Meriter

3. Magnus Aurivillius, son till A. 1, f. 12 febr. 1673 i Uppsala, d 3 juni 1740 i Karlstad. Inskriven som student i Uppsala 11 dec. 1680; disp. mars 1693 (Cogitationes de lingvse Svionicse, qualis hodie maxime in usu est, recta scriptura & pronunciatione, pres. E. Aurivillius) och: 10 juni 1699; fil. magister, ultimus, 11 dec. 1700; prästvigd 16 aug. 1701. Kollega vid storskolan i Stockholm samt pastorsadjunkt i S:t Klara församling och huspredikant hos assessorn i bergskollegiet Klas Depken 1701; reste såsom vikarie för drabantpredikanten Sandmark till armén i Polen 11 sept. 1703 och anlände till högkvarteret i Marienburg i dec. s. å.; v. regementspastor vid livregementet i Heilsberg 1703 eller 1704; legationspredikant vid Arvid Horns ambassad till Warschau 1704; jämte den övriga ambassaden tillfångatagen i Warschau i aug. s. å. samt förd till Sachsen; frigiven efter några månaders fångenskap; notarie i hov- och fältkonsistoriet 8 maj 1705; predikant vid K. M:ts livdrabanter (hovpredikant) 26 juni 1707; Karl XII:s biktfader, preses i fältkonsistoriet och överhovpredikant 1709; erhöll vid kyrkoherdeval i Maria församling i Stockholm 4 maj 1712 de flesta rösterna och utnämndes till ämbetet 9 sept. s. å. (tillträdde 1715); deltog i riksdagarna 1719, 1720, 1726, 1731, 1734 och 1738 och utsågs därvid bl. a. till fullmäktig i banken samt till ledamot av kommissionerna över Goertz och Vellingk och över reduktions- och defensionsverket samt av ecklesiastikdeputationen; superintendent i Karlstad 30 juni 1730 (tillträdde 1 maj 1731). Teol. doktor, primus, i Uppsala 23 febr. 1732.

Gift 17 nov. 1715 med Margareta Kristina von Numers, f. 13 aug. 1694, d 15 febr. 1781, dotter till överstelöjtnanten vid livgardet Karl von Numers.

Biografi

Ehuru redan vid fyra års ålder faderlös, erhöll A. tack vare sin moder och sin farbroder professor E. Aurivillius en utmärkt uppfostran. Längre fram, under sin fångenskap i Sachsen 1704, fick han genom Arvid Horns bemedling besöka universiteten i Leipzig, Wittenberg och Halle och trädde då i förbindelse med därvarande lärde, bl. a. A. H. Francke; denne skall hava rått honom att extemporera sina predikningar, ett råd, som A. dock ej följde. — Redan under sin första prästerliga tjänstgöring i Stockholm gjorde sig A. känd såsom en god predikant och rikt utrustad man. Han ansåg sig dock icke då hava någon framtid i huvudstaden. Därför begav han sig ut till svenska lägret i Polen. Konung Karl XII:s bevågenhet synes A. hava åtnjutit alltifrån första söndagen i advent i dec. 1703, då han första gången fick predika för honom i högkvarteret i Marienburg efter att kvällen förut ha fått order härom. Han följde sin konung genom Sachsen och Polen in i Ukrajna och efter slaget vid Poltava till Bender. Vid konflikten med storvisiren sökte A. jämte sina ämbetsbröder Joh. Schult och Karl Sternell avråda Karl XII från ett, som de ansågo, lönlöst motstånd och onyttigt förspillande av människoliv. Konungen upptog deras tal nådigt men ansåg ingen annan utväg finnas. »Vi äre förrådde. Det är bäst, att vi försvare oss som brav folk. Tro mig, det har ingen nöd» osv. Efter att hava genomlevat den s. k. kalabaliken i Bender blev A. jämte några andra, däribland hovpredikanten Schult, tillfångatagen av turkarna i febr. 1713. Han slapp dock snart oskadd ifrån dem och kom 13 mars s. å. till staden Babadagi, varest han träffade den räddade återstoden av svenskarna. A. var sedan ständigt hos konungen, som trots kyrkoherdeutnämningen till Maria församling i Stockholm icke ville låta honom fara hem på flera år. Säkerligen fick A. genom sin flärdlösa, varma och uppbyggliga predikan till sin konung och hans tappra karoliner förmedla tröst, hjälp och ny frimodighet i månget prövande läge. Den julpredikan, han höll i det kungliga fältlägret vid Bender efter det sorgliga tåget från Poltava 1709, finnes ännu i behåll. A. utgår från Nehemia 8: 10: »Thenne dagen är helig Herranom, therföre bekymren eder icke, ty frögd i Herranom är eder starkhet». Han tillämpar detta på sina åhörares läge och »närvarande timeliga obestånd», som. han är angelägen icke skall nedtrycka dem eller borttaga julbudskapets glädje och den inre, andliga fröjd, som skall vara deras starkhet. — Under sin tjänstgöring i fält upplevde A. många faror. Så berättas han en gång hava blivit räddad av sin bibel, som han bar under armen och' som mottog men ej genomsläppte en fientlig muskötkula.

Äntligen återkommen till fosterjorden, förvaltade A. sitt ämbete med mycket allvar och stor nitälskan. Före beträdandet av predikstolen i Maria kyrka kände han tidvis en sådan ängslan, att han själv säger sig »fast hellre gått till något dödsstraff». Under sin tjänstgöring såsom kyrkoherde i Stockholm och som superintendent i Karlstad säges A. i rikt mått hava vunnit kärlek, vördnad och anseende. Hans superintendentur ansågs av Rhyzelius »vara något liten och icke till fyllest svarande emot hans mångåriga meriter både i fält och hemma». Han behövde emellertid såsom superintendent icke längre gå i sin ungdoms ängslan, då han »befarade, det måtte hans faders goda och vackra namn, det han hörde av alla särdeles berömmas, av honom och av hans nedriga tillstånd komma att lida något men». Till sitt kynne berättas A. hava varit blygsam och försynt, något häftig men lätt blidkad. Hans ungdomsängslan förbyttes senare efter vunnen framgång i förnöjsamhet och glättighet. A:s' efterlämnade tryckta likpredikningar utmärka sig för lärdom, skriftenlighet, grundlig exeges, reda, klarhet och uppbygglighet. Han ingår gärna på grundtexten och utvecklar de olika hebreiska eller grekiska ordens betydelse på ett sätt, som framhäver de satser, han vill betona, synnerligen åskådligt och fattbart. Ehuru icke fria från tidens omständliga ord- och frasrikedom, kunna många av hans andliga tal läsas med verklig behållning. — A. ligger begraven i Uppsala domkyrkas kor.

Författare

E. Lundström.

Arkivuppgifter

I Uppsala universitetsbibliotek finnas bevarade ett antal brev till honom (sign. G. 4) samt icke mindre än sju tjocka volymer manuskript, innehållande hans predikningar, skriftetal m. m., hållna i Polen, Ryssland, Turkiet och Sverige. Dessutom finnas där bland de Aurivilliska släkthandlingarna hans självbiografi och fullmakter m. m. samt hans av P. F. Aurivillius upptecknade »curriculum vitae». Bland större serier brev från honom kunna nämnas hans ävenledes i universitetsbiblioteket förvarade brev till sonen Karl Aurivillius (sign. G. 4 a) samt till Erik och Henrik Benzelius (avskr., sign. G. 20).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Diss. philol. de poenis apud Hebrasos usitatis. Upps 1699. 4 bl., 67, (4) s. (Gradualavh., prass. J. Palmroot.) — Then i högdene warande Guden, såsom then ther oss alla på thet nogaste känner, tå commi-nistern wid St. Marias Magdalenas församling här i Stockholm . . . herr Carl Kiellin ... uti bemelte St. Marias Magdalenas kyrcka, d. 23 maji åhr 1728 til sin ' efterlämnade döda lekamen, Christ:anständigt i jorden nedsattes, uti en christelig lik-predikan förestäld och betrachtad. Sthm 1729. 4:o 28 bl. — Alla rätta christnas andeliga lif i Christo; wid . .. fru Brigitta Bratts, herr härads höfdingens .. . Johan Borgströms .. . hus-frus christeliga begrafning, som ... för sig gick uti Wärmeland, Nors pastorat, och Borgwiks kyrckia, d. 18 julii åhr 1732. I anledning af Gal. 2. cap. v. 20 uti gudelig enfaldighet föresteldt. Gtbg [1732], 4:o 57 s. —. En rätt'christens gudeliga längtan efter Gud,' wid . .. fru probstinnans, Maria Erlands dotter Faxells .. . herr Nicolai Insulanders . .. kyrckjo-herdens i Ölmehärad, i lifstiden, kära hustrus christeliga begrafning, hwilken.. . för sig gick uti bemälte Ölmehärads kyrckia, d. 26 aug. år 1733. I anledning af ,then hel. Pauli ord uti Phil. 1: 23 till närmare betrach-telse i gudachtighet korteligen föreställd. Sthm 1734. 4: o 45, (1) s. — En svensk julpredikan i Turkiet olycksåret 1709 och ;ett skriftetal inför Karl XII. Utg. af Ernst Hj. J. Lundström. Sthm 1916. 44 s., 1 pl. — Likbetraktelser över studeranden Johan Kretschmer (1690) och grevinnan Maria Christina Königsmarck (1692) samt lyckönskningsverser vid olika tillfällen.

Handskrifter: Predikningar (7 vol., UB, sign. T. 213, 213 a—f). — Likpredikan över... Th. Funck. . . (UB, X. 241 F). -- Självbiografi (UB, X. 251 b).

Källor och litteratur

Källor: A: s papper, UB; riksregistr. samt Stockholms stads konsistoriums prot., RA; A. O. Rhyzelius, Episcoposcopia Sviogothica (1752); J. G. Rudling, Det i flor stående .Stockholm (1731^; ,A. Westén, Sv. Kongl. hof-clericiets historia, 2 (1801). — Se iövrigt: A. Hildebrand, Clerus Holmiensis, manuskr., KB; Fältkonsistorieprotokoll från Bender, meddel. af A. Stille (Karol. förb. årsbok 1917) samt, ang. A:s' på sin tid uppmärksammade roll i processen mot Peter Brenner 1720, Biogr. lexikon, 3 (1875), art. Brenner.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Magnus Aurivillius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18938, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Lundström.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18938
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Magnus Aurivillius, urn:sbl:18938, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Lundström.), hämtad 2024-04-19.