Meriter

7. Per Brahe d. y, son till B. 5, f. 18 febr. 1602 på Rydboholm, d 12 sept. 1680 på Bogesund. Greve till Visingsborg, friherre till Kajana (18 sept. 1650), herre till Rydboholm, Lindholmen och Bogesund i Uppland, Lyckas, Östanå, Västanå och Brahehus i Småland, Dimbo och Kavlas i Västergötland, Brahelinna i Finland m. m. Reste åren 1618−21 och 1623−25 utrikes; studerade i Giessen 1618−21, i Strassburg 1623 och i Padua och Bologna 1624. Kammarherre hos Gustav II Adolf 21 maj 1626; överste för Smålands rytteriregemente 27 juli 1628 (beställningar 17 maj 1629 och 25 febr. 1630); lantmarskalk vid riksdagen 1629 och utskottsmötet 1630; riksråd 19 maj 1630; lagman över Västmanland, Bergslagen och Dalarna 9 juni s. å.; erhöll avsked från överstebeställningen 18 sept. 1631; bisittare i Svea hovrätt 1632; erhöll 18 febr. 1634 i uppdrag att i Tyskland vara rikskanslern till hjälp och i händelse av behov succedera denne; kommissarie vid fredsunderhandlingarna med Polen 15 sept. s. å; civil generalguvernör över Preussen 27 dec. s. å.; generalguvernör över Finland 27 okt. 1637 (enligt regeringens beslut 7 juni s. å.); riksdrots och president i Svea hovrätt 14 apr. 1641; befälhavare under kriget mot Danmark 1643−44 (fullmakt att mönstra i Småland 30 dec. 1643, att till Lars Kaggs ankomst förestå försvaret i Västergötland 8 juli 1644); kansler för Åbo universitet 28 nov. 1646; ånyo generalguvernör i Finland 29 apr. 1648—14 jan. 1654; högste befälhavare över krigsmakten till lands och sjöss i kriget mot Danmark 4 juni 1657; ordförande i kommissorialrätten i Malmö angående åtskilliga förrädiska stämplingar 30 juli 1659, men synes ej hava deltagit i dess förhandlingar; direktör över hela justitieverket i riket 10 apr. 1661; förordnad att föra direktionen över lagens överseende 9 juni 1665.

Gift 1) 16 apr. 1628 med friherrinnan Kristina Katarina Stenbock, f. 1608 på Drottningholm, d 12 juni 1650 på Åbo slott, dotter till riksrådet och ståthållaren Gustav Stenbock; 2) 25 juli 1653. med friherrinnan Beata De la Gardie, f. 20 aug. 1612 på Åbo slott, d 28 okt. 1680, dotter till riksrådet Johan De la Gardie och änka efter fältmarskalken Lennart Torstensson.

Biografi

De sexton första åren av sin levnad tillbragte B. mestadels på släktgodset Rydboholm; därefter följde under åren 1618−25 utländska resor i Tyskland, Frankrike och Italien — även konung Jakob i England uppvaktades 1621 — samt studier och ridderliga övningar särskilt vid universiteten i Giessen och Strassburg. Den unge grevens tankar på att träda i holländsk eller Mansfeldsk krigstjänst avstyrktes av fadern, som ansåg rättast, att sonen först tillbjöd sin egen konung sina tjänster, och i maj 1626 tillträdde denne sysslan som kammarherre i Gustav Adolfs hov. Under de närmast följande åren finner man B. i konungens omedelbara närhet. Han var med i Preussen 1626, 1627 och 1628, utförde smärre krigiska och diplomatiska uppdrag och var vid Gustav Adolfs sida vid två tillfällen, då denne blev sårad. 1628 utsågs han till överste för det småländska regementet till häst, med vilket han i fullt mått delade fältlivets vedermödor. Samma år på våren, före fälttågets början, hade konungen på Stockholms slott firat hans och hans broder Nils' dubbelbröllop, varvid den förre äktade Kristina Katarina Stenbock och den senare Anna Margareta Bielke. — I 1629 års polska krig kom B. icke att deltaga; han tjänstgjorde i stället som lantmarskalk vid årets riksdag, och i samma egenskap ledde han adelns överläggningar även vid utskottsmötet 1630. Sålunda prövad i både krigiska och fredliga värv, blev den unge greven vid utskottsmötets slut utsedd till ledamot av riksens råd; det var en eftergift för hans börd, att han därvid (själv för tillfället sjuk) sattes före tre äldre krigare (fältmarskalken Herman Wrangel, generalen Åke Tott och översten Johan Banér). Däremot avvisade konungen B:s anspråk att (med stöd av vissa tidigare fall) erhålla plats närmast efter de höga riksämbetsmännen (1631). Efter greve Abraham Brahes död (13 mars 1630) utnämndes dessutom hans son till faderns efterträdare som lagman över Västmanland, Bergslagen och Dalarna. Ännu hade dock B. icke avslutat sin krigarbana i Gustav Adolfs här; han var med vid Würzburgs erövring (1631) och visade då som annars manligt mod. Tydligen ägde han dock icke samma lovande fältherregåvor som brodern Nils; i varje fall fann Gustav Adolf, att han med större gagn kunde bruka B. i hemlandet, som medlem av rådet och hovrätten i Stockholm. I dec. 1631 var denne i Göteborg; 27 jan. 1632 var han första gången tillstädes i rådkammaren.

De arbetsdugliga riksråden i Stockholm voro få, och B. var därför en välkommen förstärkning i kretsen. Länge dröjde det dock icke, innan hans lugna tjänstgöring i hovrätten avbröts. Den 8 dec. kom budet om Gustav Adolfs död vid Lützen. »Vi utav rådet, som tillstädes voro», skriver B. med ofta citerade ord, »togo ett fullhugsat råd, förrän vi skildes åt, att leva och dö med varandra för fäderneslandets värn, nytta och försvar och icke allenast här hemma i landet att hålla med all makt och enighet sakerna upprätt utan ock att fullfölja kriget mot kejsaren och allt hans anhang, till högsalige konungens uppsåt och säker fred.» B. fick själv i uppdrag att avgå till Tyskland för att å rådets vägnar kondolera änkedrottningen och för att med rikskanslern överlägga om det tyska kriget. Maria Eleonora träffade han i Wolgast, Axel Oxenstierna i Berlin (jan.−febr. 1633). Den senare hyste uppenbarligen goda tankar om B:s förmåga som statsman; det var på hans begäran (mot slutet av året), som B. erhöll fullmakt som kanslerns biträde vid hans verksamhet som Sveriges legat i Tyska riket, med uppgift att i händelse av Oxenstiernas frånfälle ensam representera svenska kronan. I slutet av mars 1634 nådde han Frankfurt am Main, där rikskanslern befann sig och där ett konvent av Heilbronnförbundets ständer var samlat med huvudändamål att genomföra de nordtyska ständernas inträde i de fyra övre kretsarnas sammanslutning. Detta misslyckades, och mötets förlopp gav över huvud B. det sämsta intryck av de tyska furstarnas och herrarnas osjälvständighet, brist på endräkt och egennytta, redan innan olycksslaget vid Nördlingen gjorde slut på det föga fruktbringande mötet.

Ett självständigare värv mottog B. senare på året som huvudman för den svenska legation, som sändes till Preussen för att underhandla om fred med Polen. Den första sammankomsten med polackerna hölls i staden Holland 14 jan. 1635. Krig önskade man å ingendera sidan, men frågan var, om och på vilka villkor Sverige skulle kunna avstå de preussiska hamnarna med deras rika tullinkomster, som voro av större vikt än någonsin efter de sista motgångarna i Tyskland. Axel Oxenstierna ville om möjligt avträda dem blott mot en ordentlig fred och avsägelse av alla det polska Vasahusets anspråk på Sveriges krona; som ultimatum satte han och regeringen ett stillestånd på femtio år, och rådet gav slutligen sitt bifall till trettio. Kommissarierna gingo ännu något längre: stilleståndet i Stuhmsdorf (2 sept.) avslöts på endast tjugusex, och flera platser skulle dessutom återställas, innan polska riksdagen ratificerat fördraget. Också fingo de svenska ombuden uppbära skarpa förebråelser av kanslern, och det har sagts, att den lidna skymfen gjorde det avstånd större, som redan förut fanns mellan deras chef och Oxenstierna. Rådet i Sverige hälsade däremot freden med glädje, och riksdagen godkände fördraget med tacksamhet.

En motsättning mellan B. och rikskanslern jämte dennes vänner är redan i juni 1633 intygad av Jakob De la Gardie i brev till Gabriel Gustavsson Oxenstierna. I vissa fall stod visserligen hela rådet enigt; så var tydligen fallet icke blott gentemot änkedrottningen, utan också när det gällde pfalzgreven Johan Kasimirs anspråk. Men eljest stod Per Banér i opposition mot De la Gardies och Oxenstiernornas riktning, och nu hade också B:s undandragit sig allt umgänge med marsken och slutit sig till Bånér och hans grupp, som därigenom fått en besvärande styrka. Orsaken låg enligt De la Gardie närmast i en tvist med denne om arvet efter drotsen Magnus Brahe, vartill B. eggats av bröderna Per och Axel Banér och som genom förlikningsdom blivit avgjord i strid med hans önskningar. Kanske sammanhängde denna motsats mellan B. och Oxenstiernorna även med den förres förhoppningar på riksdrotsvärdigheten, varom redan Gustav Adolf enligt hans egen berättelse givit honom förtröstan och som han efter 1633 års riksdag blev utsedd att tills vidare förestå. Den, som alltsedan mitten av 1620-talet varit den ledande kraften i hovrättens verksamhet, var emellertid den för tillfället frånvarande Gabriel Gustavsson, och man har också i rådsprotokollen en uppgift (av riksamiralen Gyllenhielm), att denne varit av konungen tilltänkt till samma post. Det är möjligt, att B. fattat ett allmänt löfte att i framtiden hava honom i åtanke bestämdare, än meningen var; det är också tänkbart, att konungen vid skilda tillfällen hyst olika planer. I varje fall blev hoppet gäckat: de lediga riksämbetena tillsattes vid riksdagen 1634, medan B. var frånvarande i Tyskland, och denne erhöll ingen enda i röst. Kanslerns broder fick ämbetet, medan motpartiet röstade på rikskanslern för att därigenom skapa en ledighet på kanslersplatsen till förmån för Per Banér eller Johan Skytte. B. lyckönskade den nye drotsen och hade själv med sitt votum bidragit till hans val; men han kunde dock aldrig förmås att under denne tjänstgöra i hovrätten, och det förefaller ovisst, om detta uteslutande får förklaras därmed, att han icke ville sitta under den äldre men till ståndet ringare Mattias Soop (marskens uppgift i rådet 4 nov. 1635). I rådet syntes han efter sin legation i Preussen först i okt. och nov. 1635 och därpå efter flera månaders ledighet i maj följande året. Vid denna senare tidpunkt var rikskanslerns hemkomst från Tyskland en avgjord sak: han nådde huvudstaden 15 juli.

Det var otvivelaktigt så, att B:s självständiga karaktär och starka medvetande om sin duglighet liksom hans höga tankar om den grevliga värdigheten gjorde honom mindre lämplig till en underordnad plats (Odhner). Axel Oxenstiernas närvaro kunde icke ändra detta förhållande; fastmer ledde den till rivalitet, i det B. av Oxenstiernas motparti framsköts som dess förnämste kämpe. »Till förmåga, studier och skaplynne kanslerns närmaste man inom rådet och liksom formad ur samma stycke som denne, begåvad liksom han med skarpt förstånd, orubbligt lugn och en 'prompta lingua', fann han icke tillräckligt utrymme för sig bredvid denne allomfattande ande.» Så länge Gabriel Gustavsson upptog den post, som B. egentligen eftertraktade, blev det därför en naturlig utväg att bruka den senare i oberoende värv utom rådet och rättskipningen. Till söndringen mellan Axel Oxenstierna och B. bidrog för övrigt även deras skiljaktiga uppfattning av adelns ställning. De grevliga anspråken drev den senare trots kanslerns varningar mycket långt, och de adliga privilegierna över huvud förfäktade han »med en ensidighet, som var snarlik egennytta», även om detta skedde mer i teorien än i tillämpningen. I rådets debatter har sålunda B. hävdat, att adeln skattade mer till kronan i Sverige än i något annat land och därmed snart hade mist sin adliga frihet; han har bekämpat tullfrihetens indragning, om ej adeln sluppe t. ex. mantalspenningarna, och talat om dylika bördor och åtföljande »inkvisition» som en träldom, ovärdig hans stånd; han har mot kanslern yrkat, att adeln i städerna borde vara fullständigt fri såväl från stadens rättskipning som från kommunala bördor. Med vidsträcktare syftning, som ett försvar för alla ständers lagliga eller hävdvunna rätt, framträder samma grundåskådning, då B. liksom Per Banér på hösten 1636 äskade samtliga ständers hörande i fråga om utskrivning, medan Oxenstierna och marsken, med blicken fäst framför allt på det allmännas krav, ansågo tillräckligt att vidtala allmogen provinsvis — vilket också detta och följande år med framgång skedde.

En ny verksamhetskrets öppnade sig för B., då han i juni 1637 utsågs till generalguvernör i Finland. Upprepade klagomål påkallade en dylik åtgärd; det sades i rådet, att stora fel i den finska lantregeringen måste avhjälpas; Finland borde ock skattläggas ånyo och skattepersedlarnas antal minskas. För B:s val talade jämte hans kända förmåga säkerligen också tanken, att hans avlägsnande skulle göra kanslerns välde i rådet obestritt. De övriga motståndarna, som icke ägde samma mod och kraft, drogo sig nämligen tillbaka, och det heter också på våren 1638 (i brev till B. från Åke Tott), att »svågerfanan» av dessa skäl växte alltmer i rådet och började lägga bort all förställning. B: s förvaltning i Finland under åren 1637−41 och senare än en gång under drottning Kristinas egen regering är ofta och med fog prisad som ett av de vackraste bladen i 1600-talets inre svenska historia. Generalguvernören har själv erfarit berättigad glädje över sitt verk: »Jag var med landet och landet med mig väl till freds», är hans välbekanta slutomdöme i sin tankebok. Någon ingående skildring föreligger ännu icke; men vad som är känt, vittnar tillräckligt om vackra framsteg, vunna på kort tid genom insatsen av en klarsynt och viljestark mans intresse och kraft — låt vara, att icke allt kunde genomföras, varom man i senaten talat. B:s nit röjer sig redan i hans resor: han färdades genom södra Finland 1638, genom hela landet året därpå och avgav om sina iakttagelser och erfarenheter utförliga berättelser till regeringen, som i nyare tid blivit tryckta; även året 1640 utmärkes av samma strävan att vinna personlig kännedom om land och folk.

När B. i tankeboken kort sammanfattar sitt verk i Finland, förbigår han den löpande civil- och finansförvaltningen. Även på dessa områden vidtog han dock åtgärder av vikt: på hans förslag inrättades i Nyland och Savolaks nya landshövdingedömen (1640−41), och med svek, försumlighet och orättrådighet i fogdarnas uppbörd och redovisning anställdes en verksam räfst. Lagläsarnas rättskipning sökte guvernören desslikes förbättra genom ökning av deras löneförmåner. I B: s egen återblick rör första punkten upprättandet och invigningen av Åbo akademi (1640). B. var ej tankens förste upphovsman, men han har med synnerlig iver drivit planen till fullbordan, och honom framför andra har således Finland ostridigt att tacka för en stiftelse, som genom sekler länt landet till båtnad och som först möjliggjorde en mera självständig högre odling på östra sidan om Bottenhavet. B. utnämndes 1646 till akademiens kansler och skötte denna syssla med mycket nit och med mycken maktfullkomlighet. Hans provisoriska konstitutioner av 1661 utträngdes emellertid av de tidigare karolinska (av 1655). Samma omtanke om folkets bildning yttrar sig också i B:s åtgärder för åstadkommande av ett gymnasium i Viborg (öppnat 1641) samt nybildning eller förbättring av katedral- och barnaskolor på andra orter. Ett regeringsbeslut, som lände till efterrättelse även i Sverige, följde generalguvernören, när han verkade för klyvandet av alltför stora socknar och i samband därmed sörjde för byggandet av nya kyrkor. Från hans tid stammar vidare det nuvarande (nya) Helsingfors, och om B:s månhet om städernas utveckling vittnar likaledes hans arbete på Åbos och Viborgs förkovran. På bägge dessa håll undergick sålunda stadsplanen en omfattande reglering — också detta för övrigt i full överensstämmelse med förmyndarnas strävanden hemma i Sverige. Även krigs- och tullväsendet voro föremål för B:s omsorger: trupper skulle utskrivas, övas och skickas till Tyskland; förvaltningen av lilla tullen övervakades och rättades, där fel förekommo. Med allmogen i Viborgs och Nyslotts län träffades avtal för tvenne år om den vanliga utskrivningens utbytande mot leverans av knektar gårdtals (en för sex gårdar). Denna utskrivningsmetod blev sedan i svenska rådet sorgfälligt granskad och därefter bragt å bane vid 1641 års utskottsmöte och 1642 års riksdag.

I aug. 1640 återvände B. till Sverige; dock fortfor han att innehava generalguvernörsämbetet och förvaltade denna syssla genom skriftväxling med sina underlydande i Åbo. Han skulle emellertid snart nog uppstiga till en högre värdighet, som fullt ut tillfredsställde hans ärelystnad, då den till rangen var den förnämsta i riket under själva kronan. Den 27 nov. 1640 avled Gabriel Gustavsson Oxenstierna, och i början av apr. följande år höllos i rådet hemliga överläggningar om valet av hans efterträdare. Sannolikt var därvid den plan å bane, som det pfalziska husets anhängare i rådet framställt och som gick ut på att uppdraga åt den unge pfalzgreven Karl Gustav den lediga platsen bland riksförmyndarna. Då detta förslag emellertid avböjdes av drottningen och då kanslern liksom marsken och amiralen undanbad sig befordran, blevo de tävlande B. och riksskattmästaren Gabriel Bengtsson Oxenstierna, och vid valet 13 apr. erhöllo dessa lika röstetal. Det var genom lottdragning i rådets närvaro — en föregående lottning i dess frånvaro med samma utgång fick icke gälla — som drottningen nästa dag till riksdrots utsåg den förre — utan tvivel i full överensstämmelse med sin egen verkliga önskan. Den 14 apr. 1641 trädde alltså B. i besittning av det ämbete, som han från början eftersträvat och som han sedan med ära beklädde i nära fyrtio år. Den nye drotsens inflytande spordes snart i strängare ordning och starkare uppsikt över rättskipningen i landet, som i någon mån slappats under företrädarens sista sjukliga år; men på samma gång var dock B. mån att undvika, vad som kunde anses som hårdhet eller grymhet.

Jämte detta ordinarie arbete förelågo två stora uppgifter: dels utvecklingen av formerna för konungens högsta domsrätt — hovrätten hade ju icke kunnat fylla sin tilltänkta uppgift som högsta instans — dels en omarbetning efter nya tiders krav av lagen och kyrkoordningen. B:s hållning i dessa bägge stycken var väsentligen olika. För den högsta rättskipningens utbildning var han nitiskt verksam, och det var av andras motstånd, som han hindrades att driva reformerna så långt, som han själv ville. En allmän lagrevision har han däremot motarbetat och därmed också under förmyndarstyrelsen för Karl XI avsevärt fördröjt. Hans skäl voro enligt hans yttranden i rådet fruktan för svårigheterna, särskilt farhågan, att omfattande lagändringar skulle rubba lagens auktoritet; därtill kom en invändning, som påminner, att drotsen var icke blott i sina grundåskådningar konservativ utan också en utpräglad aristokrat: han hyste oro, att lagreformen skulle medföra inskränkningar i adelns privilegier. Detta innebär dock icke, att drotsen avvisade enskilda förbättringar. Att så ej var fallet, vittnar redan 1643 års lagkommission, vars arbetsprogram framlades av B. men vars betänkande och förslag visserligen icke lände till vidare åtgärd. Och den senare kommissionen av 1665 hade bland annat att yttra sig över punkter, uppsatta av riksdrotsen själv. Känd är också den flitiga ekonomiska lagstiftning, som kännetecknar Karl XI:s förmyndarregering, enkannerligen under dess första skede. — B: s organisationsförsök hämmades till en början av Axel Oxenstiernas strävan att av politiska skäl hävda sin och kansliets myndighet. Genom denne och hans medhjälpare omintetgjordes 1645 ett beslut att överlämna revisionsärendena åt särskilda deputerade av olika kollegier, vilket likväl fullt stämde med tankar, som kanslern själv tidigare förfäktat. Från 1647 är emellertid beredningen och föredragningen av revisionsärendena anförtrodd åt en särskild avdelning av kansliet, bestående av en revisionssekreterare med biträde. Vid överläggningarna om 1660 års regeringsform stridde B. för en utvidgning och reglering av sin ämbetsmyndighet och lyckades åtminstone genomdriva, att drotsen befriades från presidentskapet i Svea hovrätt och i stället fick sig uttryckligen tillerkänd »överinspektionen av justitieväsendet på alla orter». Något revisionskollegium kom däremot lika litet nu som tidigare till stånd. Men förnämligast genom riksdrotsens pådrivande tillsattes i juli 1663 till alla ordinarie revisionsärendens granskning en särskild deputation med ett kansliråd i spetsen, och genom förnyad instruktion av okt. 1669 blev denna en ständig inrättning, snart känd som nedre justitierevisionen.

Inom regeringen medförde B: s upphöjelse till det främsta riksämbetet icke det split, som man kunnat vänta. Ehuru kanslern motarbetat hans val, gjorde han intet försök att rubba dennes inflytande. Fastmer inträdde dem emellan en bättre stämning; man har anmärkt, att partisinnet mildrades genom framgången, i det för drotsen flera anledningar till motstånd försvunno, som hade funnits för rådsherren. Endast i fråga om adelns friheter och framför allt grevarnas var det alltjämt B. omöjligt att foga sig efter sin »älskelige käre frände och herr fader», som han i brev ständigt kallar Oxenstierna. Det gällde skjutsfärdspenningarnas erläggande av grev- och friherreskap, avskaffande av adelns »försvarsfolk» (hantverkare) och dess delaktighet i kommunala bördor i städerna. Kanslern hade överhanden i rådet (1642), men drottning Kristinas adelsprivilegier (1644) skänkte ståndet vidsträckta nya förmåner, som denna gång icke ens bekämpades av Oxenstierna. En tydlig motsats mellan kanslern och drotsen yppade sig också i deras förhållande till den pfalzgrevliga familjen. Medan Axel Oxenstierna icke blott med sträng följdriktighet tillbakavisade alla försök av Johan Kasimir att för sina barns räkning göra gällande arvsanspråk på svenska tronen utan också i övrigt intog en rätt kylig hållning, har B. vid början av 1640-talet visat det pfalziska huset mycken ynnest. Han har sålunda meddelat Karl Gustav underrättelser från rådssammanträdena om viktigare ärenden; han har också uppmuntrat denne att som frivillig samla krigisk erfarenhet i svensk, fransk och holländsk tjänst. Däremot har han aldrig som Johan Kasimir velat låta prinsens ärenden gälla som statssaker. — Hos drottning Kristina stod B. i större gunst än rikskanslern och syntes därigenom äga utsikt att efter hand vinna ökat inflytande i styrelsen. Redan i okt. 1643, då frågan var å bane vid riksdagen, har också drotsen tillstyrkt, att drottningen skulle förklaras myndig och regeringen odelad överlämnas åt henne. (Det är om Kristinas föreslagna »halva regering», icke om förmyndarstyrelsen, som drotsen fällde det av Nordmann s. 158 o. följ. anförda klandrande yttrandet.) Emellertid skedde detta först ett år senare, i dec. 1644, då drotsen i alla ständers närvaro ledde drottningen in och ut vid högtidligheten på rikssalen.

Något vidsträckt inflytande vann likväl riksdrotsen icke under Kristinas egen tioåriga riksstyrelse. Karaktärerna voro alltför olika, ehuru B. i sina anteckningar om hennes sista år alltid starkt framhäver, att Kristina var »av naturen både dygdig och av hjärtat god». Nya gunstlingar trädde fram, och nya grundsatser gjorde sig gällande. Säkerligen var det därför, att drottningen fann B. obekväm i Stockholm, som hon i apr. 1648 föreslog i rådet att för andra gången sända honom till Finland för att återupptaga sitt arbete på denna landsändas utveckling; greven skriver själv, att han godvilligt åtagit sig uppdraget. Närmaste orsaken lär enligt uppgift hava varit hans opposition mot den nyadlade diplomaten Adler Salvius' upphöjelse till riksråd. I juni 1648 var B. i Åbo. Han behöll nu generalguvernörsämbetet ända till 14 jan. 1654, då denna post liksom motsvarande i Västergötland av sparsamhetsskäl indrogs; men han vistades i Finland endast en del av denna tid: juni 1648−juli 1650 samt en god del av året 1651 (i Åbo apr.−sept.). Orsaken till hans hemresa 1650 var hans första makas död; han hade skattat henne högt och ägnar henne ett vackert eftermäle, som prisar hennes godhet och enkelhet. — Från dessa år stamma bland annat städerna Kristinestad och Brahestad i Österbotten, som numera tillhörde generalguvernementet på grund av ett förordnande av 1641, vilket däremot avskilt Kexholms län och överfört detta till Ingermanland.

De politiska händelserna följdes av drotsen med vaket intresse, huru litet han än var i stånd att leda dem efter sin önskan. Kristinas slöseri med gods och adelsvärdigheter kunde han icke i allo gilla. Men ännu mindre kunde han godkänna och förstå de ofrälse ståndens häftiga gensagor och deras yrkanden på de avhända godsens återkallande, och att drottningen icke försmådde att spela ut dem mot aristokratien, måste synas honom bittert. »Riksens råd hade alltid svåraste lasten. Deras meriter och dem av Sveriges lag givna myndighet skattades föga. De ringare ledamöter ville regera de yppare: de hade ock sitt ryggstöd.» Likväl såg han i Kristinas person en borgen mot värre ont, medan däremot han som de andra höga herrarna icke utan misstro betraktade Karl Gustav, all personlig vänskap till trots. Åtminstone var han ense med marsken och kanslern därom, att man icke kunde tillråda dennes utnämning till Sveriges fältherre i Tyskland, om det icke vore drottningens mening att taga hertigen till äkta. När Kristina genomdrev pfalzgrevens upphöjelse till tronföljare, var B. i Finland. Riksdagen 1650 bivistade han, disputerade med de ofrälse och tryggade sig gentemot de lägre ståndens fordringar till arvfurstens försäkran för rikets råd om ostörd besittning av alla donationer. Det var nu, som han inför utskott från ständerna förklarade, att präst, borgare och bonde sutte »i Guds kålgård», frånsett de obehag, som dyr tid för tillfället kunde vålla; det var också nu, som han inför drottningen betecknade bönderna som medelbara undersåtar och endast deras adliga herrar som omedelbara. — Kristinas tronavsägelse bekämpade han frimodigt och ihärdigt, icke utan bittra utfall mot de män, som därvid gingo drottningen till hända, såsom Herman Fleming. Då regentskiftet icke kunde avvändas, var det B:s liksom i allmänhet rådets önskan att starkare binda den nye konungens händer i politiska ting, än förut varit fallet; det gällde, som han själv uttrycker saken, att sörja för »att konungen, som bliva skulle, visste något tydligare sin rätt och' sina skrankor, riksens råd sitt ämbete och sin myndighet, ständerna sina skyldigheter och sin rättmätiga frihet, att alla saker icke pro nutu utan efter lag och skäl föras skulle». Men dessa planer gingo om intet, ty det »hastades övermåttan med konungabytet».

Den nye konungen har B. visat all skyldig vördnad och av honom rönt motsvarande uppmärksamhet. Han deltog med andra av rådet i den granskning av rikshushållningens ställning och kronans tillgångar, som Karl X Gustav skyndade att låta företaga; resultatet var nedslående, men drotsen tröstade sig dock med hoppet, att bristerna skulle kunna botas med sparsamhet, klok förvaltning och Guds hjälp. Reduktionsbeslutet 1655 måste i grunden förefalla honom både onyttigt och obilligt, då det återkallade gåvor och upphävde rättigheter, som kronans bärare själva beviljat. Han har icke motsatt sig konungens vilja; tvärtom har han för adeln framhållit dennes goda hjärtelag och värdet, av att vinna full säkerhet om sin egendom men har tillika visat sig mån att göra indragningen så lindrig som möjligt, yrkat noggrann bestämning av bergslagerna, för att ej annat måtte hänföras dit, än vad av ålder hört därunder, och velat se skillnad gjord på »meriterade» och »omeriterade» donatarier. Hans iver för de grevliga rättigheterna yttrade sig även nu klart i tvisterna om grevarnas myndighet över adeln i grevskapen och dess bönder i fråga om domsrätt och kontributioner; den vållade ock en uppseendeväckande »sammanstötning med landshövdingen Lorens Creutz, som med riddarhusets stöd avtvang drotsen en ursäkt. Om sålunda en viss motsats är uppenbar mellan drotsens och konungens meningar i den inre politiken, var däremot överensstämmelsen fullständig i de yttre frågorna. Delvis genom den nyblivne rikskanslern Erik Oxenstierna men delvis också genom B. var det, som konungen, själv frånvarande, ledde rådets överläggningar i dec. 1654 till det önskade målet: krigsrustningar för att i allmänhet bevaka Sveriges intresse i den dåvarande östeuropeiska krisen men tillika särskilt för att genomdriva de gamla svenska fordringarna på Polen och därtill avtvinga detta land någon ny landavträdelse. Den 12 dec, då verklig opposition mötte från Gustav Bonde, ingrep drotsen med ett stort anförande för det kungliga förslaget, och vid voteringen var det mot vanlig sed han, som började, i stället för den yngste i kretsen. I den ryskpolska brytningen såg han eljest två möjligheter inneslutna, båda lika vådliga: att Polen och Ryssland förliktes och bägge fölle över Sverige eller att Polen alldeles dukade under för Ryssland.

Det polska kriget, som började med lysande framgångar, tog emellertid en vändning, som ådrog Sverige ett samtidigt anfall av dess gamla fiende Danmark. Så kallades drotsen än en gång till krigarevärv, som alltid synas hava behagat honom väl. I danska fejden 1643−45 hade han samlat krigsfolk i södra Sverige, som sedan trädde under Gustav Horns befäl, och på sommaren 1644 stritt tillsammans med Lars Kagg i trakten av Göteborg och Bohus. Nu uppdrogs till en början åt drotsen att skydda Småland (6 mars 1657); men sedan denne i Jönköping hållit möte med ständerna från detta landskap samt Östergötland och Öland och förmått dem till utskrivning och krigshjälp, tillföll honom genom riksmarsken Gustav Horns död (10 maj) ledningen av hela Sveriges försvar. I dessa värv som andra har han visat sin framstående duglighet i förvaltningssysslor, men under fälttågets gång fick han också tillfälle att lägga i dagen en ganska utpräglad rent militärisk begåvning (Stille). Dess mest kända händelse är träffningen vid Genevads bro 31 aug., huvudsakligen en eldstrid på långt håll med tämligen ringa förlust å ömse sidor, som emellertid slutade med att danskarna under Axel Urup drogo sig tillbaka. B. överlämnade därefter i Laholm befälet åt G. O. Stenbock och begav sig efter ett besök vid norska gränsen till sitt grevskap. Drotsen bivistade utskottsmötet i Göteborg 1658 och deltog i de rådslag, som ledde till beslutet att närmast vända de svenska vapnen mot Brandenburg. Än en gång blev dock Danmark krigsskådeplatsen, och B. utövade några månader högsta befälet, vid norska gränsen, varefter han i nov. 1659 kallades till Karl Gustavs sida i Danmark för att bistå honom med sina råd. Man finner dem fortfarande stadda i god endräkt; lika klar för båda stod t. ex. nödvändigheten för svenske konungen att tills vidare hålla sig kvar med sin härsmakt på danska öarna. Sjukdom tvang dock B. att återvända till Sverige, och ehuru han infann sig vid riksdagen i Göteborg i dec, var han även här bunden vid sjuksängen, då Karl Gustavs död, på morgonen 13 febr. 1660, i ett högeligen allvarligt yttre och inre läge ställde honom inför uppgiften att tillsvidare träda i spetsen för rikets styrelse. Visserligen var detta icke Karl Gustavs tanke. Hans testamente gav givetvis drotsen som en av rikets fem höga ämbetsmän del i förmyndarregeringen men kan på intet vis sägas utpeka honom som ledare, då det i denna insatte med högre rang icke blott änkedrottningen utan också hertig Adolf Johan, som riksmarsk, och dessutom där gav rum åt B:s bittraste politiske fiende, Herman Fleming, som riksskattmästare. Karl X hade skattat drotsen högt, men det var icke hans önskan, att dennes högaristokratiska åsikter skulle sätta sin prägel på riksregeringen under sonens omyndiga år.

Till stor del på grund av B:s eget beslutsamma uppträdande blev emellertid testamentet vid Göteborgsriksdagen förklarat vilande för att sedan vid höstens riksdag i Stockholm i väsentliga stycken frångås. Fleming liksom Adolf Johan utestängdes; marsk blev Lars Kagg, skattmästare Gustav Bonde. En trovärdig uppgift (av riksrådet Johan Rosenhane) nämner som B:s egentliga kandidater till skattmästar- och amiralstjänsterna hans fränder Seved Bååt och Klas Bielkenstierna, vilket förutsätter K. G. Wrangels upphöjelse till riksmarsk. Drotsen förfäktade visserligen efter hertig Adolfs avvisande formellt testamentets och åtföljande fullmakters giltighet i övrigt; men hela hans hållning intygar, att han i själ och hjärta utan misshag såg ridderskapet driva saken längre, och det är tvivelaktigt, om adeln utan hemligt samförstånd med honom och hans grupp i rådet verkligen hade mäktat driva sin vilja igenom. Redan av F. F. Carlson är framhållet, huru B:s insats i Karl XI:s förmyndarstyrelse gör sig starkast gällande vid dess början och därefter ånyo mot dess slut. Vid fredssluten 1660 och vid regeringens ordnande intager han en avgjort, ledande ställning. I de närmast följande årens finans-och utrikespolitiska strider framträder han mindre; styrelsen får sin färg till god del honom förutan av kampen mellan Bonde och De la Gardie i den inre förvaltningen, mellan Frankrikes tillhängare och motståndare i den yttre politiken. B. var såtillvida en vän av det Bondeska systemet, som han liksom skattmästaren ivrade för en välordnad och sparsam förvaltning; men i andra punkter rådde dem emellan en avgjord motsats. Drotsen var alltid emot inskränkningar i regeringens rätt att utdela förläningar; han beklagade reduktionen, stridde mot dess fullföljande och hävdade vid skilda tillfällen, att kronan mindre borde bygga sin ekonomi på räntorna av landets jord än på avkastningen av tullar och acciser, ökad genom omsorg om näringarnas uppblomstring. Större summor av reda medel skulle därigenom kunna vinnas på för undersåtarna mindre tyngande isätt. Dessas bästa, skonsam behandling av skattdragarna såväl i det gamla Sverige som i underlydande provinser, låg alltid B. varmt om hjärtat, liksom över huvud samvetsgrant iakttagande av vars och ens lagfästa eller hävdvunna rätt och privilegier. I viss mån egendomligt är, att han dock alltid bestämt yrkade reduktionens genomförande i Östersjöprovinserna.

Om B:s uttalanden rörande statsinkomsterna lär i det hela få sägas, att de innehålla sunda framtidstankar men att de näppeligen gåvo någon lösning av stundens och den närmaste tidens svårigheter: 1660-talets Sverige var dock alltför mycket ett tämligen outvecklat jordbruksland. Man ser också, att när drotsen efter Bondes och Bååts död vid slutet av året 1669 såg sig nödsakad att gripa in i finansförvaltningen för att nödtorftigt reda härvan och ånyo bringa jämvikt i riksstaten, måste han tillgripa alldeles samma indragningsåtgärder, som Bonde tillitat. Visst är dock, att sänkta löner liksom höjda skatter alltid för honom tett sig som nödfallsutvägar för stunden. Skarpa tvister följde emellertid på 1669 års riksstatsrevision (fastställd som gällande intill konungens myndighet genom ett rådslag av 10 dec), och B. hördes inför kanslerns angrepp klaga, att man måste stå »blek och röd» till svars för vad man gjort till fäderneslandets nytta, i största nöd, med mogen överläggning och i närvaro av största delen av rådet. Han var med om att tillbakavisa De la Gardies och hans meningsfränders försök att uppriva de fattade besluten — det skedde genom en förklaring av förmyndarregeringen, avgiven den 7 juli 1670 och stödd av rådets flertal — och det var först en senare vändning i den yttre politiken, som åter rubbade jämväl det inre maktläget. — I den stora striden om grundsatserna för Sveriges statskonst utåt tillhörde riksdrotsen dem, som misstrodde Ludvig XIV:s avsikter, stötte sig på hans övermod och förordade närmandet till Österrike och sjömakterna vid Nordsjön. Dock var hans åskådning därvidlag icke så djupt grundad, att den stod provet 1672, då onekligen starka skäl för ett systemskifte förelågo i kejsarens prövade opålitlighet och Englands avfall till franska sidan, medan den gamla oviljan mot holländarnas handelsvälde vållade, att man ej ogärna såg Generalstaterna undergå en lagom tuktan. Drotsens uppfattning av sakernas läge är klart uttalad i hans ord 27 febr. 1672, då han hävdade, att en brytning med Frankrike och England innebure fullkomligt säkert krig genast »och icke en skuta segelfri», men tillika framhöll, att man seglade mellan Skylla och Karybdis och att ingen kunde med visshet säga, vad som framdeles skulle visa sig vara det bästa.

De sista åtta åren av B:s långa levnad, efter Karl XI:s eget tillträde till regeringen, äro mindre rika på märkliga handlingar. Dock ingrep han vid riksdagen 1675 i händelsernas gång på ett sätt, som röjde, vilket anseende och inflytande den åldrige riksdrotsen alltjämt ägde, särskilt hos prästerskapet, som vördade hans uppriktiga gammaldags fromhet. Hans ogillande av ständernas begäran om upplysningar rörande tillgängliga medel till krigen (11 sept.) framkallade i ståndet skarpa ord i samma anda; men mot oppositionens fortsatta anlopp förmådde visserligen drotsens meningsfränder icke hålla stånd. Senare (nov.−dec.) har denne på egen tillbjudan och konungens uppdrag varit verksam för att i det ryktbara högförräderimålet medla förlikning mellan rikskanslern De la Gardie och hans anklagare och förnämsta fiender inom rådet, Knut Kurck och Klas Rålamb. För försvaret mot Danmark ådagalade den gamle drotsen varm nitälskan, ehuru han icke såg sig i stånd att lämna konungen ett genom Lindschöld äskat lån på 30,000 dlr, sedan han enligt egen uppgift nedlagt två tunnor guld i köp av jordegendom. Han bivistade även riksdagen i Halmstad 1678 och syntes i rådskammaren ännu månaden före sin död. Med sorg sporde han domen över riksamiralen Stenbock (1676); ej utan oro hörde han ryktena om nya tillstundande inre välvningar och gjorde allt för att åtminstone trygga Visingsborgs grevskap för den hotande efterräkningen med ett adelsvälde, till vars ädlaste representanter han själv med all aristokratisk ensidighet är att räkna. Han dog i frid, innan en storm bröt ut, som han icke skulle varit i stånd att stilla eller mildra.

Med arvegods och förläningar var B. på sin tid Sveriges störste jorddrott. Då Rydboholm tillföll brodern Nils och dennes son, byggde han åt sig i Stockholms närhet ett »stenhus» på Bogesund. Grevskapet Visingsborg hade redan vid slutet av Johan III:s regering räknat omkring 450 hemman; hans besittningar i dessa trakter avrundades och ökades genom donationer samt köp och byten från kronan och enskilda, tills de omfattade hela landsträckan runt Vätterns södra del, staden Jönköping undantagen. En belöning närmast för B:s tjänster som generalguvernör i Finland var det s. k. Brahelinna län (större delen av Pellosniemi socken i Savolaks), som han mottog 19 sept. 1640 och 12 maj 1645 å Norrköpings besluts villkor men som senare genom byte fick natur av köpt frälse. Därtill kom — jämte donationer i Åbo och Nyslotts län — 18 sept. 1650 friherreskapet Kajana i Österbotten och Savolaks (utvidgat 18 aug. 1652). Under Karl Gustavs krig erhöll B. amtet Smailen i biskopsstiftet Ermeland samt Orust och Tjörn i förläning: (2 juni 1658). I de bekanta frälseköpen från kronan deltog han, såsom redan framgått, flitigt. Under åren 1639−52 uppgingo hans köpeskillingar till över 50,000 rdr sp., därav i en post över 30,000 rdr (8 maj 1652), varav dock en betydlig del avkortades mot fordringar, vilket sedermera under reduktionen påtalades. Genom frälseköpen ökades B:s gods med ej mindre än 245 23/24 hemman, varav 123 13/24 hemman i Finland och 63 3/4 hemman i Småland samt återstoden i Uppland, Östergötland och Västergötland. I sina vidsträckta besittningar styrde drotsen med trogen omsorg om sina underlydandes bästa; han höll på sina rättigheter men var en fiende till all »trälaktig räddhåga». Medan skolan på Visingsö vittnade om hans vård om deras bildning, röja flera stadsanläggningar, såsom Gränna, Kajana och Brahestad, hans strävan att utveckla landets materiella hjälpkällor. Slottsbyggnader som Visingsborg, Brahehus, Västanå och Kajaneborg avsågo dels den grevliga familjens trevnad och fägnad, dels de avlägsna nordfinska områdenas försvar, för vilket också sörjdes genom av greven uppsatta dragoner. I Stockholm uppförde B. ett stenhus i tre våningar vid Norrström på Helgeandsholmens norra sida.

Huvudmannen för Sveriges förnämsta greveätt ägde också genom släktskap och giftermål vittutgrenade förbindelser inom sin tids högadel. Genom modern härstammade han från Gyllenstiernorna och var genom henne kusin med amiralen Klas Bielkenstierna. Genom sitt första gifte blev han svåger med G. O. Stenbock och dennes bröder och tillika med Seved Bååt. I sitt andra äktenskap tog han till maka Lennart Torstenssons änka, syskonbarn med M. G. De la Gardie, som ju för övrigt var son till B:s egen kusin Ebba Brahe. Tvenne systrar till drotsen äktade medlemmar av ätterna Oxenstierna och Banér, medan hans brorson och arvinge Nils Nilsson Brahe 1661 förmälde sig med K. G. Wrangelsdotter Juliana. B:s egen dotter Elsa Beata blev genom drottning Kristinas förmedling gift med den unge pfalzgreven Adolf Johan (Karl Gustavs broder) — en högförnäm men framdeles något besvärlig måg. Två söner avledo i späd ålder.

B. är en av den svenska storhetstidens mest karakteristiska gestalter. Tapper som krigare, duglig som statsman, sträng luteran och starkt fosterländsk i sina tänkesätt, mån om alla ständers förkovran men icke minst om adelns och framför allt greveståndets makt och höghet, varigenom dock bonden måste i viss mån nedtryckas, står han som en värdig representant för en äldre riktning inom det stånd, som utgjorde en av grundpelarna i den svenska stormaktsbyggnaden, med dess lysande förtjänster och med dess begränsning. Det är känt och förut framhållet, att denna hos honom stundom trädde synnerligen tydligt i dagen, och hans opposition mot de ofrälses eller lågadelns utjämnings-strävan tog sig emellanåt drastiska uttryck (de fyra stånden borde icke vara »som fyra svinefötter»). Man har även anmärkt avtagande verksamhetslust och förmåga under hans äldre år. Företeelsen är föga ägnad att förvåna hos en man, som uppnådde B:s ålder; men sant är, att denne på gamla dagar i mångt och mycket levde kvar i en gången tids föreställningar — minnen från ett tidsskede, vari han själv såg en guldålder — och ostridigt bidrog detta att under åren 1660−72 göra honom mindre skickad att behärska och leda det söndrade förmyndarrådet. Dock bör därvid icke förbises, att strävandet efter en verkligt ledande ställning i själva riksstyrelsen över huvud synes hava varit B:s lynne främmande. Han var fullt nöjd med en post, som gav honom ett självständigt verksamhetsfält och tillika rätt att säga sitt ord i alla riksvårdande rådslag, blott han fick obestritt njuta den företrädesrang, som i kraft av ämbete och börd tillkom honom bland rikets yppersta män.

Författare

G. WlTTROCK.

Arkivuppgifter

Av Per Brahes arkiv ingår huvudstommen i Skokloster- och Rydboholmsarkiven (numera i riksarkivet), men en ej oväsentlig del, däribland ett antal registratur, kom under reduktionstiden till exekutionskommissionen, vid vars upplösning 1703 ett större parti överlämnades till riksarkivet, där dessa papper utgöra en särskild samling. Samma proveniens ha förmodligen delar av hans arkiv, som förvaras i kammararkivet. Hans i Skoklosterbiblioteket förvarade »tankebok» trycktes 1806 av D. Krutmejer. Bland brev från B. märkas, utom skrivelser till K. M: t, främst hans brev till olika familjemedlemmar i Skokloster- och Rydboholmsarkiven samt hans skrivelser till Axel Oxenstierna (tryckta i dennes »Skrifter och brefvexling», Afd. 2: Bd 3) och till Johan Kasimir, Karl Gustav och magen Adolf Johan (i riksarkivet). Dessutom finnas talrika brev från B. till andra samtida såsom Sten Bielke, M. G. De la Gardie, Gustav Karlsson Horn och hans maka Sigrid Bielke, Jöns Kurck, Johan Oliwekrans, Johan och Erik Oxenstierna, Gabriel Turesson Oxenstierna och Åke Tott, alla i riksarkivet, och till J. Ekeblad, Arvid Forbus, Axel Lillie i De la Gardieska arkivet i Lunds universitetsbibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Svea rikes drotset grefve Per Brahes Tankebok, efter dess i Skoklosters bibliotek förvarade originala handskrift... utg. af D. Krutmejer. Sthm 1806. 101 s. —¦ General-guvernören öfver Finland, grefve Per Brahes berättelse fom tillståndet i Finland] år 1638 (Handl. rör.-Skandinaviens historia, D. 31, Sthm 1850, s. 427—442). — [Bref] från Per Brahe [1637—1661] (Bref från generalguvernörer och landshöfdingar i Finland, utg. af K. K. Tigerstedt, H. 1*, Åbo 1869, s. 14—166). — Ur Per Brahes brefvexling. Bref från och till Per Brahe, utg. af K. K. Tigerstedt. 1—2. Hfors, Åbo 1880—88. 12: o VI, 210 s.; 225 s. — Per Brahes bref till rikskansleren Axel Oxenstierna, 1633—1651 [utg. genom P. .Sondén] (Rikskansl. Axel Oxenstiernas Skrifter och brefvexling, Afd. 2: Bd 3, Sthm 1890, s. 467—555). — Berättelse öfver Per Brahes resa i Finland sommaren 1639, i tryck utg. af P. Nordmann (Skrifter utg. af Sv. lit.-sällsk. i Finland,'28: Förhandl. och uppsatser, 8, 1893—94, Hfors 1894, s. 274—282). — Per Brahes brevväxling rörande Åbo akademi. 1. Per Brahes brev, utg. av C. M. Schybergson. Hfors 1922. XXXIII, 300 s. (Skrifter utg. av Sv. litt.-sällsk. i -Finland, 164.)

Källor och litteratur

Källor: Bidrag till kännedomen af vårt land, saml. och utg. af K. G. Leinberg, 5 (1890); Handl. rör. Finlands historia kring medlet af 17: de århundradet, utg. af K. K. Tigerstedt (1849—50); Handl. rör. Sverges historia ur utrikes arkiver, saml. och utg. af A. Fryxell, 1—4 (1836—43). — S. Bergh, Rangstriderna inom adeln under 1600-talet (Hist. tidskr., 1896); G. Björlin, Johan Baner, 1 (1908); C. v. Bonsdorff, Om donationerna och förläningarna samt frälseköpen i Finland under drottning Kristinas regering (1886); dens., Åbo akademis förvaltning . 1640—1713 (Skrifter utg. af Sv. lit.-sällsk. i Finland, 45: Forhandl. och uppsatser, 13, 1899); M. Börjesson, Riksdagen i Stockholm 1655 (1891); F. F. Carlson, Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset, 1—3 (1855—74); A. B. Carlsson, Den svenska centralförvaltningen 1521—1809 (1913); dens., Riksdrots- och riksskattmästarevalet 1634 (Hist. tidskr., 1911); N. Eden, Grunderna för Karl X Gustafs anfall på Polen (Hist. tidskr., 1906); Ellen Fries, Teckningar ur svenska adelns familjelif i gamla tider (1895); A. Fryxell, Berättelser ur svenska historien, 6—20 (1833—53); E. Ingers, Erik Lindschöld. Biogr. studie, 1 (1908); H. Loven, Bidrag till historien om 1650 års riksdag (1851); K. G. Lundqvist, Sveriges krig med staden Bremen och politik i samband därmed 1665—1666 (1893); B. Lövgren, Ståndsstridens uppkomst (1915); P. Nordmann, Per Brahe, grefve till Visingsborg, friherre till Kajana, etc. (1904); dens., Grundläggningen af Åbo akademi (Skrifter utg. af Sv. lit.-sällsk. i Finland, 30: Forhandl. och uppsatser, 9, 1895); C. T. Odhner, Sveriges inre historia under drottning Christinas förmyndare (1865); J. A. Posse, Bidrag till svenska lagstiftningens historia (1850); H. Rosengren, Karl X Gustaf före tronbestigningen. Pfalzgrefven intill tronföljarvalet (1913); A. Stille, Fälttåget i Skåne och Halland 1657 (Hist. tidskr. för Skåneland, 2, 1904—05); C. V. A. Tham, Bidrag till svenska riksdagarnes och regeringsformernas historia, 1—2 (1845—48); K. K. Tigerstedt, Administratio Fennise Petri Brahe comitis, gubernatoris generalis et in Fennia primum commorantis (1846); O. Varenius, Högförräderimålef mot Magnus Gabriel De la Gardie (Hist. studier, tillegnade C. G. Malmström 1897); dens., Räfsten med Karl XI :s förmyndarstyrelse, 1—2 (1901—03); M. Weibull, Förbundet mellan Sverge och Frankrike år 1672 (1864); C. Wejle, Sveriges politik mot Polen 1630—1635 (1901); G. Wittrock, Carl X Gustafs testamente (1908); dens., Karl XI :s förmyndares finanspolitik 1661—1667, 1668—1672 (1914, 17); dens., Subsidiefrågan och bremiska hären i Karl XI: s förmyndares utrikespolitik 4667— 68 (Hist. tidskr., 1913); dens., Karl X Gustaf i Polen. Krigsmålet och allianserna (Karol. förb. årsbok, 1920). — Se i övrigt, ang. B:s donationer och frälseköp, reduktionskollegiets akt N: o 322 & 323 och köpegods-akten N:o 105 (kammararkivet), samt ang. tidigare levnadsteckningar över B. P. Nordmanns anf. biografi.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Per Brahe, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18054, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. WlTTROCK.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18054
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Per Brahe, urn:sbl:18054, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. WlTTROCK.), hämtad 2024-04-20.