Meriter

29. Sten Carl Bielke, f. 14 mars 1709 i Stockholm, d 13 juli 1753 på Stenby i Adelsö socken. Föräldrar: dv. översten, slutligen landshövdingen friherre Ture Stensson Bielke och Ursula Kristina Törne. Student i Uppsala 4 dec. 1721; erhöll ett »hederligit» testimonium academicum 15 mars 1729. E. o. kanslist vid utrikes- och kammarexpeditionerna 20 maj 1729; amanuens vid K. biblioteket 17 aug. 1731; kammarherre 1737; assessor i Åbo hovrätt 18 juni s. å.; deltog i ett flertal riksdagar och valdes därunder bl. a. till ledamot av protokollsdeputationen 1734, av besvärsdeputationen 1738, 1740, 1742 och 1746 samt av kammar- och ekonomideputationen 1751; hovrättsråd i Åbo hovrätt 22 aug. 1740; ledamot av uppfostringskommissionen 15 nov. 1745; v. president i Åbo hovrätt 10 nov. 1747. LVA 1739 (preses 1743); RNO 1751.

Gift 1) 3 juli 1741 med Hedvig Maria Brauner, f. 1721, d 19 maj 1742, dotter till kanslirådet, slutligen landshövdingen, friherre Johan Brauner (Braunerhjelm), 2) 12 sept. 1744 med Eleonora von Mentzer, f. 1725, d 25 maj 1786, dotter till generallöjtnanten och landshövdingen, friherre Johan von Mentzer.

Biografi

Under mer än vanligt grundliga och långvariga universitetsstudier erhöll B. en utbildning solidare och av annat slag än den för adelns söner vid denna tid brukliga. Hans mosters man, sedermera även hans egen svärfar, Johan Brauner, vilken efter landshövding Bielkes tidiga död faderligt tog sig an B., var tydligen härvid den bestämmande. Liksom Brauners egna fjortonåriga universitetsstudier lagt grunden till hans anseende för grundlig lärdom, önskade han se sin unge frände väl rustad för den ämbetsmannakarriär, som var honom tillärnad. Det meddelas också, att B. efter åtta års vistelse i Uppsala såväl i språk, klassiska och moderna, som i vetenskaperna, i synnerhet naturalhistorien och matematiken, förvärvat sig kunskaper vida över det normala. Efter att något år ha tjänstgjort i kansliet och varit på en kortare utländsk resa ingick han som amanuens i K. biblioteket och skall själv ha varit så intresserad av sin sysselsättning här, att bibliotekariebeställningen säges ha varit »den enda syssla, som man vet honom med enträgenhet ha sökt». Han synes dock icke fullt ha tillfredsställt sin chefs, Gustav Benzelstiernas, krav på flit och arbetsamhet och övergick år 1737 efter en kortare tjänstgöring vid hovet till Åbo hovrätt. Hans egentliga intressen gällde likväl ej, juridiken utan de nu i sin första uppblomstring varande naturvetenskaperna, främst botaniken och »oeconomien», och det är som ivrig och mer än dilettantisk befrämjare av dem och deras vetenskapliga utövare, som hans namn gått till eftervärlden. Det var sålunda hos B. och den likaledes för dylika ting nitiske K. V. Cederhielm, som första tanken på en vetenskapsakademi upprann, fyra à fem år innan den genom Linnés mera sakkunniga bedrivande blev till verklighet. När 1739 akademien kom till stånd, var B. emellertid en av dess fem »fundatores»; han inlämnade redan under dess första kvartal en observation »om almträds planterande» och fortsatte att åt densamma och dess verksamhet ägna sitt livligaste intresse. Fyra av hans »rön» äro upptagna i akademiens handlingar, däribland den av Linné som »vacker och härlig» bedömda. uppsats, däri B. beskrev och till bruk förordade det sibiriska bovetet. Vid presidiets nedläggande 1743 höll han ett tal angående ängars skötsel, som förhlivit otryckt. Med speciellt intresse ägnade B. sig åt undersökning av gräsen, vilka på denna tid ansågos som högligen svåra att bestämma. Linné hade vid ordnandet av vissa ostindiska samlingar för avsikt att efter B. uppkalla ett, som han trodde, nytt grässläkte, vilket dock vid närmare undersökning befanns ej förtjäna att erkännas som eget genus, och någon Bielkea blev ej heller sedan uppställd. På sina gårdar, i synnerhet vid Lövsta utanför Uppsala, anställde B. vidsträckta odlingsförsök med in- och utländska foderväxter till ängskulturens upphjälpande och anlade en botanisk trädgård, vilken ansågs som den största enskilda i riket och gärna utgjorde målet för Linnés och hans lärjungeskaras vandringar på deras »herbationes Upsalienses». Hans insamlande av frön och växter kom i synnerhet Linné till godo. Åren 1744–45 företog sålunda B. i familjeangelägenheter en resa till Ryssland, om vilken Linné berättar: »Hr. Baron B. har samlat oändelig mycket uti botanicis i Petersburg... jag har fått af honom mer än 200 slags örter, som. alla äro sibiriska, alla främmande och nästan alla af botanicis okände och osedde, så att han med flit, böner, pretio och fraude har samlat allt hvad där samlas kunnat.» På denna resa medförde B. den unge Per Kalm, på vars begåvning han av J. Brovallius blivit uppmärksamgjord och som han tagit till sig som son i huset och för vilken han tidigare bekostat talrika resor inom Sverige. Det var också på B:s förslag och genom hans och Linnés förenade ansträngningar, som anslag slutligen beviljades till Kalms stora nordamerikanska resa. Efter tidens sed ägnade sig B. icke blott åt botaniken, där han verkligen var sakkunnig, utan även åt experiment med allehanda för den publika ekonomien nyttiga ting. Hans odlingsförsök tillvunno sig vid 1746–47 års riksdag finska deputationens synnerliga uppmärksamhet (adelsprot. 21 aug. 1747). Ett tacksamt erkännande rönte han jämväl för ett nytt sätt för aluntillverkning, varom beskrivning inlämnades till 1746–47 års ständer. Dessa läto deputerade taga kännedom därom; medlets användbarhet erkändes och B. hugnades med vice presidentstiteln i sin hovrätt och tjänstefrihet »till ytterligare fullföljande av thess försök uti åtskillige hushåldningens delar» (ibid. 3 nov.), men uppfinningen »blev förseglad till framtiden och förändrade omständigheter bevarad». Hans agrikulturkemiska intressen voro huvudsakligen ägnade åt jordförbättring i synnerhet genom kalkning. Han påvisade den ofta särskilt i Uppland mycket kalkrika vanliga lerans (»märgelns») lämplighet härtill samt angav (troligen 1745) den reaktion (»fräsning för syra»), varigenom den lätt kunde karakteriseras. Han anställde vidare experiment med ljungs utödande, med mekaniska påfund, gjorde iakttagelser över vattuminskningen osv.

B. hade emellertid även starka politiska intressen och spelade vid riksdagarna 1738–39 till 1751–52 en icke oviktig roll. Frihetstidens partigrupperingar voro ju i hög grad bestämda av släktskapsförbindelser; genom sin andra hustru blev B. svåger med T. G. Rudbeck, och liksom denne och sina fränder av den grevliga ätten Bielke var B. en ivrig mössa. Vid 1738–39 års riksdag uppträdde han sålunda som en av de anklagade riksrådens hetsigaste försvarare på riddarhuset, 1740–41 bekämpade han krigsplanerna och sekreta utskottets påstådda rätt att representera ständerna. Vid Gyllenstiernaprocessen undgick han endast med knapp nöd att bli offer för hattarnas hätskhet. Det upplystes, att Bestusjev haft »särdeles tycke och förtroende för hovrättsrådet Sten B.» och att det var denne, som var mellanman mellan Bestusjev och Ture Gabriel Bielke. Gyllenstierna hade till en början ansett sig vara den, som greve Bielke »ämnat bruka längre in i affärerna», men »sedan baron Sten B. kom hit, har han hos greve B. tagit allt förtroendet och detaillen av sakerna på sig». Även påpekades, att B. trots sin ringa förmögenhet ständigt bjudit mycket gäster. Det framgår även av de ryska ministerdepescherna, att B. varit med om de hemligaste överläggningarna och tidvis fungerat som penningdistributör. Han uppkallades i kommissionen men förnekade allt utom en ytlig bekantskap med Bestusjev och Dankelmann, och därmed lät man sig nöja. Även vid 1742–43 års riksdag var B. med i de viktigaste partirådslagen. I den hetsiga debatten i sept. 1742 på riddarhuset om ansvaret för kriget tog han framträdande del, yrkade på sekreta utskottets redovisningsskyldighet och ansåg, att varje sekret utskott vid nästa riksdag skulle granskas, »så att dess ledamöter alltid måtte veta, att det skydd, som tystheten vid den ena riksdagen givit dem, icke skulle vid den nästkommande överskyla deras rådslag». Vid de båda sista riksdagar, han bevistade, 1746—47 och 1751–52, synes han icke ha spelat någon betydelsefullare roll; han anslöt sig emellertid vid den sistnämnda till det av hattarna bekämpade yrkandet, att ständerna skulle sätta upp tre personer på förslag till kanslipresidentsämbetet. Även pläderade han starkt för riksdags hållande i Norrköping eller å annan lämplig ort utom Stockholm och motiverade sin ståndpunkt med att ständerna då finge vara »ohindrade av Stockholms vidsträcktare bekvämligheter och av främmande ministrars grannskap». Det senare argumentet tyder på att han i sin syn på korruptionen och utländska makters deltagande i partipolitiken undergått en liknande förändring som sin frände, T. G. Bielke. Om hans flärdfria och vinnande väsen, oegennytta och alltid redobogna hjälpsamhet mot vänner vittna enstämmigt den samtida memoar- och brevlitteraturen.

Författare

G. Carlquist. Med bidrag av Sv. Odén.

Arkivuppgifter

Brev- till B., bl. a. från P. Kalm, finnas i Uppsala universitetsbibliotek (sign. G. 25), brev från honom (till P. Elvius, A. J. pon Höpken och M. Triewald) ingå i Bengt Bergius' avskriftssamling.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Berättelse om bohvete, huru det i Finland idkas och nyttias (VA Handl., 1746, s. 25—47). — Anmärkningar i föregående ämne [Rön om de örter, som, då de ätas af kreaturen, lemna en vedervärdig smak på deras kött och mjölk] (ibid., 1750, s. 103—106; det ifrågavarande rönet var insänt av dr J. O. Hagström och infört i VA Handl. omedelbart före anmärkningarna, s. 100—103). — Beskrifning om åtskillige bohvete slag, besvnnerligen det siberiska (ibid., s. 109—122). — Beskrifning om det siberiska ärte-trädet (ibid., s. 122—127).

Källor och litteratur

Källor: Ständernas kommissions protokoll vid ransakningen med J. Gyllenstierna samt C. G. Malmströms excerpter, RA; Sveriges ridderskaps och adels riksdagsprotokoll, D. 9—18 (1887—1911) samt E. Naumanns anteckningar till personregister till adelsprotokollet; Bref och skrifvelser af och till C. von Linné, I: 3, 8 (1909, 22); Carl Linnaji... Skånska resa (1751); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 2—4 (1895—99); C. A. Rosenadier, Åminnelsetal öfver Kongl. Vetenskaps acad. ledamot... Sten Carl Bielke, hållit... den 19 dec. 1754 (1755).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sten Carl Bielke, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18176, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlquist. Med bidrag av Sv. Odén.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18176
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sten Carl Bielke, urn:sbl:18176, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlquist. Med bidrag av Sv. Odén.), hämtad 2024-04-18.