Meriter

3. Gottfried Beijer, f. 26 aug. 1838 i Malmö, d. 5 dec. 1901 därstädes. Föräldrar: stadsbokhållaren och regementsskrivaren Gottfrid Beijer och Katarina Margareta Kockum. Erhöll undervisning i Malmö h. lärdomsskola. Anställd på speditions- och kolonialimportkontor i Malmö juli 1853; begav sig efter någon tid utrikes för ytterligare utbildning i handelsyrket; korrespondent och biträdande försäljare på börsen hos firman Schenck & c:o i Hamburg nov. 1857–1861; överflyttade till London 1861; korrespondent och bokförare hos firman Westenholz brothers; prokurist 1863 hos firman Gust. Roos & c:o, för vilken han företog vidsträckta resor i in- och utlandet för avsättning av svenska produkter; återvände till Sverige 1866; började s. å. i Malmö tillsammans med brodern Lorens under firma G. Beijer affärsverksamhet, huvudsakligen omfattande agentur- och kommissionsaffär; inträdde 1870 såsom delägare i Londonfirman Jackson, Beijer & c:o, under det Malmöaffären övertogs av brodern under firma L. Beijer; utträdde 1876 åter ur Londonfirman samt ingick i broderns firma, vilken från 1887 uppgick i firman G. & L. Beijer; stadsfullmäktig i Malmö 1879–1901 (v. ordförande från 1892); ledamot av kommittén för Malmö stads deltagande i 1881 års lantbruksmöte; ledamot av riksdagens andra kammare för Malmö stad 1882–84; ledamot av K. kommittéerna för utredning angående kreditupplag och frilager 27 okt. 1882–aug. 1884 och för utredning rörande ångfärjeförbindelse mellan Sverige och Seland 1884; ledamot av Malmö hamndirektion 1883–1898 (v. ordförande från 1890); ledamot av kommittén för 1896 års industriutställning i Malmö; ordförande i Malmö handels- och sjöfartsnämnd, Malmö frihamnskommitté, Malmö skogsplanteringskommitté, Malmö köpmannaförening och Malmö handelsklubb; v. ordförande i Malmö planteringsförening; styrelseledamot i Malmö föreläsningsförening och Malmö börsförening; verkställande direktör för järnvägarna Malmö–Billesholm, Malmö–Simrishamn, Malmö–Kontinenten, Trälleborg–Rydsgård och Malmö–Trälleborg; huvudredare för Sydsvenska ångfartygs-a.-b.; ordförande i Kockums järnverks-a.-b, avdelning Konga (trämasseexport), a.-b. John Beijers skofabrik i Stockholm och Malmö nya ångköks-a.-b.; v. ordförande i Kockums järnverks-a.-b. och bergverks-a.-b. Freja; styrelseledamot i Kockums mekaniska verkstads-a.-b.; företog ett flertal utländska resor, bl. a. till Holland för att studera kloaksystem, till Belgien och Tyskland för att taga kännedom om anläggningar av petroleumcisterner och till flera utländska hamnar för att studera anordningar vid varors lossning, lastning och magasinering ävensom inrättningar vid frihamnar och ångfärjetrafik. RVO 1883; RNO 1896; member of The iron & steel in-stitute, London, 1898; KVO2kl 1901.

Gift 8 aug. 1874 i Malmö med Anna Kjellman, f. 26 okt. 1853, d. 11 maj 1917, dotter till överstelöjtnanten, sedermera postdirektören i Malmö Bror Kjellman och Ulrika Charlotta Ahlström.

Biografi

Den rörelse, vilken B. och hans broder 1866 startade i Malmö, omfattade till en början huvudsakligen spannmål men övergick under årens lopp nästan uteslutande till kol- och koksaffär. Vid mitten av 1890-talet utbytte firman sin agentur- och kommissionsrörelse mot direkt förbindelse med engelska gruvägare med den för en dåtida svensk firma enastående rättigheten att köpa direkt från gruvorna, varifrån firman själv ombesörjde transporterna. Inom järnbranschen företrädde firman de Cockerillska verken i Seraing, vilkas räls kommo till användning vid ett flertal av Sveriges järnvägar, såväl statens som enskilda. B. var »en köpman i stort, med vidsträckta vyer, långt blickande beräkning och rastlös, okuvlig energi». Den bekantskap, som han under sin vistelse i London gjorde med affärslivet under stora förhållanden, satte prägeln på hela hans senare verksamhet. Särskilt hade han tagit starkt intryck av kommunikationsmedlens höga ståndpunkt i England och klart insett deras betydelse för ett samhälles eller ett lands ekonomiska förkovran. Det är uppenbart, att Malmö och Skåne, såsom hans närmaste verksamhetsområde, i första hand skördade frukterna av hans initiativkraftiga och energiska verksamhet för att underlätta varuutbytet såväl mellan Sverige och utlandet som mellan inrikes orter, men B. var för mycket världsborgare för att låta sin verksamhet bestämmas av trånga lokala hänsyn.

B:s första företag av allmännare betydelse var startandet av reguljär ångbåtsförbindelse mellan Malmö och Newcastle genom det av honom bildade Sydsvenska ångfartygsaktiebolaget (1877). Öresundstrafiken behärskades vid denna tid av danskarna, och lantmannaprodukterna från södra Sverige befordrades till England, vår största avnämare, via Köpenhamn på danska båtar. Den av B. nyskapade linjen, som snart utvidgades, så att även Landskrona och Hälsingborg samt London anlöptes, trafikerades med stora tidsenliga ångare, huvudsakligen avsedda för transport av levande kreatur, smör, fläsk och ägg, och medförde avsevärda fördelar särskilt för lantbruket i södra Sverige. Under sin femtonåriga tillvaro förmedlade bolaget direkt export av kreatur och smör till ett värde av omkring 130 millioner kronor, och den ökade vinsten för det svenska lantbruket och handeln på dessa och övriga med bolagets fartyg exporterade artiklar beräknades till över tio procent utöver vad fallet skulle varit, om varuförsäljningen ägt rum på den förutvarande vägen. Bland de nyheter, som på B:s initiativ infördes vid den av bolaget förmedlade kreatursexporten, märkes obligatorisk veterinär undersökning; även på detta område blev B. föregångsman. Emellertid började den engelska Wilsonlinjen, vars båtar understöddes av den korresponderande järnvägen i England, konkurrera med bolaget, en K. proposition om subvention åt den svenska ångbåtsförbindelsen avslogs av 1892 års riksdag, och då slutligen England 1893 förbjöd importen av utländska kreatur, måste linjen nedläggas. Av mera varaktig betydelse blev B:s ingripande i Malmö stads järnvägspolitik. Vid mitten av 1880-talet fullbordades järnvägsförbindelsen mellan Hälsingborg och Göteborg, och då det samtidigt även var fråga om anordnandet av ångfärjeförbindelse mellan Sverige och Danmark, kunde det befaras, att Hälsingborg med dess goda kommunikationer med Göteborg, Stockholm (över Hässleholm), Eslöv och Landskrona skulle bliva överfartsort på svensk sida och därigenom trafiken icke blott från Norge och västra Sverige utan även från södra stambanan samt mellersta och nordvästra Skåne ledas över Hälsingborg till utlandet. Att detta skulle inneburit stagnation och tillbakagång för Malmö är uppenbart. I denna situation tog B. jämte fil. doktor Karl Herslow och med kraftigt understöd av andra personer initiativet till att skapa en förbindelse mellan Malmö och Landskrona–Ängelholms järnväg genom en järnväg till Billesholms gruva, den s. k.. Billesholmsbanan. Tack vare ett utomordentligt energiskt och målmedvetet arbete lyckades man anskaffa nödigt kapital, stadsfullmäktige beslöto enhälligt att för staden teckna aktier till ett belopp av 500,000 kronor, mark upplåts på billiga villkor och 1886 kunde järnvägen öppnas för trafik. Härigenom bevarade Malmö sin ställning som södra Sveriges viktigaste järnvägsknut, och tack vare detta möjliggjordes dess senare hastiga och rika uppblomstring. Såsom en av de ledande männen i Malmö bidrog B. kraftigt till en för staden lycklig lösning av flera betydelsefulla trafikfrågor, såsom anläggningen av Malmö–Simrishamns och Malmö–Kontinentens järnvägar, av vilka den förra till fördel för Malmö berövade Lund en stor del av dess handelsområde, den senare bevarade kontinentaltrafiken åt Malmö, samt inrättandet av ångfärjeförbindelsen med Köpenhamn. I anslutning till Tysklands växande kommersiella betydelse för Sverige arbetade B. på förbättrandet av förbindelserna med detta land. Han startade sålunda redan tidigt en ångbåtslinje Bremen–Malmö–Libau, som emellertid snart måste nedläggas, och då sedermera frågan om förbättrade kommunikationsleder mellan Sverige och Tyskland under 1880-talets sista år återupptogs, framkom han med plan på en ångbåtslinje Malmö–Warnemünde. Planen mottogs i Malmö med stor sympati, och stadsfullmäktige beslöto 1892 att dels teckna 300,000 kronor i aktier och dels utfästa en årlig subvention under vissa år av 20,000 kronor. Det tilltänkta bolaget kom dock aldrig till stånd. Under åren 1896–1897 arbetade B. för en godsfärjeled Malmö–Warnemünde. Icke heller denna plan kunde realiseras, enligt uppgift av den grund, att Preussen icke ville tillåta förbindelsens förläggning över Mecklenburg.

På Malmö hamns utveckling nedlade B. ett intresserat och om hans framsynthet vittnande arbete. Redan 1881 väckte han i stadsfullmäktige förslag, att hamnbyggnadsarbetet skulle ordnas på sådant sätt, att därigenom kunde beredas anläggning av frihamnsområde utanför dåvarande hamnen norr om statsbangården, ett projekt, som i större skala i våra dagar håller på att förverkligas. Det har om B. sagts, att över huvud en mycket stor del av det utvecklingsarbete, som försiggick under de sista tjugu åren på 1800-talet, varunder stadens folkmängd fördubblades och dess resurser mångdubblades och varunder staden med nästan alla dess då befintliga inrättningar omdanades, utgick från hans initiativ. Så snart något nytt eller stort i staden var på färde, alltid och överallt blev han tagen till råds. Vid sidan av Frans Suell och Frans Henrik Kockum kan B. sägas hava grundlagt det moderna Malmö.

Författare

Gustaf Clemensson.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Våra hamn- och trafikförhållanden från köpmanssynpunkt. Föredrag i Malmö handelsklubb af dess ordförande. Malmö 1893. 11 s. (Avtr. av artiklar i Sydsv. dagbladet snällposten.) — Något om vattenvägar. Malmö 1897. 17 s. — B. har dessutom författat utlåtandet N:o 6 av riksdagens andra kammares tillfälliga utskott N:o 2, 1883.

Källor och litteratur

Källor: Meddelanden av professor Karl Petrén; K. Maj:ts befallningshavandes i Malmöhus län femårsberättelser 1865–1905; Malmö stadsfullmäktiges prot. med bilagor; riksdagens prot. med bihang. — Självbiogr. anteckn. av B. (Figaro 5 okt. 1901); nekrolog i Sydsv. dagbladet snällposten 6 dec. 1901; A. U. Isberg, Malmö stads 600-årsjubileum (1919); Malmö, en skildring i ord och bild, 1–2 (1914).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gottfried Beijer, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18424, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gustaf Clemensson.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18424
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gottfried Beijer, urn:sbl:18424, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gustaf Clemensson.), hämtad 2024-04-19.