Meriter

Birger Petersson, d. 1327, har uppgivits vara son till en viss Peter Andersson till Mohammar, men detta antagande har visat sig lika ohållbart som förenandet av hans stamträd med Braheättens. Sannolikt var hans fader riddaren Peter Israelsson, som nämnes i urkunder från åren 1269–74, och hans moder var en dotter till Birger Skänkare. Det är i ett sigill, tillhörigt en annan dotter till denne, som vi först finna det vapen med två vingar, som sedan upptogs av B. och blev hans släkts, den s. k. Finstadättens, sköldemärke. På fädernet var B. befryndad med flera av kyrkans främsta män: ärkebiskop Jakob Israelsson torde ha varit hans farbror, biskop Israel Erlandsson (ängel) i Västerås och domprosten Andreas (And) i Uppsala hans kusiner. Hans broder Israel Petersson var likaledes domprost i Uppsala. B. var gift två gånger, först med Kristina, som var dotter till svärdsriddaren Johan Elovsson och gjorde sitt testamente 6 juli 1293, samt andra gången med Ingeborg (d i sept. 1314), dotter till Bengt Magnusson, lagman i Östergötland. B:s son Israel (d 1351) blev riddare och riksråd samt lagman i Uppland; även två döttrar överlevde fadern, nämligen Katarina, g. m. Magnus Gudmarsson, och Birgitta, känd som »den heliga» (se denna).

Biografi

I bevarade urkunder namnes B. första gången år 1280. Herretiteln, tecknet på uppnådd riddarvärdighet, tillägges honom 1285. Tio år senare namnes han lagman, säkerligen över Tiundaland. Sannolikt har han dock redan tidigare nått denna värdighet och påbörjat det verk, som skulle bli hans livs kanske största: samlandet och kodifierandet av de tre uppländska folklandens rättssedvänjor till en gemensam lagbok, ty redan 2 jan. 1296 kunde, det brev utfärdas, som i den omyndige konung Birgers namn påbjöd den nya lagbokens antagande. Av detta brev erfara vi, att det var som ledare av en tolvmannanämnd, B. utfört arbetet. Denna nämnd var sammansatt av representanter från de tre folklanden, den främste näst B. var dennes kusin domprosten Andreas And. Upplandslagen intar en rangplats bland våra landskapslagar: i formellt avseende betecknad som mästerlig, innebar den även reellt ett framsteg i jämförelse med de tidigare kodifierade Götalagarna. Detta i förening med den roll, den kommit att spela i vår laghistoria, garanterar åt den man, som utövat största inflytandet på dess redaktion, en framskjuten plats i den svenska lagfarenhetfens hävder. Efter Upplandslagens stadfästelse sammanslogos de tre lagsagorna till en enda, och dennas förste lagman blev B, Titeln »legifer Uplandiarum» bar han sedan till sin död, med ett avbrott för åren 1316–18, då han av okänd anledning icke innehade ämbetet.

År 1297 namnes B. uttryckligen som medlem av rådet. Denna värdighet såväl som hans egenskap av lagman och måhända redan nu en av rikets största jorddrottar måste ge honom en framskjuten ställning under den kamp mellan konung Birger och dennes bröder, hertigarna Erik och Valdemar, som fyller 1300-talets första decennier. Från början synes han ha stått på god fot med konungen: år 1301 mottog han av denne en gåva av fem örtugsland i Finstad »för sin trogna tjänst», och 1303 fick han i uppdrag att tillsammans med ärkebiskopen och Andreas And vara skiljedomare mellan konungen och hertig Erik i en tvist om en del uppländska gods uppränningen till den följande brödrastriden. Under dennas första period (intill Torgils Knutssons avrättning) kunna vi ej avgöra, om han bestämt tagit parti, och ej heller känna vi, om han tagit verksam del i de händelser, som kulminerade i Håtunaleken. De överenskommelser av år 1308, som återgåvo konungen friheten och medförde rikets delande, gjorde B. till hertigarnas undersåte, och snart finna vi Upplandslagmannen som dessas mest betrodde anhängare. Så befallde de 1309 Tiundalands inbyggare, att en man av varje hemman skulle natt och dag vara beredd att rida på deras eller B: s bud, och 1310 är han deras ombud vid utkrävandet av den s. k. markgälden. Vi känna ej, om det främst varit personliga eller andra, måhända ekonomiska, hänsyn, som betingat hans ställningstagande. Tillsammans med Eriks och Valdemars övriga rådsherrar tycks han emellertid ha fått gå i borgen, då hertigarna lånade pengar av lybeckarna, och när vi 1313 åter finna honom som deras skatteuppbördsman, betyder detta kanske endast, att han fått försträcka sina herrar en rund summa för att sedan göra sig betald av skatten. För en expedition till Visby tycks han också ha fått göra utlägg, och i samband härmed uppräknar han eri del andra fordringar på hertigarne. Givetvis var han också med bland de herrar, som i Lödöse år 1315 uppgjorde en fördelning mellan Erik och Valdemar av de landskap, som tillfallit dem, och när dessa i fångenskapen på Nyköpingshus (1318) uppgjorde sitt testamente, insatte de även B. bland exekutorerna (tillsammans med Matts Kettilmundsson m. fl.). Säkert tog B. jämte den nyssnämnde också ledningen i upproret mot Birger. Då rådet 8 juli 1319 utställde en försäkran i den nyvalde konung Magnus' namn, sattes B: s namn närmast efter herr Matts'. Han förstod emellertid också att göra sig betald för vad han offrat för den nye konungens sak: 13 dec. 1320 stadfästes i dennes namn hertiginnornas gåva av Älgö till B. »för hans trogna tjänst och till ersättning för den skada, han under krigstiden på många sätt lidit».

År 1321 stod B. beredd att draga på pilgrimsfärd till »S:t Jakob (i Compostela) och andra helgons orter», häruti efterliknande sina förfäder, vilka i flera led skola ha vallfärdat till Jerusalem. Den 22 juli 1321 utfärdade han i Lödöse ett stadfästelsebrev på de gårdar, han testamenterat till en ständig vikarie i Uppsala domkyrka. Han säger sig i detta brev stå färdig att företaga den »farliga resan till apostlarnas trösklar». Den 1 okt. samma år finna vi honom också i påvestaden, Avignon, där denna dag för hans räkning utfärdades ett stort avlatsbrev av patriarken Egidius av Alexandria, två ärkebiskopar och elva andra biskopar. Dessa utlova var för sig fyrtio dagars avlat åt var och en, som läser vissa böner för B:s välfärd under livet eller för hans själ efter döden, likaså för hertigarna Eriks och Valdemars, B:s båda hustrurs, hans faders, moders, bröders och systrars själar, likaså för var och en, som giver allmosor till dessas fromma eller också blott mottagit av de allmosor, B. på lördagarna brukade ge till den heliga jungfruns ära, eller i hans närvaro med andakt hört predikan. Det brukar uppges, att B. besökt utom S:t Jakob i Compostela även Rom och Jerusalem. Pilgrimsfärden till den frejdade spanska vallfartsorten är uttryckligen betygad och torde icke behöva dragas i tvivelsmål. Att han kommit även till Rom och Jerusalem, synes däremot föga sannolikt, då en så lång resa svårligen kan ha medhunnits under tiden mellan 22 juli 1321 och 4 juni 1322, då han är hemma igen, och uppgiften härom torde bero på en missuppfattning av de äldsta källornas uppgifter: »apostlarnas trösklar» behöver ej betyda annat än påvestaden, i detta fall alltså Avignon.

B. kom hem lagom för att deltaga i den förening, som rådets medlemmar ingingo i Skara sommaren 1322 för att göra slut på hertiginnan Ingeborgs och Knut Porses makt och i stället ta förmyndarstyrelsen i egna händer. Som förmyndarregeringens ombud uppträder B. året därpå, då det förordnas, att alla länsinnehavare i Uppland skola till B. erlägga tredjedelen av de inkomster, de hade att uppbära, att användas för rikets behov. De följande åren förekommer också hans namn i en del urkunder. Vi känna icke B:s födelseår, men att döma av den tid, han som riksråd och lagman deltagit i det offentliga livet, torde han vid hemkomsten från pilgrimsfärden redan varit ganska till åren kommen. Den 21 okt. 1326 skriver han på Finstad sitt testamente. Främst bland den ståtliga raden av legat till kyrkliga stiftelser står en gåva till S:t Nikolai kapell i Uppsala domkyrka, där B. och hans andra hustru valt sin lägerstad, nu utmärkt av en präktig täljstenshäll. Följa så gåvor till Uppsala domkyrka (för instiftande av ett prebende), till samtliga domkyrkor i riket och en mängd kloster och andra stiftelser. År 1327 avled B. Ett för vår medeltid i sitt slag enastående aktstycke ger oss en specificerad uppgift på utgifterna för hans begravning (för varjehanda tyger, vin, franskt och rhenskt, en mångfald kryddor m. m.), slutande på en summa av 234 mark penningar, vartill kom bl. a. 30 mark för mässor och allmosor. — Det var endast en ringa del av B: s förmögenhet, som åtgått till legaten. B. var säkerligen en av Sveriges rikaste män på sin tid. Vi äga ännu listan på de egendomar, som efter hans död delades mellan hans son Israel och hans mågar Ulv och Magnus Gudmarssöner, upptagande ett stort antal jordagods i Uppland, Närke (här även järnhyttor), Småland och Östergötland.

Det jämförelsevis rikliga men ganska opersonliga material, vi ha för en biografi av B., medger endast att teckna hans bild med grova och föga individualiserade drag: en praktisk duglighet över det vanliga måttet, visad i offentliga som i enskilda värv, ej minst i skötseln av den egna ekonomien, och som ett komplement en starkt framträdande religiositet, helt bärande korrekt kyrklig prägel och tagande sig uttryck i hävdvunna former. Längre än till dessa egenskaper, gemensamma för så många medeltida stormän, kan man nog ej komma. Men kanske ha vi i vår medeltidshistoria knappast någon, som förenar dem i högre grad än B.

Författare

Yngve Brilioth.

Källor och litteratur

Källor: Diplomatarium Suecanum, 1—4 (1829—56); Scriptores rerum Suecicarum, 1—3 (1818—76); H. Rosman, Rasmus Ludvigsson som genealog (1897); K. G. Westman, Sv. rådets historia till år 1306 (1904).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Birger Petersson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18240, Svenskt biografiskt lexikon (art av Yngve Brilioth.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18240
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Birger Petersson, urn:sbl:18240, Svenskt biografiskt lexikon (art av Yngve Brilioth.), hämtad 2024-04-20.