Meriter

3. Johan Magnus Björnstjerna, f. 28 jan. 1805 på Kristinelund i Arby socken nära Kalmar, d 20 mars 1898 i Stockholm. Föräldrar: generalmajoren Magnus Johan Björnstjerna och Sara Elisabet Nilsson. Student i Uppsala 9 okt. 1818; kadett vid Karlberg 28 sept. 1820; utexaminerad därifrån 20 sept. 1822; fänrik vid andra livgardet 10 dec. s. å.; löjtnant i regementet 28 maj 1828 med fullmaktsdatum 30 apr. s. å.; kapten i regementet 12 juli 1839; kammarherre hos H. M. drottningen 30 apr. 1843; ledamot av kommittén för utarbetande av förslag till ett provisoriskt militärförsörjningshus i Stockholm 1847; andre major 12 juni 1851; överstelöjtnant och förste major 12 nov. s. å.; statsrevisor 15 sept.–15 nov. 1853; deltog i riksdagarna 1853–54, 1856–58 och 1865–66 och var därunder ledamot av statsutskottet 1853–54 och 1856–58; överste och chef för första livgrenadierregementet 13 febr. 1854; statsråd och chef för lantförsvarsdepartementet samt generalmajor i armén 24 sept. 1858; erhöll avsked från regementet 12 okt. s. å.; avgick från statsrådsämbetet 28 mars 1862; generalbefälhavare i fjärde militärdistriktet s. d.; avgick till Köpenhamn för att å H. M. konungens vägnar övervara konung Fredrik VII:s begravning 1863; ordförande i krigshovrätten 13 febr. 1884; ordförande för det församlade krigsbefälet 1865; ledamot av riksdagens första kammare 1867–75 och var därunder bl. a. ledamot av statsutskottet 1867–69 och av särskilt utskott 1871 (båda riksdagarna); generallöjtnant 5 juli 1867; ledamot av kommittén för granskning av planerna för befästningarna vid Karlskrona, Vaxholm och Karlsborg 20 juni–7 dec. s. å.; erhöll avsked från generalbefälet och från krigshovrätten 14 juli 1871; generallöjtnant i armén s. d.; ordförande i kommittén för granskning av generalstabens förslag till grunder för ny härordning 3 okt. 1873–14 apr. 1874; general 1 maj 1874; ordförande i kommittén för uppgörande av förslag till grunder för övergång till ny härordning 2 okt. 1874–2 mars 1875; ordförande i direktionen för arméns pensionskassa 1875–78; ordförande vid adelsmötena 1878 och 1881. RSO 1848; LKrVA 1858; KSO s. å.; KmstkSO 1862; RoKavKMO 1869; RCXIII:sO 1871; innehade dessutom utländsk orden.

Gift 28 juni 1863 i Stockholm med Magdalena Lovisa Augusta Skogman, f. 22 maj 1822, d 14 nov. 1907, dotter till presidenten, friherre Karl David Skogman.

Biografi

B:s tidigare officersbana inföll under en tid av avmattning inom det svenska militärväsendet. Det första mera betydande uppdrag han såsom officer utförde var, då han såsom kompanichef vid andra livgardet deltog i den bekanta hjälpexpeditionen till Fyen sommaren 1848. Hans karriär, som dittills gått sakta, blev hädanefter snabbare och förde honom efter några år till översteplatsen vid första livgrenadierregementet (1854). Förflyttningen från ett ständigt tjänstgörande värvat truppförband med dess strama disciplin till indelt trupp, där lösligare, mera kamratliga disciplinförhållanden voro rådande, medförde givetvis åtskilliga svårigheter, vilka B. dock på ett skickligt sätt övervann: ehuru han under sitt fyraåriga chefskap handhade krigstukten så eftertryckligt, att t. ex. endast två av regementets officerare lyckades undgå bestraffning, gjorde han sig icke blott högaktad utan även avhållen inom regementet. Från denna militära verksamhet, som dittills endast avbrutits genom deltagande på riddarhuset i riksdagarna 1853–54 och 1856–58, rycktes B. till mera aktivt ingripande i det politiska livet, då han 1858 kallades att såsom chef för lantförsvarsdepartementet inträda i den s. k. Hamilton-Manderströmska, sedermera De Geerska ministären. B. tillhörde den grupp av fria, utom partierna stående fackmän, vilkas stöd kronprins Karl påkallade, då han beredde sig att personligen taga ledningen av regeringsärendena; någon politisk konstellation företrädde han ej. Den första fråga av större militär betydelse, vari B. såsom statsråd medverkade, var den genom K. förordningen 29 mars 1859 angående förmanskap och extrajudiciell bestraffning åstadkomna väsentliga inskränkningen i prygel- och daggstraffets användande inom den militära disciplinen. Under sin statsrådstid lyckades B. också få riksdagens medverkan till flera för försvaret betydelsefulla åtgärder; så t. ex. genomdrev han en ny beväringslag, enligt vilken rätten till friköpning från övning i fred bibehölls och de därför inflytande medlen skulle användas till att åt »eliter» giva en fullständigare militärisk utbildning; vidare erhölls anslag till övning av två årsklasser i stället för en, ävensom ett särskilt anslag »till generalstabsofficerares bildning», vilket innebar ett viktigt steg till generalstabsfrågans lösning (1859). Det var vidare under B:s krigsministertid, som skarpskytterörelsen växte fram och genom den kungliga förordningen av 8 mars 1861 ställdes under regeringens uppsikt. I härordningsfrågan, som redan nu stod på dagordningen, var B. en ivrig förkämpe för indelningsverket, även om han insåg dess oförmåga. att ensamt åstadkomma hela det antal trupper, som var av nöden. På B: s initiativ tillsattes den första stora kommitté, som skulle taga frågan om lantförsvarets ordnande i dess helhet under övervägande (den s. k. lantförsvarskommittén 1861), med uppdrag att bl..a. undersöka, vilka brister som möjligen visade sig vid jämförelse mellan befintliga och för tryggandet av Sveriges självständighet erforderliga försvarskrafter. Då kommittén slutfört sitt arbete (1865), hade B. emellertid för länge sedan lämnat sin plats vid konungens rådsbord.

Till sin politiska åskådning var B. utpräglat konservativ, mera konservativ än flertalet medlemmar i den ministär, han tillhörde. Detta hindrade dock icke ett gott samarbete; ministärens främste man De Geer skildrar honom såsom »en allmänt aktad krigsminister med mycken fasthet i karaktären och värdighet i sitt väsen..., en angenäm kollega, med ett orubbligt lugn och vanligen vid ett förträffligt lynne, ehuru han hade den mest pessimistiska uppfattning om allt, vad som skulle komma att i framtiden inträffa». Att B: s avgång ur statsrådet (1862) icke föranletts av någon meningsskiljaktighet rörande det under förberedelse varande nya representationsförslaget, synes tämligen säkert, så mycket mer som han, då förslaget stod inför avgörandet, icke blott var en bland dem, som på riddarhuset röstade för detsamma, utan även trädde fram i första ledet bland reformvännerna. Han var nämligen en bland de tio framstående riddarhusledamöter, som stodo som inbjudare till det bekanta s. k. börsmötet 21 nov. 1865, och hans namn i denna krets väckte — säger DeGeer — särskild uppmärksamhet på grund av det stora anseende och inflytande, som han ägde inom armén.

Vid sin avgång ur konseljen utnämndes B. till generalbefälhavare i fjärde militärdistriktet, en post, som han beklädde till 1871. Under dessa år tillföllo honom dessutom åtskilliga särskilda uppdrag och utmärkelser, bland vilka må nämnas ledamotskap i första kammaren under det nya riksdagsskickets första nioårsperiod (1867–75). Inom kammaren uppträdde B. tämligen sällan, men alltid med stor sakkännedom och nästan uteslutande i militära frågor. I den numera vid så gott som varje riksdag återkommande härordningsfrågan var B. fortfarande en anhängare av systemet »stam och beväring» och kunde ej ge sitt understöd åt något av de framlagda förslagen. Han var en avgjord motståndare till alla slags s. k. lindringar och följaktligen även till 1873 års kompromiss med dess hopkoppling av grundskatte- och försvarsfrågorna. Då regeringen samma år tillsatte en kommitté för att granska det inom generalstaben utarbetade märkliga förslaget till ny härordning på den rena värnpliktens grund, ansågs B. självskriven som ordförande, och trots sin höga ålder mottog han det mödosamma uppdraget. Att han utan reservation satte sitt namn under granskningskommitténs tillstyrkande utlåtande, vittnar om att han offrat sin gamla förkärlek för den indelta armén till förmån för ett rent värnpliktssystem. Förslaget, upptaget som regeringsproposition, led som bekant skeppsbrott vid 1875 års riksdag, den sista som B, bevistade.

B. hade då redan erhållit avsked ur aktiv krigstjänst (1871) samt ernått den svenska arméns högsta värdighet i fredstid, generalsgraden (1874). Även i det följande bekläddes B. tid efter annan med förtroendeuppdrag, men i det hela var hans offentliga verksamhet med 1870-talets mitt avslutad. Han levde emellertid ännu länge, ett föremål för allmän vördnad och aktning; särskilt inom armén, vars nestor han under många år var, åtnjöt han mycket förtroende och stor tillgivenhet. Ända in i höga ålderdomen bibehöll han sin hälsa, och det var en akut lunginflammation, som till slut nedbröt honom, nittiotre år gammal (1898).

Författare

G. Jacobson.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Tal hållet den 14: de januari 1846, i S:t Clara kyrka, då majoren och riddaren herr G. P. C. von Castanies vapen krossades. Sthm 1S46. 4 s. — Tal då generalen m. m. J. P. Lefréns vapen krossades i Jakobs kyrka den 20 januari 1862. Sthm 1862. Ils.

Källor och litteratur

Källor: Riksdagens prot. o. handl.; F. von Dardel, Minnen, 2 (1912); L. De Geer, Minnen, 1—2 (1892); L. Kihlberg, Den sv. ministären under ståndsriksdag och tvåkämmarsystem (1922); P. von Möller, 1867 års första kammare (1875); minnesteckn. i KrVA Handl., 1898; nekrolog i Stockh. dagblad 21 mars 1898.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Magnus Björnstjerna, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18339, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18339
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Magnus Björnstjerna, urn:sbl:18339, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-11-08.