och utmärkelser; inom konungens rådgivarkrets och det innersta regeringsmaskineriet.

Som politisk person framträdde B. första gången, under riksdagen 1828−30. Han stod vid denna tid på spänd fot med den ledande mannen inom statsrådet, friherre K. J. af Nordin, vilken i den nye generaladjutanten anade en rival om den politiska ledningen och, enligt vad man trodde, inspirerade den av honom dirigerade tidningen Den objudne gästen till några mot B. riktade artiklar. Långtifrån att härigenom stärka sin ställning förverkade Nordin förtroendet hos konungen och fann sig efter någon tid föranlåten att lämna sitt statsrådsämbete. Ledningen av regeringspartiet övergick därmed under riksdagens senare hälft till B. (»le ministère de la diète», såsom han i Den objudne gästen kallades). I denna egenskap kom B. att skörda betydande triumfer och särskilt att, såsom icke på mycket länge, skaffa gehör för regeringens militära anslagskrav. Till dessa framgångar bidrogo i främsta rummet de nära personliga förbindelser, som B. genom makten av sitt vinnande väsen lyckades knyta med två av riddarhusoppositionens förnämsta krafter, greve K. H. Anckarsvärd och assessor M. J. Crusenstolpe. Med den förre hade B. visserligen i början av riksdagen en sammanstötning, då han bemötte Anckarsvärds originella förslag om folkbeväpning, och i den viktiga frågan om mötespassevolansen bekämpade B. Anckarsvärds avstyrkande yttrande, ehuru i den vänskapliga formen, att Anckarsvärd på förhand tillställt B. sitt memorial med rätt för denne att därpå bygga sin vederläggning (26 okt. 1829). Då åter förslaget om ökade löneanslag bl. a. till livgardet till häst, B:s eget regemente, var före, förklarade sig Anckarsvärd icke vilja yrka votering, vilket förlamade oppositionens tilltänkta aktion och förskaffade B. en oväntad och löftesrik seger. Sedan Anckarsvärd efter sitt nederlag i passevolansfrågan nedlagt sin riksdagsmannavärdighet för det pågående riksmötet, upphörde visserligen för tillfället hans direkta insats i riksdagspolitiken, men vänskapen mellan honom och B. fortfor, Anckarsvärd fällde i en tidningsartikel det ofta citerade yttrandet, att han »varje gång med ökad aktning trädde över greve Brahes tröskel», och då tidningen Argus klandrade denna onaturliga förbindelse mellan »kamarillachefen» och oppositionschefen, svarade Anckarsvärd med ett ljungande manifest. Även utan Anckarsvärds hjälp lyckades B. föra de militära anslagen i hamn, särskilt det av regeringen äskade extraordinarie anslaget å omkring 3 1/2 milj. rdr b: ko. Detta beviljades, ehuru med någon avprutning, som statsutskottet föreslagit efter överenskommelse med konungen, då denne — såsom B. mycket karakteristiskt yttrade under debatten — »av faderlig omvårdnad ville trygga nationens självbestånd utan högre skatters uttagande» (2 nov. 1829). Svårare var det för B. att övervinna motståndet mot det s. k. 70,000 rdrs-anslaget till försvarsverkets materiel. Här fick han emellertid ett värdefullt stöd hos Crusenstolpe, som vid denna tid utbytte sin tidigare frondörställning mot platsen i den kungliga nådens solsken och i den inre kretsen av B:s umgängesvänner. I debattens elfte timme uppträdde Crusenstolpe och bragte genom sitt vältaliga anförande riddarhuset att bevilja anslaget och inbjuda medstånden att förena sig i samma beslut. Samma dag såg man vid middagstiden — berättar Ulfsparre — Crusenstolpe, gående mellan kronprinsen på ena sidan och B. på den andra, promenera fram och tillbaka på Norrbro. Då vid ett följande sammanträde Gustav Hjerta anmälde en kraftig reservation mot beslutet, uppkallades B. till en protest, vari han förklarade reservanten »sakna den värdighet, grundlighet och rättvisa, som han skulle önska utmärkte representantens yttranden». Då vidare tvist om tolkningen av beslutet uppstod, skyndade Crusenstolpe till B:s hjälp, även denna gång med framgång.

Efter riksdagens slut utvecklade sig förhållandet mellan B. och Crusenstolpe till allt större intimitet, och resultatet blev, att den senare engagerades som utgivare av tidningen Fäderneslandet, som uppsattes av konungen genom B:s förmedling och började utkomma 1 dec. 1830. Tidningsföretaget torde närmast ha varit riktat mot det konservativa blad, som samma år börjat utkomma under namn av Svenska Minerva och troddes vara inspirerat av Nordin, men det fick till sin svåraste motståndare det några dagar efter Fäderneslandet startade liberala Aftonbladet. B: s andel i Fäderneslandets redigering är svår att fastställa; då Crusenstolpe beskyller B. för att ha serverat honom »flera veckor, ibland månader gamla utländska journaler» i och för införande av »uppsatser, som då ägde varken nyhetens eller tillämplighetens behag och voro fullständigt ointressanta för svenska läsare», så bör detta givetvis upptagas med all möjlig reservation, men å andra sidan torde man kunna antaga, att B:s eventuella bidrag och inspirationer knappast varit ur politisk och publicistisk synpunkt till tidningens fromma. Någon de politiska idéernas och den litterära talangens man var B. icke, åtminstone att döma av hans brev, vilkas — för övrigt ganska sparsamma — uttalanden i politiska ämnen bära vardaglighetens prägel och oftast inskränka sig till en veklagan över tidens revolutionära oro och otacksamheten mot konungen. Huru som helst: tidningen gick illa och måste efter ett par år nedläggas (1833); Crusenstolpe hängav sig i sin lidelsefulla förbittring åt en våldsam opposition och vigde sitt liv åt Karl Johans och B:s bekämpande. Hans häftiga anklagelser mot dessa för att genom bristande ekonomiskt understöd ha vållat företagets fall och hans egen ruin vederläggas för B: s vidkommande av mera opartiska vittnesbörd, som ge vid handen, att B. i det längsta sökt hjälpa Crusenstolpe ur hans trångmål och även inhibera hans förhastade avskedsansökan från assessorstjänsten. Till brytningen mellan B. och Crusenstolpe torde också i någon mån ha bidragit, att den senare i tidningens sista årgång hånfullt angripit Anckarsvärd, med vilken B. fortfarande var angelägen att upprätthålla ett gott förhållande. B. underhöll vid denna tid ett slags förbindelse med L. J. Hierta, gående ut på att han varje dag fick det första tryckta exemplaret av Aftonbladet; mellanhand var härvid en tvetydig f. d. löjtnant K. E. V. Höökenberg, som emellertid torde ha grundligt lurat B. och slutligen avslöjades av denne. På riksdagen 1834−35 fortsatte B. att utöva chefskapet för regeringspartiet, särskilt i militära frågor. I de ofrälse stånden hade valen givit oppositionen överhand, men på riddarhuset kunde han även nu räkna många framgångar, oaktat han fick umbära stödet av sina goda medhjälpare från förra riksdagen, Crusenstolpe och Anckarsvärd, vilken senare icke deltog i riksdagsarbetet. B. var ständigt i elden under debatten om tredje huvudtiteln, han reserverade sig på förhand mot alla beslut, som avveko från vad kungliga propositionen i fråga om försvarsväsendet innehöll, och han tillbakavisade med energi den av en talare framkastade beskyllningen, att försvarets vänner hade »förhärdade hjärtan», och att de ville »utpressa uppoffringar av det sista man förvärvat».

I själva verket stod B:s inflytande vid denna tid på sin höjdpunkt — »Braheväldet» var, som det sades, konsoliderat. B:s inblandning i de administrativa detaljerna, särskilt i utnämningsfrågor, hade fortgått tillräckligt länge för att numera i rätt stor utsträckning sätta sin prägel på den fungerande personalen. Att det fanns åtskilligt fog för oppositionens tal om obehörigt sidoinflytande och nepotism kan icke förnekas. Även en så opartisk iakttagare som Trolle-Wachtmeister talar om »det inkonstitutionella kamarillainflytandet» särskilt i befordringsärenden, och Ulfsparre, som eljest yttrar sig så fördelaktigt om B., säger sig alltid ha ogillat, att denne blandade sig i befordringsärenden och förordade personer, som bådo honom därom, utan att känna dem. Det ansågs särskilt, att officers-, börds- och hovmeriter vägde tyngre än rätt och lämpligt var. Till de oftast anförda exemplen på det Braheska befordringssystemet hörde B:s svåger J. V. Sprengtportens avancemang från major vid hästgardet till överståthållare och B:s förre handsekreterare häradshövding K. U. Nermans snabba karriär som polismästare, justitiekansler och landshövding. En gärd åt vänskapen mer än åt statsintresset var det säkerligen, då B. hjälpte fram sin Karlbergs- och regementskamrat friherre Otto Nauckhoff, vilken blev överste, kabinettskammarherre, förste hovmarskalk och chef för hovförvaltningen samt slutligen, trots i sistnämnda tjänst visad opålitlighet, landshövding i Blekinge län. Ett annat fall av mindre väl anbragt protektion var landshövding G. P. Nordenankar, vilkens vårdslösa förvaltning av Kalmar län slutligen nödvändiggjorde hans avlägsnande. B: s korrespondens rör sig likaväl om en kaptensutnämning vid generalstaben som om tillsättandet av ett pastorat eller bortgivandet av vasaorden åt en apotekare. Det kan dock anföras bevis på att B., om han blev bättre informerad, kunde frångå ett oförsiktigt givet löfte om förord eller avvisa en framställd supplik. Småningom kom det därhän, att flertalet av administrationens spetsar, landshövdingar, presidenter och andra, tillsatts under det Braheska inflytandets tid och voro, som man uttryckte sig, »devuerade». Också statssekreterarna och statsråden drogos in i »systemet», även de som i likhet med Hartmansdorff förut tillhört oppositionen. I stor utsträckning torde det ha tillgått så, att — såsom en tidning skildrade det — B. var ett slags »överföredragande», som beredde icke blott befordringsärenden utan även mångfaldiga andra mål, för vilka han intresserade sig, varefter statssekreterarna vid sin s. k. enskilda föredragning fingo kännedom om de beslut, som på B: s anmälan fattats; sedermera kunde statsrådets medlemmar vid pro forma-föredragningen i konseljen reservera sig mot dessa beslut, om de så önskade. Wingård säger sig under sin statsrådstid sällan ha försummat att genom B. söka få till stånd ändringar i de kungliga besluten, som han vid den enskilda föredragningen funnit påkallade. Att denna B: s inverkan på regeringsbesluten dock icke var obegränsad, intygas av en annan medlem av statsrådet från Karl Johans senare tid, O. I. Fåhræus, som bestrider, att någon dylik inverkan, vad civildepartementet angick, kunde förmärkas. Ett par viktiga placeringar, som bevisligen företogos B. oåtspord, voro K. J. Pukes entledigande från chefskapet för konungens hovkapell och spektakler (1831) och f. d. statsrådet K. Gyllenhaals utnämning till ståthållare på Haga och Ulriksdals slott (1840). En svaghet i B:s maktställning var givetvis hans bristande relationer till pressen; J. K. Askelöfs Svenska Minerva redigerades tämligen självständigt i förhållande till hovkamarillan, och det var först under riksdagen 1840, som en livligare samverkan etablerades, varvid general Axel Möllerhjelm lär ha tjänstgjort som förmedlare. Askelöf var vid denna tid en stående gäst vid B:s soaréer och blev tack vare denne särdeles väl anskriven hos konungen.

För oppositionen stod emellertid B. såsom delaktig i eller ansvarig för alla de regeringsåtgärder, mot vilka den riktade sitt klander: Lindebergska högmålsprocessen (1834), utvisningen av Tore Petré från den kungliga taffeln (1835), den utvidgade jude-emancipationen (1838), tidningsindragningarna samt först och sist åtalet mot Crusenstolpe och regeringens åtgärder gentemot de därav förorsakade oroligheterna (1838). Såsom konungens rådgivare i kommandomål bar B. ansvaret för de truppinkallelser, som vid sistnämnda tillfälle företogos, och han ogillade starkt slappheten hos Stockholmspolisen, som han brännmärkte såsom »den sämsta, som fanns i hela Europa». Särskilt pinsamt berördes B. vid detta tillfälle av den konflikt, som uppkom mellan hans svåger J. V. Sprengtporten och konungen och föranledde den förres avgång från överståthållarämbetet. Samtidigt som han sökte hålla svågern om ryggen gentemot allt det förtal, som dennes i mångas ögon klenmodiga uppträdande ådragit honom, stack han icke under stol med sin egen mening om den ifrågavarande affären. »Jag medgiver visst», skrev han någon tid efteråt till Sprengtporten, »att man ej bör vara likgiltig för allmänna opinionen, då den yttrar sig på ett lagenligt och värdigt sätt, men jag hemställer till dig själv: kan och bör en styrelse giva efter för våld, laglöshet och störande av allmän och enskild fred? Vem är det då, som styr?» Å andra sidan var B. nu som alltid angelägen om att konungen icke skulle personligen kompromettera sig; då konungen under det svåra upploppet 19 juli 1838 ämnade rida ut bland folkmassan och befallde B. låta sadla och framföra hästar, lyckades B. förhala orderns verkställande och därigenom förhindra en säkerligen ödesdiger utveckling av händelserna. För B. var denna sommar och hela den följande tiden prövande nog, icke minst på grund av de hätska angrepp, för vilka han tillika med konungen utsattes. O. P. Sturzen-Becker pikade honom i sin försmädliga »Sabelsång för de Braheska dragonerna», Crusenstolpe utöste i sina från Vaxholms fästning utgångna öppna »brev» sin bitterhets galla över »Excellentissimus», den bekante tidningsmannen Johan Johansson anställde i en serie artiklar i Freja (1839) en skarp vidräkning med »Braheväldet» och påkallade B:s avlägsnande. Riksdagen 1840−41 blev för B., liksom för hela det »system», han förmentes representera, en svår räkenskapens dag. Den ledande roll, som B. spelat på de två föregående riksdagarna, var nu slut; oppositionen härskade icke blott i de ofrälse stånden utan visade sig även vid riksdagens början dominerande på riddarhuset, och när sedermera de konservativa reorganiserade sig och lyckades återvinna majoriteten, så skedde det icke under B:s utan under Hartmansdorffs ledning. I dechargebetänkandet gjorde det av oppositionen behärskade konstitutionsutskottet anmälan enligt § 107 RF mot B. i egenskap av rådgivare i kommandomål, emedan denne under oroligheterna i Stockholm 1838 underlåtit att upplysa K. M:t om anledningen till det vidtagna militära åtgärderna och om botemedlen mot den rådande jäsningen i sinnena; då nämnde ämbetsman icke står upptagen i § 107 och enligt fastställd praxis icke ansågs falla under den där innefattade ansvarigheten, var utskottets anmälan otvivelaktigt dikterad av dess önskan att komma B. till livs. Andra ville rentav tillgripa riksrätt, t. ex. K. V. Lilliecrona, som ville låta B. »komma underfund med att här finnes lag och domstolar i Sverige, sedan han huserat med oss i trots av lag och rätt i åratal». Å andra sidan var B. ingalunda overksam, och hans inflytande och förmåga att vinna anhängare förnekade sig icke heller under denna riksdag. Han fullföljde sin gamla uppgift att kläda skott för regeringens försvarsanslag, bl. a. i ett långt memorial (7 maj 1840), vilket torde vara det sakrikaste riksdagsinlägg, som gjorts av honom. Med Hartmansdorff idkade B. nära samarbete; efter den segslitna debatten om kabinettskassan gick B. — berättar Lilliecrona — bort och tog Hartmansdorff i hand och komplimenterade honom. Inte ens med oppositionen var förbindelsen helt avklippt; under riksdagens lopp började — uppger Kr. Stenhammar — en och annan av oppositionsmännen att ånyo frekventera B:s soaréer, och de liberala tidningarnas angrepp började tystna; möjligen kan detta sättas i samband med att B:s svåger Sprengtporten en tid var inom vissa oppositionskretsar påtänkt såsom den blivande ministärens chef. Under riksdagens senare del trädde B. i underhandling med några liberala medlemmar av borgarståndet, bl. a. Tore Petré, men underhandlingen strandade på dessas krav, att J. G. Richert skulle bilda kabinett.

Då den under riksdagen genomförda departementalreformen, vilken B. under debatten förordat, medförde att generaladjutantsämbetet upphörde, ansågs B. på många håll såsom självskriven till chef för lantförsvarsdepartementet (han nämndes även som kandidat till utrikesstatsministerämbetet), och han torde ha utsatts för starka påtryckningar att åtaga sig denna post, men planen gick om intet, troligen på grund av B:s egen ovillighet; han hade — uppger en honom närstående person — förbehållit sig att aldrig behöva bli statsråd eller lantmarskalk, ty ingenting kunde förmå honom att övergiva konungens person. Till den nya ministärens män, särskilt justitiestatsministern Arvid Posse, stod B. i gott förhållande, och hans inflytande upphörde icke under de följande åren, om det också, att döma av civilministern O. Fåhræus förut omtalade vittnesbörd, icke längre var så omfattande som förut. Sin personliga hängivenhet för Karl XIV Johan bibehöll B. till det sista, och han visade det på ett vackert och rörande sätt under konungens sista sjukdom. Från den första sjukdomsdagen till den sista satt han dag och natt vid konungens sjukbädd på bekostnad av sin hälsa och välbehövlig vila. Ehuru nedbruten av sjukdom och sorg fullgjorde han efter konungens bortgång de plikter, som hans ämbeten ålade honom. Han anförde sitt regemente, hästgardet, då det avlade trohetseden till den nye konungen, och han övervakade nitiskt förberedelserna till den kungliga begravningen. Vid denna officierade han, till utseendet mera lik en död än en levande, oupphörligt ansatt av en hosta, som gav ett hemskt genljud i kyrkan. Så länge han kunde gå ut, såg man honom dagligen vandra till Riddarholmskyrkan, där han nedsteg i gravkoret och gjorde bön vid den avlidne monarkens kista. Oskar I visade sin erkänsla mot sin faders trofaste vän genom att förära honom dennes porträtt, innefattat i diamanter, samt 6,000 rdr i pension, och han utnämnde honom till generalbefälhavare i Stockholms militärdistrikt, men B:s ställning var hos den nye konungen alldeles icke densamma som hos fadern. De missräkningar, som tronskiftet otvivelaktigt medfört, behövde B. emellertid icke uppleva, ty efter några månader »följde riksmarskalken sin kung i graven» (16 sept 1844). Vid jordfästningen i Riddarholmskyrkan (25 sept.) voro konungen, kronprinsen och prins Gustav närvarande, biskop Kr. I. Heurlin höll liktalet, och Bernhard von Beskow hade författat personalierna. Några dagar efteråt gravsattes stoftet i familjegraven i Östra Ryd. B. innehade Skoklosters fideikommiss och Rydboholm samt ägde del i Salsta och Braheska huset vid Drottninggatan i Stockholm. Skoklosters slott, som var ganska förfallet, lät han undergå en fullständig restauration såväl ut- som invändigt (1837), och han beflitade sig om att öka samlingarna. I Stockholm hade han en konstsamling, som tidvis stod öppen för allmänheten. Ehuru B. var rikt begåvad med jordagods, voro hans affärer icke goda. De representationskostnader, hans ställning ålade honom, voro högst betydande och täcktes icke av hans löneinkomster och bidrag från konungen. Då han därjämte var frikostig och hjälpsam mot andra, invecklades han i brydsamma ekonomiska förhållanden, vilka påtvingade honom mindre angenäma affärstransaktioner. Bouppteckningen efter B. gav emellertid till resultat en behållning på omkring 100,000 rdr b:ko.

B:s yttre kännetecknades av rena och vackra anletsdrag, öppna, tillitsfulla ögon och ett vekt, något sorgbundet uttryck över hela väsendet. Han har flerfaldiga gånger blivit avbildad, bäst kanske i det av arméns fullmäktige beställda porträtt i naturlig storlek, som utfördes av O. J. Södermark. Skådepenningar ha också präglats över honom, bl. a. av arméns fullmäktige och av konungens tjänstgörande adjutant- och ordonnansofficerskårer. I en skogsdunge i bortre delen av trädgården vid Skokloster reste hans moder och syskon en minnesvård av ljus kolmårdsmarmor, försedd med ett väl träffat porträtt i upphöjning.

Författare

G. Jacobson.

Arkivuppgifter

B:s korrespondens är förvarad i Skoklosters arkiv men är till sin viktigaste del icke tillgänglig förrän hundra år efter hans död. Enstaka brev från honom finnas i olika privata samlingar.

Källor och litteratur

Källor: Brev från B. i Askelöfs och Wallmarks saml., KB; i Hartmans-dorffska och Sprengtportenska saml., RA. — Aftonbladet, Argus, Dagl. allehanda, Den konstitutionelie, Den objudne gästen, Freja, Svenska biet, Svenska Minerva (diverse årg.); Sveriges ridderskaps och adels protokoll; A. Ahnfelt, Ur sv. hofvets och aristokratiens lif, 2 (1880; innehåller utdrag ur J. O. Nauckhoffs 'memoarer, även tr. i Illustr. tidn. 1858); Ur M. G.. Anckarsvärds papper, af A. Grade (Personhist. tidskr., 1917); B. von Beskow, Lefnadsminnen (1870); [M. J. Crusenstolpe,] Ställningar och förhållanden behandlade i bref, 1—10 (1838—44); F. von Dardel, Minnen, 1 (1912); L. ror» Engeström, Minnen och anteckningar, 2 (1876); O. I. Fåhrasus, Skildringar ur det offentliga lifvet (1880); G. W. Hamilton och hans anteckningar från Karl Johans-tiden, af G. Carlquist (1921); [J. C. Hellberg], Ur minnet och dagboken om mina samtida, af Posthumus, 1—2 (1870); C. F. Horn, Minnen ur min lefnad (Hist. tidskr., 1892); S. A. Leijonhufyud, Minnesanteckningar (1919); C. W. Liljecrona, Bakom riksdagens kulisser. Dagbok under riksdagen 1840—41 (1917); C. O. Palm-stierna, Minnesbilder i profil (Personhist. tidskr., 1913); H. Reuterdahl, Memoarer (1920); C. F. Ridderstad, Regnbågen. Interiörer från olika tider (1882); B. von Schinkel, Minnen ur Sveriges nyare historia, 12: 1—2 (1881—93); Chr. Stenhammar, Bilder ur riksdags- och hufvudstadslifvet, 1—2 (1902—03); H. G. Trolle-Wachtmeister, Anteckningar och minnen, 2 (1889); G. Ulfsparre, Från Carl XIV Johans dagar. Hist. anteckningar (1907); J. af Wingård, Minnen af händelser och förhållanden under en lång lifstid, 9—12 (1848—50). — Nekrologer i KrVA Handl. (1844) och VA Handl. (1844); personalia av B. von Beskow (1844); A. Ahnfelt, M. J. Crusenstolpe, 1—2 (1880—81); I. Andersson, »Oppositionen» och ministeransvarigheten (1917); M. J. Crusenstolpe, Medaljonger och statyetter (1882); (W. F. Dalman,] Några anteckn. om våra ståndsriksdagar 1809—65, 2—3 (1874—75); N. Erdmann, Svenska Minerva (1915); C. Hallendorff, Svenska Minerva och Karl Johans omgivning (Sv. dagbl. 18 o. 19 aug. 1919); C. A. Klingspor & B. Schlegel, Uplands herrgårdar, 3 (1878); [C. F. Lindahl,] Svenska millionärer, af Lazarus, 3 (1898); K. Warburg, Johan Gabriel Richert, 1-2 (1905).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Magnus Brahe, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18046, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18046
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Magnus Brahe, urn:sbl:18046, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-16.