Meriter

1. Carl Reinhold Berch, f. 29 jan. 1706 i Stockholm, d 22 dec. 1777 därstädes. Föräldrar: kamreraren Anders Berch och Regina Katarina Tersmeden. Undervisades av informatorer; elev vid tyska skolan i Stockholm 1720; student i Uppsala 14 juni 1722; disp. 27 sept. 1728 (De baronum dignitate apud Svecos; pres. F. Törner); fullföljde sin utbildning genom resor juni 1729 —nkt. 1731 och vistades därunder företrädesvis vid universitetet i Halle, i Paris och i London. Erhöll tillstånd att tjänstgöra i antikvitetsarkivet 2 dec. 1731; e. o. amanuens vid kanslikollegiets expedition 15 febr. 1732; amanuens hos rikshistorio-grafen 6 okt. 1733; utgav Anmärckningar wid swenske posttidningarne 1734—35; kanslijunkare 13 febr. 1735; reste okt. s. å. till S: t Petersburg, där han vistades sju månader, samt författade över denna resa en berättelse, som dock ej blev tryckt; uppförd på andra förslagsrummet till K. bibliotekarie 4 okt. 1737; kommissionssekreterare i Paris 21 aug. 1739; erhöll K. sekreterares titel 1745 med fullmaktsdatum 10 sept. 1743; återvände 1746 till Sverige och förordnades att med bibehållande av halva kommissiönssekreterarlönen biträda sekreteraren i antikvitetsarkivet, särskilt med ordnande av mynt och medaljer (K. brev 17 apr. s. å.); sekreterare (chef) i antikvitetsarkivet 5 juli 1750; erhöll kansliråds titel 26 aug. 1755; adlad 21 jan. 1762 men tog ej introduktion på riddarhuset; erhöll kansliråds lön 1772 (K. brev 13 juni). LVA 1749 (preses 1753, 1756); Vitterhetsakademiens förste valde ledamot 1754; RNO 1772. — Ogift.

Biografi

B: s fader, vilken var smått förmögen, kunde giva sina barn, av vilka Carl Reinhold var äldst, en mycket vårdad uppfostran. I den tyska skolan var den lärde pedagogen Steinmeyer B: s rektor, och redan nu fick han den lust till mynt- och medaljstudier samt författarskap i den då mycket populära s. k. sinnebildskonsten, som sedan blev det bestämmande för hans verksamhet. I Uppsala fortsatte han dessa studier och tyckes där särskilt hava tagit intryck av den lärde Erik Benzelius, vars mera kritiskt-historiska uppfattning även blev hans. Redan nu fick han med särskilt tillstånd studera i riksarkivet, som då ännu icke var tillgängligt för allmänheten. Sina numismatiska studier fortsatte han även under den första utrikesresan, särskilt i Paris. Vid hemkomsten 1731 skulle han välja levnadsbana, och denna kom då att bestämmas av en tillfällighet. Han fick nämligen i uppdrag att biträda hovintendenten K, Hårleman vid anordnandet av de festligheter, med vilka Fredrik I skulle mottagas vid sin återkomst från Hessen, och B. gav då idén till de »sinnebilder» och inskriptioner, i vilka monarken skulle hyllas. Han lyckades över förväntan, och både K. G. Tessin och Hårleman »tillstyrkte honom att övergiva Uppsalavägen och söka genom kansliet befordran till något rum i antikvitetsarkivet». Detta var i själva verket att gå den vetenskapliga vägen, ty universiteten voro vid denna tid knappt annat än ganska elementära undervisningsanstalter, medan riksarkivet, antikvitetsarkivet och K. biblioteket, vilka jämte censor librorum, translator regni och rikshistoriografen voro knutna till kansliet, trots torftiga anslag och delvis splittrade intressen hävdade sin ställning som landets enda vetenskapliga humanistiska institutioner. K. biblioteket var ännu ytterst obetydligt och omfattade blott 6,700 band och 283 handskrifter. Riksarkivet omfattade företrädesvis kansliets handlingar efter Gustav Vasas tid, antikvitetsarkivet hade ett mera brokigt innehåll: huvudparten av våra medeltidshandlingar, fornsvenska och isländska handskrifter, även en samling tryckta böcker, runstavar, avskrifter av runinskrifter, mynt och medaljer, den tämligen fåtaliga fornsakssamlingen samt allehanda kuriosa; om de fasta fornlämningarna vårdade man sig så gott som alls icke, och tjänstemännen sysslade mest med arkivalier. Båda arkiven hade lokaler i »greve Pers hus», där antikvitetsarkivet disponerade tre rum samt ett oeldat valv i bottenvåningen. Tjänstemännen voro en sekreterare, som var verkets chef, två assessorer och en translator av »det gamla språket» (dvs. isländska). Vid denna tid var antikvitetsarkivet emellertid tämligen på förfall. Chefen, Johan Helin, var såsom författare alldeles steril och blev såsom ämbetsman allt mer och mer försumlig, de båda assessorerna, N. Keder och K. L. von Schantz, bägge numismatiker, voro väl kunniga män, men avledo kort därefter och efterträddes av två alldeles odugliga och lata tjänstemän. Translator var den visserligen flitige men fantastiske rudbeckianen E. J. Björner. Någon synnerligen god skola hade B. således ej kommit i, men han synes hava utvecklat stor flit, särskilt vid ordnandet av arkivets myntsamling, och var även verksam på andra områden samt utkastade redan nu planen till en stor svensk medaljhistoria, till vilken medaljerna skulle förfärdigas av den skicklige gravören J. K. Hedlinger, som blev en av B: s intimaste vänner. Emellertid fann han, att utsikterna till befordran voro synnerligen små, och för att få högre rang samt därigenom kunna slå blivande medtävlare inom och utom arkivet, då chefsplatsen bleve ledig, sökte han och fick genom Tessins bemedling platsen såsom kommissionssekreterare i Paris. Där vistades han 1739—46. Lönevillkoren voro jämförelsevis goda och tjänstgöringen lindrig. Sin mesta tid ägnade han åt egna studier i historia och numismatik, besökte flitigt teatrarna och levde över huvud med i den tidens litterära Parisliv. Särskilt var han ett slags konstagent för Tessin och uppköpte för dennes räkning tavlor, statyetter och kopparstick samt ökade även ansenligt sin egen samling av mynt, medaljer och svenska porträtt i gravyr.

Då B. 1746 återvände till hemlandet — såsom det officiellt hette: på permission — var det tydligen meningen, att han skulle bliva antikvitetsarkivets chef. Till en början blev han där blott adjungerad men var faktiskt den ledande, och då Helin slutligen, 1750, tvingades att taga avsked, blev B. utan strid hans efterträdare. Såsom ämbetsman utvecklade han en under frihetstiden mycket sällsynt energi och plikttrohet och hade en mängd mycket goda uppslag till verkets omorganisation, vilka dock i följd av de oefterrättliga politiska förhållandena endast i ringa mån kunde utföras. Redan innan han blivit chef för antikvitetsarkivet, framlade han en plan till en omorganisation av detta och K. biblioteket, som därmed borde sammanslås. De fem tjänstemännen iskulle på så sätt fördela arbetet sig emellan, att en blev bibliotekarie för de tryckta böckerna, en för de handskrivna utom de isländska, en för dessa, en vårdare av arkivalierna och en av mynten och fornsakerna. Denna plan blev också av regeringen stadfäst 1751 men kunde aldrig i det tilltänkta syftet genomföras. I planen ingick, att de fem tjänstemännen minst en gång i veckan skulle sammanträda till ett slags akademi, uppvisa sina arbeten och därom överlägga. Dessa sammanträden började redan 1750 och voro fullkomligt i stil med en humanistisk vetenskapsakademi, men trots sitt nit kunde B. ej hålla intresset uppe hos de andra. En annan punkt var, att bibliotekarien för de tryckta böckerna en eller två gånger i veckan skulle hålla föreläsningar på biblioteket i historia litteraria, genomgå de lärda journalerna, giva anvisning på lämpliga böcker osv. Men denna plan blev aldrig utförd i följd av otillräckligt anslag och brist på lokal; för inköp äv böcker funnos blott 600 dir smt, biblioteket var blott öppet fyra timmar om dagen, och hemlån tillätos ej. Ej heller B:s förslag om inrättandet av en antikvitetsarkivets bokhandel ledde till något resultat. Största vikten lade B. vid en god rekrytering av ämbetsmannapersonalen. Men här hade han att kämpa mot en fullkomlig övermakt: frihetstidens anciennitetsprincip, tack vare vilken ingen hänsyn togs till vare sig kunskaper eller flit. Vidare bortgåvos platserna såsom rena partibelöningar åt personer, som aldrig ens brydde sig om att infinna sig på ämbetsrummet. Mot allt detta var B. maktlös. Slutligen drog man också in platserna, så att han året före sin död var ensam i tjänsten. Trots detta utvecklade B. emellertid en oerhörd flit, och med det ringa anslag han hade, ökade han samlingarna, särskilt av mynt, högst betydligt. De förut oordnade brev, mynt osv., som hopats i den trånga lokalen, blevo nu ytterst omsorgsfullt katalogiserade, på det nya kungliga slottet skaffade han en bättre lokal, jämväl för de fasta fornlämningarna visade han intresse och lät även anställa några arkeologiska grävningar. Men av det rudbeckianska fantasteriet var han en bestämd fiende. Mot den föregående tidens överdrivna beundran för den »götiska» litteraturen uttalade han sig ofta ganska skarpt, och av de kvarlevande rudbeckianernas runtolkningar var han ingen vän. Huvudvikten lade han på studiet av de medeltida pergamentsbreven, ur vilka en verklig historisk lärdom kunde dragas, på ortbeskrivningar och framför allt på myntstudiet. Här uttalar han ganska sunda idéer. Att hava samlingar av gamla mynt, skrev han, »och ej mera därom veta, än huru de se ut på bägge sidorna, huru många små rosor och prickar den ena har uti sina ornamenter mera än den andra, är en kunskap, som är ganska fåfäng, om man icke därhos undersöker dessa penningars invärtes godhet, vad de hava gullit, huru de blivit förhöjda eller avslagna, och därigenom utletar de föregående tiders värde på gods och varor samt således bliver mera skicklig att förstå gamla kontrakt och köpebrev. På detta sättet bliver myntsamlandet ett studium, som ej bör föraktas». Myntkunskapen var då i Sverige tämligen ny. Den egentligen förste numismatikern var Elias Brenner, vars »Thesaurus» utkommit 1691. Här hade Brenner tänkt i kopparstick avbilda alla svenska mynt, angiva deras halt osv. Men i den första upplagan avbildades blott 431 mynt och medaljer; den andra upplagan utgavs 1731 av Keder, och här hade antalet ökats till 574. Bland dessa befunno sig dock en mängd tydliga falsarier — runmynt, mynt som skulle hava slagits av Olof Trätälja osv. Mot dessa fantasier från den rudbeckska tiden uppträdde B. och sökte även här införa sunda, kritiska principer.

Större delen av B:s tid upptogs av hans ämbetsgöromål, men vid sidan av dem hann han ock att utöva ett ej obetydligt författarskap. För detta hade han mycket goda förutsättningar. Hans första större arbete — den blott handskrivna skildringen av Ryssland — röjer en vaken observation och en kanske mera modern och ledig stil än den, som samtidigt möter oss i Dalins Argus. Även den samling av politiska och kulturhistoriska essayer, som inflöto i Anmärckningar wid swenske post-tidningarne, vittnar om en mycket god penna. Efter dessa ungdomsförsök blev B. dock för en längre tid alldeles steril. I Frankrike skrev han väl en skildring av land och folk, men denna är förlorad och blott använd i den självbiografi, som han författade på äldre dagar. Men 1753 nödgades han såsom preses i Vetenskapsakademien hålla ett tal, och detta bröt isen. Till ämne valde han de äldsta svenska mynten och fick därvid tillfälle att framlägga och utförligt motivera sina principer inom numismatiken. Kort därefter började K. Kr. Gjörwell att utgiva sina populära tidskrifter, och i dem blev B. en ganska flitig medarbetare, dock egentligen först på 1760- och 1770-talen. Här började han nu införa en följd av kulturbilder från vår medeltid och forntid, hämtade ur pergamentsbrev och dylika handlingar, utmärkta såväl för verklig lärdom som för en stilla, älskvärd humor. Och jämte dessa populära uppsatser grep han sig även an med ett mera vetenskapligt författarskap. Svårigheterna för ett dylikt voro övervägande av ekonomisk art, och att få ett arbete tryckt mötte då nästan oöverkomliga hinder. Hans främsta verk, en stor katalog över svenska mynt och skådepenningar, utgavs slutligen (1773) av Uppsala universitet. Denna förteckning är betydligt rikhaltigare än Brenners och även mera vetenskaplig, och ännu har den icke blivit ersatt av en fullständigare. Vid sidan av detta större arbete skrev han flera mycket förtjänstfulla avhandlingar i svensk myntkunskap, om mynttecken, om plåtmynt, om mynthus osv., och arbetade fortfarande på den stora svenska medaljhistoria, till vilken han redan såsom ung tillsammans med Hedlinger utkastat planen. Men denna, som förorsakade B. stora ekonomiska obehag för de kopparstick, han låtit gravera, blev aldrig fullständigt utgiven. Första och andra flocken av »Namnkunniga svenska herrars och fruers skåde-penningar» utkommo nämligen först tre månader före B: s död; av fortsättningen, som var utarbetad i manuskript, utgav G. J. Adlerbeth en tredje flock.

B. var en man med ovanligt solid lärdom, visserligen utan några nya, banbrytande idéer men med mycket sunda vetenskapliga principer, en plikttrogen och rättfärdig ämbetsman och såsom enskild person praktisk, klok, god ekonom men frikostig och hjälpsam, icke pedant utan en angenäm sällskapsmänniska. Hos sina samtida tyckes han också hava åtnjutit en odelad aktning. B. ligger begraven i Maria kyrka, där ett monument finnes uppsatt över honom. Medaljer över honom slogos tre under hans livstid, en av D. Fehrman och två av Hedlinger, samt en 1912 av Svenska akademien (av Erik Lindberg).

Författare

H. Schück.

Arkivuppgifter

Porträtt av honom finnes i Konstakademien. Vitterhetsakademien äger ett flertal kataloger, inventarier och förteckningar av B: s hand samt omfattande anteckningar, samlingar och utkast i numismatik, biografi och genealogi, anteckningar ur medeltida brev samt samlingar för text till »Suecia antiqua et hodierna» m. m. Hans stora katalog över antikvitetsarkivets handskrifter förvaras numera på K. biblioteket, som även innehar ett antal handskrifter av hans numismatiska arbeten, nämligen »Svenske mynt» (1 vol.), »Svenske medailler» (2 vol.) och »Svenske regenters medaille-historia» (1 vol.) samt hans egenhändiga »Rese-anteckningar om Ryssland» (1 vol.; se ovan). Uppsala universitetsbibliotek äger hans egenhändiga levernesbeskrivning (sign. X. 252) och förarbeten till fortsättningen av »Namnkunniga svenska herrars och fruers skåde-penningar» jämte kompletteringstillägg av Schering Rosenhane (sign. X. 203—205), spridda brev från honom m. m. I Vetenskapsakademiens bibliotek förvaras hans brev till P. V. Wargentin, varjämte avskrifter av brev från honom samt av anteckningar om hans studieresa ingå i Bergianska avskriftssamlingen därstädes.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: De baronum dignitate apud Svecos. Upps. 1728. 5 bl, 49 s. (Diss, prass. F. Törner.) — Nachricht von den schwedischen médailleurs Q. D. Köhler, Hist. Miinz-Belustigung, Th. 9, Niirnberg 1737, 4:o, s. 108—112; anon.) — [Om utländska riddareordnar, som svenska konungar burit] tr. i [H. Rosenstierna], Schediasma historicum de ordinum equestrium in Suecia usu antiquo et hodierno, Upps. 1749 (förut som diss. under O. Celsius d. y. 1748), 4: o, s. 82—90. — [Om senare tiders skådepenningar i Sverige] tr. i E. Ziervogel, De re nummaria, P. 2, Upps. 1749, 4: o, s. 132—161. — Liste des médailles frappées durant le régne & la vie de la reine Christine (J. Arckenholtz, Mémoires concernant Christine, reine de Suéde, T. 2, Sthm 1751, 4: o, s 330—348). —¦ Skåde-penningar och gångbare mynt, som höra til konung Gustaf den förstes historia (O. Celsius d. y. Kon. Gustaf I :s historia, D. 2, Sthm 1753 , s. 367—388, 1 pl.; på tyska i den tyska uppl. av samma verk, Köpenhamn & Leipzig 1753, s. 459—486). — Tal, om svenska myntets ålder . .. Sthm 1753. 35, (2) s. (VA Presidietal 11 aug. 1753.) — Om mynte-friheter som Sweriges konungar, efter tidernas omständigheter förunnat ([N, Wessman], Äldre och nyare skånska handl., Sthm 1755, 4: o, företal vid l:a kvartalet, 7 bl.; anon.). — Om Sweriges äldre och nyare mynt-hus (ibid, företal vid 2: a kvartalet, 4 bl.; anon. Avbr. med l:a arket; fullständ. o. förbättr. i Nya svenska bibliotheket, Bd 2, Sthm 1763, s. 99—126). — Tal, af... Carl Reinhold Berch, då han i Kongl. academien blef intagen d. 13 martii 1754 (K. vitt.-acad. handl, D. 1, 1755, s. 121 — 128). — Et koppar-rundstycke slagit i Säter, A. 1629 ([E. Ziervogel], Hist. wecko-skrift öfwer mynt och medailler, Ark 15, Sthm 1755; anon.). — Et öre silfwermynts slant, slagen år 1673 (ibid. Ark 16, Sthm 1755; anon.). — Förteckning på alla de medailler och skåde-penningar, som blifwit slagne öfwer Deras nuvarande Kongl. Maj: ter och det Kongl. huset, sedan... 1743, och öfwer enskylta swänska herrar och fruntimmer sedan... 1751 (Den swänska Mercurius, 1756, s. 197 —211, 276—282, 349—356). — Anmärkningar om Coyettiska ätten (ibid, s. 361—363). — Förteckning på de skådepenningar, som blifwit slagne öfwer konung Gustaf Adolfs deltagande i tyska kriget och des första fälttåg år 1630 (Kon.. Gustaf Adolfs tyska fälttåg, ,D. 1, 1759, Bihang, s. [42—44]). — Kurzes Verzeichniss der in der schwedischen Miinz-Wissen-schaft herausgekommenen Schriften (Hamburg. Nachrichten aus d. Reiche d. Gelehrsamkeit, 1761, St. 49, 50 o. 63). [I svensk övers.:] Kärt förtek- ning på de i swenska myntkunskapen utkomne skrifter... ([Salvii] Lärda tidningar, 1761, N:o 100—102). — Om svenska fruentimrets klädebonad i äldre tider (Nya sv. bibliotheket, Bd 1, 1762: D. 2, s. 194—210; omtr. o. tillökt i Samlaren, D. 3, 1773, se nedan). — Afhandling om de gamla svenskas hus til bygnads-sätt och inredning; samt början ti! byars och städers anläggande (Nya sv. bibliotheket, Bd 2, 1763, s. 51 —74). — Afhandling, om fordna svenska stridsvapn (ibid., s. 274—339; anon.; omtr. med tillökn. i företalet till S. L. Gahm Persson, Kongl. stadgar, förordningar... ang. Swea rikes landt-milice til häst och fot, D. 2, Sthm 1765). — Afhandling, om de äldre svenskars drycker, dryckes-käril, och dryckes-lagar (Sv. magazinet, 1766, s. 12—29, 80—86). — Afhandling om nordiska folkets fordna sjöväsende, så väl til handel, söm örlog ... Sthm 1766. 44 s. (VA Presidietal 16 apr. 1766.) — Afhandling, om plåt-myntningen i Swerige (Sw. ¦ magazinet, 1767, D. 3, s. 163 —184, 209—222). — Catalogue de portraits, contenant les rois, Ies reines et les princes du sang royal de Suéde; avec les' grands officiers, le clergé,. les scavans et autres personnes illustres de la méme nation, gravées en taille-douce, qui font partie des recueils de Charles Renaud Berch escuyer. Upps. 1767 . 4: o (4), 50 s. — Historia om swenska mynteteknen ([S. Loen-bom], Hist. märkwärdigheter, D. 3, Sthm 1767, s. 89—132 ; anon.). — Förtekning på böcker, som funnits i Sverige under medel-tiden (K. bibi. tidningar om lärda saker, 1767: D. 2, s. 33—44; anon.). — Förtekning på kläden, som voro brukelige i Sverige under medel-tiden (ibid., s. 81—87; anon.). — Förtekning på svenske medailleurer (K. bibi. handl., Bd 1: D. 1, 1768, 4: o, s. 29—36). — Underrättelse om det gamla myntnings-sättet, och om myntmästare i Sverige (ibid., Bd 1: D. 2, 1769, 4: o, s. 70—81). — Om konsterne i Sverige (Allm. tidningar, 1770, 4: o, St. 118, 119, 123, 125, 127). — Afhandling om gamla svenska manskläder (Alm. magazinet, Bd 1, 1770—71, 4: o, St. 20—22; även särsk. utg. Sthm 1771. 4: o 24 s.; omtr. o. tillökt i Samlaren, D. 4, 1774, se nedan). — Skådepenningar öfwer konung Carl den XI. slagne dels i Swerige, dels och i främmande länder, öfwer saker, hwaruti Swerige deltog (Til Hans Kongl. Maj: t kon. Carl den XI Kongl. regeringens berättelse ang. regementsförwaltningen [utg. af S. L. Gahm Persson], Upps. 1771, s. 81—120, 1 pl.; anon.). [Även särsk. utg. under titel:] Konung Carl XI: s mynt och medailler. Upps. 1771. 40 s., 1 pl. (Anon.) — Anmärkningar, rörande wåra förfäders mat-lagning och gästabud (Allm. tidningar, 1772, 4: o, N:o 24—30). — Beskrifning öfwer swenska mynt och Kongl. skåde-penningar, som til denna tid, antingen i stora cabinetter wärkeligen äro gömde, eller i böcker finnas af ritade; tillika med efterrättelse om hwad i frem-mande länder, med och emot Swerige, under någon stempel utkommit) hwarjemte följer förteckning på de öfwer inhemske enskilte personer präglade minnes-märcken. Upps. 1773. 8 bl., 373, (1) s., 1 pl. Ny tit.-uppl. Upps. & Åbo 1787. ('Supplement och fortsättning' härtill utgavs av Fr. Silfver-stolpe, Norrköping 1812, samt med omtr. titel: 'Tillägg...', Sthm 1825.) — [Tankar angående sinnebilder, deviser och inskriptioner] (Utdrag af Kongl. witterh. academiens dagbok, angående sinnebilder, deviser och inskriptioner m. m. Stockholm d. 24 nov. 1773, [Sthm] u. å., s. 2—11). — Af handlingar-hörande til swenska historiens uplysning uti åtskillige des särskilte och mindre kände delar. 1. Om swenska qvinno-kläder. 2. Om swenska mans-kläder. 3. Om handtwerkeriernes ålder. 4. Om kyrko- och präste-skrud. 5. Om lekar och tidsfördrif (Samlaren, D. 3, 1773, St. 39—41; D. 4, 1774, St. 50—53; D. 5, 1774, St. 65—66; D. 6, 1774, St. 81—82; D. 7, 1775, 'St. 102—103; avhandl. om kvinnokläder omtr. i Stockholms posten, 1788, N:o 77—81). — De nummis gothorum extra Svio-gothiam (Nova acta R. soc. scient. Upsal., Vol. 2, 1775, 4: o, s. 40—78; även särsk. utg. Upps. 1775. 4: o 40 Si.,). — Äre-minne öfver... herr riks-rådet m. m. grefve Gustaf Bonde, uprest i följande tal för Kongl. vitterhets-academien, d. 25 aug. 1773. Af C. R. B. (K. vitt.-acad. handl., ^D. 2, 1776, s. 114—134). — Namnkunniga svenska herrars och fruers skåde-penningar afritade och i koppar stuckne; med bifogade lefvernesbeskrifningar utgifne. Fl. 1—2. Sthm 1777. 4: o 2 bl., 320 s., 10 pl.; Fl. 3. [Utg. af G. J. Adlerbeth.] Sthm 1781. 4:o 218 s, 10 pl. — Kort utkast til konung Gustaf Adolphs och dess gemåls lefvernes-beskrifning i anledning af de öfver dem slagne skåde-penningar. Sthm 1788. 2 bl, 208 s. — Kort utkast til drotning Christinas lefvernes-beskrifning -i anledning af de öfver henne slagne skåde-penningar. Sthm 1788. 181 s. (Anon.) —¦ Kort utkast til konung Carl Gustafs och dess gemåls lefvernes-beskrifning i anledning af de öfver dem slagne skådepenningar. Sthm 1788. 84 s. (Anon.) — Carl XI :s och Ulr. Eleonoras historia. Sthm 1788. 184 s. (Anon.) , [Omsl.-titel; inneh. under särsk. titlar: Kort utkast til konung Carl den XI: tes historia i anledning af de under hans regering slagne skådepenningar. — Kort utkast til drotning Ulrica: Eleonoras historia, i anledning af de under hennes regering slagne skådepenningar.] — Kort utkast til konung Carl XII: tes lefvernes-beskrifning i anledning af de öfver honom slagne skåde-penningar. Sthm 1788. 249 s. (Anon.) — Kort utkast til konung Friedrichs och dess gemåls lefvernes-beskrifning i anledning af de öfver dem slagne skåde-penningar. Sthm 1788. 136 s. (Anon.) — Olof Rudbecks lefvernes-beskrifning ([E. M. Fant], Saml. i sv. historien, H. 1, Upps. 1798, s. 1—25). — Till Kongl. Maj: ts och riksens cantzlie collegium . . . Berättelse om Kongl. antiquitets-archivo. Daterat och ingifvit d. 22 decemb. 1772 (ibid, s. 36—47). — Anteckningar under en resa genom Finland år 1735 (Skrifter utg. af Sv. lit.-sällsk. i Finland, 9, 1888, s. 80—95; utdrag ur B:s handskr. resebeskrivning över Ryssland, medd. av R. Hausen). — Carl Reinhold Berchs själfbiografi (Äldre svenska biografier, utg. af Ff: Schiick, 4, Upps. 1916, s. 105—134). — Recensioner och meddelanden i Acta literaria (1727, 28, 37) m. fl.

Översatt: J. Wilde, Förberedelse til anmerkningarne öfwer fri-herren Samuel von Puffendorffs Inledning til swenska statens historie. Sthm 1738. 4: o 6 bl, 379 s. (Utgör första delen av den, av Wilde utgivna 'förbättrade' uppl. av Pufendorffs Inledning; övers, från Wildes tyska orig.)

Utgivit: Anmärckningar wid swenske post-tidningarne. 1734—35. Sthm. 4:o. (1734, utom företal, 40 nr om V2 ark> 1735 52 nr; fortsättningen, 1736 —48, utgavs av And. Rydman, 1749—60 av M. Benzelstjerna.)

Handskrifter: Se texten.

Källor och litteratur

Källor: B:s ovannämnda självbiografi; åminnelsetal i Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien av E. af Sotberg (HA Handl., 3, 1780) och i Vetenskapsakademien av O. Celsius (1781); B. E. Hildebrand, Minnespenningar öfver enskilda sv. män och qvinnor (1860); H. Schück, Minne af Carl Reinhold Berch (Sv. akad. handl. ifrån år 1886, 28, 1916).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Reinhold Berch, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18516, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Schück.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18516
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Reinhold Berch, urn:sbl:18516, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Schück.), hämtad 2024-04-16.