Biografi

Bielke, gammal svensk adelssläkt, som redan vid sitt första framträdande i källorna år 1283 tillhörde den högsta världsliga aristokratien och därefter utan avbrott i ett halvt årtusende spelade en synnerligen framstående roll i Sveriges historia. Den saknade under medeltiden släktnamn men upptog på 1500-talet namnet. B. efter den urgamla vapenbilden: två bjälkar (i ett brev till danske riddaren Anders Bille av år 1546 skriver sig den nedan nämnde Nils Pederson till Åkerö »Niels Bielke», vilket torde vara det äldsta kända exemplet på att en medlem av ätten använt det sedan vedertagna släktnamnet). Släktens stamort är med säkerhet Småland och kan måhända närmare bestämmas till Västbo härad i nämnda landskap. I sydvästra Västbo (Långaryds och Villstads socknar) och i en närgränsande Hallandssocken (Torup) äro de gårdar belägna, vilka tidigast kunna konstateras ha varit i ättens besittning, och på Dannäs' gård och socken i häradets sydöstra del häntyder sannolikt det tillnamn Dannæs (Dannes), som en av de äldsta kända släktmedlemmarna antog (se nedan). Ättens egentliga huvudgods var eljest alltifrån 1300-talets förra hälft Kråkerum i Mönsterås' socken, Kalmar län, som sedan i århundraden var i dess ägo. Släktens historia begynner med bröderna Ture Kettilsson (1283–1322) och Nils Kettilsson (1295–1304). Om deras fader Kettil känna vi intet annat än förnamnet; en gissning, att han skulle vara identisk med den småländske frälseman vid namn Kettil Pedersson, som omtalas i ett par brev av 1266 och 1268, är troligen förfelad. Både Ture och Nils Kettilssöner voro riddare, men på det politiska området synes blott den förstnämnde (se nedan 1) ha gjort sig gällande. Nils Kettilssons linje utdog på manssidan redan med hans son, riddaren och riksrådet Gustaf Nilsson, lagman i Tiohärad, d 1341 eller 1342, och Ture Kettilsson är sålunda stamfader för alla de följande Bielkarna. Han efterlämnade fem söner, av vilka tre: Erik Turesson, Sten Turesson och Nils Turesson (se nedan 2, 3 och 4) intogo framskjutna ställningar under konung Magnus Erikssons regering. Jämväl de båda andra sönerna, riddaren Nils Dannæs eller Dannes (1325–57) och väpnaren Bengt Turesson (1341–59), nämnas någon gång som medlemmar av rådet, men ingendera tillhörde de politiska förgrundsfigurerna. Den förre bodde i Värend, där han torde ha haft sin sätesgård någonstädes i Norrvidinge eller Uppvidinge härader, men hade jordbesittningar också i andra delar av landet och possederade bl. a. (till år 1352) det bekanta herresätet Nynäs i Ösmo socken på Södertörn, som han fått med sin första hustru. Då han år 1325 för första gången spåras i bevarade källor, kallas han ännu rätt och slätt Nils Turesson (utan tillnamn) men nämnes sedan undantagslöst Nils Dannæs (Dannes) med bortläggande av fadersnamnet. Anledningen till namnförändringen var tvivelsutan, att han — ett förhållande, som även eljest i visserligen ytterst sällsynta undantagsfall förekom i Sverige under medeltiden — hade en (sannolikt yngre) broder med samma dopnamn som han (se ovan), från vilken han kunde ha behov av att skilja sig genom ett särskilt igenkänningsnamn (något släktnamn var Dannæs icke, och det ärvdes ej av hans son). Herr Nils var redan 1325 gift med Ingeborg Laurensdotter, dotter av riddaren Laurens Botolfsson (två stjärnor) och fru Iliana. Denna fru Ingeborg åtföljde, enligt uppgift mot mannens vilja, den heliga Birgitta på hennes år 1349 företagna Romfärd och dog under nedresan i Milano. Nils Dannæs gifte sedan om sig med Katarina Pedersdotter, d omkr. 1404, troligen dotter av den småländske frälsemannen Peder Karlsson (lejon) och efter Nils' död omgift 1) med Niklis Bengtsson (lejonansikte), 2) med Birger Knutsson Trolle (se om henne närmare artikeln Bengt Niklisson). I detta senare äktenskap hade herr Nils, som nämnes sista gången 20 mars 1357 (B. 15, f. 112 v., RA), en son riddaren Erik Nilsson, d utan söner 1402 (före 15 mars). — Medan övriga från Ture Kettilsson härstammande släktlinjer snart utslocknade, efterlämnade den ovannämnde Bengt Turesson i sitt gifte med den heliga Birgittas systerdotter Ingeborg Magnusdotter (lejon), d 1390 (före 28 juni), tvenne söner: marsken Sten Bengtsson och riksrådet och Upplandslagmannen Ture Bengtsson (se nedan 5 och 6), som var för sig blevo stamfäder för en talrik avkomma. Den senares sista manliga descendenter voro sonsönerna Ture Stensson, d 1439, och Knut Stensson, d 1451 (före 11 nov.), båda riksråd och Upplandslagmän, söner av konung Karl Knutssons styvfader, riksrådet. Sten Turesson (se nedan 8). Alla följande släktmedlemmar härstamma från den ovannämnde Sten Bengtssons son riksrådet och Ölandslagmannen Ture Stensson (se nedan 7) och dennes son marsken Ture Turesson, konung Karls och Sten Sture den äldres samtida (se nedan 9). Tre av Ture Turessons söner: Sten Turesson, Peder Turesson och Erik Turesson (se nedan 10, 11 och 12) voro bemärkta medlemmar av riksrådet under den senare Sturetiden. Den förstnämnde dog barnlös; från de båda senare däremot utgå de tvenne släktgrenar, på vilka ätten under den äldre Vasatiden fördelar sig. Bland Erik Turessons söner märkas riksråden Ture Eriksson och Axel Eriksson (se nedan 13 och 14). Den senares son, riksrådet och ståthållaren över Östergötland Johan Axelsson till Liljestad, d 22 apr. 1576, blev fader till Johan III:s drottning Gunilla B. (se denna) och till riksrådet Axel B., av vilka den sistnämnde avled 1597 såsom den siste manlige medlemmen av Erik Turessons släktgren. Peder Turessons linje visade sig desto livskraftigare, och av hans söner fingo kammarrådet Nils Pedersson och riksrådet Ture Pedersson (se nedan 15 och 16) var för sig talrika ättlingar. A) Nils Pederssons linje: Nils Pederssons söner, riksråden Hogenskild B., friherre 1569, Klas B. och Ture B. (se nedan 17, 18 och 19), spelade alla en framstående roll i den senare Vasatidens historia. Den sistnämndes sonson Ture B. (d 1647) slöt på manssidan Nils Pederssons släktgren. B) Ture Pederssons linje: Ture Pederssons söner rikskanslern Svante B. och riksrådet Nils B. (se nedan 20 och 21) upphöjdes båda i friherrligt stånd 12 maj 1608. Svante B:s friherrliga ätt utgick emellertid redan 1638 med hans son riksrådet Sten B. (se nedan 22). Från den ovannämnde friherre Nils (Turesson) B. härstamma alla senare linjer av Bielkesläkten. a) Grevliga och romerskriksgrevliga ätten B.: Ätten grundades av Nils B:s sonson generalguvernören och fältmarskalken Nils B. (se nedan 25), som erhöll grevlig värdighet 10 dec. 1687 efter att året förut ha blivit romersk riksgreve. Dennes äldre son, generalmajoren och presidenten Carl Gustaf B. (se nedan 26), blev fader till påvlige kammarherren och romerske senatorn Nils B. (se nedan 28). De alltjämt i Sverige kvarlevande släktmedlemmarna nedstämma från den förutnämnde generalguvernören och fältmarskalken Nils B:s yngre son, riksrådet Ture Gabriel B. (se nedan 27). Av dennes ättlingar ha särskilt hans son, riksrådet och presidenten Nils Adam B. (se nedan 30), och dennes sonson, konstsamlaren och donatorn Axel Gabriel B. (se nedan 32), gjort sig bemärkta, b) Friherrliga ätten B.: Bland den ovannämnde Nils (Turesson) B:s söner märkas riksrådet Gustaf B. (se nedan 23) och riksskattmästaren Sten B. (se nedan 24), vilken genom sonen landshövdingen Ture B. (f. 1655, d 1717) blev farfader till vice presidenten i Åbo hovrätt Sten Carl B. (se nedan 29), vars son Ture Johan B. (se nedan 31) slöt den friherrliga ätten på svärdssidan 1792.

Författare

G. Carlsson.

Källor och litteratur

Källor (för släktens äldre historia): Kopiebok B. 15, f. 112 v., RA (brev ang. Nils Dannæs 20 mars 1357); Registrum ecclesie Lincopensis, f. 53 v., RA (brev om Bengt Turesson 10 mars 1359); Privatarkiv: Anders Billes arkiv: brev av Nils Pedersson B. 28 nov. 1546, danska riksarkivet — Diplomatarium Svecanum, 1—6 (1829—1921); Scriptores rerum Suecicarum medii aevi, 1, 3 (1818, 1871—76). — K. H. Karlsson, Svenska Bjelke-slägten under medeltiden (Svenska ättartal, Årg. 5, 1889).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Bielke, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18157, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlsson.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18157
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Bielke, släkt, urn:sbl:18157, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlsson.), hämtad 2024-04-18.